Bosnien och Hercegovina – Demokrati och rättigheter

Kriget på 1990-talet kastar ännu sin skugga över Bosnien och Hercegovina. Motsättningarna mellan de tre dominerande folkgrupperna kvarstår och samhället präglas av politiskt dödläge, korruption och tung byråkrati. Det går trögt med arbetet att ställa krigsförbrytare inför rätta.

Val hålls regelbundet, det finns en politisk mångfald och oppositionen kan agera fritt. Splittringen längs etniska skiljelinjer bidrar dock till att påtryckningar på väljarna förekommer, liksom vissa inskränkningar i mötes- och organisationsrätten. Oegentligheter och ibland våld rapporteras främst i samband med lokala val. Institutionerna är svaga och förhållandet mellan statsmakten och de två landsdelarna, "entiteterna", är ofta otydlig. I många fall överlappar lagar, författningar och rättsbefogenheter varandra.

Europarådet varnade 2019 Bosniens ledning för illavarslande signaler om att landet inte förmår leva upp sina åtaganden vad gäller ”demokrati, rättsstatens principer och mänskliga rättigheter”. Bosnien blev avstängt från Europarådets parlamentariska församling då landet inte lyckats utse en delegation dit. På liknande sätt hade Bosnien just misslyckats med att utse en kontakt till det europeiska polissamarbetet Europol.

I rankningar av politiska och medborgerliga rättigheter får Bosnien den sämsta placeringen av alla länder på Balkan. Det är också det enda land i denna region som analytikerna vid Economist Intelligence Unit klassar som ”hybridregim”, den tredje av fyra kategorier där den fjärde är "auktoritära regimer".

I 2024 års rankning från Transparency International (TI) hamnar Bosnien på 114:e plats av 180 länder i världen vad gäller grad av korruption. Det är sämst i Europa frånsett Ryssland och Azerbajdzjan. Tendensen är dessutom nedgående (hela listan finns här). Rättssystemet är inte oberoende och ett lagförslag på att säkerställa det är otillräckligt, anser TI. Maktkoncentrationen till etniska partier och deras kontroll över myndigheter bidrar också, liksom lagförslag om förtal och begränsningar för enskilda organisationer. Särskilt illa är situationen i Republika Srpska.

I december 2024 greps bland andra säkerhetsministern Nenad Nešić misstänkt för korruption under den tid då han ledde ett bolag för vägbyggen i Republika Srpska. Nešić är också ordförande för partiet Demokratiska folkpartialliansen som ingår i delrepublikens regeringskoalition. 

I maj 2025 ströp det internationella samfundets höga representant det statliga partistödet till Republika Srpskas serbisknationalistiska dåvarande president Milorad Dodiks parti eftersom han satt sig upp mot författningen. Dodik svarade med att stoppa allt partistöd, varpå oppositionen anklagade honom för diktatorsfasoner. Dodik höjde samtiidgt det lagliga taket för privata donationer till politiska partier, vilket TI kallade "legaliserad korruption" (Dodiks motstånd mot höge representanten ledde till att han senare samma år förbjöds att verka politiskt, se mer i Inrikespolitik och författning).

Ett problem med det politiska systemet, som är ett resultat av kriget, är att det i praktiken ger de olika folkgrupperna vetorätt (se Inrikespolitik och författning). Det lamslår till stor del politiken – och därmed även demokratisering, utvecklingsarbete och ekonomiska framsteg. Europadomstolen för mänskliga rättigheter slog 2009 fast att minoritetsgrupper diskrimineras av författningen, eftersom de utestängs från politiska ämbeten. Målet gällde två personer, en jude och en rom. Politiker har diskuterat en författningsändring sedan dess, utan resultat. Domstolen förklarade 2014 återigen att grundlagen måste ändras, i ett nytt mål som gällde en person som bara ville identifieras som bosnisk medborgare, utan särskild etnicitet.

Också Bosniens författningsdomstol har kommit fram till att grundlagen diskriminerar religiösa och etniska minoriteter. År 2023 ändrade det internationella samfundets så kallade höge representant för Bosnien, som har mycket stora befogenheter, författningen i den bosniakisk-kroatiska federationen så att principen om en folkgrupps vetorätt slopades och en regional regering därför kunde bildas.

Situationen underlättas inte av att starka separatistiska krafter i den ena av landets två entiteter, Republika Srpska, ifrågasätter Bosniens legitimitet som nation.

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Press- och yttrandefrihet råder enligt författningen, och ingen formell censur förekommer. Medielagstiftningen i Bosnien beskrivs som en av de mest liberala i världen, men brister i rättsväsendet gör att lagarna inte alltid får genomslag. Journalister utsätts ofta för hot, politiska påtryckningar och ibland för fysiska attacker.

Medielandskapet är liksom samhället i övrigt polariserat och splittrat. Flertalet mediebolag har ägare med band till någon politisk gruppering eller folkgrupp och styrs åtminstone indirekt i sin rapportering.

I Reportrar utan gränsers (RUG) index över pressfriheten i 180 länder faller Bosnien och ligger på 86:e plats. Det innebär att man finns i en mellankategori av länder som RUG anser har "problematisk" pressfrihetssituation. Av övriga före detta jugoslaviska republiker är det bara Serbien och Kosovo som ligger sämre till (för hela listan se här). Situationen är särskilt illa i Republika Srpska, med dess hårda förtalslag och där rysk propaganda är vanlig.

I Republika Srpska finns en lag som definierar internet som en ”offentlig plats”. Det ses som ett hot mot journalistik och användning av sociala medier generellt.

Före och under kriget spelade medierna en stor roll i spridningen av propaganda som underblåste de etniska motsättningarna och bidrog till krigsutbrottet. Även i dag bidrar onyanserad nyhetsrapportering till att spä på misstron mellan landets folkgrupper, även i medier som kallar sig oberoende. Det gäller i hög grad inom public service.

Det finns också en överetablering av medier som gör att många har ekonomiska svårigheter. Det gör dem mer mottagliga för ekonomiska och politiska påtryckningar. Journalistyrket präglas av låga löner och hög arbetslöshet.

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Rättssystemet utmärks av byråkrati, bristande resurser och politiska påtryckningar. Rättegångar drar ofta ut på tiden i åratal och det förekommer att mål bollas mellan de olika instanserna. Många mål läggs ned på grund av procedurfel, som att bevismaterial försvinner. Utslag i den nationella författningsdomstolen får inte alltid genomslag i entiteterna. Dödsstraffet avskaffades helt 2001.

Polis och fängelsepersonal anklagas för hårdhänt behandling av gripna och fängslade personer. Förhållandena i fängelserna är i många fall dåliga och överbeläggningen stor.

Det rättsliga efterspelet gällande krigsförbrytelser begångna under inbördeskriget (se även Modern historia) hanterades till att börja med endast av FN:s krigsförbrytartribunal för det forna Jugoslavien (ICTY), som inrättades i Haag 1993. Flertalet av dess mål gällde kriget i Bosnien, och av de 161 personer som åtalades var de flesta etniska serber. Bland de mest efterspanade var bosnienserbernas högsta politiska och militära ledare, Radovan Karadžić och Ratko Mladić. De var länge på fri fot men greps till slut i Serbien, 2008 respektive 2011. De fördes till tribunalen i Haag och åtalades för bland annat folkmord. Karadžić dömdes först till 40 års fängelse men överklagade och fick straffet skärpt till livstid i mars 2019. Mladić dömdes till livstids fängelse 2017. Också han överklagade men domen fastställdes i högre instans i juni 2021. 

Haagtribunalens mandat löpte ut i december 2017 (även om en instans för överklaganden fanns kvar till och med det att domen mot Mladić prövats 2021).

Redan 2005 började en särskild krigsbrottskammare i den rikstäckande bosniska domstolen sitt arbete, för att avlasta Haagtribunalen. Arbetet har dock gått långsamt och det beräknas fortfarande finnas flera tusen krigsförbrytare som aldrig har ställts inför rätta.

Om våra källor