Indien – Befolkning och språk

Indien är världens folkrikaste land sedan 2023 då invånarantalet passerade Kinas folkmängd. Befolkningstätheten varierar mycket – från Himalayas glest befolkade bergstrakter i norr till det överbefolkade Västbengalen i öster. Få länder har en sådan blandning av folkslag som Indien.

I maj 2000 passerade Indien den symboliskt laddade gränsen en miljard invånare. I april 2023 gick Indien om Kina som världens folkrikaste nation, enligt FN:s avdelning för ekonomiska och sociala frågor (enligt FN:s befolkningsfond skedde skiftet i juni 2023).

Två tredjedelar av befolkningen lever på landsbygden i mer än 600 000 byar. Resten bor i cirka 200 städer och större samhällen med ständigt växande mångmiljonstäder som Bombay (Mumbai), Delhi och Bangalore i spetsen. Det pågår en snabb inflyttning till städerna, år 2030 tros 40–50 procent av befolkningen bo i städer.

Med en medianålder på 29,5 år (2023) har Indien en ung befolkning men detta håller sakta på att ändras, bland annat därför att indierna lever längre än tidigare. Kvinnorna var länge färre än männen på grund av att barnadödligheten var högre bland flickor, delvis till följd av vanskötsel. Dessutom aborterades många flickfoster trots att det är olagligt att skilja ut dessa. Numera är kvinnorna något färre än männen.

Indien hade en mycket hög befolkningstillväxt fram till mitten av 1980-talet, men därefter har den stadigt minskat till relativt låga nivåer. Orsaken är att födelsetalen har sjunkit. Många försök har genom decennierna gjorts för att stoppa eller minska folkökningen. På 1970-talet råkade alla familjeplaneringsprogram i vanrykte, då till och med tvångssterilisering förekom. Försöken att propagera för "en familj – ett barn" fick litet genomslag, särskilt på landsbygden. Där ses många barn på sina håll fortfarande som en garanti för att bli omhändertagen på gamla dar.

Omkring 29 miljoner indier bor utomlands, varav många i USA och Storbritannien. Varje år flyttar runt 2,5 miljoner indier utomlands. Antalet människor med indiskt ursprung i USA ökade med 50 procent till 4,8 miljoner mellan 2010 och 2020, enligt en amerikansk folkräkning, där det också framgår att över en tredjedel av de nästan 1,3 miljoner indiska utlandsstudenterna återfanns i USA. Omkring 725 000 oregistrerade indiska imigranter uppehöll sig i USA 2024, enligt Pew Research Center. Det var den tredje största gruppen efter mexikaner och salvadoraner.

Mängder av folkslag

Under historiens gång har en rad folkgrupper vandrat in, slagit sig ned och blandat sig med den bofasta befolkningen. Mellan Indiens olika folkslag är det minst lika stora språkliga och kulturella skillnader som mellan folken i Europa.

Man kan urskilja fyra större grupper, som tillsammans utgör majoriteten av befolkningen. Äldst är troligen mundafolken, som lever utspridda i landet.

Draviderna vandrade sannolikt in från nordväst i förhistorisk tid. De hade handelsförbindelser med Persien, Irak, Syrien, Egypten och Arabien. De var jordbrukare men även – åtminstone tidvis – stadsbyggare. Deras egendom gick ofta i arv från mor till dotter. Än i dag har dravidiska kvinnor en friare ställning än många andra kvinnor i Indien. När indoeuropéerna (se nedan) invaderade landet tvingades draviderna söderut och de befolkar numera de fyra sydindiska delstaterna Andhra Pradesh, Tamil Nadu, Karnataka och Kerala. När man numera talar om Sydindien eller säger att en person är sydindier avses någon av, eller någon från, dessa fyra delstater.

Indoeuropéerna eller arierna kom från nordväst på 1500-talet f Kr. De var boskapsskötande nomader. Hos dem ärvde sonen fadern. De utövade en offerreligion vars heliga skrift, Rig Veda, var skriven på sanskrit. Dagens nordindiska (indoeuropeiska) språk härstammar alla från sanskrit.

Minsta folkgrupp är den tibetoburmanska, som främst lever i gränstrakterna i norr och nordöst. Därutöver finns stamfolk (adivasi). De lever utspridda, ofta i svårtillgängliga områden.

Hundratals språk

I Indien talas runt 300 språk och omkring 1 000 dialekter. Gränsen mellan språk och dialekt är ibland oklar. Språket är centralt för indiers identitet och språkfrågorna har ofta varit infekterade och lett till motsättningar.

Språken i norra Indien hör till största delen till den indoariska språkfamiljen med hindi som största språk. I de fyra sydliga delstaterna talas främst dravidiska språk, främst tamil (i Tamil Nadu), malayalam (Kerala), telugu (Andhra Pradesh och Telangana) och kannada (Karnataka). De olika språken använder ofta egna skrivtecken.

Hindi räknas som statsspråk. Omkring 30 procent av befolkningen har hindi som modersmål. Författningen ger officiell status åt hindi och 21 andra språk, huvudsakligen majoritetsspråken i delstaterna men också det klassiska kulturspråket sanskrit. Delstatsreformerna på 1950- och 1960-talen följde huvudsakligen språkgränserna enligt principen "en delstat – ett språk". Detta har dock i sin tur lett till protester bland minoritetsfolken mot att deras språk blir undanträngda av delstatsmajoritetens språk.

Engelskans ställning är kontroversiell. Engelska skulle vara officiellt språk bara under en övergångstid efter självständigheten från britterna 1947, men häftigt motstånd i södra Indien mot hindi som enda statsspråk har gjort att engelskan fått vara kvar som officiellt "hjälpspråk" inom administration och näringsliv samt mellan olika språkområden. Många skolor använder det så kallade trespråkssystemet, där man förutom en regional dialekt också lär ut hindi och engelska.

Läs en fördjupning om Kastsystemet här.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Indien i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Nu blir Indien störst i världen (2023-03-13)