Iran – Inrikespolitik och författning

Iran är en republik som ytterst styrs av den högste religiöse ledaren, med en president som regeringschef. Statsskicket bygger på religiösa principer och islamiska lagar utgör grunden för lagstiftningen. Parlamentet och presidenten är folkvalda, men i praktiken finns många begränsningar för att bli vald. Konservativa religiöst lärda har den verkliga makten. Ayatolla Ali Khamenei är högste ledare och statschef i landet som har hamnat i djup politisk och ekonomisk kris. Regimen anklagas för massakrer på tusentals demonstranter.

Krisen i Iran har fördjupats successivt de senaste åren, och kring årsskiftet 2025/2026 bröt ihållande gatuprotester ut mot regimen. Demonstrationerna, de kanske största sedan den islamiska revolutionen 1979, ägde rum runtom i landet. Enligt samstämmiga rapporter krävdes tusentals människors liv när regimen slog ner protesterna.

Massakrerna beskrivs som de största i Irans moderna historia. Tiotusentals människor rapporteras också ha gripits. Protesterna bröt ut sedan valutan rialen (ibland kallad världens mest värdelösa) fallit till över 1,4 miljoner per amerikansk dollar på svarta marknaden och inflationen skjutit i höjden till omkring 50 procent (läs mer om protesterna i denna artikel i Utrikesmagasinet).

Manifestationerna stöddes av USA:s president Donald Trump, som hotade med militärt ingripande om regimen använde dödligt våld mot demonstranter eller avrättade dem som gripits. Men Trump verkade ändra sig sedan han enligt egen utsago fått uppgifter från Iran om att 800 avrättningar stoppats. Protesterna eldades också på av bland andra den USA-baserade Reza Pahlavi, som är son till den forne shahen (kungen), som störtades i revolutionen 1979. Irans högste ledare Ali Khamenei kallade demonstranterna för vandaler som uppviglats av USA och Israel. 

Pahlavi, som vill att regimen störtas av USA med våld, har klivit fram som den mest enande kraften bland den ofta splittrade iranska oppositionen. Hans namn har skanderats under protesterna i Iran och i februari 2026 samlade Pahlavi sammanlagt omkring en miljon demonstranter i Nordamerika och Europa, däribland i München under den stora säkerhetskonferensen där.

Nedslaget mot protesterna verkar annars ha stärkt de mest hårdföra krafterna i Ian och försvagat de jämförelsevis (begränsat) reformvilliga, däribland president Masoud Pezeshkian. Andra så kallade reformister har gripits sedan de uttryckt kritik mot massakrerna.

USA:s kraftfulla sanktioner mot Iran har fått kännbara följder för landets ekonomi och iraniernas vardagsekonomi. Den alltmer värdelösa valutan och allmänt låg ekonomisk aktivitet innebär stora prövningar för folket och utmaningar för regeringen. I september 2025 återinförde FN dessutom sina världsomspännade sanktioner (se Utrikespolitik och försvar).

Parallellt har Iran drabbats av extrem torka, med stor vattenbrist som följd, och stora problem med strömförsörjningen. Stora och långa elavbrott är vanliga och slår hårt mot alla typer av verksamheter och människors vardag.

Till allt detta kan läggas Israels och USA:s anfall mot landet i juni 2025 (se artiklar här och här i Utrikesmagasinet, kapitlet Utrikespolitik och försvar för fler detaljer om händelseutvecklingen). Både militära och kärntekniska anläggningar bombades då, och enligt officella uppgifter dödades över 1 000 människor, bland dem militära befäl och kärnteknikexperter. Och frågan om Irans atomprogram är långt ifrån löst. USA har trappat upp militärt i regionen och hotar på nytt med våld om förhandlingar inte ger resultat.

Kriget spred skräck och fick många Teheranbor att fly. Det råder brist på skyddsrum och Iran har inget system för att varna för bomber.

Ett av Israels mål med anfallet var att regimen skulle störtas, och den anses allmänt försvagad. Experter har dock påpekat hur svårt det är att bomba bort kärnteknikprogrammet, inklusive det iranska kärntekniska kunnandet. Flera experter har varnar för att krig är kontraproduktivt – att det kan få regimen att snabbt skaffa sig kärnvapen för att den uppfattar det som enda sättet att skydda sig.

Efter kriget rapporterades myndigheterna ha gripit fler än 700 människor som anklagas för band till Israel, och flera påstådda spioner uppgavs ha avrättats.

Iran styrs ytterst av den högste ledaren och statschefen, den icke-folkvalde konservative så kallade storayatollan (en religiös titel) Ali Khamenei, född 1939, som bland annat är överbefälhavare över militären. Han tog över makten efter det att den islamiska revolutionens fader ayatolla Ruhollah Khomeini dog 1989 (läs mer nedan under FÖRFATTNING).

Den jämförelsevis reformvänlige politikern Masoud Pezeshkian är president sedan i juli 2024. Då hölls ett extrainsatt val sedan den tidigare presidenten Ebrahim Raisi omkommit i en helikopterkrasch. Valet var det första efter en period med de regimkritiska demonstrationer som utlöstes 2022 av den unga kvinnan Mahsa Aminis död efter ett gripande av sedlighetspolisen (se nedan).

Pezeshkian segrade i presidentvalets andra omgång mot en mer konservativ kandidat, Said Jalili.

Det ska påpekas att verkligt fria val inte existerar i Iran. Kandidater måste först godkännas av det konservativa icke-folkvalda Väktarrådet (se FÖRFATTNING nedan). Bara 6 kandidater av alla de 80 som ville ställa upp godkändes inför presidentvalets första omgång. Rådet släpper vanligen bara fram de mest konservativa och regimtrogna personerna. Till och med tidigare presidenter och vicepresidenter kan rensas bort som olämpliga.

Att Pezekhian fick grönt ljus kan enligt en del bedömare signalera en viss insikt hos regimen om folkets missnöje. Mer kritiska iakttagare såg valet som ett rent spel för gallerierna. Pezeshkian är lojal med Khamenei.

Segraren i Irans presidentval 2024 Masoud Pezeshkian. Foto: Vahid Salemi/AP/TT

Enligt officiella uppgifter var valdeltagandet cirka 40 procent i den första omgången, vilket får sägas vara ett underbetyg åt landets styresskick. Siffran är den lägsta sedan den islamiska revolutionen 1979 och ett bakslag för Khamenei som hade uppmanat till "maximalt" valdeltagande. I andra omgången påstods det vara cirka 50 procent.

Tidigare under 2024 hölls även val till parlamentet och Expertförsamlingen (se FÖRFATTNING nedan). Valen resulterade i stärkt makt för de konservativa krafterna. Valdeltagandet i första omgången av de valen blev också mycket lågt, officiellt 41 procent.

Bland de kandidater som tillåts bli folkvalda finns enligt rapporter åtskilliga som har bakgrund i den islamiska republikens hårdföra skyddsstyrka Revolutionsgardet.

Signaler om ny politik?

Pezeshkian var hälsominister i den reforminriktade tidigare presidenten Mohammad Khatamis regering (1997–2005). Han har varit kritisk mot Irans moralpolis som bland annat ser till att kvinnor följer påbudet att bära slöja. Pezeshkian sade också i samband med sitt tillträde att han ville bryta Irans internationella isolering och förhandla på nytt med väst om landets misstänkta kärnvapenprogram (se Utrikespolitik och försvar), något som knappast kan sägas ha lyckats. I vilket fall som helst är det dessutom Irans högste ledare Ali Khamenei som beslutar om de viktigaste frågorna.

Ayatolla Ali Khamenei, född 1939, är statschef och Irans högste ledare sedan den islamiska revolutionens fader ayatolla Ruhollah Khomeini dog 1989. Foto: Högste ledarens kansli via AP/TT

Människorättsorganisationer och oppositionsgrupper kritiserade den förre presidenten Ebrahim Raisi för att ha ingått i en kommitté som lät massavrätta oppositionella i slutet av 1980-talet. (Det var för delaktighet i dessa avrättningar som Raisis medarbetare Hamid Noury dömdes till livstids fängelse i svenska domstolar för krigsbrott – ett straff som den svenska regeringen benådade honom för i samband med en kontroversiell fångutväxling i juni 2024, se Kalendarium).

Vardagsproblem och sjaltrots

Raisi, som valdes 2021, tog över som president i ett läge med coronapandemi och missnöje med vardagliga problem som brist på vatten och el. År 2022 utbröt nya oroligheter när regeringen beslöt att ändra i de statliga subventionerna med stigande priser på matolja och mejeriprodukter som följd.

Senare samma år startade en stor nationell våg av regimkritiska protester. De utlöstes sedan den iranska kurdiskan Mahsa Amini, 22 år, avlidit efter att ha gripits av moralpolisen som inte tyckte att hon bar sin huvudsjal på rätt sätt. Enligt polisen fick hon en hjärtattack i häktet, en uppgift som ifrågasattes av hennes medfångar som vittnade om att Masha Amina utsatts för misshandel.

Protesterna, med de kända slagorden "liv, kvinna frihet", som följde spreds över hela landet och omfattade alla samhällsklasser. De beskrevs som den hittills allvarligaste utmaningen för regimen men minskade i styrka under 2023. Efter ett år av protester konstaterade en oberoende iransk människorättsorganisation att minst 551 personer, inklusive 68 minderåriga, hade dödats som ett resultat av regeringens våld mot demonstranterna. Tiotusentals demonstranter greps och ett antal avrättades (se även Demokrati och rättigheter).

FÖRFATTNING

Staten Iran är en shiamuslimsk skapelse, unik också i jämförelse med den övriga muslimska världen.  I ”gudsstaten” utgår makten från den högste religiöse ledaren (vali-e faqih). Sedan 1989 innehar ayatolla Ali Khamenei denna post. Ledaren ska ses som ställföreträdare för den tolfte imamen som försvann på 800-talet (se Religion). Inga viktiga beslut inom något område är giltiga förrän vali-e faqih har sagt sitt. Han är överbefälhavare och tillsätter alla ledande poster inom rättsväsen, statliga medier och Medlarrådet (se nedan). Samtidigt är han inte en renodlad envåldshärskare. Khamenei har visserligen sista ordet, men hans roll är till stor del att medla mellan olika intressegrupper: politiker, teologer, militärer, akademiker och affärsmän, i ett försök att uppnå enhällighet. Iran är inte en diktatur i vanlig mening; landet har beskrivits som något av en politisk oligarki.

Den högste ledaren väljs av Expertförsamlingen, som formellt också kan avsätta honom. Expertförsamlingen består av 88 skriftlärda som utses i allmänna val vart åttonde år.

Iran har inte partier och demokratiska val i västerländsk mening, men intressegrupper listar kandidater de vill föra fram. Inför allmänna val till presidentposten, parlamentet och Expertförsamlingen får det så kallade Väktarrådet (shura-e-negahban) underkänna kandidater som inte anses tillräckligt religiöst kunniga eller renläriga. Inför parlaments­valet 2024 diskvalificerade Väktarrådet fler än hälften av dem som ville kandidera. Inför presidentvalet 2024 godkändes bara sex av 80. Kvinnor har genomgående underkänts som kandidater i presidentval. (Däremot har flera vicepresidenter varit kvinnor.)

Väktarrådet har också i uppgift att granska om parlamentets lagstiftning överensstämmer med författningen och islamisk lag. Väktarrådet har tolv ledamöter – sex skriftlärda, mullor, utsedda av den högste ledaren samt sex jurister som nomineras av Irans högste åklagare och godkänns av parlamentet. Halva rådet förnyas vart tredje år.

Den verkställande makten ligger hos en president, som väljs på fyra år i allmänna val. För seger i första valomgången krävs minst 50 procent av rösterna, annars hålls en andra omgång mellan de två främsta kandidaterna. Presidenten kan väljas om en gång men måste sedan avstå minst en mandatperiod. Presidenten har också rätt att utse regeringen, som ska godkännas av parlamentet. Vidare finns en förste vicepresident och vicepresidenter med ansvar för olika sakområden kan utnämnas av presidenten. Till skillnad från ministrarna i regeringen behöver vicepresidenter inte godkännas av parlamentet.

Direkt underställt den högste ledaren finns Revolutionsgardet, en halvmilitär styrka och underrättelsetjänst som dessutom har utvecklats till ett jättelikt affärsimperium (se Ekonomi).

Vart fjärde år väljs de 290 ledamöterna i parlamentet, Islamiska rådgivande församlingen (majlis-e shura-e islami). Rösträttsåldern var tidigare så låg som 15 år men den höjdes till 18 år 2008. En väljare röstar på flera kandidater, motsvarande det antal mandat som har tilldelats valkretsen. De kandidater som fått minst 25 procent av rösterna blir valda, och eventuella återstående mandat fördelas i en andra valomgång. Fem platser i parlamentet är vikta för erkända religiösa minoriteter: en för zoroastrier, en för judar och tre för kristna grupper (se Religion). Majlis har rätt att lägga fram egna lagförslag, underkänna föreslagna ministrar och avsätta ministrar.

Full yttrandefrihet ska råda i kammaren, men det har hänt att frispråkiga reformanhängare åtalats. Eftersom partiorganisationer i egentlig mening inte tillåts, bara grupperingar som regimen tolererar, är det svårt att ge en klar bild av vilka värderingar som luftas. Det får man bedöma utifrån hur ledamöterna röstar i givna frågor. Protesthösten 2022 röstade 227 av 290 ledamöter för dödsstraff för "orosstiftare". 

En institution med uppgift att medla i tvister mellan parlamentet och Väktarrådet bildades 1988, Rådet för fastställande av ändamålsenlighet, eller Medlarrådet. Det är också rådgivande organ för den högste leda­ren, som själv utnämner flertalet av de cirka 40 medlemmarna. Sedan 2005 har rådet också – formellt mer än reellt – till uppgift att övervaka regeringen och dess organ. Rådet har oftast stött Väktarrådets åsikter.

1989 bildades Högsta nationella säkerhetsrådet, med uppgift att skydda landets vitala intressen och den islamiska revolutionen. Presidenten är ordförande i rådet, men det har också en verksamhetschef, som utnämns av presidenten.

I Iran finns två politiska och ekonomiska maktcentra utanför de statliga organen: handelsmännen i storstädernas basarer, bazaari, och landets stora välgörenhetsstiftelser, bonyader. Handelsmännen är konservativa och motståndare till ekonomiska reformer. De stöder konservativa ledare som ger dem ekonomiska förmåner. Stiftelserna bildades när den islamiska republiken konfiskerade den störtade shahens tillgångar. De fick i uppdrag att sköta bland annat välfärdsprogram för fattiga och stöd till krigsveteraner. Nu kontrollerar de stora delar av Irans näringsliv (se Ekonomi). De är starka motståndare till en friare ekonomi som skulle innebära konkurrens från utlandet.

Iran består av 30 provinser vilka leds av guvernörer som utnämns av inrikesdepartementet. Det lokala styret utövas av folkvalda rådsförsamlingar i cirka 900 städer och 34 000 byar. De första lokalvalen hölls först 1999 då president Khatami önskade stärka det politiska deltagandet på lokal nivå. 

Läs mer om Irans rättssystem i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA GRUPPERINGAR

Politiska partier som inte motsätter sig Irans religiösa styre blev tillåtna 1998 efter ett förbud i 13 år, men de övervakas noga. I val deltar kandidaterna som individer. Viktigare än partier blir de breda koalitioner som uppstår i samband med parlamentsval, ofta under nya namn.

Det finns två huvudgrupperingar i iransk politik: konservativa (muslimer som är shiamuslimer och strängt ortodoxa) och reformister. På båda sidor finns falanger och det politiska landskapet är svåröverskådligt. Många politiker betecknar sig som oberoende.

Det konservativa lägret dominerar. Stränga systemanhängare kallar sig principalister, de som följer revolutionens principer. Eftersom reformister ofta hindras från att ställa upp genom att kandidater som inte anses renläriga underkänns kan principalister lättare få kontroll över parlamentet. Ebrahim Raisi, som vann presidentvalet 2021 men omkom i en helikopterolycka i maj 2024, företrädde det konservativa lägret. Segaren i presidentvalet 2024 Massoud Pazeshkian stöds av reformsidan men beskrivs som lojal mot systemet.

Uttalade systemkritiker, som kräver eller förespråkar regimskifte, motarbetas. Det gäller både försök att bilda partier och enskilda oppositionella. Många ledare – inklusive tidigare parlamentariker och ministrar – har gripits och förbjudits att delta i det politiska livet. Vissa försök att bilda reformvänliga partier har skett, och tillåtits, men ledande reformistpartier har förbjudits.

Medan erkända religiösa minoriteter är garanterade några mandat i Irans parlament får etniska minoriteter som kurderna inga egna mandat. Det betyder också att partisammanslutningar på etnisk grund inte tillåts verka inom landet, och därför agerar från exil.

Anhöriga och anhängare till shahen, som störtades genom revolutionen 1979, agiterar i landsflykt för att monarkin ska återupprättas i Iran.

Koalitionsrådet (De islamiska revolutionsstyrkornas koalitionsråd, förkortat Shana), vallista som leds av Mohammad Baqir Qalibaf (talman, tidigare rikspolischef och tidigare borgmästare i Teheran). Uppfattas som den starkaste konservativa grupperingen i parlamentet.

Islamiska revolutionens uthållighetsfront (ibland "stabilitetsfronten", Jebha-ye Pāydārī-e Enqelāb-e Eslāmī) består av ultrakonservativa principalister, bland dem före detta ministrar från expresidenten Mahmoud Ahmadinejads regeringstid (2005–2013).

Moderation och utveckling (Hezb-e E'tedāl va Towse'eh) beskrivs som en gruppering av religiöst rättrogna men pragmatiska personer. En moderat mittenkraft, med iranska mått mätt, ledd av förre presidenten Hassan Rohani. 

Islamiska unionspartiet (Hezb-e Ettehad-e Mellat-e Iran-e Eslami) beskrivs som den största grupperingen av reformsinnade politiker. Tilläts verka som parti 2015 och har en fjärdedel av de lokala fullmäktigemandaten i Teheran. Många av medlemmarna uppges ha varit tidigare anknutna till Islamiska deltagarfronten som numera är förbjuden.

Andra generationens reformer (Hezb-e Nuday-e 'Iranian) tilläts 2014. Partiet har lyckats vinna enstaka mandat i parlamentet och i storstäder. Neda leds av Shahabeddin Tabatabaei, som har bakgrund i Islamiska deltagarfronten. Hans företrädare på partiledarposten Sadegh Kharazi var rådgivare till den reformsinnade presidenten Mohammad Khatami (1997–2005). 

Kvinna, liv, frihet (Jin, Jiyan, Azadî) är en bred proteströrelse som uppstod efter kurdiska Mahsa Aminis död i händerna på sedlighetspolisen 2022. "Jin, Jiyan, Azadî" är egentligen ett kurdiskt slagord. Protesterna leds inte av någon enskild organisation men har inspirerat fackliga organisationer och kvinnogrupper till regimkritik. Tillslagen mot aktivister är hårda.

Gröna rörelsen, en protestvåg som uppstod efter ett kritiserat val 2009, fortsätter att tjäna som förebild för fredliga demonstrationer men rapporteras sakna central ledning. Ledargestalten Mir Hossein Mousavi, som hade varit premiärminister, ställde upp i presidentvalet 2009 och ifrågasatte resultatet då den konservative presidenten Ahmadinejad blev omvald. Mousavi, som också kritiserade regimens bruk av våld mot demonstranter efter valet, sattes i husarrest 2011.

Folkets mujahedin (Mujahedin-e Khalq, MKO eller MEK), en förbjuden islamisk vänsterrörelse som deltog i revolten mot shahen, är den mest kända motståndsgruppen. Det är en kontroveriell rörelse, med stark personkult kring sina ledare. Den har i exil samlat flera mindre grupper i organisationen Irans nationella motståndsråd (Šurā-ye Melli-e Moqāvemat-e Īrān, NCRI). Folkets mujahedin fick 1981 upprätta en militärbas i Irak för den väpnade kampen, och den har ett okänt antal medlemmar inne i Iran. Rörelsens sympatisörer finns i många länder och dess högkvarter är numera i Albanien. Gruppen klassades 1999 av USA:s regering som en terroristorganisation men den stöds av många politiker i USA. Även EU stämplade 2002 Folkets mujahedin som en terroristgrupp men beslutet upphävdes av EU:s domstol sju år senare.

Organisationen för ett fritt och demokratiskt samhälle i östra Kurdistan (Kodar), bildad 2014, vill lösa kurdernas konflikt med staten genom dialog med regeringen. Kodar har bland annat uttalat sig för kvinnors aktiva deltagande i politiska beslut. Grundarna var tidigare medlemmar av den militanta gruppen Partiet för ett fritt liv i Kurdistan (Partiya Jiyana Azad a Kurdistanê, Pjak), som 2005 började genomföra väpnade angrepp mot regimen. Pjak sattes 2009 upp på USA:s terrorlista och antas ha nära kontakter med kurdiska PKK i Turkiet. Även andra organisationer, som Kurdistans demokratiska parti i Iran och den kurdiska grenen av kommunistpartiet Komaleh, bedrev tidigare visst väpnat motstånd. (Läs mer om kurderna i Iran här, samt dessa texter om konflikterna mellan kurder och olika länder i regionen.)

Arabiska kamporganisationen för befrielse av Ahvaz (Ḥarakat an-Niḍāl al-ʿArabī li-Taḥrīr al-ʿAhwāz, ASMLA) tros verka med saudiskt stöd. Organisationen har förankring i Khuzestan i väster, där det finns arabisktalande befolkning, och har separatistisk inriktning. 

Guds soldater (Jundallah), sunnimuslimsk grupp i provinsen Sistan-Baluchistan i sydöst, har flera gånger har angripit och dödat Revolutionsgardets soldater.

Om våra källor

Lästips - läs mer om Iran i UI:s nättidning Utrikesmagasinet:
Ödestider i Iran (2026-01-14)
Ett halvår av protester – än vacklar inte Irans regim (2023-02-13)