Presidentvalet vinns av José Raúl Mulino som hör till den korruptionsdömde expresidenten Ricardo Martinellis nybildade högerparti RM. RM blir störst i nationalförsamlingen men får långt ifrån egen majoritet.

Laurentino Cortizo vinner presidentvalet med knapp marginal. Hans mittenvänsterparti PRD blir överlägset störst i nationalförsamlingen.

Kapaciteten i Panamakanalen mer än fördubblas sedan den hittills mest omfattande utbyggnaden slutförs, efter tio års arbete.

Vicepresident Juan Carlos Varela, som hör till Panamistpartiet, besegrar oväntat regeringspartiet CD:s kandidat i presidentvalet.

Mångmiljonären Ricardo Martinelli vinner presidentvalet med bred marginal och hans parti CD får med allierade småpartier majoritet i nationalförsamlingen.

PRD återtar makten när Martín Torrijos Espino, son till den förre militärdiktatorn Omar Torrijos, vinner i presidentvalet.

Panama får full kontrollen över kanalen, som förblivit en av världens viktigaste vattenvägar.

Mireya Moscoso väljs till president. Hon är änka efter Arnulfo Arias som valdes till president tre gånger men avsattes av militären, den sista gången efter bara elva dagar (1968).

Ernesto Pérez Balladares, som hör till den nyligen avsatte diktatorn Manuel Noriegas parti PRD, vinner oväntat i det första fria presidentvalet på drygt 25 år.

USA invaderar Panama, diktatorn Manuel Noriega störtas och förs till USA.

Avtal sluts med USA om att gradvis överlämna kanalzonen.

General Omar Torrijos genomför en militärkupp.

Panamakanalen invigs. USA har kontroll över kanalzonen vilket i praktiken gör Panama till ett amerikanskt protektorat.

Panama utropar sin självständighet från Colombia, med stöd av USA.