2017


EU:s vägval för handeln sätts nu på hårda prov

245. Osäkerhet präglar omvärlden och oss själva. Oro finns med såväl i dagligt tal som i debattartiklar. Vilka vägar leder till ekonomiska och sociala förbättringar? Det är oklart. Betyder det minskat risktagande och färre investeringar i näringslivet? Europa är skakat. Efter brexit, där banden skärs av med en av EU:s viktigaste aktörer, kommer så Trumps protektionistiska slagord. Putins Ryssland ses av många vilja medvetet skapa osäkerhet omkring sig. I skrivande stund riktas också strålkastarna mot Frankrike. Om Marine Le Pen vinner presidentskapet och hennes parti, Nationella fronten, därtill gör bra ifrån sig i valet till den franska nationalförsamlingen i sommar, så kan EU:s själva existens hotas. Hur kommer Europa att reagera? Kommer de centrifugala krafter som fått Storbritannien att lämna EU att sprida sig genom populistiska rörelser i andra länder? Kommer missnöjet i Östeuropa med den europeiska migrationspolitiken liksom stressen i eurozonen att bli överväldigande och delvis lamslå beslutsfattandet? Eller kommer istället Trumps uttryckliga önskan att bryta upp den Europeiska unionen att leda till en impuls att sluta leden? Kommer några av de viktigaste medlemsländerna att ta initiativ till ett förstärkt samarbete i en hård kärna? Och kommer Sverige i så fall att verka för en sådan utveckling? Dessa frågor togs upp av EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i en vitbok nyligen, där han lade fram fem alternativ för EU:s framtid: 1 – ”Muddling through” – varmed EU-länderna tröskar sig fram, som nu, genom att lösa akuta problem och låta de stora utmaningarna vara än så länge 2 – Koncentrera alla resurser på den inre marknaden, ”the Single Market” 3 – Tillåta ett EU där reformer genomförs i olika hastigheter i skilda länder 4 – Kraftsamla, bland alla medlemmar, på några viktiga områden men släppa andra 5 – Fläta samman medlemsländerna till en mer förenad Union I debatten om vitboken i samband med Romfördragets 60-årsjubilem har många förordat alternativet med olika hastigheter, vilket är en realitet i vissa avseenden sedan länge, som till exempel i fråga om Schengen och euron. En del av de nya medlemmarna i Östeuropa är emellertid oroade av en sådan utveckling, eftersom de är rädda för att hamna i permanent bakvatten. Det sägs ju ofta att EU utvecklats genom sina kriser, muddling through, men de nuvarande kriserna är många och sammanflätade. Något mera krävs – kanske en kombination av alternativ 3 och 4, med stor emfas på viktiga områden, där alla deltar, medan annat åternationaliseras eller tas med olika hastigheter. På handelsområdet kommer EU:s vägval att testas ganska snart. Trump har bestämt sig för att säga nej till det handelsavtal, Trans-Pacific Partnership (TPP) kring Stilla havet, med elva asiatiska och latinamerikanska länder, som redan har undertecknats. Han avser att omförhandla Nafta med Mexiko och Kanada och bekämpa Kina i världshandelsorganisationen WTO – en organisation vars roll han samtidigt ifrågasätter. Ilskan över att nu lämnas i sticket är begriplig hos de andra TPP-länderna som ofta ansett sig ha gjort betydande eftergifter. Ett vakuum uppstår i handelspolitiken. Här skulle EU kunna ta initiativ och aktivt driva fortsatta åtaganden om frihandel. En möjlighet är WTO:s ministermöte i Buenos Aires i december, där EU-kommissionen skulle kunna ta ledningen. EU skulle också kunna närma sig Kina konstruktivt. De rikaste provinserna, som har ungefär samma folkmängd som EU, efterfrågar i hög grad produkter där Europa har konkurrenskraft. Men orkar EU med ett kraftigt fortsatt engagemang? Frihandel har ifrågasatts långt före Trump. Givetvis kan det finnas goda skäl, som är förenliga med WTO:s ramverk, att subventionera viss produktion och skydda utsatta regioner eller industrier. Det ska i så fall ske öppet och kostnaderna ska redovisas, men så sker emellertid sällan. Skyddsåtgärder innebär alltid en kostnad, för konsumenter och/eller skattebetalare. Protektionismen glider då lätt över i en råare nationalism. Men det är tydligt att igenbommade industrier och regional arbetslöshet i betydligt högre grad åstadkommits genom teknologisk utveckling än genom importkonkurrens. Robotiseringen är här och löser nya uppgifter. I den så kallade fjärde industriella revolutionen kan maskiner skapa nya maskiner – också genom 3D-scanning. I bästa fall frigörs de arbetande till nya uppgifter i symbios med robotiseringen – men det kräver en medveten planering och öppenhet att ta till sig efterfrågan på sofistikerade tjänster. Så i bägge fallen, vare sig arbetslöshet uppstår genom teknologiska genombrott eller import är det helt centralt med en omfattande arbetsmarknadspolitik och sociala skyddsnät. Den så kallade nordiska modellen väcker förnyat intresse i världen. Att med protektionistiska medel behålla gammalmodiga industrier leder till att chocken och smällarna kommer desto kraftigare senare när minskad försäljning och lönesänkning tar över. Den svenska varvsindustrin är ett belysande exempel. I början av 1970-talet låg Sverige etta eller tvåa i världen på detta område. I början av 1980-talet övergav regeringen de många försöken att hålla liv i varven med konstgjord andning. De då övermäktiga japanska konkurrenterna har sedan i sin tur detroniserats av koreanerna – vilka idag står inför liknande frågor om att stänga sina varv. Det är nog få som önskar den svenska varvsnäringen tillbaka, så som den fördes på 1970-talet. Istället har ekonomin frigjorts så att dagens Sverige i de flesta bedömningar framstår som ledande i innovationskraft i världen – och med ett socialt ansvarstagande. I USA härskar för ögonblicket en gammaldags protektionism. Trump hotar med rejäla tullhöjningar mot omvärlden och särskilt mot Mexiko och Kina men även med en generell importskatt. Det skulle leda till motåtgärder från oss andra genom WTO:s regler. Ett fullskaligt handelskrig skulle enligt vissa bedömningar kosta uppemot fem procent av USA:s BNP och leda till en sextioprocentig minskning av köpkraften hos de fattigaste. Ironin i den Trumpska politiken är bland annat att fem miljoner jobb i USA är beroende av handeln med Mexiko och att fyrtio procent av Mexikos export till USA har sitt ursprung i produktion – i just USA. Detta illustrerar också de så kallade värdekedjor som numera präglar internationell produktion. De olika komponenter som krävs för att tillverka en Volvo lär komma från ett nittiotal länder, så det vore mer relevant att säga Made in the World, not Made in Sweden. Att bryta systemet med värdekedjor vore nog som att lyckas med konststycket få Aladdins ande tillbaka in i flaskan. Made in the world. Här i en mässhall i Belgrad. Foto: Fotosr52/Shutterstock Att gå bakåt blir inte heller enkelt för Storbritannien med brexit. Det blir att göra en anslutningsförhandling baklänges i varje detalj. Nya handelsavtal får göras från scratch. Vilka standarder och ursprungsregler som då ska tillämpas på exportprodukterna är högst oklart . Det har sagts att Storbritannien måste skapa trettiofyra nya tillsynsmyndigheter för att ersätta de europeiska. Brexit betyder en rejäl byråkratisk uppförsbacke som entusiastiska anhängare av brittisk självständighet (take back control) nog inte har räknat med. För att byta perspektiv: USA och EU är varandras största investerare. 44 procent av USA:s utlandsinvesteringar går till EU27 och motsvarande siffra för EU är 31 procent. Förhandlingarna om ett omfattande handelsavtal, Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP), som gäller tullar såväl som regler och standarder mellan företagen över Atlanten ligger nu ”i frysboxen”. Det oklart när och hur en upptining kan ske. Osäkerheten tilltalar sedan TTIP lagts i frysboxen. Foto: Andrew Linscott/Shutterstock Liksom med det havererade Stilla Havsavtalet, TPP, hade miljö- och arbetsrättsregler fått sättas som inneburit en uppstramning istället för den djungelns lag med en kapplöpning till bottennivåer (race to the bottom) som nu faktiskt hotar. Det hade också blivit ordning på de vildvuxna investeringsavtal – cirka 3 000 – som hanterar företagens rättigheter gentemot förstatliganden av deras verksamhet, vilket väckt stor kritik i Europa. Det är något tragikomiskt att demonstranter mot TTIP i Europa nu i realiteten förenar sig med Trumps nationalism. För att bedöma ekonomiska effekter av handelsavtal fordras en viss försiktighet. Alltför många glädjekalkyler har gjorts i det förgångna. Det går heller inte så lätt att isolera handelseffekter från andra pågående ekonomiska strömningar. En försiktig studie om TTIP, som gjorts av den tyska Bertelsmannstiftelsen, kan dock ha viss relevans. Den visar på tydligt ökad ekonomisk tillväxt och sysselsättning, också utanför det transatlantiska området, och av särskilt intresse: en viss konvergens mellan rikare och fattigare EU-länder. Det är ingalunda de redan välbeställda som nödvändigtvis drar mest drar nytta av den ökade handeln. (Mer om dessa beräkningar finns i kompletterande sifferruta) Världshandelns snabba förändringar är givetvis av största vikt för Sverige, en starkt exportberoende frihandelsvän. Med brexit försvinner vår viktigaste allierade i EU som kunnat stärka inriktningen på frihandel. Vi måste nu snabbt konsolidera allianser med andra, där Tyskland är en given partner, liksom – utöver våra nordiska grannar – länder österut som Estland och Lettland. I dag hör också Spanien och Portgal till länder som tillsammans med EU-kommissionen vill verka för frihandel. I den kaotiska miljön omkring oss snurrar kompassnålarna vilt i skilda riktningar. Med ”America First” och stoppade handelsavtal skapar Trump ett vakuum i den internationella politiken. Har den Europeiska unionen kraft att fylla det? I Bryssels tankesmedjor är det många som önskar detta. Men hur ser det ut i huvudstäderna, där protektionistiska krafter kan ha attraktionskraft – en än så länge öppen fråga – där man emellertid inte ska underskatta Sveriges möjligheter att bidra till att bygga realistiska koalitioner för öppenhet och en friare handel. Störst oro känner Europavänner för närvarande över de starka populistiska strömningarna – till vilka man räknar brexits take back control och Trumps oförblommerade anti-etablissemangs-kritik. Nu har populismen många olika rötter. Begreppet stammar från latinets populus. En populist var i Rom någon som stod upp för de fattiga. Senare, under 1700-talet, före – och kanske förebådande – den franska revolutionen etablerade Jean-Jacques Rousseau begreppet volonté generale, ”allmänviljan”, som en form av direkt demokrati. Men Rousseaus motto har använts såväl för att främja demokratiska system som diktaturer, där ledaren ansetts inkarnera folkviljan. Dagens populism stöds av grupper som kommit efter i den ekonomiska utvecklingen och/eller inte känner igen sig i snabbt omvandlande ”globaliserade” kulturer. Gemensamt är en misstro mot korrupta eliter, avståndstagande mot invandring, protektionism och ovilja inför det kompromissande som kännetecknar de flesta demokratiska system – och särskilt då kompromissande ”på hög nivå ” i den Europeiska unionen. När väl de stora partierna i många länder – från höger och vänster – dragit sig mot mitten i försök att appellera till den växande urbana medelklassen, så har dessa uttryck på de allt tommare flankerna förstärkts av populistiska rörelser Dessa kan ha en högerinriktning som Trump, Le Pen och Sverigedemokraterna. De kan komma från en antiglobaliserings-vänster men även ha en neoliberal historia som det norska Fremskrittspartiet, Alternative für Deutschland och i viss mån Geert Wilders i Nederländerna. I den ideologiska strid som nu pågår mellan starka krafter skulle jag vilja uppmärksamma en av de mest respekterade historikerna i Tyskland, Heinrich August Winkler. Han är mest känd för verket ”Der lange Weg nach Westen”, den långa vägen västerut, som visar hur Tyskland med kulturella och politiska rötter i Central- och Östeuropa först efter lång tid blivit en ”vanlig” västlig liberal demokrati. Han har nyligen skrivit om striden mellan liberala och illiberala krafter i Europa och USA. Han delar inte den tidigare utrikesministern Joschka Fischers pessimistiska bedömning att ”det västliga är slut”. Han citerar hellre den tyske finansministern Wolfgang Schäuble som menar att vi befinner oss mitt i en stresstest. Med försiktig optimism menar Winkler att de liberala värdena är så väl förankrade att ett motangrepp mot populismen av frihetliga krafter kan vara förestående i den pendelrörelse som präglat de västliga samhällena. Men det kräver då väsentliga insatser  om de liberala värdena på allvar ska ta över. För egen del vill jag gärna dela Winklers mening. Men när man befinner sig mitt i vågen är det svårt att klart se havet runt omkring där man simmar. Så var och en får göra egna bedömningar och ta ställning.

Sydafrika: Det blir värre innan det kan bli bättre

190. Tillbaka i Sydafrika hamnar jag mitt i ett drama som hade kunnat vara en såpopera om det inte sorgligt nog handlade om verkligheten. Sorg och vrede präglar stora delar av Sydafrika. Där härskar en president som numera i stort sett bara har två tankar i huvudet. Den ena är att komma åt mer pengar ur statskassan för att betala sina skumma vänner för löften han gett  – eller för att berika sig och sin familj så länge han är vid makten. Den andra är att försöka styra vem som ska efterträda honom som president om två år. Eftersom ANC är det dominerande partiet bestäms detta i realiteten vid partiets kongress i december i år. Jacob Zuma är livrädd att hamna i domstol och möjligen fängelse för alla de korruptionsaffärer han sysslat med under lång tid. Under den gångna veckan har den eldfängda debatten i Sydafrika handlat om Zumas avskedande av sin hederliga finansminister Pravin Gordhan. Häromdagen gick Zuma till verket och avskedade därtill ytterligare nio ministrar plus ett antal viceministrar. Detta drama påminner om hur han för drygt ett år sedan utnämnde han en helt oerfaren och mot honom lojal parlamentsledamot att ta över finansdepartementet, men efter tre dagar under förödmjukande former fick ersätta honom med Pravin Gordham. Valutan rasade och de folkliga protesterna var då också högljudda. Efter Gordhans avgång nu är protesterna om möjligt ännu högre. På ytan handlar allt som tidigare om presidentens girighet. Det sägs att han ligger ute med skulder eller löften till olika kommersiella intressen. Hans nära relationer med finansfamiljen Gupta har skapat rubriker och vrede bland hederliga människor i åratal. I december ska regeringspartiet ANC ha kongress och välja den ordförande som senare ska ta över presidentposten. Zuma vill agera snabbt med privata affärer innan han av konstitutionen tvingas överlämna makten till en efterträdare. Den finansminister han just avskedat har hindrat honom från att använda offentliga medel för detta. Nu vill han sannolikt lansera sin exhustru Nkosazana Dlamini-Zuma som nästa president i förhoppningen om att hon ser till att han inte hamnar inför domstol och möjligen fängelse för alla sina ofantliga korruptionsaffärer. Härom veckan avled Ahmed Kathrada, en högt respekterad frihetskämpe och mycket nära vän till Nelson Mandela. De delade ödet att tillbringa flera årtionden i fängelse under apartheidtiden. För ett år sedan bröt Kathrada mot ANC:s traditioner genom att offentligt kräva presidents Zumas avgång. Dagen efter dödsfallet ägde hans begravning rum. Den blev också en stor demonstration mot Zuma där alla gamla ledare från frihetskampen närvarade – utom just presidenten, som fått beskedet att hans närvaro inte var önskvärd. Finansminister Gordhan hyllades, samtidigt som den förre presidenten Kgalema Motlante läste upp Kathradas öppna brev där han krävde Zumas avgång. Allt detta borde ha setts som en stor förödmjukelse för president Zuma men avhöll honom inte från att dagen efter avskeda finansministern. Den sydafrikanska konstitutionen anses vara en av de mest moderna i världen och präglas helt av respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. Den tillkom efter Nelson Mandelas tillträde som president och av en känsla att Sydafrikas president efter apartheid alltid skulle vara en respekterad och ärlig person. Den ger presidenten stor makt vilket man idag har många skäl att ångra. Nelson Mandelas efterträdare Thabo Mbeki var visserligen hårt kritiserad men han sysslade inte med korruption. På presidentnivå kom detta först igång, för att sedan accelerera, för närmare tio år sedan under Zuma. Nu har Sydafrika en president som söker efterlikna sina grannar i Angola, Mocambique och en rad andra länder i Afrika och på andra kontinenter. Detta i en tid när Sydafrikas befolkning till stor del lever i svår fattigdom. Det är ingen tvekan om att det var en närmast omöjlig uppgift för ANC att för 23 år sedan ta över regeringsuppdraget efter det rasförtryck som behärskat landet i århundraden. Speciellt med tanke på de stora förväntningar som majoritetsbefolkningen hade med Nelson Mandela som president. Vid maktövertagandet var den nya regeringens första och akuta utmaning att i en orolig tid få alla att fredligt acceptera en svart president.  Därtill att få det helt ”vita” näringslivet att undvika att flytta sina tillgångar till ett annat land. Då fanns en klar risk att Sydafrika hade kunna drabbas av samma öde som Jugoslavien: Att slås sönder i inbördeskrig vilket resulterat i en katastrof som hade drabbat alla. I stället lyckades regeringen med Mandelas försoningspolitik att undvika detta grymma öde. Sydafrika är idag fortfarande ett land. Men denna politik hade ett högt pris. Näringslivet blev kvar i sina tidigare ägares händer och därmed en mycket stor del av makten. Mer eller mindre lyckade metoder prövades för att åtminstone i små bitar bedriva omfördelningspolitik. Man kan dock även idag konstatera att den ekonomiska makten i stort sett är kvar i samma händer som tidigare.  Sydafrika är det kanske mest ojämlika landet i världen. Landet sitter fast i en närmast olöslig konflikt mellan att öka den ekonomiska tillväxten och att fördela makt och ekonomiska tillgångar mer rättvist. Detta är definitivt ingen ursäkt för den nuvarande regeringens brottsliga agerande vilket kostat landet enorma summor. Kreditvärderingar har sänkt landets status till skräpnivå.  Alla de gamla kämpar som vi känner från tidigare, och som lyckades att i fredliga former befria landet från raspolitiken, är förtvivlade och organiserar sig för att stå emot Zuma. I december hålls partikongress. Zuma förväntas avgå eftersom han enligt konstitutionen inte kan ställa upp för en tredje period vid valet 2019. Det kommer nu att handla om ett djupt splittrat parti vars nuvarande ledning är mer eller mindre handplockad av Zuma. Konflikten kommer med all sannolikhet att fortsätta även nästa år. Sydafrika befriades från apartheid för mer än tjugo år sedan. Men befrielsen av människorna kommer att få vänta, inte minst på grund av Zumas vanstyre. Men Sydafrikas folk är vant vid tålamod i kampen för det goda samhället. Man ska definitivt inte underskatta de goda krafterna i landet. De kämpade länge, tålmodigt och framgångsrikt mot raspolitiken. Nu pågår organiseringen för nästa utmaning. Jag är övertygad om att deras kraft en dag ska ge seger i denna andra befrielsekamp.

Alla vägar bär till makt för Turkiets president

261. Det är regel snarare än undantag att Turkiet inför varje val och folkomröstning beskrivs som ett splittrat land som står inför ödesmättade utmaningar – och att AKP i slutändan drar det längsta strået. Frågan är om folkomröstningen den 16 april kommer att bekräfta regeln. I stora drag har de turkiska medborgarna att ta ställning till om huruvida en redan etablerad praktik ska formaliseras. Ett ja skulle innebära en ny konstitution som centrerar den redan centraliserade makten under presidentämbetet, omintetgör grundläggande demokratiska maktdelningsprinciper och skyddar staten från folket snarare än tvärtom. Ett nej innebär formellt att den odemokratiska konstitution som till stor del skrevs av 1980 års kuppgeneraler behålls, där presidentämbetet mestadels innehar ceremoniella befogenheter. Vad det innebär i praktiken är desto mer oklart. Det bör med andra ord inte vara en fråga om huruvida Turkiet är i behov av en ny konstitution, utan hur den borde se ut. Men diskussionen handlar om allt annat än just det. Man skulle kunna tänka sig att det egentligen inte spelar någon roll, att ett nederlag i folkomröstningen varken får AKP eller president Recep Tayyip Erdoğan att släppa greppet om makten. Och visst kan det vara så – se bara på konsekvenserna av AKP:s nederlag i parlamentsvalet i juni 2015. Då hoppades partiet på kvalificerad majoritet för att genomdriva konstitutionsförändringar, möjligen med stöd av HDP givet rådande fredsprocess med PKK, men AKP fick till slut inte tillräckligt med mandat ens för att bilda regering. Detta fick partiet att definitivt ge upp de knackiga fredssamtalen med PKK, varpå intensiva väpnade strider följde, vilka enligt FN har lett till cirka 2 000 döda och uppemot 500 000 fördrivna från sina hem. Nyval utlystes och istället inledde AKP ett samarbete med det högerkonservativa turknationalistiska MHP, med vilka man har tagit fram det liggande förslaget till konstitutionsreform. Att AKP riktar in sig på olika grupper för att kunna säkra tillräckligt stöd har visat sig vara en effektiv strategi. Under partiets första tid vid makten, när Turkiet och EU:s kortvariga romans ännu pågick, kunde man stödja sig på en del sekulära vänsterkurder samt en relativt stor grupp konservativa kurdiska väljare som AKP dessutom har lyckats behålla över tid. Genom en taktisk allians med Gülenrörelsen, som regeringen nu håller ansvarig för förra sommarens misslyckade kuppförsök, kunde man så småningom flytta fram sina positioner i statsapparaten och rensa ut potentiella motståndare, inte minst i och med Ergenekonaffären 2007–2008. Nu, när påstådda gülenister och PKK:are istället rensas ut och fängslas, görs det med stöd av konservativa MHP-nationalister. Det hävdas ibland att AKP – som inledningsvis vann många ledande EU-politikers gillande, tack vare lovande reformer i demokratisk riktning – har bekänt färg i takt med de senaste årens auktoritära utveckling. Kanske är det så, men en av få konstanta faktorer i AKP:s politiska gärningar under 2000-talet har varit ett pragmatiskt taktiserande för att klamra sig kvar vid makten. Att partiet nu underblåser nationalistiska och islamistiska krafter bör framför allt ses i ljuset av just det. Det är följaktligen strävan efter makt som utgör grundbulten i princip allt den oberäknelige president Erdoğan företar sig. Konstitutionsförslaget är summan av hela AKP:s politiska handlande fram tills nu, och den politiska investeringen i sammanhanget är därmed enorm. Ett nej i folkomröstningen den 16 april vore därför ett kapitalt misslyckande, och det finns skäl för president Erdoğan att vara orolig. Man kan tycka att ja-sidan borde vinna en promenadseger, med tanke på att nästan alla kvarvarande medier antingen är lojala med regeringen eller idkar självcensur. Mätningar visar att de rikstäckande tv-kanalerna nästan uteslutande agerar propagandaorgan för AKP och president Erdoğan. Samtidigt tycks nej-sidan ha visst övertag, i den mån man kan lita på de turkiska opinionsinstituten. Inte ens AKP:s kärnväljare verkar ha bestämt sig för att rösta ja, om de alls tänker rösta, och inom allianspartnern MHP finns en betydande falang som motsätter sig konstitutionsförslaget. Det är också befogat att anta att många håller på sin rösthemlighet, särskilt som nej-förespråkare i praktiken utmålas som landsförrädare. Spänningarna mellan ja- och nej-röstare är påtagliga, inte bara i själva Turkiet utan också i diasporan, och det finns flera rapporter om våld mot nej-röstare. Lägg därtill att det ännu råder undantagstillstånd och att det finns en påtaglig oro bland många offentliganställda att påverkas av utrensningarna, som ofta sker godtyckligt. Inledningsvis hade kampanjerna inför folkomröstningen svårt att ta fart på allvar. Det kan bero på att AKP effektivt har sorterat bort allt motstånd. Budskapen i turkiska medier är ofta ensidiga och ledarna för det prokurdiska HDP sitter fängslade. Kvar finns CHP, vars ledare Kemal Kılıçdaroğlu har svårt att hantera partiets inre spänningar. Han bjuder därmed svagt motstånd. Men avsaknaden av starka motståndare kan, paradoxalt nog, missgynna AKP, vars aggressiva retorik ofta är beroende av en tydlig motståndare. Den öppna utrikespolitiska konflikten i samband med att den turkiska regeringen hindrades att kampanja i flera stora EU-länder var därför ett välkommet inslag – eller kanske medvetet drag – för den AKP-regering, som sedan länge spätt på antieuropeiska tendenser. I Turkiet togs de inställda kampanjmötena i Nederländerna och Tyskland till intäkt för att EU skulle visa dubbelmoral i synen på yttrandefrihet. Konflikten kom också lägligt på EU-sidan, inte minst för Nederländernas premiärminister Mark Rutte, som till följd av migrationsuppgörelsen med Turkiet kände ett uppdämt behov av att plocka inrikespolitiska poäng inför valet den 15 mars. Även om konflikten om mötesfriheten för turkiska ministrar utanför sitt eget land mest är en storm i ett vattenglas kan den få långtgående konsekvenser. Det framhålls ofta att rösterna i den turkiska diasporan är viktiga för regeringen i Ankara – så är det också – men frågan har fler dimensioner. Uppfattningen att ett turkiskt ministerbesök i, låt säga, Nederländerna endast skulle mobilisera turkiska röster i detta land förefaller naiv. I dagens informationssamhälle får händelser i Amsterdam omedelbara effekter över hela Turkiet. Den turkiske EU-ministern Ömer Çelik har förmodligen rätt när han säger att ja-sidan i Turkiet har Nederländerna och Tyskland att tacka för att flera osäkra väljare nu har bestämt sig för att rösta ja. Om så är fallet har EU-sidans reaktioner bidragit till att stärka ja-lägret i Turkiet, vilket är precis vad Nederländerna ville motverka genom att förbjuda kampanjarbetet där. Det är tydligt att EU kämpar med att hitta en hållbar relation till Turkiet. Kampanjförbud för gästande ministrar är mycket snårig terräng, som dessutom gör det svårt att hålla en konsekvent linje. AKP-regeringen hade tidigare behov av att odla goda relationer till EU och ”västvärlden” i stort, som en buffert mot de sekulära kemalistiska krafter i Turkiet som gärna skulle se Erdoğan falla. Detta behov är dock överspelat sedan länge. Men det är ändå viktigt att Europa fortsätter att stärka sina band till de progressiva krafterna i Turkiet och inte svarar med samma mynt som Ankara. Även om Turkiet rör sig bort från Europa är det inte troligt att man vänder européerna ryggen helt. President Erdoğan har flaggat för att Turkiet kan folkomrösta också om sin medlemsansökan till EU, och att man dessutom bör se över migrationsuppgörelsen. Utspelet gjordes mitt i valrörelsen och bör förstås inom ramen för den. Turkiet hyser för närvarande omkring fyra miljoner flyktingar, och till det kommer hundratusentals internflyktingar – totalt flest i hela världen. Mellan 50 och 70 procent av de tre miljoner syriska flyktingarna uppger att de planerar att stanna i Turkiet även efter krigets slut. Flyktinguppgörelsen med EU innebära stora belopp (3+3 miljarder euro) som är viktiga för Turkiet, även om de primärt kanaliseras via EU-fonder. Att avbryta överenskommelsen och ”öppna kranarna” vore framför allt ett svek mot Turkiets egna kommuner, som drar det tyngsta lasset i den här frågan. Inför folkomröstningen har president Erdoğan sagt att han räknar med att ja-sidan får minst 52 procent av rösterna. Om så blir fallet blir det kronan på verket av hans maktambitioner och han kan fortsätta regera, starkare än någonsin tidigare och med möjlighet att stanna som president med exekutiv makt i ytterligare tolv år. Just nu spekuleras det friskt i vad som kan hända om nej-sidan vinner. Kommer Erdoğan att erkänna sig besegrad i så fall? Troligtvis inte. Det talas om en rad andra scenarier, inte minst att nyval då kan utlysas. Det finns också en lagteknisk möjlighet att utlysa fyllnadsval om minst 5 procent av platserna i parlamentet (motsvarande 28 mandat) står vakanta. Fyllnadsval tros kunna gynna AKP, som tillsammans med MHP behöver ytterligare 17 mandat för att kunna skriva om konstitutionen utan att ta omvägen via en folkomröstning. HDP:s ena språkrör, Fiğen Yüksekdağ, har redan mist sin plats och sitter liksom sin kollega Selahattin Demirtaş bakom lås och bom och riskerar 83 respektive 142 års fängelse. För närvarande sitter 13 av 58 HDP-ledamöter fängslade.  En annan möjlig konsekvens av ett nej är att undantagstillståndet förlängs och att president Erdoğan fortsätter att överträda sina nuvarande, enligt konstitutionen begränsade, befogenheter åtminstone fram till supervalåret 2019 (president-, parlaments- och kommunval). Det finns också en rad andra möjliga och mindre möjliga scenarier att väga in.  Men i det svårförutsägbara Turkiet kan ingen spå framtiden med säkerhet. Inte ens president Erdoğan.

Rumänsk vrede mot maktelitens korruption

251. Hundratusentals rumäner trotsade vinterkylan och gick ut på gatorna för att delta i protesterna under några veckor i januari och februari i år. Anledningen var att socialdemokraten Sorin Grindeanus nyvalda regeringskoalition sökte avkriminalisera korruption för belopp under 200 000 lei (cirka 463 000 kronor) samt benåda vissa redan åtalade eller fängslade korruptionsmisstänkta. Efter några dagars intensiva protester drog regeringen tillbaka sitt dekret, med vilket de försökt runda parlamentet. Rumänerna i gemen var dock skeptiska till reträtten. De fruktade att Grindeanus regering skulle försöka driva igenom sitt dekret på annat vis. Så människor samlades åter på gatorna med krav på regeringens avgång. På regeringsbyggnadens fasad projicerade demonstrater slagord som ”ge inte upp”. I folkhavets vintermörker användes mobilskärmar för att i en kollektiv aktion avbilda den rumänska flaggan. Missnöjet mot regeringen var utbrett, och den framtidstro som genomsyrade Rumänien vid EU-inträdet för tio år sedan var som bortblåst. Då var ett av Rumäniens viktigaste löften att korruptionen skulle bekämpas. Korruptionen före inträdet i EUMaktmissbruk och korruption har sedan länge varit utbredda problem i Rumänien. Systemet frodades under diktatorn Nicolae Ceaușescu, som styrde från 1965 fram till 1989, då hans regim störtades efter massiva protester. Han och hustrun Elena avrättades på juldagen 1989 efter en summarisk rättegång. Det land Ceaușescu lämnade efter sig var bland de fattigaste i Europa. Under 1990-talet försökte nyvalda politiker sätta fart på ekonomin genom lån från Internationella valutafonden (IMF) med ekonomiska reformer som motprestation. Men dessa blev bara halvhjärtat genomförda. Många av 1990-talets politiker härstammade från Ceaușescus parti och de hade inga planer på att förändra systemet i grunden. Följden blev att BNP föll med flera procentenheter under 1990-talet.   Kampen mot korruptionen tog inte fart förrän EU började sätta tryck i samband med Rumäniens förhandlingar om medlemskap. Mutsystem och andra former av maktmissbruk kartlades av Världsbanken på Bukarestregeringens begäran och denna vidtog också flera åtgärder för att visa att Rumänien hade vad som krävdes för att bli del av EU:s stora utvidgning 2004. År 2001 antog Rumänien Lagen om offentlighet och året därpå grundades Nationella åklagarmyndigheten mot korruption (DNA) – två viktiga åtgärder. Trots dessa och andra ansträngningar brast det i efterlevnaden av reformerna, varmed EU beslutade att Rumäniens inträde skulle skjutas på framtiden. Av de 12 kandidatländer som var tänkta att ingå i EU:s utvidgning 2004 blev det bara tio. Rumänien och Bulgarien ställdes vid sidan av. Därmed ökade pressen på Rumänien, som inte ville hamna sist i ledet av nya medlemsländer. Flera satsningar gjordes, bland annat lyckades dåvarande justitieministern Monica Macovei reformera det tidigare åklagarämbetet. Det nya Nationella anti-korruptionsdirektoratet (DNA) hade till uppgift att endast fokusera på korruption på medel- och hög nivå. DNA kom att bli det viktigaste instrumentet mot maktmissbruk bland högt uppsatta politiker och tjänstemän.  Åtgärderna gav dock inte tillräckligt resultat. Så när Rumänien trädde in i EU den 1 januari 2007 var det på villkor att arbetet mot korruption skulle stärkas och ett starkare rättsväsende införas samt att EU-kommissionen skulle övervaka dessa initiativ genom sin Samarbets- och bekräftelsemekanism (CVM).  Kampen mot korruption sedan 2007Till en början gick arbetet mot maktmissbruk trögt, men det har intensifierats under senare år. DNA utreder numera ett stort antal misstänkta och har de senaste åren drivit tusentals fall till rättegång. Arbetet har givetvis stött på motstånd. DNA har pekats ut som lika brutalt som Ceaușescus ökända hemliga polis Securitate, och DNA:s arbete har liknats vid en häxjakt. Men dessa reaktioner kan också ses som bevis på att antikorruptionsmyndigheten fungerar. 18 ministrar, som suttit vid makten sedan 2004, har åtalats eller fällts för olika typer av korruptionsbrott, inklusive Adrian Năstase, socialdemokrat och premiärminister åren 2000–2004. Även tusentals politiker på lägre nivåer, medieprofiler och personer från rättsväsendet har fällts i domstolar. Många nuvarande parlamentariker står åtalade för olika typer av maktmissbruk, bland dem Liviu Dragnea, också han socialdemokrat. En villkorlig dom för valfusk hindrade honom från att bli premiärminister. Det kritiserade lagförslaget, som demonstranterna i januari lyckades stoppa, skulle ha friat honom och många andra parlamentariker från korruptionsmisstankar. Förutom det institutionella arbetet mot korruption utgör även civilsamhället en viktig drivkraft. Protesterna har varit många under de senaste åren. År 2013 ägde demonstrationer rum mot att det kanadensiska företaget Gabriel Resources fått tillstånd att utvinna guld i det omtvistade Roșia Montană i västra Transsylvanien. Om utvinningen blivit av hade de 4 000 invånarna i området tvingats flytta och flera historiska platser förstörts. Guldexploateringen sågs också som en miljörisk då cyanid används i processen. Protesterna ledde till att projektet lades ner och att platsen hamnade på Unescos världsarvslista. Dessa demonstrationer blev viktiga för civilsamhällets fortsatta organisering.  Gammal bondgård i Roșia Montană, där tusentals hotades av tvångsfördrivning. Foto: Cartophil/Shutterstock I november 2015 bröt nya demonstrationer ut efter en brand på nattklubben Colectiv, vilken krävde 64 människoliv. Nattklubbsägaren, som är misstänkt för bestickning, hade fått tillstånd att öppna klubben trots bristande brandsäkerhet. Demonstranterna beskyllde politikerna för utbredd korruption, vilket ledde till att dåvarande premiärministern Victor Ponta avgick och regeringen ersattes av en tillfällig expertregering. Protesterna i januari i år var inte unika, även om de var de största sedan 1989. De ledde till att regeringsdekretet drogs tillbaka samt till att justitieministern, som tagit initiativet, tvingades gå. Parlamentet röstade också för att en folkomröstning ska hållas om korruptionen, dock utan att specificera exakt vad medborgarna ska rösta om eller när detta ska ske. Protesterna har ibland beskrivits som en folklig rörelse. Journalisten Claudia Ciobanu skriver att Rumäniens civilsamhälle visat sin förmåga att konfrontera politiker som misstänks för allvarligt maktmissbruk. Utvärderingar från EU-sidans CVM har även visat att civilsamhällets reaktioner haft positiv påverkan och gjort det institutionella arbetet mot korruption mer effektivt. Andra mer kritiska röster har pekat på att korruptionen inte har minskat, utan att fängelserna bara har blivit trängre. Michael Hein vid Humboldt-universitet i Berlin, som har analyserat kampen mot regeringskorruption i Rumänien, skriver att även om institutionerna nu mer effektivt lyckas fälla även högt uppsatta politiker för maktmissbruk, så kvarstår en korrupt kultur. Socialdemokratiska partiet (PSD) fick dra sig tillbaka efter nattklubbsbranden 2015, men segrade i riksdagsvalet året därpå.  Januaridekretet visade att de inte ändrat sin politik. Men även om det är lång väg kvar tills Rumänien lyckas bryta en korrupt kultur, så har viktiga framsteg gjorts under de senaste åren. Interna och externa påtryckningar har tvingat politikerna att anta lagar och åtgärder mot korruption. Det kritiserade dekretet gav sken av att maktmissbruket i Rumänien är lika utbrett nu, tio år efter EU-inträdet, som tidigare. Men det kan även tolkas som om kampen mot korruption äntligen börjar ge resultat, när även högt uppsatta politiker fälls i korruptionsmål. Regeringen Grindeanus skrotade förslag var ett försök av korrupta politiker att rädda sitt eget skinn – och det vilade ett drag av desperation i deras agerande. Risken finns att de kommer att försöka väcka nytt liv i sitt initiativ. Men om så skulle ske får de räkna med att rumänerna åter kommer att gå ut på gatorna och protestera.

Svältkatastrofen i Afrika beror på ansvarslösa ledare

179. FN slår larm, Afrika har drabbats av den värsta torkan i organisationens mer än 70-åriga historia. 40 miljoner människor bedöms riskera svält. Internationella resurser mobiliseras. Människor i nöd måste få hjälp, det är det humanitära imperativet. Men fokus på det kortsiktiga behovet av mat riskerar att tappa bort diskussion av grunderna till svälten. Uteblivna regn leder till torka och felslagna skördar, det vet vi och det gör vi normalt något åt, genom matleveranser till drabbade länder. Men det är inte brist på regn som leder till svält, det vet vi också. Men inför den insikten tycks världssamfundet maktlöst. För det är varken torka, översvämningar, gräshoppor eller prishöjningar på livsmedel som skapar svält, det är konflikter, kaos och krig. 20 miljoner av de som nu riskerar svält bor i länder som drabbats av krig och konflikter. Eller, rättare sagt, där oansvariga ledare skapar krig och konflikter. Sydsudan blev självständigt 2011 efter ett långvarigt självständighetskrig mot den norra delen av Sudan. Landet skulle kunna vara en kornbod och försörja hela Afrika, men vid självständigheten importerade man all mat. Det fanns inga bönder. Jordbruken hade slagits sönder eller lagts för fäfot under det långa kriget då bönder och boskapsskötare hade blivit soldater, och människorna hade fösts samman i befästa byar. Ingen investerade, vem som hade rätten till marken var oklart. Efter ett par år sprack den regerande koalitionen och slängde in landet i kaos i kampen om makt och resurser. Förödelsen är enorm; byar bränns ner, de små skördarna förstörs, boskap stjäls, fiskebyar bombas, mord, överfall och våldtäkter grasserar. Över 2 miljoner människor har flytt, 6 miljoner är i behov av mat men omvärldens leveranser stoppas. Trots detta dör fler människor av gevärskulor än av matbrist i Sydsudan. Den som ändå inte är övertygad om att det är kaos och konflikter som skapat svält kan lära av Somalia 2014 då 4 miljoner människor var drabbade och hundratusentals flydde landet. Katastrofen kunde hanteras först när terrorgruppen al-Shabaab hade tvingats retirera och upphört med sin tvångsrekrytering av soldater och uttaxering av mat från bönderna. Men Somalia har fortfarande inte fred och när nu torkan slår till igen drabbas landet flerfaldigt värre än fredligare grannländer. Kvinnor i norra Kenya rullar hem vattendunkar det genom det torra landskapet. Foto: Cecilia Bäcklander  I Afrika anges 17 länder ha medborgare som är i riskzonen. I vissa länder bedöms regeringarnas resurser vara tillräckliga för att undvika omfattande nöd, det gäller exempelvis Rwanda, Tanzania och Kenya. I alla länderna har priset på mat stigit kraftigt. Uteblivna regn leder till lägre skördar, bönderna tjänar mindre men måste köpa mer, samtidigt som bristen på livsmedel gör att priserna stiger. Detta kan en målinriktad jordbrukspolitik göra något åt, genom att utveckla landsbygden och skapa säkerhetsnät som träder in när skördarna uteblir. Etiopien har byggt ett fungerande stödsystem. För ett år sedan hade landet nära 20 miljoner människor i behov av stöd, ett stöd som fungerade, människor dog inte i svält även om många säkert blev undernärda. I år anges 6 miljoner vara i riskzonen, men det är snarast ett normalläge för detta land med över 100 miljoner invånare. Det blir inga svältläger i år heller i Etiopien, men på sikt räcker det inte med trygghetssystem; Etiopien måste effektivisera sitt jordbruk. Korem i norra Etiopien drabbades hårt av hungersnöden 1984. Här förebyggs risken för nya svältkatastrofer genom matutdelningar till bondeföreningar. Men Etiopien måste också effektivisera sitt jordbruk. Foto: Cecilia Bäcklander När parter kommer i öppen strid verkar alla uppfattas som lika goda kålsupare. Frågor om ansvar och skuld bleknar bort, i dess ställe kommer det humanitära perspektivet, som inte skiljer på vän eller fiende, på ond eller god, på anstiftare eller angripen. Befolkningen i Sydsudan har inte drabbats av svält utan av usla och kriminella ledare, presidenten och förre vice presidenten, som förorsakar död och elände. IS, al-Shabaab och Boko Haram är inte sekterister eller radikaliserade – de är folkmördare. Omvärlden måste vara snabbare och bryskare med sanktioner mot statsledningar som agerar som i Sydsudan. ICC, Internationella brottsmålsdomstolen i Haag, borde kunna spela en mycket aktivare roll och kräva stöd från medlemsstaterna för att arrestera anklagade. Kontroll av vapenhandel och övervakning från luften av transporter är möjlig. Vad används alla satelliter och drönare till? Världen skulle behöva ett mycket mer samordnat FN för att stödja de regionala ansträngningarna till ökad politisk samverkan. Men också med kompetens och resurser att agera resolut, utifrån ett kraftfullt mandat, med ett batteri av diplomatiska, humanitära, politiska, ibland militära åtgärder, inte minst preventiva. Kanske Sverige utifrån platsen i säkerhetsrådet kunde verka för en sådan kraftsamling och göra FN mindre tandlöst och fragmentiserat? Tillbaks till den akuta situationen. FN säger att den är den allvarligaste på 70 år och i det läget hotar USA, som traditionellt varit den största bidragsgivaren till just de humanitära insatserna, att radikalt minska sina bidrag. Ytterligare en absurditet på en planet där resurser finns i överflöd, men på fel plats och i fel händer.

Brasiliansk bjässe behöver vända sjunkande ekonomi

214. I mitten av mars organiserade de brasilianska fackföreningarna demonstrationer i flera större städer mot den stora pensionsreform som regeringen under ledning av president Michel Temer föreslagit som en av flera åtgärder för att vända landets ekonomi. Brasilien upplever sedan flera år tillbaka en omfattande lågkonjunktur med stor arbetslöshet. Förra året var tillväxten negativ, motsvarande –3,6 procent, och året innan låg den på –3,8 procent.     Michel Temer tillträdde som president i slutet av augusti förra året sedan hans företrädare Dilma Rousseff avsatts i en uppmärksammad riksrättsprocess. Temer, som var vicepresident i Rousseffs regering, kommer från det traditionella center-högerpartiet PMDB, vilket var en del av den gamla regeringskoalitionen med Dilmas parti Arbetarpartiet, PT. Lula da Silva, PT:s legendariske ledare, och efterträdaren Dilma Rousseff ledde i mer än 14 år Brasilien som presidenter. Under deras ledarskap hade landet kraftig tillväxt, omfattande sociala reformer genomfördes och levnadsförhållandena förbättrades för stora grupper fattiga. Men när den ekonomiska tillväxten bromsades upp 2012–2013, på grund av vikande världsmarknadspriser på brasilianska råvaror, parerade inte regeringen Rousseff detta med tillräckligt omfattande strukturreformer i syfte att förbättra produktiviteten i ekonomin och justera den makroekonomiska politiken. Under många år stimulerades den inhemska konsumtionen medvetet genom hushållskrediter. Minimilönen höjdes i reella tal med ungefär 75 procent under en tioårsperiod. Minimilönen är inte bara lägsta lön utan har stor betydelse för lönebildningen i landet. Stora obalanser uppstod med bland annat ett budgetunderskott på mer än 10 procent. Landet gick in i en djup lågkonjunktur, den djupaste sen 1930-talet. När den ekonomiska tillväxten avstannade och en omfattande korruptionshärva, finansierad med resurser från det halvstatliga oljebolaget Petrobras, avslöjandes 2014, minskade stödet för Rousseffs regering kraftigt. (För en närmare beskrivning se mina tidigare artiklar i Utrikesmagasinet, Svåra utmaningar för Brasilien efter Rousseff och Klasshat och korruption präglar Brasilien). Michel Temer  – president sedan 31 augusti 2016. Foto: Shutterstock Vad har då regeringen Temer åstadkommit under ett halvår vid makten för att vända den ekonomiska utvecklingen? Regeringens högsta prioritet har varit att signalera till de finansiella marknaderna att den makroekonomiska politiken förändrats så att lågkonjunkturen kan hävas och investeringar återupptas. Redan i slutet av förra året tog i kongressen i Brasilia beslut om drastiska åtgärder som innebär att alla statliga utgifter fryses under en tjugoårsperiod och enbart kan öka nominellt motsvarande inflationstakten. Åtgärden är trubbig och tar varken hänsyn till att vissa utgifter är viktigare än andra eller de fördelningspolitiska effekterna. Den fortsatta befolkningsökningen, de förväntade snabba förändringarna i befolkningspyramiden och dess effekter på den statliga kostnadsutvecklingen tas heller inte med i beräkningen. Utgifterna för undervisning förväntas dock klara sig förhållandevis bra, eftersom de i stor utsträckning finansieras av delstaterna som inte omfattas av frysningen av de statliga utgifterna, medan hälsovården kommer att drabbas mycket hårt. Många ekonomer bedömer att beslutet måste rivas upp redan inom tre till fyra år. En förstärkning av budgetens inkomstsida, anser däremot regeringen vara politiskt omöjlig. Brasiliens skattesystem är synnerligen komplicerat och domineras av indirekta skatter, med bland annat olika momssatser i olika delstater. Få betalar i praktiken direkt inkomstskatt. Den totala fördelningspolitiska effekten av systemet är ordentligt regressivt, så att det sker en fördelning från fattig till rik. Vissa åtgärder förbereds för att förenkla en del skatter, men skattehöjningar för att förstärka inkomstsidan i den statliga budgeten är uteslutna. En upprepning av den politik som Lula och Dilma förde räcker inte för att få hjulen att snurra igen i Brasiliens ekonomi. Foto: csp/Shutterstock I december förra året presenterade regeringen nästa omfattande åtgärd – en pensionsreform. Idag motsvarar pensionsutgifterna i runda tal hela 12 procent av BNP. Med de snabba demografiska förändringar som väntar, med en snabb ökning av andelen äldre, är systemet ohållbart på medellång sikt. Det nuvarande systemet är fördelaktigt för statstjänstemän som kan pensionera sig redan vid 52 år till den lön som de har då om de arbetat i 30 år. De föreslagna åtstramningarna, som bland annat innebär en höjning av pensionsåldern till 65 år för både kvinnor och män, har mötts av ramaskrin från stora delar av befolkningen. (Se faktarutan för fler detaljer). Pensionsreformen blir inte lättare att sälja till allmänheten när kongressen nyligen beslutade att dess ledamöter har rätt till livslång pension efter enbart två år i den lagstiftande församlingen. Alla fackföreningar är emot förslaget eftersom ingen vill förlora dagens förmåner. Militären, som har extremt fördelaktiga pensionsförmåner, omfattas inte av reformen och militärpolisen kräver också ett undantag. Förhandlingar pågår för fullt med de partier som stödjer regeringen, men det är mycket osäkert om regeringen Temer lyckas få igenom denna impopulära reform trots att den normalt har en bekväm majoritet i kongressen. De senaste veckorna har flera av koalitionsparterna krävt ytterligare uppmjukningar av det ursprungliga förslaget. Den tredje reform, som regeringen lanserat, är en mindre förändring av arbetsrättslagstiftningen, vilken i huvuddrag varit densamma sedan 1940-talet, då inspirerad av Mussolinis motsvarighet. Facklig anslutning är fortfarande obligatoriskt, trots att ett av de främsta fackliga kraven på 1970-talet var ett avskaffande av tvångsanslutningen. Lula gjorde ett försök att avskaffa systemet under sin första presidentperiod, men mötte starkt motstånd från de fackliga ledarna som inte vill avstå från sin ekonomiska makt. De föreslagna förändringarna skulle bland annat ge möjlighet till kortare anställningar utan anställningstrygghet och möjliggöra överenskommelser mellan facket och arbetsgivarna, där man förhandlar bort delar av den nuvarande lagstiftningen.  Den makroekonomiska situationen kompliceras av att flera delstater har en mycket svår ekonomisk situation. I Rio de Janeiro får lärarna inte längre betalt och centralregeringen måste göra överenskommelser med delstaterna så att den ordinarie verksamheten kan upprätthållas samtidigt som man sanerar sina omfattande skulder. Lärare och andra offentliganställda som inte fått ut sina löner i en protest i Rio de Janeiro i mars i år. Foto: Cifotart/Shutterstock Hittills har marknaden reagerat mycket positivt på dessa reforminitiativ. En typisk svensk Brasilienfond har stigit med hela 65 procent jämfört med ett år tillbaka. Men den reala ekonomin är inte lika lättflirtad. Tillväxten 2016 var fortfarande kraftigt negativ. I de mest optimistiska prognoserna förutspås att ekonomin möjligen kan vända mot slutet av 2017 med en mycket blygsam tillväxt på årsbasis och med en fortsatt hög nivå på arbetslösheten. Inflationsnivån har sjunkit och så även den notoriskt mycket höga räntan. Samtidigt är räntenivån trots detta mycket hög jämfört med omvärlden, vilket skapar problem med en övervärderad valuta. Det i sin tur skapar svårigheter för exporten och motverkar ökade investeringar. Bakom detta finns de stora strukturella problem som den brasilianska ekonomin fortfarande lider av. Tullmurarna och andra handelshinder mot omvärlden är fortfarande höga. Jämfört med andra länder i Brasiliens storlek är ekonomin extremt sluten och potentialen att till exempel utveckla handeln med grannländerna i Syd- och Centralamerika utnyttjas i allt för liten utsträckning. Produktivitetsutvecklingen har varit extremt dålig de senaste tio åren och investeringsnivån är låg. Utbildningsväsendet är fortfarande eftersatt, liksom den teknologiska förnyelsen. Förädlingsgraden i ekonomin är därmed låg. Undantaget är jordbrukssektorn som under en längre tid utsatts för utländsk konkurrens och därmed stärkt sin konkurrenskraft avsevärt. Ett annat exempel är den civila flygindustrin, där Brasilien är världsledande och vars underleverantörer finns runt om i världen. Men regeln är annars att brasiliansk industri i mycket låg utsträckning är integrerad i globala produktionskedjor. Istället gynnas den inhemska industrin med omfattande subventioner och andra fördelar även om dessa minskat något. Den statliga byråkratin är omfattande och i industrikretsar pratatar man ofta om o custo brasil – den höga kostnaden för att producera i Brasilien. Denna ekonomiska strategi har gällt i flera decennier och är en kvarleva från den importsubstitutionspolitik – ersättande av import med inhemska varor – som förespråkades i många latinamerikanska länder under 1970-talet. Motståndet mot att förändra den finns både till höger och vänster i brasiliansk politik. Många av PT:s ekonomer erkänner fortfarande inte att landet har stora problem med produktivitet och konkurrenskraft gentemot omvärlden. Den djupa lågkonjunkturen anses främst bero på en konjunkturnedgång i utlandet och receptet för att sätta fart på hjulen är främst en upprepning av den ekonomiska politik som Lula och Dilma förde. Men flera företagare är också kluvna till omfattande strukturella förändringar – framför allt de som redan finns etablerade med stora marknadsandelar på den stora skyddade brasilianska hemmamarknaden med bekvämt höga vinstnivåer. När det gäller en förändring av utrikeshandelspolitiken eller en strukturell reformering av den brasilianska industrin är regeringen Temer också mycket försiktig. Vissa initiativ har tagits för att öppna upp för mer konkurrens inom oljeindustri och för att underlätta för privata investeringar inom infrastrukturen, men några större initiativ är knappast att vänta före nästa presidentval 2018. De starka protektionistiska vindar som blåser över världen underlättar inte heller för Brasilien att på allvar släppa in konkurrens från utlandet eller satsa på den förnyelse och innovation som kan skapa förutsättningar för långsiktig ekonomisk tillväxt. Men det är enbart sådana långsiktiga åtgärder som kan skapa ekonomiska förutsättningar för att Brasilien på allvar ska kunna fortsätta den ambitiösa och framgångsrika sociala reformpolitik som PT startade under sina 14 år vid regeringsmakten.

Från maktens fotboll till gatornas röst i Turkiet

173. Turkiets fotboll är för evigt förknippad med ”de tre stora” från Istanbul: Beşiktaş, Galatasaray och Fenerbahçe. Det är inte så märkligt. Klubbarna är de mest framgångsrika, har en lång historia och de spelade alla en vital roll i den tidvis svåra uppgiften att förankra fotbollen i landet. Det Osmanska riket var skeptiskt gentemot fotbollen och spelarna var tvungna att verka i skymundan. Så var det till exempel för Beşiktaş vars fullständiga namn Beşiktaş Jimnastik Kulübü betyder Beşiktaş gymnastikklubb. Till skillnad från fotbollen hade gymnastiken fått den politiska maktens välsignelse varför klubben valde just det namnet. Beşiktaş kunde bara bildas efter att sultanen Abdülhamit II försäkrat sig om att ungdomarna inte sysslade med subversiva verksamheter som fotboll. Det dröjde dock inte länge förrän fotboll skulle bli både klubbens och landets dominerande sport. Fenerbahçes supportrar tågar in på Taksimtorget i juni 2013 för att under folkmassans jubel stråla samman med fans från rivalerna Beşiktaş och Galatasaray. Denna tillfälliga förbrödring skakade Erdoğan. Foto: Bitte Hammargren  När de tre stora bildades i början av 1900-talet var intresset för fotboll svalt hos turkarna. Britterna hade förvisso skapat ett visst engagemang hos befolkningen, men sporten nådde sällan utanför storstädernas intellektuella och ekonomiska elit. Medan klubbar i England ofta har en tydlig klassmässig grund är populära nutida beteckningar som ”Fenerbahçe – överklassens lag” eller ”arbetarlaget Beşiktaş” på sin höjd godtyckliga och tillrättalagda. Faktum är att Galatasaray, Fenerbahçe och Beşiktaş är de populäraste klubbarna i nästan varje stad i Turkiet. De är massklubbar som lockar supportrar från alla samhällsskikt. Att säga att Istanbulklubbarna inte har någon ideologisk prägel vore emellertid felaktigt. Universitet i Galatasaray, ett av landets mest prestigefyllda lärosäten, har gett klubben en aristokratstämpel medan området Beşiktaş som ofta har stått vänster om mitten, i dag har landets största progressiva läktargrupper. Vilket lag höll Atatürk på?En gång i veckan, på lördagskvällarna, satt tre personer runt ett bord och pratade om historia i en av Turkiets största TV-kanaler. Det var upplägget för det populära programmet Tarihin Arka Odası som sändes mellan 2008–2015 på kanalen Habertürk. De medverkande avhandlade bland annat omtvistade sultaner, otidsenliga konstitutioner, blodiga statskupper – eller vilket fotbollslag Turkiets grundare Mustafa Kemal Atatürk egentligen höll på. De direktsända samtalen pågick i timmar. Den nyfikne hade kunnat kolla runt på de stora Istanbulklubbarnas hemsidor för facit, men då hade man dock stött på nya problem. Den asiatiska sidans Fenerbahçe och Istanbuls europeiska giganter Beşiktaş och Galatasaray beskriver på sina respektive hemsidor hur just de har en speciell och djup relation till Atatürk. I realiteten verkar det som att Atatürk inte hade något större fotbollsintresse. Man kan göra sig lustig över klubbarnas uppvaktning av en politisk ledare som utropade republiken Turkiet 1923 och ledde landet till sin död 1938. Men fenomenet visar tydligt att det inte går att prata om turkisk fotboll utan att behandla Turkiets politiska historia. Från att ha varit en sport som makten såg med stor misstänksamhet på, växte sporten successivt och 1959 infördes en nationell liga, ett år före landets första statskupp. Lokala klubbar slogs ihop för att skapa slagkraftiga representanter i den nya ligan. Det är därför många klubbar är bildade på 1960-talet och har ett namn som består av stadsnamnet följt av ”-spor”. Fotbollen kunde nu nå ytterligare popularitet. Det skulle framtida juntor ha stor nytta av. Juntan spelar fotbollFörutom att många arenor är döpta efter gamla politiker (exempelvis Mustafa Kemal Atatürk, İsmet İnönu, Şükrü Şaraçoğlu) har den politiska makten även tagit för vana att direkt ingripa i fotbollen. Det mest flagranta exemplet kan hämtas från tiden efter statskuppen den 12 september 1980. Juntan var impopulär hos den stora massan, varför klubben MKE Ankaragücü snart skulle bli föremål för politiska tjänster. Juntaledaren och generalen Kenan Evren kunde inte låta huvudstaden stå utan ett starkt lag i högstadivisionen. År 1981 genomfördes därför en lagändring som ledde till att Ankaragücü som första lag någonsin gick upp till landets elitserie utan att ha klarat uppflyttningen från andradivisionen. Detta genom att bli cupsegrare mot Boluspor. Dagen efter cupsegern fick Ankaragücüs ordförande Sabri Mermutlu höra den oväntade nyheten via pressen. ”Han [Evren] hade gjort en statskupp, bytt regering, stängt parlamentet och partierna, vad gjorde det om han fick upp ett lag till högstadivisonen? Det var inget otroligt, men det lade lite sordin på stämningen”, har han berättat i efterhand i en dokumentär på CNN Türk. Och ja, ”MKE” i ”MKE Ankaragücü” står för Makina ve Kimya Endüstrisi, det vill säga de statskontrollerade fabriker som förser den turkiska armén med krigsmateriel. Fotboll som makt och motståndI takt med fotbollens ökade popularitet i landet har turkiska politiker börjat använda sporten som ett sätt profilera sig själva. Det märks bland annat på att fotbollshalsdukar allt oftare bärs som ett politiskt verktyg. Att vinna väljare och att visa respekt för olika städers särprägel börjar ofta via hyllandet av stadens fotbollslag och därför väljer politikerna halsduk utifrån vilken stad de besöker. Den sittande AKP-regeringen (Adalet ve Kalkınma Partisi) har gått ännu längre i sina försök att locka nya väljare genom att bygga påkostade arenor. En särskild politisk fotbollsreform 2014 underströk ytterligare regeringens stora intresse för fotboll. Året innan hade Turkiet drabbats av ett uppblossande våld mellan supportrar från olika lag och med hänvisning till det infördes ett elektroniskt biljettsystem. Kritiska supportrar menade att det nya systemet, Passolig, ledde till övervakning och byråkratisering kring ett av få nöjen som tidigare hade undgått AKP:s allt starkare auktoritära tendenser. Att Passolig administreras av ett regeringsnära företag med kopplingar till president Recep Tayyip Erdoğans familj gjorde att de upprörda supportrarna både såg repression och korruption i sina motståndare. Passolig blev en omdiskuterad fråga i valrörelserna 2015 och kan komma att avskaffas eftersom införandet av systemet har påverkat Turkiets fotboll på ett mycket negativt vis. Supporterbojkotter har ödelagt många läktare och den turkiska fotbollens signum, läktarnas fanatism och kreativitet, har tagit stor skada av utvecklingen. Ett 50-tal supportergrupper från hela landet protesterade och menade att det var ett sätt för regeringen att straffa stora supporterskaror. Att supportrarna allt oftare demonstrerade i sina klubbattiraljer och tydligare än någonsin färgade oppositionella rörelser med sina halsdukar från läktarna stack i ögonen på den politiska ledningen. Regeringen hade skäl att vara orolig. Sommaren 2013 inleddes demonstrationer mot en planerad rivning av Geziparken i Istanbul. Man hade bestämt att det skulle byggas ett köpcentrum på platsen. Protesterna eskalerade snabbt och kom att bli ett landsomfattande uppror. Flera av demonstranternas slagord var direkt hämtade från landets läktare. En sång ekade särskilt ofta på gatorna: Sık bakalım, sık bakalımBiber gazı sık bakalımKaskını çıkarCopunu bırakDelikanlı kim bakalım (Ungefär) Spruta på, spruta påSpruta tårgasTa av dig hjälmenSläpp batongenSå får vi se vem som har hjärta och mod Supportergrupper till alla stora Istanbulklubbar anslöt till upproret som exploderade den 31 maj. Somliga, som Galatasarays ultrAslan, backade senare när krav väcktes på regeringens avgång, men supporterskaror från olika lag som tidigare varit bittra rivaler samlades nu tillsammans. De eviga antagonisterna Karşıyaka och Göztepe stod tillsammans på barrikaderna i staden Izmir när protesterna spred sig över landet. Supportrar knöt bokstavligen ihop sina halsdukar med motståndarlagens politiskt likasinnade fans. Beşiktaş ultrasgrupp Çarşı var de mest högljudda oppositionella supportrarna. Beşiktaş ultrasgrupp Çarşı under Geziprotesterna. Foto: Ekim Çağlar  De konkurrerade med samtliga etablerade partier och rörelser om att vara missnöjets megafon och genomförde till och med en demonstration som samlade runt 200 000 personer. Där deltog många som aldrig beträtt en läktare eller ens sett någon match på tv. En Galatasaray-supporter sitter beredd att spruta en lösning mot tårgas under Gezirprotesterna 2013. Foto: Ekim Çağlar  Regeringsvänliga ultras, koncentrerade till dåvarande premiärministern Erdoğans hemkvarter i stadsdelen Kasımpaşa (där han själv haft en fotbollskarriär i sin ungdom) inspirerades av sina oppositionellt sinnade motsvarigheter på andra läktare. Kasımpaşas supportrar jagade, med polisens hjälp, demonstranter med slagträn och köttyxor på Istanbuls gator, iförda klubbens blåvita dress. Upproret sommaren 2013 liknade ibland en ren fotbollsuppgörelse. Beşiktaş-fans under Geziprotesterna. Foto: Ekim Çağlar  I dag finns det mer eller mindre tydligt progressiva supportergrupper som Şimşekler (Adana Demirspor), Vamos Bien, Sol Açık (Fenerbahçe), Halkın Takımı (Beşiktaş), Tekyumruk (Galatasaray), Free Falcons (Gaziantepspor) och KemenCHE (Trabzonspor). Vissa av grupperna är stora, andra mindre och en del har minimalt utrymme på sina respektive läktare, men de är en indikation på supportrarnas snabba och tydliga politisering. Kurdfrågan alltid närvarandeSedan Turkiets sista junta stegvis trädde tillbaka efter att ha styrt landet mellan 1980–1983 har kurdfrågan varit dominerande i både inhemsk och utländsk debatt om landet. Den långvariga förnekelsepolitiken gentemot landets största etniska minoritet har sedan 1980-talet utvecklats till ett inbördeskrig. Sedan dess har över 40 000 personer, majoriteten kurder, mist livet på grund av konflikten. En fråga som i långa perioder har varit högst upp på den politiska agendan får naturligtvis också verkningar i fotbollen. Kurdernas fotbollshopp var länge Diyarbakırspor, som spelade flera säsonger i Turkiets högsta serie från 1970-talet och framåt. På 1990- och 2000-talen fick laget utstå hårda ord från nationalistiska motståndarläktare. Attackerna mot Diyarbakırspor hade ofta kriget mot PKK-gerillan som tema, medan progressiva läktare skapade vänskapliga relationer med klubben och dess supportrar. Turkiets ledning ansåg att Diyarbakırspor kunde underhålla kurdiska ungdomar och på så vis dämpa kampen för politiska krav. Men fotbollen hade ingen verkan på kriget som aldrig tycktes kunna ta slut. Diyarbakırspor fick hållas, trots de misstänkt kurdiska färgerna grön-rött som både representerar stadens särskilda delikatess vattenmelon, men som också utgör två tredjedelar av traditionella kurdiska färgerna. De tredje färgen är gult. När Diyarbakırspor somnade in 2013 på grund av ekonomiska svårigheter fick kurderna snart ett nytt flaggskepp med en tydligt prokurdisk profil genom kometklubben Amedspors framfart. Och Amedspor är minst lika hårt ansatta i dag som Diyarbakırspor var förr. Under 2016 har klubben fått böter för att spelarna gått ut på planen med en banderoll med texten ”låt inte barnen dö, låt dem gå på match” i en fredsmanifestation. Till och med motståndare som vill föra en fredlig dialog får sin beskärda del av Amedspors utsatthet. Det fick Fethiyespor erfara. Spelarna beträdde planen med en banderoll i handen under en match mot Amedspor hösten 2016. På den stod det: Yaşamak bir ağaç gibi tek ve hür…ve bir orman gibi kardeşçesine…bu hasret bizim Att leva som ett träd, ensam och fri…och broderligt/systerligt som en skog…Denna längtan är vår Citatet hämtades från en dikt av den berömde poeten Nazım Hikmet. Fethiyespor fick 5000 lire i böter, drygt 14 000 svenska kronor. Officiellt hette det att böterna tilldelades för att klubben inte bett om lov att få visa upp banderollen, men motivet var med största sannolikhet politiskt. Turkiet är således ett land där fotbollen vävs samman med den politiska kontexten. Så har det i princip alltid varit, och inget tyder på att någon förändring sker i framtiden.

Risk att britterna lämnar EU redan före årsskiftet

149. När Theresa May idag aktiverar den omtalade utträdesparagrafen artikel 50 startar en lång tid av osäkerhet. Det vi med säkerhet vet är att de flesta brexit-gissningar hittills har slagit fel. Det är därför hög tid att förbereda sig på oväntade utfall. Vägen till helvetet sägs vara kantad av goda intentioner. Vägen till brexit har varit kantad av felbedömningar och felslut. Storbritanniens tidigare premiärminister David Cameron missbedömde sin chans att få egen majoritet i det brittiska valet och därmed att behöva stå för sitt vallöfte om en EU-omröstning. Han missbedömde sedermera sin möjlighet att reformera EU under hot. EU missbedömde sprängkraften i unionens inre rörlighet och förhandlade med Cameron om förändringar som hade en minimal påverkan på den brittiska debatten. Britterna verkar i folkomröstningen ha missbedömt vad EU var och gjorde, medan opinionsföretagen gjorde en felbedömning av utgången i folkomröstningen i juni, när Leave-kampanjen vann. Britterna verkar efter EU-omröstningen ha felbedömt både sin maktposition och omvärlden. Britternas makt är till stor del deras nätverkskapital – de är centrala i multilaterala förhandlingar – vilket de förlorar när de kliver ur nätverken. Och med protektionisten Trump får de en sämre omvärld att navigera i på egen hand. Slutligen misstog sig EU när de trodde att Theresa May med hänsyn till ekonomiska intressen skulle styra mot en ”mjuk brexit” snarare än en kostsam ”hård brexit”. Regeringen May valde en hård brexit. Foto: M-SUR/Shutterstock Trots Mays vägval verkar bedömare av brexit fortfarande anta att fortsättningen kommer att styras av ”det rimliga”, till exempel en lösning som minimerar skadan för alla, även om händelserna som fört oss hit helt motsäger detta. Britterna har valt att lämna den union genom vilken de kunde fullfölja sin självpåtagna geopolitiska grunduppgift: hantera kontinental-Europas intressemotsättningar och påverka den globala utvecklingen till sin fördel. De har valt att göra det på ett hårt sätt även om det sker till ett högt pris och de har valt att göra det vid en tidpunkt då omvärlden gör det om möjligt ännu mer riskabelt. Att tänka sig att processen hittills kommer att vara förutsägbar och leda till den under omständigheterna bästa utfallet ter sig vågat.      Idag börjar den formella process, som är tänkt att leda Storbritannien ut ur den Europeiska unionen på ett ordnat vis. EU-fördragets artikel 50 syftar till att enas om en skilsmässa, samt ett ramverk för den framtida relationen mellan partnerna. Detta ramverk ska sedan bli en serie avtal som reglerar framtida samarbete. Då dessa avtal brukar ta många år att förhandla fram lär man även behöva en övergångslösning mellan EU-medlemskap och de framtida samarbetsavtalen. Men först ska själva bodelningen göras och den processen ska enligt artikel 50 ta slut om två år. Det mest rimliga scenariot (se dock ovan angående rimligheten av rimliga antaganden) är att britterna och de övriga 27 kommer överens och att en ordnad skilsmässa kan träda i kraft om två år. Ett annat scenario, som har underblåsts av britterna själva, är att no deal is better than a bad deal och att britterna därför skulle kunna lämna förhandlingsbordet utan ett skilsmässoavtal om två år, ifall de inte är nöjda. Alla vet att detta skulle skapa osäkerhet och få ytterligare ekonomiska konsekvenser, men britterna har signalerat att de är beredda att betala ett ekonomiskt pris för upplevda politiska vinster. Om man accepterar ’no deal is better than a bad deal’-scenariot och dess underliggande antagande ställs man dock inför ett minst lika troligt tredje scenario. Om britterna snabbt inser att det kommer att bli svårt att nå en i deras ögon bra uppgörelse – till exempel när EU:s ledare inom kort ger sin förhandlare, EU-kommissionen, ett förhandlingsmandat – och de är beredda att ta en ekonomisk risk för att kamma hem en politisk vinst, varför vänta? Vad vore mer ståndaktigt än att konstatera att förutsättningar för en bra överenskommelse saknas och att de nu direkt ämnar ”ta tillbaka kontrollen”? Och vad i den långa processen som fört oss till den punkt där vi är idag motsäger ett så oväntat abrupt förhandlingsslut? Scenario ett, den ordnade skilsmässan, är nog fortfarande det mest troliga då brittiska väljare själva börjat se de politiska riskerna hemma såväl som i omvärlden. Men denna segdragna politiska process har gång på gång överraskat med abrupta kast. Om vi tror att vi har något att lära av historien har vi all anledning att se med osäkerhet på brexit-framtiden.                 

Protester i Ryssland – ett förtvivlans rop i öknen

241. De största demonstrationerna på fem år i Ryssland ägde rum den 26 mars 2017 – i ett läge när opinionssiffror visar att uppgivenhet dominerar i den ryska folkopinionen. Denna hopplöshet präglas av känslan av att det inte går att förändra eller påverka den egna situationen och att myndigheter och politiska institutioner inte bryr sig om medborgarnas problem. Men trots att makten har kväst proteströrelsen, strypt den liberala oppositionen och skurit bort liberala röster från den offentliga politiska debatten följde ändå tiotalstusen människor i mer än 80 städer runtom i Ryssland regimkritikern och bloggaren Alexej Navalnyjs uppmaning att demonstrera mot korruptionen inom den högsta politiska eliten. Uppmaningen från Navalnyj, ledare för Fonden för kamp mot korruption, hörsammades i Moskva av 7 000 personer enligt polisens beräkningar, medan Navalnyjs medarbetare talar om cirka 15 000 deltagare. Oppositionen har sedan 2012 befunnit sig i ett läge av isolering från vilken det tycks mycket svårt att bryta sig ur. Navalnyj lyckades nu, genom att sätta fingret på frågan om korruptionen och maktens omättliga begär, väcka en rad medborgare vilka själva känner av hur den ekonomiska krisen slår direkt mot dem. Hans video på Youtube om premiärminister Dmitrij Medvedevs korruptionsaffärer har på kort tid setts av mer än 13 miljoner Internetanvändare. Tiotusentals  av dem följde hans uppmaning att gå ut på gatorna den 26 mars. Navalnyj valde också formen av ”promenad” (guljane) utan såväl paroller som banderoller – och guljane är ännu inte förbjudet i lag. I Moskva kom demonstranter med tunnelbana till tre stationer och gick därifrån till Tverskaja-gatan, ner till Manezjtorget och sedan upp till Pusjkintorget. Men polisen behandlar guljane som demonstrationer och bara i Moskva greps mer än 700 personer. Demonstranter på Tverskaja-gatan. Foto: CCMakarov/Shutterstock  Vad innebär demonstrationerna politiskt? Är de en seger? Vad uttryckte de? Kan de förändra de politiska förhållandena? Förbättras oppositionens situation? Att demonstrationerna har stor symbolisk betydelse är otvetydigt. Att de skulle ha någon direkt politisk positiv betydelse är däremot otänkbart. I nuvarande läge tycks de snarare som en förtvivlans rop i öknen.  Varför en ”förtvivlans rop”? Som reportrar vid demonstrationerna runt om i Ryssland påpekade var demonstrationerna snarare uttryck för ett allmänt missnöje hos de deltagande än ett explicit politiskt stöd för Navalnyj. Demonstranterna kom från politiskt olika håll och tog tillfället i akt att uttrycka sitt missnöje i ett läge då alla kanaler att föra fram missnöjesyttringar är stängda. Valen i Ryssland erbjuder inga verkliga alternativ, medierna släpper inte fram kritiker och demonstrationer tillåts inte. Varför ett ”rop i öknen”? Ja, vem lyssnar? De federala statliga TV-kanalerna och nyhetsbyråerna valde att tiga om nyheten trots att internet var fullt av information om demonstrationerna. Makten var dock noga förberedd i sina motaktioner. Kravallpolisen OMON fanns på plats med ett stort antal personal och bussar. I Moskva började de omedelbart rensa Manezjtorget och Pusjkintorget. Kravallpoliser från OMON-styrkorna går till attack mot demonstranter i Moskva. Foto: CCMakaravo/Shutterstock Det är just i den här typen av politiska frågor som makten fruktar en folklig mobilisering. Frågan om korruption knyter an till bredare socio-ekonomiska villkor och där finns en protestpotential. Även om Medvedev ifrågasätts även inom makteliten kan Putin inte offra honom. Makten kan heller inte tillfredställa varken Navalnyjs och demonstranternas krav. Året före ett presidentval kan makten bara hoppas på att det går att tiga ihjäl det hela. Men oppositionen? Vad innebär demonstrationerna för oppositionen? Den krassa sanningen är att den liberala oppositionen saknar såväl idémässig som institutionell bas, och den kan därmed inte direkt utnyttja denna plötsliga mobilisering. Den liberala oppositionen är som tidigare högst splittrad. Den enda givna samlingstillfället är vid årsdagen av mordet på den liberale politikern Boris Nemtsov. Oppositionen klarar inte att enas om gemensamma kandidater vid valen, vilket skulle kunna ge dem större chans att komma in i såväl den federala som lokala folkrepresentationer. Än viktigare är att oppositionen ännu inte är förmögen att formulera ett alternativ till regeringens och presidentens politik. Oppositionen vet vad den är emot men kan inte formulera ett politiskt program och kan därmed inte utgöra en politisk motvikt. Den liberale före dette finansministern Alexej Kudrin gör visserligen ett viktigt arbete med sin Kommitté för samhälleliga Initiativ, som genomför seriösa studier och diskussioner i jakten på en liberal alternativ politik. Men det räcker inte. Sist men inte minst bör nämnas att makten inte tillåter oppositionen att lära sig det politiska hantverket genom att tillåta den delta i politiskt arbete och ta politiskt ansvar. Oppositionen har därför svårt att växa upp, växa till sig och mogna. Makten stryper oppositionen i dess linda. Det ryska folket kommer inte att resa sig i protest. Och frågan kvarstår: Vem kommer att kunna fånga upp och utnyttja den förtvivlans röst som nu ropas i den ryska politiska öknen?  Om inte liberalerna tillåts fånga upp det folkliga missnöjet, kommer då extremhögern att göra det?

Lågt oljepris skapar öppning för saudiska kvinnor

237. –  Ingen förstår egentligen vart det här samhället är på väg, säger Aziza al-Yousef. Hon är pensionerad universitetslektor och kvinnorättsaktivist och tar emot i sitt rymliga hem i den saudiarabiska huvudstaden Riyadh. Tre generationer lever under samma tak, ett av hennes barnbarn leker med ett dataspel vid hennes fötter, medan de asiatiska hembiträdena slamrar i köket.  –  De islamiska fundamentalisterna ligger lågt just nu, fortsätter Aziza al-Yousef som tror att det beror på att Saudiarabien måste locka till sig fler utländska företag. Förra året drog hon igång en kampanj mot det manliga förmyndarskap som alla kvinnor i kungariket formellt måste underkasta sig – en kampanj som resulterade i tusentals namnunderskrifter som hon sedan fick posta till kung Salmans kansli. Fram tills idag har Saudarabiens oljeekonomi varit helt statsdominerad. Och det är oljan som står för 80 procent av BNP. Men nu är målet att skapa större mångfald i näringslivet och att få ut saudierna – även kvinnor – på arbetsmarknaden, där migrantarbetare är i majoritet. I takt med de sjunkande oljepriserna är det styrande kungahuset piskat att klara omställningen. Annars kommer valutareserven att tömmas, budgetunderskottet att skjuta i höjden och arbetslösheten att öka. Då måste de styrande svara med drastiska nedskärningar och betydligt högre skatter än vad som nu förannonserats. Detta i ett land vars medborgare aldrig tidigare betalat skatt. I Saudiarabien finns varken mötesfrihet, föreningsfrihet eller yttrandefrihet. Regimkritiker straffas obarmhärtigt och det är tabu att avslöja korruption i samhällstoppen. Än mindre går det att ifrågasätta islam eller Guds existens. Avfällighet från islam kan bestraffas med döden. Landets monarki är grundad på ultrakonservtiva, wahhabitiska värderingar – en sträng sunnitisk salafism. Kungahuset är i sin tur beroende av stöd från landets mäktiga islamiska rättslärda. Dessa är mestadels ärkekonservativa, ofta från den släkt som i mitten av 1700-talet slöt en pakt med en anfader till huset Saud. Ur denna pakt hämtar dagens kungahus, med kung Salman och tusentals prinsar och prinsessor, sin legitimitet. Men för att Saudiarabien ska kunna moderniseras måste kungen och de ledande prinsarna nu hålla de rättslärda stången. Och något hänt sedan jag var här senast. På restaurangen jag äter lunch på i Riyadh hörs en obestämbar muzak som bakgrundsmusik. För några år sedan hade en sådan sak kunnat leda till att den religiösa polisen, mutawwa, stormat in och satt skräck i gästerna och eventuellt också arresterat personalen då musik uppfattas som djävulens verk enligt de wahhabitiska puritanerna. För några år sedan såg jag dessa fruktade moralpoliser göra en räd på bokmässan i Riyadh i syfte att hindra att män och kvinnor möttes kring bokstånden. När dessa religiösa poliser – igenkännbara genom sina oklippta skägg, långskjortor som slutar ovanför anklarna, sandaler och huvuddukar – tågade in gick det som en elektrisk stöt genom lokalen. Alla, även arrangörer från kulturministeriet, tvingades backa. Den här gången råkar jag inte på några moralpoliser och numera har de inte heller rätt att gripa människor, vilket gör luften lättare att andas. Saudiska reformvänner ser det som ett exempel på att regimen kan pressa fundamentalisterna åt sidan, bara den vill.   En ung saudiska lyfter bort sjalen från håret, beställer en italiensk risotto och smaksätter sin sallad med lunchställets bästa dadelvinäger.  – I Saudiarabien finns det många olika åsikter som bubblar under ytan, säger hon och syftar främst på dem som inte tycker att landet är tillräckligt islamiskt. Några av dem har anslutit sig till terrornätverket IS. Bland saudiska IS-resenärer märks kvinnor i yngre medelåldern, som vänt kungariket ryggen för att vara med om att bygga upp ett Utopia i det självutnämnda kalifatet i Syrien och Irak. – De har rest dit medvetet och tagit sina barn med sig, säger hon. Religiöst konservativa är i majoritet i Saudiarabiens inland där huvudstaden ligger. Innan mitt lunchsällskap kliver ut på gatan in i en väntande bil lägger hon sjalen över huvudet. Västerländskor behöver inte det, men även liberalt sinnade saudiskor gör nästan alltid så i offentligheten för att inte väcka uppmärksamhet. Den som är ansvarig för omstöpningen av landets ekonomi är den vice kronprinsen Mohammed bin Salman. Men om hans ”Vision 2030” ska uppfyllas måste också kvinnors sysselsättningsgrad öka från 22 till 30 procent. Hur är det möjligt i ett land utan kollektivtrafik om inte kvinnor får rätt att köra bil? De som har råd är nu hänvisade till privatchaufförer, medan andra får förlita sig på att deras manliga familjemedlemmar kör dem. Under mitt besök hör jag rykten om att bilkörningsförbudet för kvinnor kan vara på väg att rivas upp. Men en pionjär, fotografen och terapeuten Madeha al-Ajroush, som var med om den första aktionen när kvinnor satte sig vid ratten 1990, säger luttrad att hon hört sådana rykten i 27 år. Men det finns två platser i landet där kvinnor redan kan sätta sig bakom ratten. Den ena är inne på Saudi Aramcos huvudkontor i Östra provinsen, nära Persiska viken. Den andra är på det tekniska elituniversitetet KAUST, King Abdullah University of Science and Technology, som ligger nära Röda havet och Saudiarabiens mest öppna stad, Jidda. Både KAUST och Saudi Aramco har också biografer - något som är förbjudet i resten av samhället. På KAUST sker föreläsningarna och labb i könsblandade miljöer och där slipper kvinnor bära den annars obligatoriska fotsida abayan. Även Aziza al-Yousef har noterat en uppluckring i samhället. Hon berättar om mötesplatser dit det kommer food trucks på helgerna så att familjer fritt kan umgås. –  Det är svårt att tro att man är i Saudiarabien och inte i Libanon eller Egypten när man ser det. Kvinnor går klädda i hijab, men utan ansiktsslöja. En del flickor har bara sjal över håret. Unga volontärer av båda könen ser till att allt flyter på. Så är det numera varje helg på några ställen i landet. För att motverka att saudier gör av med sina pengar i grannländerna under helgerna, har en ny myndighet för nöjen skapats för att förse medborgarna med förströelser. Den unga befolkningen är uppkopplad mot världen, och om det inte finns rekreation för dem på hemmaplan söker de sig utomlands. I hamnstaden Jidda vid Röda havet hölls i februari en Comic con-mässa där publiken klädde ut sig till en mängd olika seriefigurer. Ungefär samtidigt arrangerades en konsert med den populäre saudiske sångaren Mohammed Abdo. Tusentals kom, alla män. Stormuftin, landets högste sunnitiske rättslärde, fördömde konserten men åkte på ett nytt bakslag när en ny konsert hölls i Riyadh ett par veckor senare, denna gång för en kvinnlig publik. Men det manliga förmyndarskapet är alltjämt en bromskloss för samhällets utveckling. Kvinnor i alla åldrar måste ha en manlig släkting som mellanhand i kontakter med myndigheter, trots att unga saudiska kvinnor i genomsnitt har högre utbildningsnivå än männen och trots att många män också är för ökad jämställdhet. Kungamaktens motargument till att göra kvinnor till fullvärdiga medborgare är att deras konservativa samhälle inte är moget ännu.  Jag har mött världsvana och priviligierade saudiska kvinnor som kallar förmyndarskapet för en ”icke-fråga”. Det är kvinnor som inte möter några hinder i sitt eget privatliv eller karriär eftersom de råkar vara födda i mer öppensinnade familjer där inte männen begränsar deras liv. Men när jag nämner dessa attityder för kvinnorättsaktivisten Aziza al-Yousef blixtrar det till i hennes ögon. – Även för mig är förmyndarskapet på sätt och vis en icke-fråga. Vet du varför? För att jag var enda dottern till mannen där borta, säger Aziza och pekar på ett porträtt av sin bortgångne far iklädd traditionell klädsel. –  Han behandlade mig inte som om jag var mindre värd än mina bröder, och min man har inte aldrig heller agerat som min förmyndare. Och bilkörningsförbudet drabbar inte mig som person. I mitt företag har vi 15 anställda chaufförer, så jag kan alltid ta mig dit jag vill. Men om berättar om andra ömmande fall, som en saudisk doktorand i USA, som inte vågar åka hem sedan hennes pappa dött och förmyndarskapet gått över till farbröderna.  –  Tänk förnedringen att behöva vädja om att få fortsätta sina studier eller be om att få ett nytt pass. Att generalisera utifrån egna erfarenheter är själviskt.