2017


Putin's Ambiguities over the 1917 Russian Revolutions

143. March 8 marked the centennial of the start of upheaval in Petrograd – events now known to history as the February Revolution – which forced Tsar Nicholas II to abdicate and paved the way for an experiment in Communism that lasted over 74 years.  Russia’s present-day leader, Vladimir Putin, would love nothing more than to be seen as the heir to the power and glory of the halcyon days of the Romanov dynasty that was toppled back in 1917. Yet, the system that Putin presides over, in its shape and form, is more of an outgrowth of Soviet Communism than a link to Russia’s tsarist tradition. This dichotomy is the primary reason why Kremlin ideologues find themselves in an awkward position these days: in the historian Mark Edele’s words, the tumultuous events of 1917 “can neither be fully embraced, nor fully disowned” by today’s Kremlin. Putin clearly has a love-hate relationship with Bolshevism. On the one hand, he has stated that he is no great fan of Lenin and his followers. He has described the Bolsheviks as traitors who sabotaged Russia’s war effort in World War I – something that ultimately led to Russia’s “losing to the losing side.” He has likewise heaped scorn on their domestic and economic policies, and characterized Lenin’s nationalities policy as a time bomb that detonated in 1991, causing the Soviet Union’s collapse. At the same time, Putin has remarked that he “very much liked, and still likes communist and socialist ideas.” Moreover, Putin is proud of his membership in the Communist Party, as well as his 20 year service in the KGB – an agency that was, he once said, seemingly with pride, “the successor organization to the Cheka” and widely known as “the Party’s armed unit.” The contradictory views held by Putin are not just the result of cognitive dissonance. The Kremlin’s ambivalence about the revolutions of 1917 stems from ambiguity relating to Russia’s post-Soviet identity. In terms of cultural identification, Putin’s Russia yearns to reconnect to the lost world of the Romanov dynasty. The Russian Orthodox Church has canonized Nicholas II, and Putin now stages pomp-and-circumstance rituals that clearly strive to evoke a sense of tsarist-era grandeur. But there is no escaping the fact that in purely legal terms, the present-day Russian Federation is a direct successor of the Soviet regime. The reality is that the Bolshevik decree of November 22, 1917, abolishing all laws of the Russian Empire, retains its validity. That decree erased centuries of tradition from Russia’s legal memory. The way post-Soviet Russia handled the issue of property rights underscores the strength of the Soviet legacy. Russia’s economic relations today rest upon the decision made following the Soviet collapse in 1991 to recognize the legality of Soviet notions of property, i.e. that land, structures and enterprises belonged to the state, not individuals. It was then easy for all such “state” property to be privatized, as if it had previously never belonged to anyone. The privatization that occurred in the 1990s, then, ignored the rights of tsarist-era owners who had seen their property arbitrarily expropriated by the Bolsheviks. The decision to not offer redress for the Bolsheviks’ “nationalization” of property continues to have adverse ramifications today in that it abets an atmosphere of lawlessness and insecurity when it comes to property rights. A dynamic economy cannot be constructed unless property rights are secure and uniformly applied. Notwithstanding the Putin administration’s occasional criticism of past totalitarian practices, the Communist era of Russian history has yet to receive a comprehensive moral and historical assessment. The Communist regime’s many crimes have never been repudiated and condemned, and, as a result, no acts of national atonement have occurred. One could even argue that the process of the Russian nation’s moral revival has not yet begun. Such a perspective was held by Aleksandr Yakovlev, one of the leading “architects” of perestroika, the reform drive in the late 1980s that aimed to make Soviet-style Communism more efficient, but which ultimately sowed the seeds of the system’s demise. Not long before his death in 2005, Yakovlev was interviewed by Jonathan Brent, who at that time was the editorial director of Yale University Press and founder of the “Annals of Communism” series. “In conversation,” Brent wrote in his 2008 book Inside the Stalin Archives, “Yakovlev always returned to the fact that Russia was never fully de-Sovietized. There was no Nuremberg trial, no general accounting, no public reconciliation between victims and victimizers, no restoration of property, or adequate compensation to the many millions whose lives were permanently damaged or destroyed by [Lenin’s and] Stalin’s ‘utopia.’” “Instead the country drifted… into indifference and forgetfulness, hardly knowing whether it wanted freedom or not – hardly remembering freedom at all,” Brent added. The Russian leadership’s ambiguous stance toward the revolutions of 1917 is also a byproduct of its inability to formulate an inspiring vision for the future. What is present-day Russia’s social ideal? Where is it heading? Some segments of the Russian political elite style themselves as supporters of conservative ideas. But conservatism presupposes respect for institutions. Others say they are the champions of a political system that is led by the wise and strong “national leader.” But an ideology built upon a charismatic leader demands a grand vision. Ultimately, post-Soviet Russia is not a country that holds institutions in high esteem; nor is it the home of big ideas. Incapable of generating a compelling vision for Russia’s future, the country’s leadership is mainly concerned simply with perpetuating its own power. As a result, Russian claims to Great Power status, as well as the Kremlin’s domestic emphasis on centralized authority and the preservation of stability above all else, are built upon an eclectic historical foundation, developed from a mish-mash of the Soviet and tsarist past. 

Bistra lärdomar av Sveriges insats i Afghanistan

198. Den svenska insatsen i Afghanistan föll inte ut så som många politiker och andra samhällsdebattörer hade hoppats 2002. Meningen var att Sverige, drivet av de bästa intentioner efter dåden mot Washington och New York den 11 september 2001, skulle ställa sig skuldra vid skuldra med det terrordrabbade USA för att tillsammans med en rad andra nationer trygga säkerheten i det talibandrabbade Afghanistan. Men det gick inte som man tänkt sig. Den ursprungliga ambition utökades snart med omfattande statsbyggnadsprojekt, utvecklingsbistånd och, lika oväntat som oönskat, de första eldstriderna på flera decennier för svensk reguljär trupp. Allt utspelade sig i en tid av relativ sammanhållning och beslutsamhet. Ingen hade väl då kunnat drömma om hur det välmenta engagemanget skulle beskrivas femton år senare vid en självkritisk pressträff på Utrikesdepartementet? Men förra torsdagen stod till sist regeringens egen utredare Tone Tingsgård (S) vid podiet, några månader försenad med den kontroversiella rapporten ”Sverige i Afghanistan 2002–2014”. Sakligt och reflekterande sköt hon ner ett av Sverige största utrikespolitiska prestigeprojekt i modern tid. Vad hade gått så grundligt fel? Vackra mål i en komplicerad verklighetDen statliga utredningen har i likhet med sina norska och danska motsvarigheter granskat i vilken mån man lyckades uppfylla de målsättningar som formulerades i samband med starten av det militära och civila projektet. Utredarna har tittat på perioden 2002–2014 och har identifierat sex mål för hela den samlade svenska insatsen: Minskad fattigdom Ökad säkerhet och stabilitet Ökad social och ekonomisk utveckling Ett demokratiskt samhälle En stärkt ställning för kvinnorna Trovärdighet och förmåga hos Sverige som deltagare i internationella insatser Till att börja med så har fattigdomen inte minskat i Afghanistan trots att målet är ett av Sidas främsta huvudspår för sitt allra största mottagarland av bistånd. Utredarna bedömer dock att det skett viss måluppfyllelse när det gäller social och ekonomisk utveckling. En viss framgång kan samtidigt skönjas när det gäller utbildning och hälsa för kvinnor och flickor, men då får man minnas att framgången mäts från relativt låga nivåer i akt och mening att utbildning för flickor var helt förbjuden under talibantiden. Överstelöjtnant Rana talar för kvinnliga afghanska poliser, som utreder våldtäkter, övergrepp, barnmisshandel och våld mot främst barn och kvinnor.  Utredningen menar också att en viss grad av måluppfyllnad föreligger vad gäller uppbyggnad av ett demokratiskt samhälle. Ett antal grundstenar har lagts för ett politiskt system med demokratiska aspirationer, men landet har mycket långt kvar till den demokratiska modell som beskrivs i konstitutionen från 2004. Att kalla Afghanistan en fullt utvecklad demokrati vore något överilat. Målet att uppnå säkerhet och stabilitet har inte uppnåtts. Tvärtom, Afghanistan är idag farligare och mer oförutsägbart än på mycket länge. Drygt 57 procent av landets 407 distrikt är under kontroll eller ”inflytande” av Kabulregeringen enligt statistik presenterad i mitten av november 2016 genom den amerikanska granskningskommissionen Sigar. Statistiken påvisar en säkerhetsförsämring sedan föregående år och inget tyder på att utvecklingen kommer vända i närtid. – Det är klart att det är väldigt nedslående för det har ju satsats så mycket kraft och resurser. Man hade önskat sig ett annat utfall, det är ingen tvekan om det, sa utredaren Tone Tingsgård till Sveriges Radio. Nato var viktigast för NorgeDe svenska utredarna konstaterar dock att den militära insatsen har varit lärorik för Försvarsmakten och att Sverige har skapat ett närmare samarbete med Nato. Målet att Sverige ska omges av hög trovärdighet som deltagare i internationella militära insatser anses därför vara uppfyllt. Den norska utredningen med det talande namnet ”En god alliert – Norge i Afghanistan 2001-2014” uttryckte dock utfallet lite mindre altruistiskt än sin svenska motsvarighet när rapporten realpolitiskt konstaterade att ”Norske militære bidrag påvirket ikke hovedbildet i Afghanistan. Det viktigste for Norge var imidlertid å sikre et godt forhold til USA og bevare NATOs relevans.” Relationen till Nato och USA var alltså viktigare än själva utfallet i Afghanistan för vår västra granne; en slutsats som kan förvåna givet hur den militära interventionen ofta motiverades med humanitära och demokratiska syften.  (Se Ann Wilkens analys av den norska rapporten i en separat artikel, red:s anm).  Naturligtvis har även Sveriges militära stöd gett oss ett förhöjt anseende i Natosammanhang men frågan är i en svensk kontext tämligen kontroversiell och omnämns jämförelsevis försiktigt av de svenska utredarna.  Brist på politisk styrningUtrikesminister Margot Wallström var vid pressträffen angelägen om att inte låta någon skugga falla över de drygt 8 000 soldater och civila tjänstemän som arbetat med att verkställa den svenska strategin i landet. Roten till de flesta tillkortakommandena, framför allt bristen på styrning och samordning, anses ligga högre upp på politisk nivå i regeringskansliet. En särskild samordnare med statssekreterares status hade varit lämpligt för att undvika att myndigheterna jobbade i åtskilda stuprör, menar utredarna.  Gångbro på landsbygden utanför Jalalabad. Biståndet en fortsatt huvudvärkNär det gäller det civila biståndet så bedömer utredningen att Sveriges stöd till Afghanistan har varit relevant för mottagarlandet. ”Det har bidragit till ett antal positiva resultat, främst på̊ outputnivå och i vissa fall på̊ nivån av effekter på̊ kort och medellång sikt […] En utestående fråga är hur bärkraften ska kunna etableras med tanke på̊ Afghanistans stora biståndsberoende.” Osäkerheten kring biståndets bärkraft är en fråga som lär vara fortsatt närvarande de kommande åren givet den försämrade säkerhetssituationen och att Afghanistan är Sidas största mottagarland av bistånd med utbetalningar på drygt 880 miljoner kronor per år. Sverige har dessutom som enda land garanterat fortsatta biståndsöverföringar till Kabul fram till 2024. Den frätande korruptionen, talibanernas territoriella framgångar och inte minst ambassadens svaga uppföljning av projekt ute i fält bäddar dock för att det svenska biståndet allena kan bli föremål för nästa stora kriskommission. Till dess får berörda myndigheter, politiker och tjänstemän försöka smälta Tone Tingsgårds bistra slutsatser om de gångna åren av svenskt stöd till Afghanistan.  

Är EU:s måttfulla politiker en utrotningshotad art?

149. Låt oss ägna en medkänslans tanke åt Europas etablerade politiker. Nej, sådant hör man inte ofta. Politiker väcker sällan våra djupaste sympatier. Men dagens politiska klimat ger anledning till oro, eftersom etablerade mainstreampolitiker tvingas ut i omöjliga riktningar. Å ena sidan angrips ledare av populistpartier, som utnyttjar djupt rotade utmaningar som samhället har att hantera. Å andra sidan hanteras de flesta av dessa bekymmer bäst genom europeiskt och internationellt samarbete. Migrationskrisen kan bara lösas genom kompromisser och hederligt samarbete om Europa ska förbli öppet. Finansiella problem kräver givande och tagande av långivare och skuldsatta länder. Att åtgärda klimatförändringarna kräver uppoffringar inom arbetsintensiva industrisektorer. Men att föreslå mer samarbete vinner man knappast några röster på, när måttfulla partier i hela Europa snabbt förlorar terräng inför en alltmer nationalistisk politik. Den europeiska politiken vittnar om detta. Frankrike är mitt uppe i sin dégagisme  – ett populistiskt krav att ledare som är belastade av valda ämbeten ska kastas ut.  En lång rad veteraner av det traditionella snittet sitter nu i avbytarbåset, ersatta av två huvudkandidater – Marine Le Pen och Emmanuel Macron – som aldrig har innehaft en ledande position. Macron kvarstår, tillsammans med den svårt intrasslade François Fillon, som den ende företrädaren för etablerad fransk mainstreampolitik. Österrike har med ett nödrop lyckats behålla en traditionell politiker i presidentämbetet. Den formellt oberoende Alexander Van der Bellen var nära att besegras av sin högerradikale utmanare från Frihetspartiet, som samlade 46,7 procent av rösterna. Nederländerna, som är politisk trendskapare i Europa, ska snart välja mellan två kandidater från tidigare marginella partier – det ultraliberala VVD, nuvarande premiärminister Mark Ruttes parti, och högerextrema PVV, som leds av den populäre Geert Wilders. Wilders har ledningen med en agenda som kräver utvisning av muslimer och utträde ur eurozonen. Det en gång mäktiga holländska Arbetarpartiet (PvdA) förväntas falla från andra till femte plats i valet. Tysklands AfD (Alternativ för Tyskland) har fått ökat väljarstöd sedan 2013, särskilt på lokal nivå, genom agitation mot invandring och EU. Allt går inte illa för dem som håller sig i mittfåran. Marine Le Pen förutses förlora mot antingen Macron eller Fillon om alla de etablerade partierna enas mot henne. Alexander Van der Bellen från De gröna ökade faktiskt sin väljarandel i det österrikiska presidentvalets andra omgång. Nederländernas högerextrema PVV har visserligen gått framåt i opinionsundersökningarna, men brukar prestera sämre på valdagen. Tyska AfD drabbades av ett bakslag i regionalvalen. Och Portugals uppåtgående Socialistparti har kanske utformat receptet för hur de etablerade politiska partierna åter ska få vind i seglen. Innebär dessa händelser en omsvängning för de traditionella politikerna, eller bara en kort paus i en långsiktig nedgång? Faktum är att det nu är populisterna som bestämmer den politiska agendan – även om de inte innehar de politiska posterna. Den liberale Mark Rutte skrev nyligen en debattartikel i en holländsk dagstidning där han hutade åt nykomlingarna att ”bete sig som holländare eller lämna” – ett lån från Wilders populistiska handbok. Angela Merkel har hamnat på defensiven efter Tysklands populistiska flodvåg och ingått omstridda avtal med Turkiet om att stoppa invandringen. Och Marine Le Pen har redan omvandlat fransk politik genom att locka socialistiska arbetarväljare till Nationell fronten. Det finns klara belägg i Bryssel för att mycket få nya EU-program har utsikter att godkännas i ett läge då även traditionella politiker är rädda för att ge populistiska partier mer ammunition. Europa vänder sig inåt, blir nationalistiskt och defensivt i oroväckande fart. Vad kan göras för att bryta denna utveckling? Hur kan politiker i mittfälten vända nedgången bland väljarna? Att begära ett ”starkare ledarskap” låter ihåligt, men det kan inte förnekas att de traditionella politikernas svaghet är självpålagd. I valet mellan pest och kolera har de duckat i stället för att ta initiativet. Vi har större behov än någonsin av modigt ledarskap, med principiellt ställningstagande för en öppnare attityd och en förklaring om varför samarbete i många fall är den enda vägen till en effektivare politik. Ärlighet skulle inte heller skada. Globaliseringen har inte varit till fördel för alla; medelklassen har fastnat i status quo och den europeiska integrationen har fått vissa negativa effekter på tillväxten, vilket behöver ändras. Men budskapet är reform och inte reträtt, mer statsmannaskap och mindre anpasslighet. Valet står ofrånkomligen mellan Europas långa historia av blodiga territoriella konflikter och den senare historiens öppenhet och välstånd. Man kan bara hoppas att nästa omgång av europeiska val ska visa vägen mot det sistnämnda. 

Iskall Putin utnyttjar väntläget i USA

259. När Vladimir Putin strax före jul höll sin årliga presskonferens var det en både självsäker och avspänd rysk president som framträdde. Donald Trump hade nyligen valts till president i USA, och Putin hade svårt att dölja sin belåtenhet. ”Ingen utom vi trodde att han skulle vinna”, sa Putin. Sedan dess har mer och mer avslöjats om en direkt rysk inblandning i den amerikanska valrörelsen hösten 2016. Både FBI och CIA har varit tydliga med att de anser ha bevis för att Rysslands genomförde hackerattacker som ledde till att dokument läcktes som svärtade ned Hillary Clinton. För närvarande pågår omfattande utredningar i den amerikanska kongressen om omfattningen av det ryska engagemanget i valkampanjen. Ytterst handlar det  inte om att ta reda på om Ryssland verkligen var inblandat. Nu gäller det snarare att klarlägga om den ryska hjälpen var avgörande, alltså om det var tack vare Ryssland som Donald Trump vann sin seger. Kanske kommer det aldrig att klarläggas huruvida den negativa publiciteten kring Hillary Clinton till följd av läckorna var det som fick vågskålen att tippa över till förmån för Trump. Men betydde Putins uttalande på presskonferensen inte bara att Ryssland trodde att Trump skulle vinna, utan också att Ryssland visste att Trump skulle vinna? Det kanske vi heller aldrig får veta. Men det är lätt att konstatera att Vladimir Putin var nöjd och lättad över att han kommer att ha med Donald Trump, och inte med Hillary Clinton, att göra. Hillary Clinton var sedan sin tid som utrikesminister avskydd i Kreml där man bland annat lastade henne för att ha legat bakom revolutionen mot Janukovitj på Majdantorget i Kiev på våren 2014. Donald Trump däremot uttryckte i valrörelsen ofta sin beundran för Vladimir Putin, och han utnämnde ministrar och nära rådgivare som var kända för goda kontakter i Moskva och som uttalade sig för varmare och närmare relationer med Putins regim. Putin vid sin årliga presskonferens dagen före julafton 2016. Foto: Shutterstock Så när Putin visade självförtroende och belåtenhet på sin presskonferens tolkades det allmänt som ett uttryck för att den ryske presidenten ansåg att utvecklingen i omvärlden har gått hans väg på senare tid. I Syrien har Ryssland visat, efter de urskillningslösa bombningarna mot Aleppo, att det inte kan bli något slut på kriget om inte Ryssland får vara med och sätta tonen i kommande fredsförhandlingar. Putin bombade sig till förhandlingsbordet. Med Turkiets president Erdoğan har relationerna värmts upp. Förhållandet till Iran är bättre än på länge.  Och i Europa hoppas Putin på fortsatta framgångar i arbetet på att försvaga sammanhållningen inom EU genom stödet för nationalistiska och populistiska regeringar och partier. Målet är att splittra EU:s medlemsländer så att enigheten om att behålla sanktionerna mot Ryssland upphör. När det gäller annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina går den ryska politiken för närvarande ut på att vänta tills omvärlden tröttnar på att bestraffa Ryssland. Krim är för alltid återbördat till Ryssland; det budskapet hamrades senast in av utrikesminister Sergej Lavrov när han cyniskt utfärdade en inbjudan till Margot Wallström att besöka ”denna ryska region”. I östra Ukraina är det uppenbart att Moskva kan vrida upp eller dra ned den brinnande lågan i det pågående kriget efter behag. Tre års krig har nu krävt mer än 10 000 människors liv, och några tecken på att villkoren i Minskavtalet från februari 2015 på allvar skulle börja uppfyllas syns inte (se faktarutan). Vapenvilor ingås, men varken den ukrainska sidan eller separatistregeringarna i Donbass är redo att börja förverkliga de politiska villkoren för att den militära konflikten ska upphöra. Moskva finansierar i praktiken utbrytarprovinserna Donetsk och Luhansk, och så länge det politiska och ekonomiska stödet från Ryssland fortsätter, blir det ingen lösning. Putins regim förefaller nöjd med att östra Ukraina förblir en frusen konflikt och att hela världen får se att regeringen i Kiev inte har kontroll över hela landets territorium. Mycket tyder på att Moskva har bestämt sig för att helt enkelt vänta ut Petro Porosjenkos regering i Kiev och att man räknar med att den kommer att försvinna antingen i nästa val eller i en kupp och sedan ersättas med en mer Rysslandsvänlig regim. Det officiella ryska språkbruket är ju att en junta genom en kupp tog makten i Kiev för tre år sedan, och man ignorerar att både president och regering i Ukraina är folkvalda. Under presskonferensen i Moskva efter Margot Wallströms samtal med Sergej Lavrov uttalade sig den ryske utrikesministern närmast hatiskt om ”de nuvarande ukrainska myndigheterna” som han anklagade för att tolerera att ryssar behandlas illa i Ukraina och att hålla tyst när nynazister jublar över att ”de som försvarar det ryska språket och rysk kultur i Ukraina dödas eller dör”. Det är ett barbariskt och omänskligt uppträdande men inte längre förvånande med tanke på vad som sker i Ukraina, sa Lavrov. Men det mest illavarslande för Porosjenkos regim i Kiev var kanske att Lavrov tyckte sig se en utveckling där ”de så kallade europeiska värderingar som de nuvarande ukrainska ledarna förespråkar inte är något att offra nationella intressen för”. I klartext betyder det att den ryska regeringen anser att allt fler länder i Europa har förstått att det är viktigare att prioritera sina egna intressen – och med det menas att tina upp relationerna med Ryssland – än att fortsätta att stödja Porosjenko i Kiev. Tydligare kan det knappast sägas att Ryssland kallt räknar med att EU:s uppbackning av den demokratiskt valda regeringen i Ukraina ska upphöra när egenintresset tar över. Det viktigaste för Vladimir Putin är ändå just nu hur förhållandet till den nya administrationen i Washington utvecklas. Valet av Donald Trump hälsades med jubel av bedömare och experter i Moskva, och även regeringsföreträdare hade svårt att dölja sin belåtenhet. Men efter hand har entusiasmen svalnat när tunga företrädare för Trumps administration som vicepresident Pence, försvarsminister Mattis och utrikesminister Tillerson alla har försäkrat USA:s allierade i Europa att USA inte kommer att vackla i sitt stöd för den transatlantiska alliansen. USA kommer inte att förbättra sin relation med Ryssland till priset av en försvagning av det starka stödet för Nato och EU, var budskapet från Trumps betrodda män, och det var inte riktigt det som Moskva hade räknat med att få höra. Problemet för både Putin och Västeuropa är att det fortfarande kommer så många motstridiga signaler från den nya administrationen i Washington. Även efter lugnande och återhållsamma uttalanden från Pence, Mattis, Tillerson och den nya FN-ambassadören Haley kvarstår frågetecknen kring vad Trumps regering egentligen vill med relationen till Ryssland. Vem är det som talar för president Trump? Är det de republikaner som företräder en traditionell djupt skeptisk attityd mot Ryssland, eller är det de ideologiska hetsporrarna med chefsstrategen Steve Bannon i spetsen? Bannon har uttalat sig föraktfullt om den säkerhetsordning som uppstod i Europa efter det kalla krigets slut och därmed uttryckt samma inställning som Vladimir Putin. Den medarbetare till Trump som föreföll vara mest prorysk, alltså den nationelle säkerhetsrådgivaren Mikael Flynn, avskedades efter sina kontakter med Rysslands Washingtonambassadör. Men har Moskva ändå kvar sympatiskt inställda krafter i Trumpadministrationen? Det är framför allt kring utrikesminister Rex Tillerson som det har rests frågetecken. Tillerson fick som vd för Exxon Mobil en vänskapsorden av Putin, och han är personlig vän till Igor Setjin, chef för det stora statliga oljebolaget Rosneft. Setjin är en av de viktigaste maktspelarna i Moskva. Han har samma KGB-bakgrund som Putin, och av de lojala männen runt den ryske presidenten anses Setjin vara den som är allra mest lojal och inflytelserik. Vad kommer det att betyda att amerikanska UD nu leds av en person som både Setjin och Putin ser som en nära vän? På många håll i Europa, och inte minst i länder som under det kalla kriget lydde under Moskva som Ukraina och Baltikum, finns en stark oro för att Trump och Putin ska komma fram till en gemensam geopolitisk syn som går ut på deras egna nationella intressen sätts i första hand. Ryssland hoppas att USA under Trump ska respektera det ryska kravet på intressesfärer och inflytande i ”det nära utlandet”. Och kanske hoppas president Trump på fördelaktiga affärsuppgörelser med Ryssland i utbyte. I bakgrunden finns också spekulationerna om att Putins Ryssland har någon sorts hållhake på Donald Trump och att det snart är payback time ur Moskvas synvinkel. Det behöver inte handla om att ryska säkerhetstjänster är i besittning av ”kompromat”, alltså komprometterande uppgifter, om vad Trump har haft för sig vid tidigare Moskabesök. Det kan helt enkelt handla om det ryska agerandet med hackerattacker mot demokraterna under valrörelsen i USA. Ryssland ingrep för att hjälpa Trump till segern. Nu förväntar sig Moskva gentjänster. Mot signalerna om en mjukare amerikansk linje mot Ryssland med Donald Trump står alltså försäkringarna till Natoallierade och till EU om att USA:s stöd och solidaritet inte kommer att svikta. Och mot farhågorna för att USA kan komma att erkänna Rysslands rätt till Krim står ett Twitter-uttalande från Trump om att ”Krim togs av Ryssland”.  Vita Husets talesman Sean Spicer har sagt att sanktionerna kommer att vara kvar tills Krim har återlämnats till Ukraina. Med så många motsägelsefulla besked från den nya amerikanska administrationen inväntas naturligtvis det första mötet öga mot öga mellan Donald Trump och Vladimir Putin med spänning och intresse från en hel värld. Ska frågetecknen om Donald Trumps inställning till Vladimir Putins regim rätas ut i samband med det mötet? Det är knappast troligt att Trump reser till Moskva när han första gången ska träffa Putin, snarare äger mötet rum någonstans i tredje land. Då kommer den iskallt beräknande före detta KGB-mannen Vladimir Putin, med 17 års erfarenhet av att leda Ryssland och av internationell storpolitik på högsta nivå, att sätta sig mitt emot affärsmannen Donald Trump, en nybliven president utan någon erfarenhet av att inneha ett politiskt ämbete och dessutom ofta beskriven som oberäknelig och utan impulskontroll. Det mötet kan få avgörande betydelse inte minst för Europa för åratal framåt.

Is the moderate politician in Europe an endangered species?

143. Spare a thought for the moderate politician in Europe. No, those words are not often spoken. Politicians rarely elicit our deepest sympathies. But today’s political climate is cause for concern as mainstream political leaders find themselves pulled in impossible directions. From one side, leaders are under attack by populist parties exploiting deep-seated public concerns. From the other side, most of those concerns are best tackled through European and international cooperation. The migration crisis can only be solved through honest cooperation and compromise if Europe is to remain open. Financial troubles require give-and-take amongst creditor and debtor nations. Fixing climate change demands sacrifices in labor-heavy industrial sectors. But proposing more cooperation is hardly a vote-winner when moderate parties across Europe are declining rapidly in the face of increasingly nationalist politics. Politics across Europe bears out the point. France is in the midst of dégagisme: a populist urge to cast out leaders tainted by elected office. A long list of veteran moderates now sit on the sidelines, replaced by two leading candidates – Marine Le Pen and Emmanuel Macron – who have never held an executive title. Macron, along with the floundering François Fillon, remains the sole standard-bearer in mainstream French politics. Austria has just barely managed to keep a moderate in office of the president. Alexander Van der Bellen squeaked by his far-right challenger from the Freedom Party, who garnered 46.7 percent of the vote. The Netherlands, which sets political trends in Europe, will soon vote on two candidates from once-fringe parties – the ultra-liberal VVD, the party of the current Prime Minister, Mark Rutte, and the far-right PVV led by the popular Geert Wilders. Wilders is in the lead, based on agenda of kicking out Muslims and exiting the Eurozone. The once-powerful Dutch Labour Party (PvdA) is likely to drop from second to fifth in popularity at the polls. Germany’s AfD (Alternative for Germany) has been gaining votes since 2013, especially at local levels, by campaigning on an anti-immigration and anti-EU platform. For moderates, not everything is bad. Marine Le Pen is predicted to lose to either Macron or Fillon if all the mainstream parties band against her. The Green Party’s Alexander Van der Bellen actually increased his share of the vote when the Austrian presidential election was re-run in December 2016. The far-right PVV in the Netherlands, although ahead in the polls, tends to underperform on election day. Germany’s AfD experienced a set-back in regional elections in Germany. And Portugal’s surging Socialist Party may have written the script on how to revive the fortunes of mainstream political parties. Are these events a turn-around for moderates or just a brief pause during a long-term slide? The fact is that populist parties are now in the driver’s seat of political agendas – if not in formal political office. The moderate Mark Rutte recently wrote an op-ed piece in a Dutch daily newspaper excoriating newcomers to “act Dutch or leave” – a page out of Geert Wilder’s populist handbook. Angela Merkel has found herself on the backfoot after Germany’s populist surge, making dodgy deals with Turkey to stop immigration. And Marine Le Pen has already transformed French politics, drawing blue collar socialist voters into the National Front’s voting roles. The evidence is clear in Brussels: very few new EU policies stand a chance of approval in an era when even mainstream politicians are nervous of giving populist parties more ammunition. Europe is turning inward, nationalist, and defensive at an alarming rate. What can be done to change this trend? How can moderates reverse their electoral decline? Calling for ‘stronger leadership’ seems shallow, but one cannot deny that the weakness of moderates is self-imposed. Stuck between a rock and a hard place, mainstream leaders have chosen to bunker down rather than break out. Courageous leadership is needed now more than ever, to take principled stands in favor of a more open outlook and to explain how cooperation is, in many cases, the only way towards more effective policies. Honesty would help, too. Globalization has not helped everyone, middle-classes are stuck in the status-quo, and European integration has had some negative effects on growth that need changing. But the message is reform not retrenchment, with more statesmanship and less pandering. The choice is stark: between Europe’s long history of bloody territorial conflict and more recent history of openness and prosperity. One can only hope the next set of elections in Europe will point the way towards the latter.

Uppgivet Ryssland 100 år efter revolutionerna

241. När den rysk-ortodoxa kyrkan med patriarken Kirill i spetsen fördömer 1917 års Februarirevolution och anklagar den för att ha banat väg för Oktoberrevolutionen och tsar-Rysslands slutliga sammanbrott är det i första hand den liberala oppositionen som hamnar i skottgluggen. Denna anklagas för att med sina reformkrav ha ”ruckat båten” och försvagat statsmakten. En liknande syn på liberala reformkrav ger staten med den nya stora permanenta historiska utställningen ”Ryssland – Min Historia” som behandlar historien från Rurik på 800-talet fram till år 2000 då Putin tillträdde som president (perioden 1945–2000 öppnar i mars). Denna syn på reformkrav går igen i utställningen om perestrojka och reformpolitik under Gorbatjov och Jeltsin som visats på Moskvas museum för samtidshistoria. Det pedagogiska pekfingret är här tydligt: ställ inte krav på förändring och reform för då utbryter kaos. Krav på reformer försvagar statsmakten och öppnar dörren för yttre och inre fiender. Även om staten inför hundraårsjubileet 2017 försöker släta över alla spänningar och motsättningar mellan olika tolkningar av händelserna 1917, så har den uppenbarligen dragit egna lärdomar av historien och försöker säkra att inga företrädare för liberala reformer fortsättningsvis ska kunna verka i det offentliga ryska politiska livet. 2011 års proteströrelse krossades våren 2012 innan den hunnit organisera sig; de liberala partierna trängdes ut ur duman redan vid parlamentsvalet 2007; liberala röster är utestängda från den offentliga politiska debatten och i de statskontrollerade TV-kanalerna bedrivs sedan 2012 kampanjer för att diskreditera liberala regimkritiker och beteckna dem som ”femtekolonnare”.   Opinionsundersökningar från Levada center visar hur auktoritära stämningar snabbt spritt sig i samhället, vilket bland annat stödet för Stalin blivit en klar mätare på. Samtidigt har protestbenägenheten under de senaste åren ytterligare sjunkit från en tidigare låg nivå. Dessa uppgifter i kombination med siffrorna över stödet för Putin på 86 procent kan skapa en bild av politisk stabilitet och stort förtroende för regimen bland medborgarna. Men bilden av opinionsläget är mer komplicerad än så.  Medborgarna må stödja Putin och ha auktoritära böjelser, men de tycks också fullt medvetna om att reallönerna sjunkit under de tre senaste åren och de har en dyster syn på sin framtida ekonomi. De visar sig också vara utan illusioner när det gäller frågor om korruption och egennytta bland beslutsfattare i toppen och ute i samhället. Mer anmärkningsvärt är dock att det bland medborgarna tycks råda ett tillstånd av uppgivenhet, hopplöshet och en känsla av att det inte går att förändra eller påverka den egna situationen och att politiska institutioner inte bryr sig om deras problem. Det råder vad vissa ryska sociologer betecknar som ett depressivt tillstånd i samhället.   Tabell 1 nedan visar inte bara att tilltron till gatuprotester som medel att påverka makten har minskat utan också på den stora och växande andel medborgare, som anser att det enda att göra är att anpassa sig, visa tålmodighet och vänta ut bättre tider. Tabell 2 ger med färska uppgifter från januari 2017 en tydlig bild av bristen på förtroende för de politiska institutionerna i Ryssland – att dessa inte lyssnar på människors problem. Så många som 40 procent anger att de inte vet vart de skulle kunna vända sig med sina problem. Mot denna fond av politisk passivitet och misstro framstår enskilda protesthandlingar desto tydligare. De är få till antalet och har oftast karaktär av opolitiska aktioner i enskilda sakfrågor och organiseras som tillfälliga koalitioner av enskilda medborgare. En stor del av protesterna kan hänföras till frågor av ett intellektuellt eller kulturellt slag. Hit hör till exempel det starka motståndet mot att Isaakskatedralen i Sankt Petersburg ska överlämnas till kyrkan efter att ha varit museum i årtionden och därmed givit samtliga medborgare möjlighet att ta del av katedralen som en kulturskatt. Hit hör också folkliga protester när gamla kulturhus rivs eller när stora nybyggen, som inkräktar på allmänhetens park-och rekreationsområden, uppförs. Till denna typ av motstånd hör också protester när teaterpjäser, filmer och konstutställningar utsätts för attacker och angrepp av en aggressiv religiös-patriotisk mobb. Bråket kring filmen ”Matilda”, om tsar Nikolaj II:s kärlekshistoria med en ballerina innan han hade krönts till tsar, är betecknande för det aggressiva konservativa kulturklimat som råder. Extrempatriotiska grupper har hotat bränna ner de biograflokaler som kommer att visa filmen. Ändå är filmen ännu inte färdigställd utan har premiär först hösten 2017. Protesterna i ekonomiskt-sociala frågor är fler till antalet men är ändå få. Vissa av dem får stor medial uppmärksamhet.  Långtradarchaufförernas protester mot det nya elektroniska betalningssystemet på ryska motorvägar är den största samordnade ekonomiska protesten i Ryssland under senare år. Men runt om i landet försiggår regelbundet spontana förtvivlade protester när människor blivit lurade på lägenheter de betalat för, när avgifter för kommunal service höjs eller löner inte utbetalas. Men i detta sammanhang bör man också nämna aktiviteter på yttersta högerflanken. Sedan de liberala rösterna tvingats ut från det offentliga politiska livet har en rik flora av olika extrema religiöst-patriotiska grupperingar aktiverats. Dessa grupper stödjer Putin, agerar ”stormtrupper” gentemot liberaler, men går längre i sina anspråk och krav än regimen. Myndigheterna är förvånansvärt passiva i sitt förhållande till dem och ser mellan fingrarna på deras aktioner. När makten tvingat de liberala rösterna att tystna kunde man kanske tro att den unga generationen skulle fortsätta vara en grupp som sätter sig på tvären och protesterar och därigenom blir en drivkraft för demokratisk förändring. I själva verket är denna generation ointresserad av politik och istället upptagen av att säkra ett materiellt gott liv för sig själva. Sociologer beskriver denna Putin-generation som betydligt mer auktoritär än den unga generationen för 20–30 år sedan och som i princip tillfreds med den nuvarande politiska utvecklingen.  Inför hundraårsjubileet av 1917 års revolutioner har den ryska regimen kväst den liberala oppositionen och tystat den demokratiska proteströrelsen. Genom att den liberala flanken därmed skurits bort i den offentliga politiska debatten har fältet öppnats för allsköns extremkonservativa idéer. Dynamiken i den offentliga idéutvecklingen ligger idag hos extremhögern. Oberoende ryska sociologer varnar nu för att frustrerade medborgare, vilka anser att de inte blir hörda av samhällets institutioner, kan komma att föredra politiker av ännu mer auktoritär-konservativt slag än vad vi idag ser. När regimen står inför en sådan situation, tar den då strid mot de extremkonservativa idéerna och grupperna eller kommer den som hittills att följa efter?

Jihadism and the Killing of an Italian Activist in Gaza

143. At a critical time for Gaza in 2008, when the isolation was deepening and there was widespread uncertainty over how Hamas would assert its authority, the Italian human rights activist Vittorio Arrigoni arrived in the coastal territory. As it became clear that Arrigoni was a strong supporter of the Palestinian struggle against the Israelis, his presence in the strip was embraced by the Hamas government and used as proof of their legitimacy. In a public ceremony, Prime Minister Ismail Haniyeh awarded Arrigoni honorary Palestinian citizenship as an ultimate display of gratitude. Also between the people of Gaza and Arrigoni, or ‘Vik’ as they affectionately called him, a special relationship developed. Arrigoni's support in this difficult time was strongly felt among Gazans and is critical to understanding the importance of the dramatic events involving him that ensued a few years later. Ismael Hanieyh. Photo: Private In the course of time, Arrigoni became a widely known public figure in Gaza. Huda Elian of the  Palestinian Democratic Union (PDU) described him in extravagant terms: ‘Vittorio has been a hero here in Gaza, a hero in defiance of the Israeli occupation. Vittorio’s blood is as precious as any Palestinian blood.’ However, Arrigoni did not evoke the same positive sentiments with all Gazans. His liberal lifestyle was an irritant to those who embraced a more traditional and religious way of life. A non-Muslim, Arrigoni did not follow Islamic customs in terms of dress, smoking, drinking and social relations. To the religiously conservative, Arrigoni led a sinful lifestyle. Hamas's security forces arrest Jordanian clericA few months before the kidnapping of Arrigoni, the Hamas government had detained a leader of the Salafi-Jihadi group Tawhid wal-Jihad, Sheikh Hisham al-Saidani. Saidani was a Palestinian previously active in Jordan who now led the group Tawhid wal-Jihad from his home in the Nuseirat refugee camp in Gaza. Among Gaza's Salafi-Jihadi groups, Tawhid wal-Jihad was one of the smaller groups but enjoyed particularly high esteem among the Salafi-Jihadis as it was the only group that had so far succeeded in killing an Israeli soldier. The group was also well respected because Saidani had been publicly endorsed by the Jordanian radical cleric Abu Muhammad al-Maqdisi and was a frequent issuer of harsh fatwas against the Hamas government. Apart from publicly endorsing him, Maqdisi had appointed Saidani to the sharia committee of his website 'Minbar minal-Tawhid wal-Jihad'. The sharia committee was the group of individuals who answered questions from the online community, for instance, on issuing fatwas. Saidani himself was also very critical of the Hamas government. Seen from the outside, one would think the voice of Saidani and the violent activities of Tawhid wal-Jihad did little harm to the Hamas government. However, the situation was perceived differently from inside the government. The group's attack against an Israeli military jeep killing the driver had come only days after Hamas had managed to get a fragile truce agreement in place after the 2008 –2009 war with Israel. Added to that, the numerous rockets fired towards Israel by the group and Saidani's increasingly harsher fatwas on the website, it had long ago crossed all the government's red lines. The activities of Tawhid wal-Jihad were usually followed by a statement claiming responsibility and criticising the Hamas government for its leniency towards Israel and for 'deviating from the true path of Islam'. By this, Saidani was challenging Hamas's two defining features - to follow Islam and to conduct resistance – and, hence, was considered to be a serious threat. Jordanian student travels to Gaza to set cleric freeAt the beginning of March 2011, Saidani was arrested and this stirred up a wave of anger within the local Salafi-Jihadi community demanding his release. One of Saidani's followers and a former student of his from Amman was a young Jordanian in his twenties, Hirdani Abdel Rahman al-Breizat. Later that month, Breizat decided to travel to Gaza determined to find a way to set his former teacher free. Upon his arrival, Breizat met with members of Tawhid wal-Jihad, friends he knew via internet, to discuss how they could achieve Saidani's release. Two of these individuals also held parallel memberships with Hamas's military wing the Qassam Brigades, while one worked as a fire fighter with the Gazan civil defence. Apparently, some of them knew Arrigoni personally, frequenting the same gym in the Tal al-Hawa area in Gaza City. It is interesting to note that, together, this small group's social networks included: the inner core of Hamas's military, the Civil defence forces, the community of internationals and the local Salafi-Jihadi milieu, at the same time. Following its deliberations, the group decided that the best leverage for getting Saidani freed would be to use a, by then, well-tried method in Gaza  – to kidnap a foreigner. The original plan, according to the men's later testimonies in court, was to capture Arrigoni to teach him a lesson, not to kill him, and then to let him go when Hamas had given way to their demand. The operation would not go according to plan, however. Attempt to pressure Hamas fails and backfiresOn 13 April 2011, the group launched its operation. They waited for Arrigoni outside his home and forced him into a waiting car that took them to an empty house in the Mareh Amer area. The day after a video clip was posted on YouTube demanding the release of Saidani. The clip contained critical remarks about the Hamas government's 'un-Islamic' governance and a threat to kill Arrigoni if the government failed to meet the group's 30-hour deadline. It was a staunch provocation to Hamas and a challenge to its authority. The kidnapping of Arrigoni was bad publicity for Hamas in several regards. It undermined the government's efforts both at restoring order to Gaza and to gain some legitimacy in the international arena. However, according to many newspapers around the world on 14-15 April 2011, the pre-Hamas chaotic security situation was still reigning in Gaza. On 14 April, the government's security forces managed to locate the house in the Mareh Amer area where Arrigoni was being held. When they entered the house, however, Breizat and his group had fled and the body of Arrigoni was found, tied to a chair and strangled. Salafis killed Vik – the people of Gaza unite in mourningThe following weekend saw Gaza City's streets filled with ordinary people demonstrating against the killing. Several Hamas leaders and government officials participated in these demonstrations. One of them, Mahmoud Zahar, stated, 'Such a crime is inconsistent with our religion, customs and traditions, and we are determined to bring to justice those who were behind it, whatever their background is.' Mahmoud Zahar, a strongman within Hamas, condemend the killing of Vittorio Arrigoni. Photo: Bitte Hammargren  The group hid from Hamas in the Nusseirat refugee camp for a few days but was eventually found on 19 April. In an attempt to persuade the kidnappers to surrender, the government brought the imprisoned Saidani to the scene to try to mediate a surrender. Using the leverage of religiously respected men and their fatwas had once again been the method of preference to the government. Apart from bringing Saidani to talk to the kidnappers, the Association of Islamic Scholars in Gaza also issued a fatwa saying Arrigoni's kidnapping was a crime against Islam, referring to verses in the Quran and examples in the life of Prophet Muhammad. Primarily, the Hamas government, via the Association of Islamic Scholars, was attempting to defeat the group through religious delegitimisation, 'Those who killed Arrigoni are considered outlawed and do not necessarily belong to Islam.' The government made it clear that the kidnapping had no sanction either in Islam or from within Gazan society as such. As was argued by Hamas, 'The act was not only criminal, it was a question of heresy.' Finally, however, there was a violent end to the stand-off when the kidnappers opened fire from inside the house. When the dust settled, four of them had survived and were eventually prosecuted in Gaza's Majdal Military Court. Mixing hard and soft measuresThe case was designated a military case since three of the four defendants were affiliated with either the civil or military parts of the defence forces. According to Hamas, the military designation of the case also referred to the greater threat to 'homeland security' their actions had constituted. The four defendants were charged with murder and kidnapping, except for one who was only charged as an accessory. The prosecutor demanded capital punishment for murder and two years imprisonment for accessory to murder. A fifth person also appeared as a suspect in the early stages of the investigation. But when the case was taken to court this individual was only used as a witness. Apparently, he was a close relative to a senior Hamas official and deputy speaker of the Palestinian parliament. During the military court's hearings, all of the defendants claimed they had been tortured while in detention. Commenting on his recorded confession, one of the defendants said, 'it was taken from me by force.' Eventually, the Majdal Military Court sentenced two of the defendants to life imprisonment, one to ten years imprisonment and one to one year imprisonment for sheltering fugitives. During the court proceedings, the Arrigoni family in Italy had appealed to the Hamas government not to impose capital punishment on the defendants. After having served their terms, the defendants would join the growing stream of Gazan Salafi-Jihadis who travelled to Syria to fight in the civil war. The Arrigoni case, perhaps more than any other example, showed the extent to which the Hamas government was flexible in its approach how to deal with the Salafi-Jihadi issue. Once again, during the hostage negotiation phase, Hamas had employed mediation techniques and religious delegitimisation as its main tools to resolve the situation, not brute force at first. Then, upon the culprits' arrests, Hamas did not resort to extra-judicial punishments but tried them in a court of law. While deferring the case to a military court was questionable from a human rights point of view, the use of a formal court and the nature of their sentences was nevertheless a hint of the Hamas government's softer strategy towards the Salafi-Jihadis that would later develop even further. Violent radicalisation in Gaza beyond Hamas's ideology Case studies such as the one above also illustrate how a broader spectrum of Salafi-Jihadi groups gradually emerged in Gaza following Hamas’s decision to participate in parliamentary politics. Although these groups were not militarily defiant at the outset, covertly many fighters held double memberships, one in an established faction and another secretly in a Salafi-Jihadi group. After Hamas had expelled Fatah from Gaza in 2007, Salafi-Jihadi groups grew in number and became increasingly defiant of the new single-faction government. Fatah members who could no longer exercise opposition openly turned to the Salafi-Jihadi groups instead. Mounting hostility towards Hamas within the Salafi-Jihadi groups was largely a result of the increased presence of former Fatah members in their cadres. The Salafi-Jihadi movement in Gaza simply filled the vacuum created by the exiled opposition. By 2010, a broader and more general trend of radicalisation was becoming apparent among Gaza’s population. Increasing numbers were dissatisfied with Hamas’s governance and this was reflected in further defections from Hamas to the local Salafi and Salafi-Jihadi communities. As an illustration to this, individuals wearing Salafi clothing and long beards were becoming a common sight in Gaza, especially in its southern towns. A few years earlier, Hamas and the other factions had brought in foreign fighters and instructors to enhance the training of their military forces. After having served with the established factions for a few years, some of these fighters became disillusioned over Hamas’s reluctance to fight Israel and left to join Salafi-Jihadi groups instead. This development further expanded the growth of Salafi-Jihadism, with the continuous leaking of Hamas members swelling its ranks. The kidnapping of Vittorio Arrigoni was proof of this, as well as the fact that foreign fighters were now present in Gaza.

2017 – ett supervalår i Afrika

179. I februari inleddes det afrikanska valåret med presidentvalet i det konfliktdrabbade Somalia. Trots stora förseningar och det faktum att direktval inte kunde hållas av säkerhetsskäl, ansågs genomförandet av valet som djärvt och som ett viktigt steg för att skapa förutsättningar för en ny era i landet. Omval av sittande presidenter är en regel med få undantag i Afrika, men i Somalia gick valkollegiets röster i sista omgången istället till den förre premiärministern Mohamed Abdullahi Mohamed. Folk strömmande ut på Mogadishus gator och firade medan det internationella samfundet uttryckte försiktig optimism över framtiden i det krigshärjade landet. Val är ett tillfälle att ta tempen på den demokratiska utvecklingen i ett land. Valen under 2016 gav en blandad bild av ”the good, the bad and the ugly”. Fredliga maktskiften i Benin och Ghana varvades med ifrågasatta val i Uganda och Zambia och fult spel av sittande presidenter i Gabon och Gambia.  I Gabon lyckackes Ali Bongo Ondimba klamra sig vid makten, medan den västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas i januari förmådde Yahyah Yammeh att lämna presidentposten varmed ett fredligt maktskifte kunde drivas fram i Gambia. Afrikanska val erbjuder ofta en kombination av politisk maktkamp, pengar och etniska eller religiösa motsättningar. Samtidigt är val ett komplext åtagande med tanke på de administrativa och logistiska utmaningarna. Här är de afrikanska val som är värda att hålla ögonen på under de närmaste månaderna: 4 augusti: Walk-over-valet i Rwanda Efter folkomröstningen i 2015, där 98 procent av väljarna röstade för att ändra konstitutionens maximumsgräns för hur många mandatperioder en president får sitta, är Paul Kagame redo att fortsätta att regera i Rwanda. Kagame har tjänstgjort som landets starke ledare sedan folkmordet 1994 och betraktades länge som en politisk gunstling av världssamfundet. Under de senaste åren har dock hans regering kritiserats för sin ovilja att säkerställa civila och politiska rättigheter, inklusive användningen av utomrättsliga avrättningar av politiska motståandre och bristande pressfrihet.  Det finns ett dussintal oppositionspartier, men de framstår som svaga och splittrade. Försök har gjorts av oppositionen att ställa upp på en gemensam valplattform och med en gemensam presidentkandidat, men det är osäkert om de kommer att lyckas. Oavsett är Kagame en svårslagen kandidat. Utöver folkets stöd till konstitutionsändringarna fick han hela 93 procent av rösterna vid det senaste valet. 8 augusti: Kenyas stress-testNär kenyanerna går till valurnorna den 8 augusti är det tio år sedan det ödesdigra valet 2007, vilket lämnade efter sig över 1 000 döda och 300 000 människor på flykt. Den nuvarande presidenten, Uhuru Kenyatta, söker en andra mandatperiod. Hans motståndare har enats under den så kallade Nationella superalliansen (NASA), men denna har ännu inte lagt fram en politisk plattform och saknar fortfarande ett fungerande maskineri för sin valkampanj. Viktigast är dock att identifiera och enas om en gemensam presidentkandidat. Bedömare menar att Raila Odinga, som kom tvåa i valen i 2007 och 2013, har en god chans att bli oppositionens kandidat. Och visst kan principen om ”tredje gången gillt” fungera – vilket bevisas av Nana Akufo-Addos seger i Ghana så sent som i december förra året. Årets val i Kenya har redan fått stor uppmärksamhet och diskuteras såväl inom traditionella som sociala medier liksom kring borden på kaféer och restauranger. Stora protester och anklagelser om bristande integritet och korruption ledde i september förra året till att valkommissionens ledamöter entledigades. Den 20 januari svors sju nya ledamöter in . Den nya ledningen måste främst säkerställa att valet blir fredligt så att politiska meningsskiljaktigheter kan hanteras inom ramen för gällande lagar och utan blodsutgjutelse. För att klara det måste valkommissionen ha nära samarbete med politiska partier i syfte att förhindra hatpropaganda och politiskt våld samt jobba tätt med polismyndigheterna för att garantera säkerheten för såväl kandidater och väljare som röstsedlar, valurnor och vallokaler. 10 oktober: Liberias Sirleaf Johnson tar farväl I Liberia kommer Afrikas första folkvalda kvinnliga president, Ellen Sirleaf Johnson, att avgå i samband med valet den 10 oktober efter att ha suttit de två mandatperioder som konstitutionen tillåter. Joseph Bakai, som har tjänat som vicepresident i mer än ett decennium, hoppas på en befordran och stöds av bland annat Sirleaf Johnson. Ellen Sirleaf Johnson – Liberias president och Nobels fredspristagare 2011. Foto: Antonio Cruz/ABr Men trots det handlar diskussionerna mest om George Weah, en förre detta världskänd fotbollsspelare, som har bekräftat att han kommer att göra ett nytt försök i det kommande valet. Weah förlorade valet om presidentposten till Sirleaf Johnson i 2005 och lyckades heller inte som vicepresidentkandidat i 2011. Något överraskande gjorde han nyligen en spektakulär utnämning av vicepresidentkandidat: Jewel Howard-Taylor, ex-fru till den före detta krigsherren Charles Taylor, som för närvarande avtjänar ett 50-årigt fängelsestraff i Storbritannien efter att ha dömds av Internationella Brottsmålsdomstolen för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Vem som blir ny statschef i Monrovia efter Sirleaf Johnson kommer att ange tonen för Liberias demokratiska framtid. En avgörande faktor är om valkommissionen klarar av att organisera en trovärdig och öppen förrättning av valet. Det är också nödvändigt att den sida som förlorar i valet kommer att acceptera sitt nederlag, samt att eventuella tvister om valet kan avgöras inom ramen för lag och domstolsbeslut, istället för på Monrovias gator och torg.  Det möjliga valet i den (inte så) Demokratiska republiken KongoI Kongo-Kinshasa sitter Joseph Kabila fortfarande vid makten trots att hans två mandatperioder har gått till ända. Valet som var planerat till 2016 blev uppskjutet på obestämd tid. Valkommissionen beslutade att det var nödvändigt att uppdatera röstlängderna och att processen med att få ett trovärdigt sådant på plats skulle ta minst 17 månader. Oppositionen har anklagat valkommissionens för att vara partisk och för att fatta beslut som syftade till att låta Kabila stanna kvar vid makten. Den politiska krisen som har rått i landet sedan dess krävde många människoliv redan före januaribestämmelsen om en samlingsregering och har inte löst konflikten än så länge.  Joseph Kabila inför FN:s generalförsamling i september 2016. Foto: Shutterstock Kabila’s så kallade ”glissement”-strategi – att förhala valet – kan komma att förlängas ytterligare. Nyligen meddelade den kongolesiska regeringen att man inte har råd att organisera ett val 2017. Det är beräknat att kosta omkring 16 miljarder svenska kronor och enligt regeringen i Kinshasa finns helt enkelt inga pengar till det. Fyra nycklar till trovärdiga val i Afrika i 2017Det finns självklart fler länder att hålla koll på i Afrika. I Angola bekräftade José Eduardo dos Santos tidigare i månaden att han kommer avgå och att nuvarande försvarsminister João Lourenço ställer upp som MPLA:s presidentkandidat vid parlamentsvalet i augusti. Angolas president är inte direktvald av folket utan utses av det parti som vinner flest platser i parlamentet. Också på Afrikas horn hålls ytterligare ett val. I Somaliland, som inte är internationellt erkänt men som i praktiken fungerar som en självständig stat, kommer president-och parlamentsval att hållas den 28 mars, efter två års försening. Kampanjmöte i Somaliland vid ett tidigare val. Foto: F Omer/Wikimedia Commons Parlamentsval ska också hållas i Gambia (där president Yahya Jammeh nyligen tvingades avgå) liksom i Senegal . För att val ska främja eller institutionalisera demokratiska styrelseskick i Afrika måste ett visst antal faktorer beaktas. Institutioner som ansvarar för att organisera val måste vara professionella och utrustade med den tekniska expertis och de ekonomiska förutsättningar som krävs. Framför allt måste de erkännas som politiskt neutrala av såväl politiska partier som av väljarkåren i stort. Rätten till information måste skyddas. Under de senaste åren har en rad problematiska val på kontinenten kantats av blockering av internet och/eller sociala medier. Det hör till mönstret att sådana avstängningar förklaras med säkerhetsproblem, men ofta har de mer att göra med det politiska läget. En öppen debatt – också på nätet – är nödvändig när en ökande andel av befolkningen får tillgång till internet. Myndigheter som ansvarar för säkerheten måste vara involverade i valförberedelserna på ett mer konstruktivt sätt och måste få bättre förståelse för sin roll. Säkerhetsapparaten måste samtidigt inta en hållning som gör att den inte själv blir en del av säkerhetsproblemet. Politiska partier och enskilda kandidater som tar deltar i valen måste ta ansvar för att rikta sig in på politikens innehåll istället för av fokusera på hatkampanjer och personangrepp. Det är definitivt inte ett problem bara för val i Afrika, men avsaknaden av en demokratisk kultur har skapat många problem i en rad länder också här. 

Natoinsats betydde mer för Norge än för Afghanistan

198. När Sverige nu presenterar sin utvärdering av insatserna i Afghanistan 2001–2014, kan det vara av intresse att lyfta fram motsvarande norska rapport, som publicerades i juni 2016 under rubriken ”En god alliert – Norge i Afghanistan 2001-2014”. Liksom den svenska gjordes den  i form av en utredning tillsatt av den norska regeringen. Den leddes av den tidigare utrikes- och försvarsministern Bjørn Tore Godal – utvärderingen går under namnet ”Godal-rapporten” – och inkluderade en rad forskare. Rapporten definierar tre huvudmål för det norska engagemanget: – att stödja USA och bidra till att säkra Natos relevans – att bidra till den internationella kampen mot terrorn genom att förhindra att Afghanistan återigen blir en fristad för terrorister – att bidra till att bygga en stabil och demokratisk afghansk stat genom långsiktigt bistånd och fredsdiplomati Av dessa bedöms endast det första målet, det om stöd till USA och Nato, helt ha uppnåtts. Men för den norska regeringen var detta å andra sidan det viktigaste målet. Det mål som avsåg kampen mot terrorn bedöms endast delvis ha uppnåtts och vad gäller statsbyggnad i Afghanistan konstateras att målet inte uppnåtts. Priset för denna begränsade framgång blev högt. Tio norska soldater dödades under insatsen och många skadades. Omkring 20 miljarder norska kronor investerades i insatsen – 11,5 miljarder på den militära sidan och 8,4 miljarder till civila ändamål. Bristande kunskapSom en viktig förklaring till misslyckandet pekar rapporten på bristande kunskaper om den situation man gav sig in i:”Det internasjonale engasjementet, herunder Norges, har i liten grad vært basert på kunnskap om Afghanistan og lokale forhold, kultur og konfliktlinjer. Statsbygging styrt utenfra – bygd på storstilt militær innsats, massive pengeoverføringer og svake afghanske institusjoner – har vist seg å være meget krevende. I Afghanistan, et samfunn preget av 23 år med krig, var det innenfor de gitte rammer umulig.” (s. 9) Interventionen led också av konflikter mellan mål och medel:”Militære hensyn har lagt avgjørende føringer for statsbygging og bistand. Den internasjonale koalisjonens strategi for terror- og opprørsbekjempelse ga prioritet til kortsiktige sikkerhetsmål. Dette bygget opp lokale maktstrukturer forbundet med maktmisbruk og korrupsjon.” (S. 10) Norsk minröjare i Faryab-provinsen. Foto: Metziker/flickr Norges Provincial Reconstruction Team (PRT)En central del av den norska insatsen utgjordes av ett så kallat Provincial Reconstruction Team (PRT). Trots motstånd från försvarsmakten, som bedömde åtagandet som alltför omfattande och riskabelt, åtog sig Norge från år 2005 ansvaret för ett PRT. Regeringen bedömde det som en oundviklig konsekvens av Natoförpliktelserna men var samtidigt angelägen om att styra åtagandet till någon mindre konfliktdrabbad del av Afghanistan. Norrmännen hamnade i Faryab, en provins i nordväst. Rapporten beskriver valet av PRT som instrument för nationsbygget som problematiskt: ”Sammen med liten kjennskap til lokale maktspill og lokal politisk økonomi bidro PRT-strukturen i ISAF til å undergrave snarere enn å oppnå målet om å bygge en sentralstyrt afghansk stat.” (S. 198-199) Genom att PRT-ansvariga givarländer riktade biståndet till ”sina” provinser, ledde till den internationella ansatsen till en ojämn utveckling i Afghanistan som helhet. Oroliga provinser prioriterades framför mindre konfliktdrabbade delar av landet. Norska soldater under en paus i Faryab-provinsen. Okänt årtal. Foto: PRT Meymaneh För Norge uppstod också problem i samband med att man försökte tillämpa strikt åtskillnad mellan militära insatser och bistånd. Denna politik var ett resultat av den debatt som fördes i Norge men försatte norska kontingentchefer på plats i Afghanistan i en ohållbar situation. Inom ISAF som helhet tillämpades nämligen från år 2009 den så kallade COIN (counterinsurgency)-strategin, som innebar att militära och civila insatser skulle samverka för att vinna lokalbefolkningens stöd och sympatier. Sedan omkring 1 000 amerikanska soldater år 2010 skickats till Faryab, ställde USAID biståndsmedel till förfogande för Norges PRT-område, vilket undergrävde den norska politiken. Rapporten pekar på tre grundläggande orsaker till att förutsättningarna för att den norska PRT-insatsen skulle ge bestående resultat var minimala: ”Grunnleggende betingelser knyttet til afghanske maktkonstellasjoner var vanskelige. Den norske innsatsen var også liten i en forholdsvis stor provins. Det ble heller ikke utformet noen samlet norsk strategi der mål og midler ble sett i sammenheng og tiltakene samordnet mer effektivt.” (S. 136) Norsk fredsdiplomati Ett av de teman som utvecklas i rapporten gäller de norska ansträngningarna för att få till stånd förhandlingar mellan talibanerna och den afghanska regeringen. Dessa har tidigare omgetts av sekretess men nu finns alltså en sammanhängande redogörelse (ss. 138–156). Upprinnelsen till att Norge utvecklade denna medlarroll fanns i ett projekt för intrareligiös dialog i Pakistan som medfört att norska diplomater kommit i kontakt med talibanrörelsen. Under fredsdiplomatins första fas 2007–2010 kommunicerade norrmännen med talibanledningen i form av den så kallade Quetta-shuran, baserad i sydvästra Pakistan. Ett möte mellan talibanledningen och den afghanska regeringen skulle ha ägt rum i Oslo den 28 februari 2010 men gick i stöpet när den pakistanska säkerhetstjänsten strax dessförinnan arresterade den mest centrala deltagaren från talibansidan, Mullah Barader. ”Quetta-spåret” ersattes så småningom av ”Doha-spåret” och 2012–2013 utgjorde Norge tillsammans med Qatar och Storbritannien mellanhänder för förhandlingstrevare mellan USA, talibanerna och den afghanska regeringen. I november 2012 kom en talibandelegation till Oslo, ledd av Tayyab Agha, chef för talibanernas kommission i Doha. När talibankontoret i Doha något senare fick sin officiella öppning, uppstod emellertid nya problem i förhandlingsprocessen och norrmännens roll inskränktes till att bistå talibanerna i olika sakfrågor. För norsk del ledde detta engagemang dock till att Norge stärkte sin redan etablerade roll som fredsmäklare på den internationella arenan. Bra för Norge Sammanfattningsvis ger rapporten intrycket att den norska insatsen i Afghanistan varit bättre för Norge än för Afghanistan. Norrmännen lyckades med den uppgift som var viktigast för dem, nämligen att vara en pålitlig Natopartner och en god allierad till USA. För afghanerna däremot har freden inte kommit närmare, en ny terrororganisation i form av Daesh (Islamiska staten, IS) har gjort sitt inträde på scenen och det nationsbygge som genomförts i internationell regi är under hårt tryck när talibanerna nu rycker fram i flera provinser. Godal-rapporten avstår från att utmåla faktorer som flickors ökade skolgång som godtagbart resultat av en militär insats till astronomiska kostnader. Dess slutsatser är bittra för dem som ville engagera sig Afghanistan för att göra gott. Ändå blev den politiska debatten i Norge i samband med att rapporten publicerades relativt begränsad. Det fanns andra, mer brännande frågor att debattera, exempelvis den norska insatsen i Syrien. Det fortsatta kriget i Afghanistan hade hamnat i medieskugga. 

Kylig dialog mellan Ryssland och Sverige

142. Utrikesminister Margot Wallströms besök hos sin kollega Sergej Lavrov i Moskva den 21 februari innebär att även Sverige återupptagit den politiska dialogen på toppnivå med Ryssland. Mötet öppnade vägen för fler bilaterala kontakter på en rad områden men visade också att parterna förblir oense i många frågor, framför allt angående kriget i Ukraina. Sverige och övriga EU-länder avbröt som bekant relationerna med Ryssland och införde sanktioner med anledning av Rysslands angrepp på Ukraina våren 2014. Ryssland svarade med motsanktioner och antivästlig propaganda. Men utrikesministrarna träffades ändå ibland på internationella konferenser, senast i december 2014. När alltfler EU-länder återupptog bilaterala kontakter med Ryssland, gjorde Sverige det också, vilket ses som en framgång i Kreml. Det kan dock nämnas att Sveriges officiella utbyte med Ryssland är mycket glesare och mer haltande än till exempel Finlands. Ingen rysk president har varit i Sverige på officiellt statsbesök sedan Jeltsin 1997. Vladimir Putin var dock med på ett EU-toppmöte i Göteborg 2001. Under 00-talet var relationerna frostiga på grund av svensk kritik av den antidemokratiska utvecklingen i Ryssland, svenskt stöd för baltstaternas EU- och Nato-anslutning, det svensk-polska initiativet till EU:s Östliga partnerskapsprogram, vilket syftar till att reformera och med EU integrera före detta sovjetrepubliker, Sveriges stöd till Georgien mot rysk invasion 2008, samt Sveriges tvekan att tillåta Nordstreams gasledning genom svensk ekonomisk zon. Men då Sverige godkände den senare hösten 2009, kom dåvarande president Dimitrij Medvedev på EU-möte i Stockholm. Statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt inbjöds och var på officiellt besök till Moskva i mars 2010, och Putin kom på svarsvisit 2011 i egenskap av premiärminister. Wallström ansåg på presskonferensen att hon och Lavrov haft en rak, öppenhjärtig och konstruktiv diskussion, men att parterna var djupt oeniga i vissa frågor. Lavrov menade att de haft bra förhandlingar, även om relationerna inte var de bästa. Detta borde dock inte hindra ömsesidigt fördelaktiga ekonomiska och humanitära relationer. Så kallade europeiska värden i Ukraina förtjänar inte att stater offrade sina nationella intressen, hävdade han. Båda sidor prisade samarbetet inom regionala organisationer som Arktiska rådet. Som svar på en fråga avvisade Lavrov behovet av en internationell säkerhetsregim i Arktis och framhöll önskan om förtroendeskapande i Östersjöområdet genom ett stöd till Finlands initiativ om förbud av avstängda transpondrar på flygplan över Östersjön.  Fast det enklaste vore förstås om Ryssland bara satte på transpondrarna i stället för att kräva förhandlingar om saken. Margot Wallström bekräftade att Sveriges militära alliansfrihet ligger fast, men markerade att Sverige själv bestämmer sin säkerhetspolitik. Sergej Lavrov upptryckte Rysslands stora uppskattning över alliansfriheten, som sågs som en garant för stabiliteten i både Östersjön och hela Europa. Inget sades offentligt om Sveriges värdlandsavtal med Nato. Wallström framförde vidare Sveriges syn på kriget i Syrien. Hon betonade behovet av vapenvila och humanitärt tillträde, vikten av att samarbetet mellan svenska och ryska organisationer underlättades och att utländska journalisters arbete i Ryssland säkrades. Efter mötet träffade hon också ryska icke-statliga grupper som stämplas som utländska agenter. Lavrov försäkrade att undersökningen av ett överfall nära Tjetjenien, mot bland andra Sveriges Radios korrespondent Maria Persson Löfgren, inte lagts ned. Men han framhöll att ryska journalister också drabbats i före detta Jugoslavien och nuvarande Ukraina – som om det gjorde saken lättare. Sergej Lavrov, rysk utrikesminister sedan 2004. Foto: Shutterstock Störst oenighet rådde i synen på Ukraina. Wallström såg Rysslands aggression mot Ukraina som en utmaning mot den europeiska säkerhetsordningen och folkrättens principer. Hon underströk att Sverige inte erkänner Rysslands olagliga annektering av Krim och Sevastopol. Hon var dock enig med Ryssland om att Minsköverenskommelserna om kriget i östra Ukraina måste uppfyllas. Lavrov konstaterade också allvarliga motsättningar om Ukraina och lade hela skulden för olika problem på den ukrainska ledningen. Som svar på en fråga påstod han att Rysslands erkännande av pass och andra handlingar från de självutnämnda republikerna Donetsk och Lugansk enbart dikterades av humanitära skäl och omsorg om mänskliga rättigheter samt var förenligt med Minskavtalens bokstav. Förresten fick Ungern och Rumänien utfärda pass i andra delar av Ukraina, tillade han, dock utan hänsyn till att dessa länder inte befinner sig i krig som Ryssland. Lavrov hävdade vidare att de självutnämnda republikernas ledare redan blivit erkända som konfliktpart genom Minskavtalen, vilka godkänts av FN:s säkerhetsråd. Ryssland tolkar alltså avtalen på sitt eget sätt. Lavrov inbjöd dessutom svenska företrädare att besöka Krim för att få veta hur saker ligger till där. Detta kan naturligtvis Sverige inte göra för det skulle innebära acceptans av en illegal annektering. Parterna närmade sig således inte varandra en tum. Det är väl för mycket begärt att en utrikesminister från ett litet land som Sverige ska kunna påverka en självsäker stormaktsföreträdare. Men det är ju bättre med en kylig dialog än ingen alls i dessa oroliga tider.