Iran – Kultur

Iran har historiskt haft rikt och blomstrande kulturliv. Den äldsta avbildande konst man har hittat är hela 8 000 år gammal: små obrända lerfigurer som föreställer djur och människor. Persiskt miniatyrmåleri från 1300-talet har högt anseende. Handknutna mattor, landets främsta kulturella exportvara, används i hemmen och i kulturella och religiösa sammanhang. Före revolutionen 1979 lyssnade många på västerländsk musik. I dag är västerländsk sång i de flesta fall förbjuden. Filmskapare finns bland dem som förföljs av regimen.

Folkmusiken är varierad och återspeglar etnisk mångfald. I religiösa ceremonier och som sångackompanjemang används ofta luta. Santur (santoor), ett svårstämt och svårspelat stränginstrument, återfinns i kulturer i regionen under olika namn, men är särskilt förknippat med traditioner i Iran. Omtyckta är stråkinstrument, klarinett, trummor och cymbaler. Minoriteter som kurder, lurer, turkmener och azerer har bevarat sina musikaliska traditioner.

Ett av landets mest imponerande byggnadsverk är palatset Persepolis, som byggdes under den så kallade akemenidiska eran (549–331 före Kristus). I dag finns bara ruiner kvar, men man kan föreställa sig hur majestätiskt Persepolis var.  På Unescos världsarvslista hittar man flera av den islamiska arkitekturens pärlor, basaren i Tabriz, ett 2 500 år gammalt bevattningssystem i staden Shushtar och armeniska kloster.

Det unika bevattningssystemet i staden Shustar används än idag. Foto: Morteza Safataj/Shutterstock/TT

Inskrivet bland världsarven 2021 är ett modernare byggnadsverk: Transiranska järnvägen mellan Kaspiska havet i norr och Persiska viken i söder. Den 140 mil långa banan, som började byggas 1927, passerar genom ett varierat landskap, bland annat två bergskedjor, och fyra klimatzoner.

Litteraturen är resultatet av urgamla traditioner. Rötter till iransk mytologi, med kungar och hjältar, hittar man i den zoroastriska religionens heliga skrifter, skrivna på vers nästan 1000 år före västerländsk tideräkning. Ur mytologin har dagens historiska epik vuxit fram. Firdawsis krönika över Persiens öden genom tiderna, Shahname från år 1000, är fortfarande central för nationalkänslan. I väst är förmodligen astronomen Omar al-Khayyams verk Rubaiyat från 1100-talet mest känt.

Landets mest uppburna författare i modern tid var poeten Ahmad Shamloo, som avled 2000. Flera av hans diktsamlingar, bland andra Allomfattande kärlek och Dikter om natten, finns översatta till svenska. Till de mer tongivande författarna hörde en annan poet, Forough Farrokhzad (1935–1967). Hon gjorde också, 1962, en omtalad dokumentär­film, Huset är svart, om en spetälskekoloni.

Under den siste shahens tid bredde västerländska seder ut sig i städerna, men efter den islamiska revolutionen 1979 har de motarbetats. Konstnärer har haft svårt att verka. När Mohammad Khatami, president till 2005, var kulturminister 1982–1993 kritiserades han för att vara för liberal, och för att inte riskera att ställas inför ett misstroendevotum avgick han. Filmare som Khatami uppmuntrade har nått framgång utomlands. Regissören Abbas Kiarostami delade Guldpalmen i Cannes 1997 för filmen Smak av körsbär. Hans film Tio från 2002 rönte också uppmärksamhet.

Under president Ahmadinejads regim 2005–2013 präglades kulturklimatet av sträng islamisk konservatism. Tjänstemän på kulturministeriet som hade ”misslyckats med att skydda islamiska värden” inom litteratur och film tvingades sluta och böcker som fick säljas under Khatamitiden förbjöds liksom utländsk film. Statlig radio och TV beordrades att sluta spela västerländsk och ”dekadent” musik.

Regissörerna Jafar Panahi och Mohammad Rasoulof har trots yrkesförbud lyckats göra filmer. De har motarbetats på flera sätt av myndigheterna: med förbud att arbeta med film och resa utomlands, och ovanpå det med gripanden och fängelsedomar. Panahi har fått internationella priser för filmerna Den vita ballongen, Cirkeln, Kvinnor offside och Taxi Teheran. Vid Berlins filmfestival 2020 gick förstapriset Guldbjörnen till Rasoulofs film Det finns inget ont. I filmen riktas kritik mot dödsstraffet. 2024, när Rasoulof nyligen hade frigetts men fått en ny dom på åtta års fängelse, tog han sig ut ur landet.

Skilsmässodramat Nader och Simin – en separation, regisserad av Asghar Farhadi, tilldelades 2012 en Oscar för bästa icke-engelsk­språkiga film. 2017 fick Farhadi sin andra Oscar för Forushande (distribuerad internationellt som The Salesman). Prisbelönt bland annat vid Cannesfestivalen 2021 blev Ghahreman (A hero) av samme regissör.

Vid filmfestivalen i Berlin 2024 uppmärksammades My favourite cake av Maryam Moghaddam och Behtash Sanaeeha även om filmen inte vann något av de stora priserna. Handlingen kretsar kring företeelser som är tabu för kvinnor i Iran.

I Sverige verkar Nahid Persson Sarvestani, dokumentärfilmare som uppmärksammats för Prostitution bakom slöjan, Fyra fruar och en man och Drottningen och jag. I den sistnämnda skildras hennes möten med exdrottning Farah Diba, gift med shahen som tvingades bort från makten genom revolutionen 1979.

Den protestvåg mot regimen som bröt ut 2022 och framför allt handlade om kvinnors ofrihet har lett till problem för frispråkiga röster inom film och teater. Många gripanden har rapporterats. Skådespelerskan Taraneh Alidossti som medverkade i The Salesman har gripits men frigetts mot borgen.

Skämttecknaren Mahmoud Shokraye dömdes 2012 till 25 piskrapp för en karikatyr av en konservativ parlamentsledamot som avbildades som fotbollsspelare. Domstolen ansåg att teckningen kränkte politikern, som kritiserats för att ha lagt sig i idrottsliga angelägenheter.

Ett exempel på hur kvinnliga artister motarbetas gavs 2019, när sångerskan Negar Moazzam framträtt solo inför publik.

Sanktioner mot regimen påverkar bokutgivningen indirekt genom att iraner inte har råd att importera papper. Pappersmassa tillverkas inte i Iran, och handeln med papper till tryckerier är inte i sig belagd med sanktioner, men den begränsas av brist på utländsk valuta till att betala importen.

Om våra källor