2017


Kina tar till både piska och morot i spelet om Burma

248. NAYPYIDAW, Burma Sedan sex år tillbaka pågår en fredsprocess i Burma, där Sverige och andra västländer deltar med avsevärt bistånd. Strider har pågått mellan regeringsarmén och otaliga etniska upprorsrörelser sedan Burmas självständighet från Storbritannien 1948. Frågan rör om landet skall vara en federal union mellan olika nationaliteter eller en mer enhetlig stat med en stark centralmakt. Seminarier och samtal mellan krigets olika aktörer har hållits sedan Burmas gamla militärjunta ersattes av en mer civil regering efter ett val i november 2010. Men det är en märklig fredsprocess där de etniska arméerna måste skriva på ett långt och detaljerat eldupphöravtal innan en politisk dialog om landets framtid kan hållas. Tre grupper som har arméer och fem mindre organisationer som inte har några väpnade styrkor undertecknade avtalet i oktober 2015 – och dessa tre väpnade styrkor är alla baserade längs den thailändska gränsen. Thailand är angeläget om att få fred utefter gränsen för att gynna handeln med Burma och undertecknandet skedde efter starka påtryckningar från den thailändska sidan. Samtidigt har den burmesiska armén inlett en offensiv mot några av landets största etniska arméer i norr som inte skrev på avtalet – bland annat den 10 000 man starka Kachin Independence Army (KIA) – med påföljd att över 100 000 människor har fördrivits från sina hem. Det är en humanitär kris som, till skillnad från en kampanj mot den muslimska rohingya-minoriteten i västra Burma, inte har fått någon som helst internationell uppmärksamhet. Ett flyktingläger, nära gränsen till Kina i norr. Flyktingarna här är etniska kachin och har flytt från striderna i Kachinstaten. Foto: Malim Ingra Medan den burmesiska regeringen med västerländskt stöd bedriver en fredsprocess, pågår de mest intensiva striderna i landet sedan åttiotalet. KIA är den främsta måltavlan men här figurerar också den allra största och bäst beväpnade etniska armén, the United Wa State Army (UWSA), som kontrollerar ett stort basområde efter den kinesiska gränsen. UWSA har minst 20 000 soldater och är utrustad med pansarbilar, luftvärnsrobotar, tungt artilleri och de senaste modellerna av automatvapen från Kina. Och det är den nuvarande fredsprocessens största svaghet: de västerländska intressegrupperna och biståndsgivarna koncentrerar sig på ämnen som nationell försoning, genusfrågor och etnisk representation i lokala och centrala organ – men Kina har till skillnad från de västliga fredsmäklarna strategiska intressen i Burma och ägnar sig därför åt ett helt annat spel med både piska och morot. UWSA, som ännu inte deltar i striderna i norr men förser andra grupper med vapen och ammunition, är piskan. Moroten består av lån och bistånd till den burmesiska staten samt löften om att vara mellanhand i förhandlingarna mellan regeringssidan och rebellerna i norr. Det är en position som gör det västerländska engagemanget i fredsprocessen i det närmaste irrelevant. Och samarbetet mellan Kina och de andra utländska aktörerna i den processen är knappast förvånande nästan helt obefintlig. USWA-soldater i kinesiska fordon. Foto: Defenceblog Burma är strategiskt beläget mellan Syd- och Sydostasien och Kina har sedan årtionden tillbaka varit direkt inblandat i landets inbördeskrig. Under årtiondet 1968–1978 försåg Kina det burmesiska kommunistpartiets upprorsarmé med vapen och ammunition, andra förnödenheter och även instruktörer och andra så kallade ”volontärer”. Då var Kinas syfte att exportera revolution och stod på samma sida som the Communist Party of Burma (CPB) och andra kommunistiska rörelser i Indokina, Thailand, Malaysia och Indonesien. Burma var dock den viktigaste länken i den kedjan: det är landet som förbinder Kina med Sydostasien. Idag är det handel och ekonomisk expansion som gäller. Burma är nu korridoren till Sydostasiens marknader och, ännu viktigare, grannlandet i söder ger Kina tillgång till Indiska Oceanen. Den största delen av Kinas oljeimport från Västasien går nu genom Malackasundet, som lätt kan blockeras i händelse av en konflikt med till exempel USA, som har sina strategiska intressen att försvara på den asiatiska kontinenten och intilliggande havsområden. Kina har därför byggt pipelines för gas och olja från Burmas kust till den sydvästra provinsen Yunnan. Trots det tidigare stödet till kommuistpartiet CPB var Kina under hela nittiotalet Burmas närmaste allierade. Burma var då utsatt för bojkotter och sanktioner på grund av militärstyret och de brott mot de mänskliga rättigheterna som juntan gjorde sig skyldig till. Men Peking bistod med lån och krediter. Handeln mellan de två länderna blomstrade och Kina blockerade också alla försök att få FN:s säkerhetsråd att vidta åtgärder mot den burmesiska militärjuntan. Handeln och det politiska inflytandet behövde ett försvarsparaply, så medan EU och USA hade infört ett vapenembargo mot Burma exporterade Kina stridsvagnar, flygplan, stridsvagnar, radarutrustning och patrullbåtar till ett värde av över 14 miljarder kronor. Kinas dominans blev dock för mycket för den nationalistiska burmesiska militären – och det är i det perspektivet man måste se de demokratiska reformer som infördes efter valet i november 2010. Interna, hemlighetsstämplade dokument som den burmesiska militären sammanställde så tidigt som 2004 talar om en ”nationell kris” och fara för att landet kommer att ”förlora sin självständighet” om beroendet av Kina inte balanserades med en öppning mot väst. Politiska fångar släpptes, partier fick verka öppet och den tidigare mycket stränga presscensuren avskaffades. Val hölls 2010 och igen 2015 – och det senare ledde till en jordskredsseger för landets demokratiska oppositionsparti, the National League for Democracy (NLD). Men militären hade dock redan innan valen hölls försäkrat sig om att behålla makten bakom den demokratiska fasaden. En ny grundlag, som infördes efter en farsartad folkomröstning 2008, ger militären, som är helt autonom och bara tar order från dess egen överbefälhavare, rätt att utse de tre viktigaste ministrarna: för försvar, inrikes- och gränsfrågor. Under inrikesministeriet sorterar polisen och framförallt den civila administrationen på alla nivåer i landet. En fjärdedel av alla parlamentsledamöter utses också av militären och inte genom allmänna val. Den valda regeringen, som nu praktiken leds av Nobelfredspristagaren och NLD:s ordförande Aung San Suu Kyi, har med andra ord ytterst begränsade befogenheter. För att ändra på de paragrafer i grundlagen som garanterar militärens makt krävs att fler än tre fjärdedelar av alla parlamentsledamöter röstar för ett sådant förslag, vilket ger militären vetorätt mot alla försök att reformera det nuvarande systemet. Aung San Suu Kyi. Foto: Shutterstock Men dessa begränsade reformer var tillräckliga för att på bara några år förvandla Burma från att ha varit en internationell parianation till västvärldens gunstling. Även USA:s dåvarande utrikesminister Hillary Clinton besökte Burma 2011 och presidenten själv, Barack Obama, följde ett år senare. Burma började göra sig fritt från beroendet av Kina – och detta vägde även säkert tyngre än införandet av vissa demokratiska fri- och rättigheter då Washington ändrade på sin Burmapolitik. Isoleringen hade drivit landet i armarna på Kina, och det var en situation som gick stick i stäv med USA:s intressen i regionen. De nya förbindelserna mellan USA och Burma var en fråga som Clinton såg som en av sina största framgångar under tiden som utrikesminister. Men med Donald Trump i Vita Huset är det inte sannolikt att det avlägsna Burma kommer att stå högt på dagordningen. Kina har dragit nytta av det, och bara under de senaste månaderna stärkt sina positioner som mellanhand mellan rebellerna och Burmas regering. CPB kollapsade efter ett myteri 1989 bland dess fotsoldater, varav de flesta kom från etniska minoriteter i gränsområdena. Partiets åldrande ledare, som nästan alla kom från den burmanska folkmajoriteten, flydde till Kina. De försågs där med pension och bostäder medan de väpnade styrkorna inne i landet bestod och delades upp i fyra olika etniska arméer av vilka UWSA är den största. Det var en utveckling som faktiskt passade det nya Kina. CPB:s  ledare levde i det förflutna med sina drömmar om socialistisk revolution medan UWSA lättare anpassade sig till den nya marknadsekonomins spelregler. Och Kina ville inte ge upp det fotfäste man haft inne i det strategiskt viktiga Burma sedan slutet på sextiotalet. Därför försågs UWSA med vapen och utrustning som inte ens dess föregångare CPB fick från Kina. Kina vill inte att kriget i Burma blossar upp ytterligare, men stödet till UWSA ger kineserna ett inflytande i landet som inget västland kan mäta sig med. Till skillnad från västländernas sätt att sköta internationella förbindelser har kineserna också ett betydligt mer flexibelt system som gör det möjligt för dem att föra en utrikespolitik av ett helt annat slag. Detta sker på tre olika nivåer. Kinas utrikesministerium är ”ansiktet utåt” och Sun Guoxiang, en ledande statstjänsteman, är den som officiellt deltar i fredsprocessen, sköter förhandlingar med den burmesiska regeringen, träffar utlänningar och agerar som mellanhand med rebellerna i norr och nordöst. Men viktigare än utrikesministeriet är det kinesiska kommunistpartiets avdelning för förbindelser med utländska organisationer. Det agerar bakom kulisserna – och sköter i fråga om Burma förbindelserna med UWSA och dess allierade. Den tredje komponenten är den kinesiska militären, men i den kommunistiska maktstruktur som fortfarande råder i Kina är den underställd partiet. Det är därför helt missvisande att tala om en allmän ”fredsprocess” i Burma. Vad vi ser är ett maktspel mellan å ena sidan en svag, civil burmesisk regering som är helt beroende av landets militär, vilken i sin tur vill ha fred på dess egna villkor, det vill säga kontroll över de upproriska minoritetsfolken i gränsområdena. Detta kan ske i enlighet med 2015 års eldupphöravtal – eller genom militära offensiver mot KIA och andra grupper som kräver politiska samtal om landets framtid nu och inte senare. På den andra sidan står Kina med utrikesministeriets ”stat-till-stat” förbindelser gentemot de burmesiska myndigheterna och kommunistpartiets ”parti-till-parti” relationer med UWSA. Militären förser UWSA med vapen och instruktörer medan säkerhetstjänstens agenter rapporterar till sina överordnade och ser till att samarbetet går smidigt. Nya samtal mellan regeringen och de etniska grupperna skall enligt planerna hållas redan i slutet av den här månaden. Men någon fred är inte i sikte i Burma. Den burmesiska arméns offensiver mot rebellerna fortsätter och genom att agera som den huvudsakliga förhandlaren med de etniska grupperna i norr och nordöst har Kina redan lyckats utmanövrera de västerländska intressenterna. På längre sikt måste de kinesiska makthavarna värna om sina geopolitiska intressen ­– och det är det spelet som kommer att avgöra Burmas framtid, inte upplysningskampanjer och seminarier om nationell försoning. Det är Kina, inte västvärlden, som sitter i förarsätet i Burmas fredsprocess som handlar om mycket mer än att få ett slut på världens längsta inbördeskrig.

EU vill bekämpa migration med militära medel

253. Nyligen beslöt EU:s medlemsstater, under toppmötet på Malta, att inleda ett partnerskap med Libyen. Det är ett av många försök med en uttalad målsättning att rädda liv och få stopp på människosmugglingen. Det är också ett led i den redan pågående militära insatsen EU Naval Force Mediterranean (EuNavfor Med)  i vilken Sverige deltar under ledning av Italien. Frågan är dock om det är rätt metod för att bekämpa människosmuggling, vars grundorsaker finns i Afrika söder om Sahara (Subsahara). Människosmuggling över MedelhavetI årtionden har ett mycket betydande antal migranter påbörjat sin resa i Libyen med sikte på Europa. Denna trend har accentuerats under de senaste åren, vilket beror på att krigen i Syrien och Irak har tvingat ett mycket stort antal människor på flykt. Det är dock inte enbart skyddsbehövande som anträder resan över Medelhavet, utan en stor grupp är arbetskraftsmigranter som hoppas på förbättrade levnadsvillkor. I den här texten inkluderar ordet migrant både skyddsbehövande, det vill säga både flyktingar och arbetskraftsmigranter. Libyen har under mycket lång tid fungerat som transitland för människor som vill till Europa. Det beror bland annat på att Libyens förre diktator Muammar Gaddafi välkomnade gästarbetare från Subsahara, vilket skapade en möjlighet för dem att tjäna ihop de pengar som krävdes för att ta sig vidare till Europa. Räddade ur sjönöd. Foto: IOM/Francesco Malavolta/Shutterstock  Definitionen av människosmuggling är enligt svensk utlänningslag när någon uppsåtligen hjälper en utlänning att olovligen komma in i eller passera genom Sverige eller en EU-medlemsstat. I grunden är människosmuggling från Nordafrika en företeelse som utvecklats till följd av de europeiska staternas restriktiva migrationspolicy, vilken gör det mycket svårt att ta sig till Europa på laglig väg. Idag utgör smugglingen en grundförutsättning för migrationen från Afrika till Europa. Samtidigt är det en form av transnationell brottslighet, som ofta är länkad till andra typer av internationell smuggling, till exempel av vapen och droger. Det är inte ovanligt att även människohandel, också kallad trafficking, förekommer i migrantflödena över havet. Människohandel är ett brott mot den enskilda människan i syfte att exploatera henne. Det kan bland annat ske genom att rekrytera och transportera en person genom hot, våld, tvång, kidnappning eller bedrägeri. Det är inte ovanligt att migranterna som kommer över Medelhavet utsätts för olika typer av exploatering, till exempel prostitution eller hot om våld mot nära anhöriga. UNHCR rapporterar att människosmugglarna i Libyen systematiskt använder sig av våld för att tvinga ombord migranterna på båtarna. Resan över havet utgör en mycket stor risk, eftersom den oftast genomförs i sjöovärdiga båtar som saknar säkerhet. Eunavfor MedI april 2015 omkom över 800 migranter när deras båt kapsejsade utanför Libyens kust. Denna katastrof fick mycket stor medial uppmärksamhet och väckte debatt runtom i Europa om skyddsbehövandes möjlighet att få skydd i EU utan att riskera sina liv. Den tragiska händelsen ledde till att EU snabbinkallade ett extra ministermöte. Syftet var att diskutera vilka åtgärder EU skulle vidta för att förhindra att fler människor förolyckades på Medelhavet. Mötet resulterade i att EU påbörjade en militär insats, kallad Eunavfor Med, eller Operation Sophia, med målsättning att bekämpa människosmugglarna och förstöra deras affärsmodell. I praktiken innebär det att borda, genomsöka, avvisa och förstöra båtar som misstänks användas för människosmuggling och människohandel. Eunavfor Med kan bara verka på internationellt vatten, inte på libyskt territorium. Insatsen leds av den italienska flottan. Sverige bidrar med tre officerare och en politisk rådgivare. I samband med EU:s nyligen genomförda ministermöte på Malta fick Eunavfor ytterligare en uppgift: att utbilda den libyska kustbevakningen i gränsbevakning. Ytterst är Eunavfor en del av EU:s säkerhetsstrategi för att upprätthålla skyddet av EU:s södra gräns i Medelhavet med ambitionen att stabilisera säkerhetsläget i Libyen.   Flera av EU:s insatser har som målsättning att undsätta migranter på Medelhavet genom olika räddningsinsatser, bland annat den europeiska gräns- och kustbevakningsbyråns, Frontex, operation Trithon. Eunavfor Med har dock inte detta som sin uppgift, men det utgör i praktiken en viktig del av arbetet eftersom ett fartygs befälhavare har skyldighet att bistå människor i sjönöd. Människosmugglarna har emellertid anpassat sina metoder till detta faktum. Tidigare transporterades migranterna hela vägen till Italien. Idag transporteras de till Libyens territorialgräns, där människosmugglarna förväntar att migranterna blir upplockade av EU:s fartyg eller av någon av de frivilligorganisationer som verkar på Medelhavet. Sannolikt bidrar detta till att optimera smugglarnas förtjänst. Den nödvändiga sjöräddningen har gjort enskilda organisationer och Eunavfor till en del av smugglarnas nätverk genom att de transporterar migranterna från Libyens territorialgräns till Europa. På detta sätt minskas både smugglarnas risk att bli arresterade på internationellt vatten och deras omkostnader för långa transporter till den europeiska kontinenten. Det visar hur flexibla och förändringsbenägna människosmugglingarna är och hur de utnyttjar både moraliska och folkrättsliga skyldigheter för sina egna syften. Eunavfor  måste rädda migranterna i sjönöd eller i sjöovärdiga båtar. Samtidigt kan de inte komma åt smugglarna, så länge insatsen är begränsad till internationellt vatten.  Migration som fenomenMigration styrs av flera olika faktorer. Dessa inkluderar bland annat ökad globalisering, väpnad konflikt, politisk instabilitet, demografiska förhållanden med en mycket ung befolkning i kombination med arbetslöshet, socioekonomiska förhållanden och avsaknad av samhällsservice, kränkningar av mänskliga rättigheter samt ökad tillgång till kommunikation och medier vilka ger kunskaper om andra nationer och möjligheterna att migrera. Liksom vid andra större folkomflyttningar samverkar ofta en rad av dessa faktorer. De som reser via Libyen är ofta både skyddsbehövande flyktingar och arbetsmigranter som söker asyl eller bättre livsvillkor. Under hösten 2016 kom de främst från Nigeria, Eritrea, Gambia och Senegal. Enligt UNHCR utgör arbetskraftsmigranterna mer än 50 procent. Det är en förändring från tidigare år, då skyddsbehövande utgjorde 60 procent av det totala flödet via Libyen. Anledning till att strömmen av skyddsbehövande har minskat beror, enligt UNHCR, på att de syriska flyktingarna väljer eller tvingas välja andra flyktvägar. Tidigare flög de till Algeriet och korsade gränsen till Libyen. Idag kommer de skyddsbehövande främst från Eritrea och Somalia. Människosmugglingen från Libyen är det slutliga steget på en långa resa. Libyen är främst ett transitland. Libysk öken, på vägar där endast lokalbefolkningen eller smuggelsyndikaten hittar rätt. Foto: Shutterstock  Människosmuggling är en komplex verksamhet. Den förändras efter rådande förhållanden för att optimera den ekonomiska vinsten beroende på de möjligheter och begränsningar som smugglingen medger. Smugglingsnätverken är inte nödvändigtvis toppstyrda hierarkiska strukturer eller sofistikerade karteller. Det är snarare nätverk som samverkar med andra nätverk. Även om verksamheten initialt kan vara strukturerad som en resebyrå så kontrollerar inte försäljaren av resan i migrantens hemland hela resvägen. Den kan närmast liknas vid en kedja med ett antal länkar, där migranten får ny information efter hand. Undoc, United Nations Office on Drogs and Crime, rapporterar att människosmugglingen är speciellt välorganiserad i Västafrika, särskilt i Nigeria. Enligt studier genomförda av den mellanstatliga organisationen ICMPD (International Centre for Migration Policy Development), som även Sverige är medlem av, ingår en mängd människor och organisationer i smugglingen. Några exempel på deras funktioner: upprätthålla internationella kontakter för att rekrytera migranter i deras hemländer vara mellanhand i ett transitland och hålla kontakt med landsmän anskaffa båtar, drivmedel och övrig logistik inför avfärd Släktband och klantillhörighet kan spela en stor roll i vissa av nätverken. Det är värt att notera att det bara är undantagsvis som det finns besättningsmän på båtarna som tar migranterna över Medelhavet. Svårt stoppa människosmugglingenEunavfor har räddat ett stort antal migranter i sjönöd. Insatsen har dock haft mindre framgång med att stoppa människosmugglingen. Inte mycket talar för att det kan förändras i framtiden. Grundorsakerna finns i migranternas hemländer och de kan inte hanteras med militära medel på Medelhavet. Smugglingen från Nordafrika är bara en liten del av betydande nätverk som även omfattar migranternas hemländer, organiserad brottslighet och diaspora i mottagarländerna. På kort sikt behöver EU skapa förutsättningar för att både skyddsbehövande och arbetsmigranter ska kunna ta sig till Europa på ett säkert och ordnat sätt. Människor kommer inte sluta migrera. Detta gäller särskilt den unga befolkningen som finns i Västafrika. En stor del av världens arbetsföra befolkning kommer i framtiden att finnas i Nigeria. Europa har en åldrande befolkning och kommer att behöva arbetskraftsinvandring för att upprätthålla sina välfärdssystem och ekonomier, samtidigt som Västafrika inte kan generera arbetstillfällen till den växande arbetsföra befolkningen. En annan faktor som inte Eunavfor kan påverka, eftersom insatsen är begränsad till internationellt vatten, är smugglarnas rörelsefrihet i Libyen. För att nå den målsättningen krävs också insatser från de libyska myndigheterna, vilket är en utmaning eftersom det fortfarande pågår en väpnad konflikt där och eftersom centralregeringen i Tripoli inte har kontroll över hela territoriet. Kanske EU:s resurser bättre kan komma till användning genom att bekämpa grundorsakerna till migration i olika länder och genom att bidra till en hållbar migrationspolitik i EU som tar hänsyn till den ökande arbetskraften söder om Sahara och framtida behov i Europa.

Moskva söker skriva ny författning för Syrien

142. Om Syriens Bashar al-Assad vore en litterär figur skulle han inta en unik position i den tragiska genren. Han är ledare för ett politiskt system som i årtionden haft nationellt självbestämmande som sin riktlinje. Men regimen har nu hamnat i händerna på utländska uppbackare – senast tydliggjort via mötet i Astana i Kazakstan i januari. Samma Damaskusregim som propagerat för pan-arabisk solidaritet intar en särställning i fråga om dödandet och fördrivningen av araber. Det har gjort världen mer hänsynslös och mer osäker än på länge. Efter snart sex år av konflikt i Syrien har landet fått nya, egentliga härskare – i detta fall Ryssland och Iran – som vill säkra Bashar al-Assads mandat och därmed sina egna intressesfärer. För detta ändamål har Ryssland lagt fram förslag på en ny konstitution, specialkomponerad för Assad. Assadregimens förstörelse av civil infrastruktur, städer och fördrivning av miljoner människor syftar till att skapa omöjliga livsvillkor för en alternativ politisk vision för Syrien. I ett viktigt linjetal i juli 2015, före den ryska interventionen, sa Assad: ”Hemlandet är inte till för dem som bor där, de som bär på hemlandets pass eller dess nationalitet. Hemlandet är till för dem som försvarar det och beskyddar det. Det folk som inte försvarar sitt land, har inget land och förtjänar inte att ha ett land.” Detta är en politisk instruktion för fördrivningen av människor från deras hem, rötter och anknytning. Det förmedlades till syrier som befann sig på flykt, som ett budskap om att de inte ska hysa hopp om ett återvändande till hemlandet. Några månader efter detta linjetal inleddes den största flyktingvågen till Europa sedan andra världskriget. I spåren av denna politik har Putins Ryssland klivit in och förändrat villkoren för världspolitiken. Etablerandet av en rysk intressesfär i Syrien har gjorts på bekostnad av det internationella normsystemet vad gäller mänskliga rättigheter och krigets lagar. Det är en utveckling som inte är till gagn för mindre länder, som de nordiska, vars främsta försvarslinje vilar på respekten för ett internationellt normsystem.   De ledare i världspolitiken som också går på Putins linje, som Turkiets president Erdoğan och president Trump i USA, har som gemensamt drag att de vill centralisera makten kring sig själva på bekostnad av ett gemensamt normsystem. En annan, indirekt konsekvens av Assads fördrivningspolitik har varit att det europeiska asylsystemet nära nog kollapsat. Det har inte varit dimensionerat för en systematisk fördrivning av människor. Situationen har skapat spänningar som den ryska säkerhetstjänsten har utnyttjat, bland annat genom att finansiera främlingsfientliga partier i Europa, och genom påverkans- och desinformationsoperationer.    Återerövringen av östra delen av Aleppo i december 2016 var betydelsefull, mer på grund av hur staden intogs än av det faktum att den föll. Turkiet hade före offensiven mot Aleppo bytt fot i Syrienfrågan och satsat på sin egen intervention, Operation Eufrats Sköld. Den hade två syften: att bekämpa IS och att förhindra att det kurdiska Demokratiska unionspartiet, PYD, skapar ett sammanhängande kurdkontrollerat territorium längs den turkiska gränsen. För att åstadkomma detta använde sig den turkiska militären av delar av den väpnade syriska oppositionen, som annars skulle ha behövts i försvaret av Aleppo. Denna turkiska policyändring var ett besked till den syriska oppositionen om att Ankara övergett sin tidigare linje att regimförändring i Syrien var nödvändig. Beslutet återspeglar president Erdoğans behov av att ägna sig mer åt egna inrikespolitiska maktambitioner än åt komplicerade och motsägelsefulla relationer till USA, Ryssland, EU, Gulfstaterna och den syriska oppositionen. Aleppo blev det pris som den syriska oppositionen fick betala för denna omsvängning. Det faktum att ryskt stridsflyg i kombination med iranskstödda marktrupper intog östra Aleppo visar på den syriska regimens beroende av utländska trupper. Ryssland bombade skoningslöst och var berett att ta på sig internationella fördömanden för sitt handlande, eftersom Putin vill undvika ett långvarigt krig i Syrien. Assad, som tidigare beskrivit sig som en nationell ledare, besökte inte ens staden. Det gjorde däremot Qasim Suleimani, chef för Qudsbrigaderna, Irans militära gren för utländska operationer. Det faktum att nästan alla civila av rädsla för hämndaktioner från regimen och dess allierade shiamiliser valde att lämna östra Aleppo visar hur inkapabel Assadregimen är att skapa förtroende hos landets egna medborgare. Återerövringen av östra Aleppo ställde oppositionen inför två val: underkastelse eller undergång. Hädanefter vet alla att Rysslands villkor gäller. Det ryska utkastet till en ny syrisk konstitution, som den ryska delegationen vid Astanakonferensen i Kazakstan den 23–24 januari delade ut till den syriska oppositionen, är ett bevis på det. I detta utkast står att Assad ska sitta kvar med samma totalitära befogenheter som förut. Han ska vara Syriens överbefälhavare, ha rätt att utnämna och entlediga premiärministern och ministrar samt även ha befogenhet att besluta i medborgarskapsärenden. Detta utkast till ny författning är förbluffande bakåtsträvande, i synnerhet då man med fog kan invända att den avgrundsdjupa klyftan mellan Syriens styrande elit och dess folk var det som en gång orsakade denna mångåriga och förödande konflikt, som påverkar hela Mellanöstern men även EU. I konstitutionsförslaget heter det att alla offer för konflikten på regimsidan enligt lag ska ha rätt till kompensation från staten. Men att hundratusentals civila syrier har dött och miljoner andra har fördrivits är ett faktum som lämnas därhän, som om konflikten aldrig hade funnits. Tvärtom står i inledningen till författningsutkastet: ”Det syriska folket utgör en kontinuitet av generationslånga traditioner i förbindelse till dess stat, medvetet om sitt ansvar inför gångna, nuvarande och kommande generationer.” Det är en förnuftsvidrig historiebeskrivning med tanke på att Syriens moderna historia präglats av statskupper, diktatur och nu revolt. M.E. McMillan skrev i sin bok From the first World War to the Arab Spring:  I princip kan alla problem i Mellanöstern härledas till denna kärnfråga: den massiva klyftan mellan makten och folket. Det borde vara en central frågeställning i de kommande Genèveförhandlingarna. En återgång till samma avgrundsdjupa klyfta mellan en styrande elit och den stora massa, som saknar makt, synes inte vara en möjlig väg framåt. Både regimen och oppositionen är inlåsta i ett förtroendedilemma. Bägge parter har anledning att frukta för sin fortsatta överlevnad, om endera parten skulle vika sig. Om regimen istället lämnar över makten till en övergångsregering, Transitional Governing Body, med fulla verkställande befogenheter, såsom FN:s säkerhetsrådsresolution 2254 stipulerar, skulle detta dilemma kunna brytas. Poängen med upprättandet av en övergångsregering är att minska klyftan i fråga om maktinnehav. Ryssland signalerar dock omedgörlighet på denna punkt. Men det är ett i längden riskabelt spel. Om regimen inte förmås kompromissa med oppositionen kan det innebära att landet fragmenteras i politiska, etniska och religiösa enheter som står under skydd av olika utländska uppbackare. Det vore en farlig utveckling som kan spilla över på övriga länder som Libanon och Irak. Till viss del finns tecken på att denna utveckling redan har inletts, som till exempel förekomsten av det av IS självutnämnda kalifatet i Raqqa, det kurdiska utropandet av autonomi och drusernas nära på självstyre i Suweidabergen i söder. Om den utvecklingen inte hejdas, blir det i slutändan inte mycket kvar för någon sida. Ytterst kan det egna intresset enbart överleva i det som är gemensamt – eller tvärtom gå under om det egna intresset kör över alla andra.

Russia: Vladimir Putin as the Historian

143. According to a number of biographical accounts, history was Russian President Vladimir Putin’s favorite subject in school, and he appears to retain a keen interest in history right up to the present day.   If we are to believe the president’s press secretary, Dmitry Peskov, Putin remains a voracious reader, devouring dozens of books on Russian history. But Putin, of course, is not just a modest student of the past. He seems to aspire to be also a manufacturer and manipulator of it.   Nikolai Zlobin, a Washington-based political analyst, has asserted that each of Putin’s presidential terms had its own “governing idea.” The first was mainly about politics, as the Kremlin was striving to consolidate Russia’s “state sovereignty” and restore centralized control over the country by forging the so-called “vertical of power.” The second was about economics, with Putin’s administration preoccupied with building state capitalism – beefing up the muscle of the country’s state-run energy majors with the aim of turning Russia into an “energy super power.” Putin 3.0, Zlobin has suggested, has focused on ideology. The Kremlin leader is striving to consolidate his power in the present and secure his legacy for the future. The realization of these tasks will thus define his “moral and historic” stage.   Zlobin’s scheme of Putin’s political evolution is perhaps too neat to thoroughly reflect the much more complex reality “on the ground.” Yet the observation that the Kremlin is increasingly focusing its gaze on ideology and history is correct.   We appear to be witnessing a momentous shift in the Russian governing elites’ approach to values and ideals, as well as to the country’s past. Also, domestically, the Kremlin seems to lack a clear plan for future prosperity, and seems to be experiencing difficulties with managing the present. Ultimately, the mechanisms of constitutional legitimacy – through elections – do not function properly. This leaves the Kremlin with only one option: to focus on achieving historical legitimacy.   For much of the last two decades, Moscow’s official position was that it shared the West’s basic liberal values. If its interpretation of these values often differed from Western understandings, Russian officials justified those differences with assertions of Russia’s special historical conditions.   These days, however, this position has clearly been abandoned. Now the Kremlin leadership has opted to uphold what it calls the “traditional national values,” epitomized in the extremely opaque notion of Russian “spirituality,” and vaguely defined “inner strength” found in Russia’s “thousand-year history.” The current task of Kremlin ideologues is to conceptualize Russia’s historical path so it demonstrates that the values and principles underlying Russian civilization are homegrown values shaped over the centuries.   At the heart of Russia’s uniqueness and distinctness, Russian ideologues argue, lies its past in which the country had to face choices quite different from those made in Europe. As one recent article in a special issue of the magazine Ekspert, titled “Russia: Five Centuries of Empire,” contended: “Russia had no choice between being an empire or a ‘normal European democratic state.’ The choice was to be an empire or a colony.” Such a statement implies an important corollary: if Russia’s only alternative has been submission to foreign conquest or political upheaval, some form of authoritarian rule would seem to be justified to deal with the threats.   Russia’s “Special Way” thesis will face a test in the coming year. Specifically, it will be interesting to see how Putin’s Russia marks the centenary of the 1917 Russian revolutions that ushered in the Soviet era of Russian history.   Almost from the moment of its demise, the Soviet era has presented a challenge for historians: was it a radical departure from the Russian experience, or a continuation of it?   In the immediate aftermath of the Soviet collapse in 1991, Yeltsin “democrats” expressed a desire to make a clean break with the Soviet past – with Yeltsin even musing about making the Russian Federation a legal successor of the pre-1917 Russian polity. But even during the last years of Yeltin’s administration, the Kremlin started toning down the anti-Soviet rhetoric and opted instead for the policy of tolerance towards the Soviet legacy which then evolved into the policy of cautious reconciliation. Putin’s rise to power ushered in a full-blooded reconciliation.   And these days, one poll showed a majority of Russians supporting the restoration of the Soviet Union. ”This is our common history and we need to treat it with respect,” Putin stated in his December 1 address to the Federal Assembly, referring to the 1917 political upheaval. He then went on to quote the prominent Russian philosopher Alexei Losev: “We know the thorny road our country has traveled. We know the long and tiring years of struggle, want and suffering, but for our homeland’s sons, this is all their native, inalienable heritage.” Clearly approving of Losev’s patriotic elan, Putin then bluntly formulated his approach to Russia’s past: “We need history’s lessons primarily for reconciliation and for strengthening the social, political and civil concord that we have managed to achieve.  … Let’s remember that we are a single people, a united people, and we have only one Russia.” Putin’s administration, in its quest for historical legitimacy, seeks to synthesize disparate elements of Russia’s different “pasts” into a kind of eclectic fusion. This concoction then is presented, in the apt formulation of the historian Frederick Corney, as a “history without guilt or pain,” offering “reconciliation without truth.” Ironically, the end result of this historiographical innovation immediately brings to mind a mocking description of an “ideal Russia” in Vladimir Nabokov’s novel Pnin (1957). Nabokov referred to a “reactionary Sovietophile mix” in the heads of some of his Russian contemporaries, for whom the “ideal Russia consisted of the Red Army, the God’s anointed Sovereign, kolkhozes, anthroposophy, the Orthodox Church, and hydropower stations.”

I Davos blev Xi Jinping en världsledare av rang

249. Xi Jinpings öppningstal i vid världsekonomiskt forum i Davos i januari har påverkat debatten både i Sverige och utomlands. Tidigare fokus på Kinas interna politiska problem, frånvaron av mänskliga rättigheter eller miljöförstöring har nu hamnat sida vid sida med artiklar om Kina som försvarare av globalisering och frihandel. I en värld som har förändrats över en natt efter Trumps tillträde som USA:s president verkar Kina plötsligt stå för stabilitet och vara på ”vår” sida. Vad har hänt? Förekommer detta skifte även i kinesisk medier? Hur ser kineserna på att deras kommunistiska ledare plötsligt har blivit frihandelns och globaliseringens förkämpe? Det var inte länge sedan samme ledare lade ut texten om hur viktigt det är med marxistisk utbildning för journalister och hur dessa ska tjäna partiet och den kinesiska nationen. Hur ser vanligt folk på den här kovändningen? Vad är tillåtet att tycka i kinesiska medier och kan talet i Davos ses som förenligt med  rådande offentliga retorik? Då Xi Jinpings tal rönt sådan uppmärksamhet har jag översatt delar av det till svenska. För att Utrikesmagasinets  läsare ska få en känsla av retoriken, har jag anpassat det något till svenska förhållanden. Ordagranna översättningar från ”politisk kinesiska ” till svenska kan lätt bli  stela och te sig märkliga. Även om Xi Jinpings retoriska stil är mer vardagsbetonad så är skillnaderna mellan talspråk och skriftspråk långt större i kinesiskan än vad som är fallet i engelska eller svenska. Xi Jinping inledde i Davos med att förklara att ”vi lever i den bästa av världar, men vi lever också i den sämsta av världar.” Han fortsatte: – I vår värld blir materiella tillgångar alltmer rikliga; ny livsförbättrande teknik utvecklas dagligen och vår mänskliga civilisation åtnjuter hög livskvalitet. Samtidigt är regionala och lokala konflikter vanliga, terrorism och flyktingströmmar går sida vid sida med fattigdom. Arbetslösheten är utbredd och stora inkomstklyftor skapar motsättningar i vårt samhälle. Vi frågar oss vad det är för fel på världen. Men för att komma till rätta med och lösa alla dessa problem måste vi först gå till botten med de underliggande strukturerna. – Nu finns en tendens att skylla alla dessa problem på globaliseringen. Men det är viktigt att påpeka att finanskrisen och dess efterverkningar inte direkt kan härledas till globaliseringen, utan snarare bör tillskrivas finanssektorns överdrivna strävan efter materiell vinning. – Övervakningen av finanssektorn har heller inte varit tillräcklig. Att skylla alla problem på globaliseringen är inte rätt och hjälper oss inte heller att lösa de problem vi står inför. Men vi ska inte se globaliseringen som en mirakelmedicin; att göra den ”ekonomiska kakan” större och fördela den mer rättvist är en mycket stor utmaning. Men istället för att brännmärka globaliseringen ska vi låta den vara till gagn för människor i alla världens länder, fortsatte Xi Jinping sitt uppmärksammade tal. Han förklarade också att Kina tidigare var tveksamt till globaliseringen och medlemskap världshandelsorganisationen WTO.  – Men vi såg att världen rörde sig i den riktningen, tillade han. Xi Jinping beskriver den globala ekonomin som ett stort hav, och påpekar att ”om man inte vågar röra vid vattnet kommer man i slutänden aldrig att lära sig simma”. – Oavsett om vi vill det eller ej, ligger det ekonomiska ”havet” där framför oss; det är inte något som går att ignorera eller undvika. Han gav sin syn på svårigheterna med globaliseringen – ojämn inkomstfördelning, ojämn utveckling samt ojämn ekonomisk tillväxt – och hur dessa utmaningar bör mötas. Han gjorde det på ett sätt som är ganska typiskt för kinesiska politiker: visionärt snarare än konkret och utförligt. Politiska slagord som ”med den sammanslagna kraften finns det inget som inte går att övervinna” och andra formuleringar, som kan låta klichéartade i våra öron, återkom ganska frekvent. Vidare beskrev Xi Jinping hur Kina har utvecklats under kommunistpartiets ledning och hur partiet har lett  in Kina på en väg som bäst passar landets unika omständigheter. De delar av befolkningen, som har det sämre, ska lyftas ur fattigdom mot det politiska mål som kallas Xiaokang, ”ett relativt välstånd för det stora folkflertalet” (så som Börje Ljunggren översätter det  i sin utmärkta bok Den Kinesiska Drömmen). Kina har åstadkommit mycket, men det har skett tack vare hårt arbete, ”blod, svett och tårar”, betonade Xi Jinping. – Vi vet att det inte finns någon gratis lunch och för att nå vårt mål kommer vi att fokusera på jobbet och få det gjort. Hans syn på på Kinas roll i en global ekonomi kan sammanfattas: – Ser man på Kinas utveckling är det tydligt att vi har varit och fortfarande är motorn i den globala ekonomin. Kina är både förmånstagare och bidragsgivare. Han ger tydligt uttryck för att han ser Kina som en pådrivande ekonomisk kraft i världen. –I Kina är vi medvetna om svårigheterna som kommit med den ekonomiska utvecklingen men vi vill samtidigt passa på att lyckönska alla länder som tagit del av Kinas framgång. Vi vill att ekonomin ska vara till allas bästa, och ser det som väldigt positivt om den ekonomiska utvecklingen i Kina kan vara till gagn för andra länder. Vi öppnar famnen så att världens länder ska kunna "få lift" med den kinesiska ekonomiska bussen. Hans budskap gick också ut på att Kina kommer att uppföra sig väl på den utrikespolitiska arenan, ta hänsyn till miljön och inte använda den kinesiska valutan som vapen i ett potentiellt handelskrig. Porten till den kinesiska marknaden kommer vara fortsatt öppen, lovade han, med en förhoppning om att världens länder ska ha samma attityd gentemot Kina. Som ett exempel på Kinas bidrag till världsekonomin nämnde han OBOR (One Belt One Road), den enorma infrastruktursatsning från landets västra delar och vidare genom Centralasien, som Kina har tagit initiativ till. Hur togs hans tal emot i Kina? Yang Duogui, forskningsassistent på Kinesiska vetenskapsakademins råd för teknik- och forskningsstrategi, återger Xi Jinpings Davostal på det mest färggranna sätt jag har sett. I en rörig värld där ekonomin kämpar i motvind, tecknen på en teknisk revolution hopar sig och traditionella och okonventionella säkerhetshot vävs samman betraktar denne forskare Xi Jinping som en stabil och kraftfull ledare. Yang Duogui menar  att presidenten utgör en ryggrad för ekonomin i såväl västvärlden som Kina. Han ser en Xi Jinping som  liknar ekonomin vid organismer i den mänskliga kroppen. Handel och investeringar får  motsvara blodomloppet. Men i termer tagna från traditionell kinesisk medicin, så har kroppen nu förlorat balansen och de energiledande ”meridianerna” är blockerade så att blodet helt enkelt inte syresätter kroppen ordentligt. OBOR är mirakelmedicinen som ska återställa balansen mellan Yin och Yang i kroppen. Sjukdomsanalogin fortsätter med att de kapitalistiska länderna, i sin jakt efter materiell välfärd, har hamnat i ett sjukligt system där USA ses som sjukdomens källa. Under finanskrisen 2008 visade sig Kina motståndskraftigt, vilket är ett tydligt tecken på att dess sätt att styra landet har en ”frisk kärna”, heter det i referatet av Xi Jinpings tal. Snarare än att uppröras över att Xi sjunger globaliseringens lov, är många kineser, enligt min mening, stolta över att framförallt västerländska ledare efter talet i Davos betraktade Kinas president som en global trendsättare och någon att följa. Det går  i linje med Kinas ”återuppstigande” upp till sin rättmätiga roll som ledande nation. Någon kritik i Kina av Xis Davostal har jag varken sett eller hört – och inget ger heller vid handen att ”Sanningsministeriet” skulle ha beordrat tystnad. Talet är tillgängligt för alla och går lätt att ladda ned i skriftlig form via Baidu. Som Xi Jinping påpekade är Kina globaliseringens stora vinnare. Många människor i landet har fått det bättre, precis som kinesiska politiker ständigt framhåller. Jag tror inte att avsaknden av kritik bara sker på order uppifrån; kineserna är på många sätt nöjda med den ekonomiska utvecklingen. Hittills har det varit möjligt att bli ekonomiskt framgångsrik – trots korruption, miljöproblem och urholkningen av det sociala kittet. Globaliseringen har drivit på Kinas ekonomi. Problemen i det kinesiska samhället är snarare av strukturell karaktär. Att globaliseringen har varit bra för Kina verkar också kinesiska journalister vara ense om. Det är intressant att se  hur  journalister i större kinesiska medier beskriver världsläget. De menar att världen står vid ett vägskäl. Indirekt frågar de sig vart världen är på väg – och vem som ska leda den? Det underförstådda svaret på frågan är förstås Kina. Man ska  ha klart för sig att det visar på ett retoriskt skifte jämfört med bara några år sedan. Tidigare hävdade kinesiska journalister och forskare att Kina fortfarande var ett utvecklingsland. Men då sade de nej till att Kina skulle ta på sig rollen som ledande världsmakt. Kina ville skydda sig mot västerlänningar som krävde att landet skulle ta större globalt ansvar. Detta kom att kallas ”teorin om det ansvarstagande Kina", vilket sågs som en vidareutveckling av en tidigare doktrin kallad ”teorin om det kinesiska hotet”. Från kinesiskt håll sågs den första teorin som sprungen ur en djupt rotad rädsla för att Kinas ekonomiska ”uppåtstigande” i början av 00-talet skulle sluta i en utmaning av rådande världsordning. Den påföljande teorin, som utvecklades i takt med finanskrisen 2008, ansågs vara västmakternas sätt att låta Kina betala notan för deras egna hutlösa och aningslösa konsumtion. En artikel från aktie- och värdepappersnoteringshuset Tonghuashuns nyhetsplattform, som kommenterar Xi Jinping i Davos, är som raka motsats till detta. Efter att ha beskrivit innehållet i Xis tal, drar artikelförfattaren slutsatsen att det är uppenbart att Kina är en växande stormakt, redo att  driva på globaliseringen och dela de ekonomiska framgångarna. Att retoriken har ändrats så tvärt, och så snabbt, kan inte tolkas på annat sätt än att Kina börjar mobilisera sig för att fylla det tomrum på den internationella arenan som Donald Trump har givit dem. Att sedan ”ocensurerade” röster får uttala sig fritt i kinesiska medier, eller i vart fall fritt upprepa vad som sagts på högre nivå, är  värt att notera. Frågan nu är om det betyder att ett systemskifte för Kinas globala ansvarstagande också är på gång.

Metternich lade grunden till det moderna Europa

142. Ett Europa som hotar att splittras och gå under i en hårdnande global kamp. Traditionella värdegrunder som sätts ur spel av populistiska och nationalistiska krafter. Falsk nyhetsspridning och stater som bedriver propaganda utanför sina egna gränser. Radikaliserade ungdomar som förhärligar våld och martyrskap. Världen för 200 år sedan kan tyckas mer aktuell än någonsin, i varje fall om man läser den nya tyska biografi (se faktaruta) som kommit ut över den österrikiske kanslern Clemens von Metternich, 1773-1859, mannen som möjligen kan ha lagt grunden till det moderna Europa.  Med franska revolutionens utbrott 1789 brukar man ofta datera den moderna världens genombrott. Den förmoderna erans samhällsordning ifrågasattes och etablerade begreppshierarkier miste sin mening. Men man glömmer lätt hur svårt det var för någonting nytt att resa sig ur askan. Året 1789 markerade inte början på någon human och upplyst epok, utan ett kvarts sekel av förödande krig i Europa, där folk stod mot folk och centraliserade makter med globala ambitioner kämpade om herraväldet. För den tyske filosofen Hegel var detta ”historiens slut”, förkroppsligat i Napoleons person, ”världsanden” han såg rida in i det erövrade Jena hösten 1806 efter det tysk-romerska rikets upplösning. Det var en närmast apokalyptisk förväntan som lätt känns igen i de teorier av Fukuyama och Huntington som varit föremål för sådana livliga debatter efter 1989. Europas historia kunde verkligen ha slutat med Napoleon. Sommaren 1807 slöt fransmännens kejsare ett fördrag med Rysslands tsar Alexander I som i praktiken delade Europa i två zoner och stängde England ute från kontinenten. Avtalet fick omedelbara följdverkningar för det Osmanska riket, som under en rysk blockad samma vår kastats in i sin svåraste regeringskris någonsin, och för Sverige, som 1808–1809 miste halva sitt historiska kärnland till Ryssland. Europas centrala delar, där furstarna inte förmådde sätta upp något enat motstånd, förvandlades i ett drag till franska lydstater. Alla samtidens betraktare var dock inte lika bländade som Hegel. Det nybildade Österrikes ambassadör i Paris beskrev efter sitt första möte Napoleon som en man i för stora kläder: en uppkomling som försökte lägga sig till med skenet av legitimitet och stabilitet. Hans imperium var byggt inte på utan av ruiner och hölls uppe av en kortsiktig styrka och nyckfull folkopinion. Ett större bakslag kunde lätt omintetgöra det, i värsta fall förlänga krigen och kriserna i Europa för oöverskådlig framtid. Ambassadören hette Clemens von Metternich. Under åren som följde skulle han avancera till både utrikesminister och kansler i Wien, och utvecklas till Napoleons kanske viktigaste motspelare, som på diplomatisk istället för militär väg sökte finna vägen till ett stabilt Europa, ”ett förbund av oberoende stater” som han själv beskrev sin vision i ett samtal med Napoleon. Det allianssystem han lyckades bygga upp blev tongivande för Wienkongressen 1814–1815, som markerade slutet på Napoleonkrigen och lade grunden för den europeiska maktbalansen för hundra år framåt. Metternich var ingen bakåtsträvare, trots att det ofta kommit att framstå som att han försökte skruva tillbaks klockan till tiden före 1789. Hans far hade spelat en viktig roll under de reformer som kejsar Josef II försökte genomdriva under det tysk-romerska rikets sista tid, och i likhet med många av den förrevolutionära erans aristokrater hade han fått en upplyst uppfostran. Livet igenom förblev han en beundrare av England och dess styrelseskick. Däremot var han präglad av den chock som revolutionen och den därpå följande terrorn och revolutionskrigen hade inneburit. Han var bördig från Rhenlandet, som snabbt drogs in i händelserna i Frankrike, och där familjen inom ett fåtal år miste sin egendom. I sådana kretsar kunde man inte sällan förstå och rentav sympatisera med revolutionens ideal, men stöttes tillbaka av terrorn och utrensningarna, av de nya makthavare som med pengar och propaganda sökte mobilisera och uppvigla hela folk och nationer, och av Napoleon, som i deras ögon personifierade en hänsynslös och oförutsägbar tid. Något av det första Metternich gjorde efter sin utnämning till utrikesminister i Wien 1809 var att etablera en ”litterär byrå” för att samla, bearbeta och sprida information. Idén hade han delvis fått under åren i Paris, och ett viktigt incitament var att bemöta den propaganda och ryktesspridning som Frankrike använde sig av för att söndra och bryta ned sammanhållningen hos sina motståndare i Europa. I en värld av moderna kommunikationer – ”ordets tidevarv” som Metternich uttryckte det – kunde de politiska ledarna inte längre kosta på sig att stå över samhällsdebatterna eller försöka tysta undersåtarna: de måste själva nå ut och tala för sin sak. Med tiden skulle den ”litterära byrån” själv utvecklas till en av Europas mest fruktade instanser för illiberal censur och propaganda.  Åren närmast efter 1815 var det emellertid inte de liberala så mycket som de nationalistiska krafterna som tog Metternichs energi i anspråk. Under slutstriden mot Napoleon hade de tyska furstarna försökt appellera till folket med tysknationalistiska paroller, inspirerade av det exempel som Frankrike hade satt under revolutionskriget. 1817 möttes tyska studenter på Wartburg för att fira minnet av segern, vilket bland annat innebar att de brände böcker av författare som ansågs ha förnedrat det tyska folket. 1819 höggs en av de utpekade författarna, August von Kotzebue, ned i sitt hem av en fanatiserad student. Studenten dömdes och avrättades, men blev snabbt till en ikon och martyr i nationalistiska kretsar. Ledarna i de tyska länderna svarade med en våg av repressalier, vilket i sin tur förenade liberaler och nationalister i hatet mot det system som Metternich hade kommit att representera. När den grekiska frihetskampen mot osmanerna bröt ut två år senare, delvis inspirerad av samma ideal, genomgick den nya europeiska maktbalansen sin första allvarliga kris. Kanske är det i denna skärningspunkt mellan liberalism, nationalism och reaktion som Metternich har något att säga vår tid, om inte som förebild så åtminstone som varnande exempel. Han förblev en kosmopolitisk aristokrat hela livet och ställde sig därför främmande till nationalismen både som idé och som folkrörelse. Personlig vän med baron Rothschild, som 1848 hjälpte honom att fly från revolutionen i Wien, såg han ned på antisemitismen och främlingshatet som hotade att slita sönder den multinationella monarkin i Österrike. Han trodde på ett fredligt Europa sammanhållet av gemensamma värderingar och en förenande historia, och bidrog kanske mer än många andra till att ett sådant Europa faktiskt kom att äga bestånd. Men till sin natur förblev hans ideal elitära. Det var ingen bra utgångspunkt i en tid när demokratin just inlett sitt segertåg.

Tillbaka till 1800-talet

142. Nationalism slog igenom som politisk ideologi på 1800-talet, bidrog till två världskrig på 1900-talet och är åter på frammarsch på 2000-talet. Man ska ta det försiktigt med storskaliga dystopier, men nog finns det skäl att fundera över hur den internationella politiken kommer att utvecklas i en mer nationalistisk värld. Utgångspunkten är den gamla tanken om maktkamp som grunden för internationell politik, hot om våld som ständigt närvarande och krig som oundvikliga. Detta som konsekvens av att politiken bedrivs i ett system av suveräna stater utan överordnad myndighet. Anarkimodellen av internationell politik har detta kallats. I ett anarkiskt system är maktpolitik en nödvändighet, idealism farlig, det nationella intresset avgörande och maktbalans det bästa man kan hoppas på. Ungefär så resonerade Hans Morgenthau i klassikern Politics among Nations (1948), vilket måste vara ett av statsvetenskapens mest inflytelserika arbeten. Ungefär så argumenterade Kenneth Waltz i Theory of International Politics (1979), antagligen ett av dess mest citerade. Ungefär så skriver John Mearsheimer i The Tragedy of Great Power Politics (2001), en senare variation på temat. I en bok för länge sedan kallade jag detta för den traditionella teorin om internationell politik. Tankegången har rötter i konservativ tradition med dess antaganden om den mänskliga naturen och det nationellas betydelse. Däremot har stått en liberal föreställning, enligt vilken både människor och identiteter kan förändras.  Immanuel Kant publicerade 1795 Zum ewigen Frieden med idén om fred byggd på en federation av republiker. Några årtionden senare etablerade sig Richard Cobden som frihandelsentusiast och fredsaktivist. Detta var utgångspunkterna. Internationell organisation, rättslig reglering och handel över gränserna blev komponenter i det som kom att kallas liberal internationalism. Dess vision var en värld av gemensamma institutioner, öppna gränser och ömsesidiga beroenden, en värld i vilken betydelsen av det nationella reducerats och riskerna för mellanstatliga krig minskat. Trots bakslag har utvecklingen gått i liberal riktning sedan 1945, och särskilt sedan Sovjetunionens upplösning. De internationella organisationerna har mångfaldigats. Stater och samhällen har internationaliserats. De internationella relationerna har blivit mer mångskiftande och intensiva. Inom EU är institutionerna särskilt starka och gränserna särskilt öppna. Motkrafterna har stärkts mot de mekanismer som beskrivs i den traditionella teorin om internationell politik. Det som pågår är en reaktion mot denna utveckling. America first utropar USA:s president i varje anförande. Att göra Storbritannien ”suveränt och oberoende” är enligt den brittiska premiärministern meningen med att lämna EU. Nationalistiska partier, vilseledande kallade högerpopulistiska, vinner terräng på många håll, regerar i länder som Ungern och Polen och hotar att komma till makten i länder som Frankrike och Nederländerna. Donald Trump kräver av dem som kommer till USA att de ska stå för ”amerikanska värden”, Theresa Mays regering ska ”aktivt främja brittiska värderingar”, både Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra ställer upp för ”svenska värderingar”, till och med en kanadensisk politiker kräver av invandrare att de ska ha ”kanadensiska värderingar”. Den ena debattören efter den andra argumenterar för värdet av det nationella, vikten av nationell sammanhållning och skyldigheten för nyanlända att assimileras. I förlängningen skymtar en internationell politik av nygammalt slag. Handelshinder och bilateral förhandling i stället för multilaterala frihandelsområden. Internationella överenskommelser som överges när det passar (flyktingkonventionen, klimatavtalet). Ett EU som försvagas och hotar att upplösas. Stormakter som gör upp över våra huvuden när det passar deras nationella intressen (i går Sudetenland, i morgon Krim). Begrepp som ”höger”, ”extremism” och ”populism” döljer vad som pågår: polariseringen mellan fortsatt internationalistisk reformism och nyväckt nationalistisk reaktion. Det är inte ”folken” eller ”nationerna”, dessa amorfa storheter, som rest sig mot globaliseringen. USA, Storbritannien och andra länder är tvärtom kluvna mitt itu mellan nationalister och internationalister, politikens nya tudelare. "Hat är oamerikanskt". Demonstration mot Donald Trump i Melbourne, Australien. Foto: Shutterstock När detta skrivs tycks Donald Trumps första åtgärder som president ha lyckats med det som brexit inte har förmått: att mobilisera reaktionens motståndare.

Svåra utmaningar för splittrad Afrikansk union

248. Solidaritet och enighet, speciellt i ljuset av vad brexit och Trumpadministrationens ”Amerika först”-doktrin kan komma att föra med sig. Det var ledorden när statscheferna för AU (Afrikanska unionen) nyligen öppningstalade vid toppmötet i Addis Abeba. Afrikanska unionens och den västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas hantering av den politiska krisen i Gambia var återkommande källa till stolthet och beröm. Trots det breda perspektivet präglades mötet av inåtblickande. Ett antal svåra problem fick sin lösning samtidigt som gamla och nya konfliktytor blottades. Här vill jag peka på tre huvuddrag.  1. Ny ordförande Valet av ny ordförande till AU-kommissionen blev en utdragen historia och en källa till nya spänningar. Nkosazana Dlamini-Zuma meddelade i mars 2016 att hon inte hade för avsikt att söka en andra mandatperiod. Toppmötet i Kigali i juli skulle utse hennes efterträdare. Nomineringsprocessen resulterade i tre kandidater från Botswana, Uganda respektive Ekvatorialguinea. Det stod emellertid snabbt klart att ingen av kandidaterna kunde uppbringa någon större entusiasm bland AU:s diplomater. Omröstningen genomfördes, trots att flera medlemsstater menade att frågan skulle bordläggas. Föga förvånande gick omröstningen om intet när ingen kandidat lyckades erhålla nödvändiga två-tredjedelars majoritet. En ny nomineringsomgång resulterade i fem kandidater från fyra av AU:s regioner. Valkampanjen under hösten 2016 präglades av hård konkurrens och hel del smutskastning. Det faktum att såväl Tchad som Ekvatorialguinea nominerade kandidater visar på klyftan i den centrala regionen. Måndagen den 30 januari 2017, under toppmötets första dag, stod det klart att Tchads utrikesminister, Moussa Faki Mahamat, fått AU:s toppjobb. Valets största förlorare var SADC (Södra Afrikas utvecklingsgemenskap), som berövades en andra mandatperiod, och Kenya, som länge ansågs ha den starkaste kandidaten. Kenya har i efterhand anklagat Uganda och Tanzania för att inte stödja landets kandidat och därigenom splittra Afrikas östra region. AU-kommissionens nye ordförande Moussa Faki Mahamat.Foto: Foreign and Commonwealth Office 2. Delad syn på ICC      Förutom hård och splittrande regional konkurrens om AU:s toppjobb, har frågan om den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) orsakat friktion under det senaste året. En handfull stater, främst Sydafrika, Burundi, Kenya, Etiopien och Gambia, med stöd av AU centralt, har signalerat sin avsikt att lämna ICC. De anklagar domstolen för att oproportionerligt rikta in sig på den afrikanska kontinenten och för att ignorera allvarliga brott som begåtts i andra delar av världen. Botswana är, tillsammans med Nigeria, Senegal och Tunisien Demokratiska Republiken Kongo, domstolens starkaste anhängare i Afrika. De förnekar inte att majoriteten av de länder som är eller har granskats av domstolen är afrikanska, men pekar samtidigt på det faktum att flertalet av de ärenden som ICC behandlar har tagits upp av ländernas egna regeringar. Vidare understryks faran med att lämna ICC samtidigt som tillförlitliga och rättssäkra alternativ saknas. Trots de tydliga skiljelinjerna i frågan och den tidvis uppskruvade retoriken, innehåller resolutionen, som diskuterades under toppmötets andra dag, inga konkreta planer eller uppmaningar till ett afrikanskt massutträde ur ICC. Resolutionen välkomnar Sydafrikas, Burundis och Gambias intentioner att lämna domstolen och antar den så kallade ICC Withdrawal Strategy (utträdesstrategin). Strategin i sig talar dock inte om ett kollektivt utträde. Den nämner endast att frågan ska undersökas vidare, speciellt mot bakgrund av att ett kollektiv utträde inte är ett koncept som internationell rätt erkänner. Resolutionen antogs, men flera tunga länder motsatte sig beslutet. Nigeria, Senegal och Kap Verde röstade emot. Liberia reserverade sig mot paragrafen som antar utträdesstrategin medan Malawi, Tanzania, Tunisien och Zambia bad om mer tid att studera förslaget.   3. Marockos återtåg Under toppmötets andra dag välkomnades Marocko åter till AU-familjen. Frågan om landets återinträde har bubblat de senaste åren och är emotionellt och ideologiskt laddad. Västsahara ses av många som Afrikas sista avkolonialiseringsprojekt och Marockos anspråk på territoriet som illegitima. Marocko lämnade AU:s föregångare, Organisationen för afrikansk enighet, OAU, för mer än tre decennier sedan i protest mot att organisationen erkänt Västsahara och accepterat dess ansökan om medlemskap. Marocko har sedan dess sökt en återkomst till AU genom att lobba för att Västsahara ska uteslutas. Västsahara. Karta: Wikipedia  Skälet till att Marockos ansökan om återinträde nu kunde beviljas var att landet ovillkorligt accepterar Västsaharas medlemskap i AU – dock inte dess status som en självständig stat.  Sydafrika och Algeriet, Västsaharas starkaste försvarare, ledde kampanjen mot en acceptans för Marockos ansökan. Dessa länder menade att frågan om återinträde borde ha avgjorts på ett separat toppmöte, då Marocko kunde ha pressats att lämna Västsahara och erkänna landet som ett villkor för återinträde. Så blev nu inte fallet. Huruvida Marocko ändrat uppfattning om Västsahara eller enbart ändrat taktik i frågan är fortsatt höljt i dunkel. Bedömare menar att AU kan stå inför stor splittring om Marocko väljer att driva kampanj mot Västsahara från organisationens inre, men ser trots den risken positivt på Marockos återinträde. Marockos ekonomiska och militära styrka kommer att vara en tillgång för AU och kontinenten samtidigt som landet kan utgöra en brygga mellan Afrika och Europa. Utmaningar 2017 Moussa Faki Mahamat står nu inför utmaningen att läka de sår som uppstått och fördjupats under toppmötet och vända AU:s blick från organisationen inre angelägenheter mot de oroshärdar som pyr på kontinenten. Inbördeskrigen i Sydsudan och Libyen kräver omedelbara kraftansträngningar, likaså kampen mot terrorism i Sahelregionen och Somalia samt de svåra och potentiellt regionalt destabiliserande kriserna i Burundi och Demokratiska Republiken Kongo.

Vår tids terrorism otänkbar under kalla kriget

260. Terrorattacker mot civila. Massmigration från krigsområden. Kidnappning i utpressningssyfte. Tre fenomen som präglar vår samtid, samtidigt. Inget av dem var okänt tidigare, men sedda i klump har de under 2000-talet antagit en omfattning som världen knappast tidigare har upplevt motsvarigheten till. Om dessa ohyggligheter har just två böcker utkommit på svenska: Den nya terrorismen (Historiska media) av Aftonbladets mångårige utrikesreporter Wolfgang Hansson, samt Kidnappningsindustrin (Fri tanke förlag) av den italienska journalisten och terroranalytikern Loretta Napoleoni. De flesta människor upplever nog ständiga terrorattentat som det mest omedelbart fasansfulla – Paris, Bryssel, Köpenhamn, Nice, Tunis, Istanbul, Ankara, München, Suruç, Orlando, San Bernardino, Boston med flera bara de allra senaste åren. Dessförinnan London, Madrid, Moskva, Beslan, Bombay, Bali etc – en nästan ändlös rad av självmordsattentat som krävt dussintals eller hundratals civila liv. Och förstås 11 september-attacken som dödade nästan tretusen människor. Fast Wolfgang Hansson menar att detta det största av terrorattentat innebar en vändpunkt. Fram till dess hade smågruppsterrorn i Europa och världen i övrigt i huvudsak riktats mot “hårda mål”: militära eller den politiska maktens, eller kapitalismens, symboler. Även attackerna mot World Trade Center, Pentagon och (kanske) kongressen/Vita huset var avsedda som ett slag mot USA:s ekonomiska och politiska “hjärta” – symbolhandlingen var det primära . Men sedan dess har nästan alla stora terrorattentat slagit blint mot “mjuka mål”, hävdar Hansson: “Dagens jihadister ser alla människor som presumtiva måltavlor. Det gäller att döda så många som möjligt på ett så brutalt sätt som möjligt för att därmed skapa maximal skräck och terror.” Här glömmer han, eller bortser från, att det snarast var palestinska Hamas som redan 1994 initierade den urskillningslösa terrorismen med otaliga bombattentat mot civila israeler. Kanske har alla polisiära åtgärder och repressiva lagar sedan 2001 helt enkelt gjort det svårt, eller omöjligt, för smågruppsterrorister att framgångsrikt angripa hårda mål. Terrorn är den svages vapen, har det ofta hävdats. När terroristernas vapen inte biter på de redan starka vänder de sig därför mot de allra svagaste, de mjuka målen, oförberedda och oskyddade civilpersoner. Det är vad vi ständigt ser i dag. Men terroristerna, hur “svaga” de än är, behöver pengar och andra materiella resurser för att planera och genomföra sina dåd. Loretta Napoleoni har gjort grundlig research under många år för att kartlägga hur kidnappningar av utlänningar med krav på höga lösesummor har genererat rörelsekapital för åtskilliga terrorgrupper – al-Qaida i Nordafrika, al-Shabaab i och kring Somalia, al-Qaida i Irak och Syrien (Nusrafronten), IS förstås, men också en uppsjö av såväl jihadistiska som sekulära banditgrupperingar i och kring inbördeskriget i Syrien. Här leder Islamiska staten med hästlängder: under några år har gruppen lyckats pressa ut hundratals miljoner dollar av regeringar i Europa och Nordamerika, förutom minst lika mycket genom kidnappningar av rika irakier och syrier. Därtill har IS valt ut ett fåtal kidnappade amerikaner och britter och filmat deras vidriga avrättningar – sådant förfarande höjer priset på övriga kidnappade samtidigt som det blir en politisk markering av suveränt islamistiskt trots mot USA och västvärlden. Två flugor i en smäll. Men som om inte denna sanslösa våg av terroraktioner och kidnappning vore illa nog så visar Napoleoni hur samma våldsnätverk har byggt upp en kontinentomspännande industri av människosmuggling som 2015 ledde till att EU-länderna tog emot långt över en miljon flyktingar från Mellanöstern och Afrika. När antalet utlänningar som kunde kidnappas drastiskt minskade så övergick kidnapparna, smugglarna och terroristerna till en gigantisk människohandel för ständigt stigande gisslansummor, hävdar Napoleoni: “Femton år efter att tvillingtornen rasade står största delen av den muslimska världen i brand. Vinnarna är människohandlarna, en blandning av kriminella grupper och jihadister som kidnappar, köper och säljer människor för ett pris.” Hur började då detta elände? Både Wolfgang Hansson och Loretta Napoleoni tycks mena att det mesta har utvecklats i fel riktning sedan 11 september-attacken och USA/västvärldens svar på detta med invasionerna av Afghanistan, Irak och Libyen. Men Napoleoni antyder också ett djupare svar: “Ökningen i antal upplösta stater (failed states) och regioner där lag och ordning upphörde att gälla efter Berlinmurens fall har gett kidnappning och människohandel möjligheter att frodas som saknar motstycke i historien.” Här är hon något på spåren. I början av 1990-talet skrev jag en krönika i Dagens Nyheter på temat “Därför längtar vi redan tillbaka till kalla kriget”. Redan då, under krigen på Balkan när Jugoslavien slets isär av mordiska maktherrar i etnicitetens namn, märktes ofta en nostalgisk längtan efter den tid då väst och öst upprätthöll ett slags ordning inom sina block och intressesfärer. Då, efter Sovjetväldets fall, fanns en sportslig chans att bygga grundvalarna till en bättre värld där inte stat efter stat behövde krackelera och skapa vakuum som skulle fyllas av nya krigsherrar, jihadister och terrornätverk. Det var en sådan värld som Francis Fukuyama för ett kvartssekel sedan skisserade i sin lika klarsynta som (efterhand) kritiserade vision om “Historiens slut och den sista människan”. Men världssamfundet – i en mening “vi” – förmådde inte förvalta den chansen till global fred och stabilitet. Tvärtom: Historien dunkar på och blir knappast smakligare.

Brist på EU-stöd slår hårt mot Italiens flyktingpolitik

253. Ett gäng unga killar från Nigeria, Gambia, Elfenbenskusten och Senegal, som idag befinner sig i en småstad i den italienska bergskedjan Apenninerna i centrala Italien, vittnar om hur de av olika skäl har tvingats lämna hemlandet på grund av fattigdom, konflikter och i vissa fall politiskt våld. Om hur de har tagit sig från sina olika hemländer, till ett grannland och sedan vidare i jakt på att hitta en plats att tillfälligt leva på. Killarnas berättelser skiljer sig från många av deras landsmäns historier. De som anlände till Italien ett eller två år tidigare bar på ett hopp om att ta sig till Europa. Men de här killarna har, enligt egen utsago, aldrig tänkt tanken. Ändå har deras olika historier förvånansvärt likartade förlopp. De hamnade i Libyen. De berättar om hur detta sönderfallande land är som en magnet som suger åt sig de flyende, de utsatta och de äventyrslystna – alla de som från rader av länder desperat letar efter en bättre framtid. De berättar om hur de arbetat i Libyen, oftast inlåsta och ibland under våld eller hot om våld, och utan att få betalt. Vare sig de protesterar eller inte, transporteras de efter en tid – några veckor till några månader – till kusten och sätts i kontakt med en människosmugglare som ska ta dem över havet. Utan att de själva har bett om det. Utan att ha fått betalt för utfört arbete eller ha betalat för resan. Genom öknar och berg i det vidsträckta och svårkontrollerade Libyen går leder som används av människosmugglare. Foto: Pascal Rateau Men samtidigt hamnar de snart i skuld hos människosmugglarna vars nätverk sträcker sig över många nationsgränser. Det kanske mest synliga exemplet på detta är de nigerianska kvinnor, som har ökat explosionsartat i antal under det senaste året. Det handlar om unga fattiga kvinnor från Nigeria, som under falska förespeglingar lockas till Europa, och sedan ser sina drömmar grusas när de köps och säljs flera gånger på vägen, för att sedan utnyttjas för prostitution på gatorna i Europa och inte minst i Italien. Ibland används killarna som lockbeten, pojkvänner, eller för att kontrollera kvinnorna väl på plats i Europa. Tack vare att de överlevde resan över Medelhavet, de flesta efter att ha plockats upp av Röda korset eller något annat större fartyg som finansierats av den italienska staten, kan vi ta del av deras berättelser. Medan de nu väntar på att få sin asylansökan prövad, får de tak över huvudet och mat- och fickpengar av en solidaritetsorganisation, som under de senaste åren har nischat in sig på organiserat mottagande av asylsökande i samarbete med polismyndigheten, finansierat av den italienska staten. Tillsammans med Grekland är Italien det land i Europa som har tagit emot flest asylsökande de senaste åren. Italien är också det land som har räddat flest liv på Medelhavet. Landet har, till skillnad från många av grannländerna, inte stängt sina gränser. Men Italien famlar idag efter en politik som kan balansera mellan flyktingmottagande och kontroll. Flera försök har gjorts för att kontrollera situationen, eller snarare ta kontroll över de personer som kommer in i landet. Något EU kritiserade Italien för att inte ha gjort. På uppdrag av EU-kommissionen inrättade Italien 2015 så kallade hotspots, ett slags akutmottagningar för asylsökande, i landets södra delar. De två första öppnades på ön Lampedusa och i Trapani på Sicilien. Tanken var att migranterna skulle tas emot för en första identifiering (fingeravtryck), registering och kategorisering, innan de skickades vidare inom det italienska mottagningssystemet eller direkt hem utan att få en asylansökan prövad. Vid sidan av EU:s flyktingavtal med Turkiet blev dessa provisoriska läger EU:s enda svar på migrationskrisen. Tanken var att fånga upp alla flyktingar, så fort de landsteg i Italien, som första anhalt i Europa. Detta i syfte att dels öka kontrollen av de anländande, och dels att lättare kunna fördela flyktingarna mellan de olika EU-länderna. I realiteten har dessa läger bara tjänat till att öka kontrollen, eftersom någon fördelning av flyktingar aldrig har kunnat genomföras mellan EU-länderna. Under tiden har lägren i södra Italien blivit en symbol för den misslyckade EU-politiken och dragit problemen till sin spets. I en artikel i italienska Vice liknas hotspot-lägren vid en fabrik som producerar papperslösa istället för att bidra till att på allvar ta itu med de utmaningar Europa står inför när det gäller att dra sitt strå till stacken och hjälpa de hundratusentals, av världens totalt runt 60 miljoner flyktingar, som tar sig till Europa. Italien kritiseras i en Amnestyrapport från november 2016, Hotspot Italy, för landets brister i mottagandet. Framför allt har organisationen dokumenterat övergrepp mot mänskliga rättigheter i de provisoriska lägren. De, som skulle vara EU:s svar på ett förbättrat mottagande, har visserligen lett till att något fler asylsökande kan identifieras via fingeravtryck i olika EU-länder och därefter skickas tillbaka till Italien, som första asylland i enlighet med Dublinkonventionen. Men framför allt har dessa hotspots, och svårigheterna med att ta sig vidare, inneburit att allt fler av de som nu landstiger i Italien väljer att stanna och söka skydd i landet – vilket ytterligare har ökat belastningen på det italienska mottagningssystemet. Målet att 100 procent ska identifieras har lett till tvångsmetoder och att både inlåsning och fysiskt våld har använts för att få personer som gör motstånd att lämna fingeravtryck, rapporterar Amnesty. Organisationen menar också att trycket på Italien från EU:s institutioner och medlemsländer har lett till en oroväckande utveckling där tusentals människor, ofta traumatiserade efter resan, avvisas utan att ens få en chans att hävda sina rättigheter, än mindre hinna ta åt sig information om vilka rättigheter de faktiskt har. Trots ett avvisningsbeslut kan de flesta, i brist på dokument och pengar, inte ta sig någonstans, utan blir kvar på Italiens gator. Den bristande solidariteten bland många EU-länder, när det handlar om flyktingmottagande, har gjort att många italienare höjer rösten och vill skrota Dublinreglerna. Många vill också se ett avtal med Libyen om flyktingåtertagande. Över 5000 personer druknade i Medelhavet förra året. Många av dem var kvinnor och barn. Europa står återigen vid ett vägskäl. Men istället för att välja en väg som skulle innebära att legala och säkra vägar in i Europa upprättas, så att dödsfallen på Medelhavet förblir historiska händelser, väljer EU att hellre förhandla med länder som Turkiet och nu Libyen – ett land i totalt sönderfall efter störtandet av Muammar Gaddafi. Ett land med två rivaliserande regeringar som inte förmår upprätthålla säkerheten och än mindre garantera mänskliga rättigheter. Ett land där kriminella grupper och transnationellt organiserade maffialiknande nätverk har tagit kontrollen och utnyttjar desperata människor på jakt efter mat för dagen för att göra i princip vad de har lust med dem.  Om en laglig väg till Europa hade hjälpt killarna, som nu försöker få tiden att gå i ett mottagningsprojekt i en småstad i Apenninerna, är svårt att veta. Men det hade helt säkert varit ett hedervärt försök att undergräva fundamentet för delar av den organiserade kriminella smugglingen från Libyen.  Samtidigt törstar italienarna, liksom stora grupper av Europas medborgare, efter att återfå kontrollen över sina liv. En kontroll som i första hand förknippas med nationens gränser. Det menar historikern och den politiskt sakkunnige Giovanni Orsina på Luiss-universitetet i Rom. Han beskriver hur Italien, liksom många andra västerländska demokratier befinner sig i en djup politisk kris – där medborgarna inte längre sätter sin tilltro till den representativa demokratin och etablerade politikers förmåga att lösa både reella och upplevda problem i deras egna liv och samhället i stort. Svar kommer istället från euroskeptiska partier, vilket Femstjärnerörelsens framgångar i Italien liksom brexit i Storbritannien visar – liksom från de högerextrema partier, som arbetar i medvind i Europa, och som alla partier både på höger- och vänsterflanken, tycks oförmögna att matcha. Efter valsegrarna för Trump och brexit ser nu Marine Le Pen, kandidat i vårens presidentval i Frankrike, sin chans att dra stora växlar på de senaste årens flyktingkris. ”I italienarnas ögon är Italien jättekorrupt”, säger Giovanni Orsina, och menar att den upplevda korruptionen är större än den faktiska korruptionen i landet. Frågan är hur stor diskrepansen är mellan den upplevda flyktingkrisen och den faktiska flyktingsituationen i världen.