Syrien – Äldre historia

Den moderna staten Syrien bildades under 1900-talet, men människor har bott i området mycket länge. Spår av tidiga människoarter har påträffats i syriska grottor. Historiskt sett användes namnet ”Syrien” om olika regioner på östra Medelhavskusten, i det område som omfattar nuvarande Syrien, Libanon, Jordanien och Palestina/Israel.

Homo erectus är den första människoarten som sprider sig i Mellanöstern, bland annat dagens Syrien. Tidiga Homo sapiens – som skulle komma att utvecklas till den moderna människan – kan ha nått regionen redan för omkring 100 000 år sedan. Det har gjorts fossilfynd i Syrien som tolkas i den riktningen. (Till Europa antas Homo sapiens ha nått för cirka 40 000 år sedan.) Man vet dessutom att Homo sapiens under flera tusen år samexisterade med neanderthalare, som också har lämnat arkeologiska spår efter sig i Syrien.

Det var innan människan lärde sig bruka jorden och hålla tamboskap. Den utvecklingen tog fart för omkring 11 000 år sedan just i ”den bördiga halvmånen”, som inbegriper dagens Syren och Irak. Enligt en studie som publicerades i tidskriften Nature 2016 kan jordbruksteknik ha utvecklats samtidigt i västra Iran.

Syrien omtalas för första gången i egyptiska källor från 3000-talet före Kristus i samband med egyptiska expeditioner i jakt på timmer. Mellan ungefär 2400 och 2250 före vår tideräkning dominerade kungariket Ebla, i vars skrifter Damaskus redan omnämns. Staden i västra Syrien är därmed världens äldsta kontinuerligt bebodda huvudstad. På 2200-talet före Kristus förstördes Ebla av riket Akkad som sträckte sig över Mesopotamien (landet mellan floderna Eufrat och Tigris) och i sin tur kom att kuvas av amoriterna, ett semitiskt nomadfolk.

På 1600-talet före vår tideräkning kom nya erövrare: Egypten, vars styre över området utmanades av hettiter och assyrier i olika omgångar. Kuststaden Ugarit blomstrade, med stora palats och tempel. Från 1200-talet före Kristus utvidgade fenicierna, som levde längs kusten, sitt välde. De var duktiga sjöfarare och anlade handelsstäder längs Medelhavets kust. Fenicierna utvecklade också ett alfabet, där tecknen stod för konsonantljud. Systemet övertogs av greker, som lade till tecken för vokaler och lade grunden för det latinska alfabetet.

På 700-talet före vår tideräkning lade assyrierna under sig området, och de följdes av babylonier och perser. På 300-talet före Kristus föll så det persiska riket för Alexander den stores styrkor och hela regionen kom under grekiskt/hellenistiskt inflytande. Efter Alexanders död styrdes området av en av hans generaler, Seleukos, och dennes efterföljare seleukiderna. Många greker flyttade in och handelsväldet utvecklades, med kontakter i Indien och Europa.

År 64 före Kristus blev Syrien en romersk provins, och från 300-talet styrdes området från Bysans (Öst-Rom). På 630-talet erövrades regionen av arabiska styrkor och inlemmades i det växande islamiska väldet. Från 661 var Damaskus huvudstad och handelscentrum i det islamiska imperiet under umayyad-dynastin. År 747 gjorde abbasid-dynastin uppror mot umayyaderna och flyttade imperiets centrum till Bagdad.

I slutet av 800-talet annekterades området återigen av Egypten som under de följande århundradena fick kämpa för att försvara territoriet mot invasioner av turkiska seldjuker, kristna korsfarare och slutligen mongoler. Under de egyptiska mamlukernas styre från 1250 försvagades landet av krig, hungersnöd och pest. En viss förbättring kunde noteras sedan de osmanska turkarna lagt under sig området i början av 1500-talet, men i stort innebar den osmanska eran stagnation. Osmanerna lät lokala makthavare sköta styret i utbyte mot att de betalade skatt till Konstantinopel/Istanbul.

Under 1800-talet öppnades området för västerländska missionärer som grundade skolor och universitet. Samtidigt reformerade osmanerna det politiska systemet. I slutet av seklet fick arabisk litteratur en renässans, vilket banade väg för nationalism under 1900-talet.

Under första världskriget blev dagens Syrien centrum för den arabiska nationaliströrelsen. År 1920 utropade sig Faisal, son till sharifen av Mecka, till kung över Storsyrien. Segrarmakterna delade emellertid upp området mellan sig i enlighet med det hemliga brittisk-fransk-ryska Sykes-Picot-avtalet från 1916 – i praktiken en styckning av Osmanska riket. Irak, Jordanien och dagens Israel och Palestina tillföll britterna som mandat under Nationernas förbund medan resten tillföll Frankrike. Därmed lades grunden för dagens Syrien, som jämte Libanon utropades till franskt mandat.

När fransmännen tog över var både ekonomin och administrationen körda i botten. Frankrike styrde med hårda medel och nationalistiska strävanden slogs ned. Lokala uppror och strejker utmynnade i en revolt 1925, med början bland druserna i södra Syrien. För att försvaga motståndet och dra fördel av den religiösa mångfalden överförde fransmännen vid denna tid delar av Syrien till sitt mandat i Libanon och styckade upp resten av Syrien i franskkontrollerade småstater: en drusisk stat i söder, en alawitisk i väster, en sunnitisk stat runt Damaskus och en runt Aleppo. Den syriska nationaliströrelsen motsatte sig detta och lyckades tvinga fransmännen att återförena landet med Damaskus som huvudstad.

Missnöjet med fransmännen kulminerade 1939, när Turkiet tilläts annektera Hatayprovinsen i nordväst. Under andra världskriget, 1941, utbröt nya uppror och samma år invaderades Syrien av allierade styrkor. Den franska exilregeringen under general Charles de Gaulle lovade syrierna självständighet, och den erkändes formellt 1941. Frankrike drog dock benen efter sig och det dröjde till hösten 1943 innan nationalistledaren Shukri al-Quwatli kunde väljas till landets förste president. Självständigheten förverkligades inte helt och fullt förrän i april 1946, då de sista franska soldaterna lämnade Syrien, under press från både USA och Sovjetunionen.

 Om våra källor