Iran – Äldre historia

En rad stora riken har uppstått och fallit i det som i dag är Iran sedan runt 3000 före Kristus. Den arabiska erövringen på 600-talet efter Kristus förde islam, som då var en ny religion, till området. På 1700-talet ockuperades delar av det dåvarande Persien av turkar, och hundra år senare kom ryssar och britter. Efter första världskriget kom Pahlavi-dynastin till makten, och shahen började modernisera landet.

För flera hundra tusen år sedan bodde människans tidiga släktingar i grottor i det område som nu utgör Iran. 8000 år före kristen tideräkning levde människor på Zagrosbergens sluttningar, där de ägnade sig åt jordbruk och boskapsskötsel. I låglandet i västra Iran växte en stadscivilisation fram, som vid 3000-talet före Kristus bildade en centraliserad stat, det elamitiska riket med eget skriftspråk.

Sedan dess har många stora välden uppstått och fallit. Olika härskare, folk, kulturer och religioner har påverkat landet. Samtidigt har Iran, eller Persien som landet hette fram till 1935, utövat stort inflytan­de över sin omgivning. Persien framträdde första gången som självständigt rike på 500-talet före Kristus. Detta akemenidiska rike (namnet togs från den förste storkungens far) utvidgades snabbt, främst under kungarna Kyros och Dareios. När det var som störst på 400-talet före Kristus sträckte det sig från Egypten till Indien. Hundra år senare besegrades akemeniderna av en armé under Makedoniens kung Alexander den store.

På 200-talet efter Kristus återuppstod Persien som självständig stat, det sasanidiska riket (Sasan var enligt legenden ättling till akemeniderna). Det bestod i mer än 400 år, men försvagades av ständiga krig med Rom i väster och med centralasiatiska nomadfolk i öster. I mitten av 600-talet erövrades sasaniderväldet av araberna. Islam ersatte zoroastrism som officiell religion, och Persien underställdes den dåvarande arabiska stormakten, kalifatet.

Sedan kalifatet, som från 740-talet förlagts till Bagdad, blivit svagare under slutet av 900-talet följde perioder av turkiskt och mongoliskt herravälde. År 1500 dök en ny förgrundsgestalt upp: Ismael som var ledare för en shiamuslimsk dervischorden. Han grundade det safavidiska väldet – en teokrati (gudsstat) uppbyggd av turkmener. Shiitisk islam blev statsreligion. Kring år 1600 nådde det safavidiska väldet en storhet som Persien inte upplevt sedan dess.

Vid början av 1700-talet, då safavidernas makt försvagades, ockuperades delar av Persien av bland andra turkar. Då turkmenen Nader Shah hade makten (1736–1747) stabiliserades situationen; motståndarna bekämpades och perserna kunde till och med inleda erövring av Indien.

Efter Nader Shahs död utbröt politiskt kaos. 1796 utropade sig ledaren för den turkmeniska qajarstammen till shah, det vill säga kung. Många av shaherna under qajardynastin var korrumperade och älskade lyxliv. De såg Iran som sin egendom, men förvaltade landet illa. Administrationen och armén slutade i princip att fungera. Landet blev ett lockande byte för mäktiga grannar och europeiska stormakter. Ryssland lade snart under sig delar av territoriet.

Dynastin lyckades överleva till 1925, om än med ständig inblandning av Storbritannien och Ryssland. Irans blev svårt skuldsatt. För att kortsiktigt få in pengar såldes landets naturresurser till utlänningar. Vanstyret ledde 1906 till revolution. Shahen tvingades gå med på att en författning skrevs som gav den lagstiftande makten till ett parlament, majlis, men den sittande shahen Muhammad Ali upplöste parlamentet 1908. Inbördeskrig utbröt. Ett år senare avsattes Muhammad Ali och efterträddes av sin minderårige son.

Persien försökte hålla sig utanför första världskriget genom att förklara sig neutralt. Landet ockuperades ändå av ryska, turkiska och brittiska styrkor som utkämpade strider på persisk mark. När kriget led mot sitt slut hade britterna större inflytande i Persien än ryssarna, som påverkades av oktoberrevolutionen på hemmaplan.

1921 tog militärofficeren Reza Khan makten genom en statskupp och besteg 1925 tronen som shah under namnet Reza Shah Pahlavi. Persien började nu sträva efter att minska det utländska inflytandet. En rad företag nationaliserades. Sovjetunionen gick med på att avsäga sig alla privilegier som Ryssland tidigare hade tilltvingat sig. Moskva föredrog att ha rätt att skicka trupper till Persien, om Sovjetunionens säkerhet hotades från detta håll. I ett nytt avtal 1933 med det brittiska oljebolaget Anglo-Persian (senare Anglo-Iranian), som hade monopol på oljeutvinningen, fick persiska staten något bättre villkor än tidigare.

Inom landet sattes en moderniseringsprocess i gång, till stor del inspirerad av reformer i grannlandet Turkiet. Tideräkningen moderniserades, även om det religiösa året förblev ett månår. Stora summor satsades på att bygga ut kommunikationerna, utbildningsväsendet gjordes om efter västerländskt snitt och ekonomin centralstyrdes alltmer. Som ett steg i moderniseringen bytte landet 1935 i internationella sammanhang namn från Persien till Iran (som det hette på persiska). 1936 förbjöds kvinnor att bära slöja, ett förbud många iranier ansåg vara kränkande. Efter några år upphävdes det.

Om våra källor