Parlamentsval genomförs efter att ha skjutits upp vid två tillfällen. Oroligheter förekommer. President Paul Biyas maktparti Kamerunska folkets demokratiska samling (RDPC) vinner en överväldigande majoritet.

President Paul Biya väljs om för en ny sjuårig mandatperiod. Han har styrt landet sedan 1982 och utsetts till segrare i sju presidentval.

Strider bryter ut mellan regeringsstyrkor och separatister i den engelskspråkiga delen av Kamerun, där protester pågått en tid. Flera tusen människor dör under de följande åren och hundratusentals tvingas fly sina hem.

En författningsändring gör det möjligt för president Paul Biya att omväljas ett obegränsat antal gånger. Dessutom skyddas han från åtal om han skulle lämna presidentposten.

Flerpartival hålls för första gången men bojkottas av 16 oppositionspartier. President Paul Biyas maktparti RDPC (tidigare UNC) blir störst i parlamentet. I presidentvalet som hålls senare samma år segrar Paul Biya för tredje gången.

Flerpartisystem införs efter omfattande protester mot ekonomiska åtstramningar och bristande demokrati.

Ahmadou Ahidjo, president sedan 1960, överlämnar presidentposten till premiärminister Paul Biya.

En ny författning antas och den nio år gamla federationen ersätts av en centraliserad stat. Kamerun blir en enpartistat där enhetspartiet Kamerunska nationella unionen (UNC) blir enda tillåtna parti.

Södra delen av brittiska Kamerun går samman i en federation med Republikan Kamerun. Norra delen ansluter sig till Nigeria.

Franska Kamerun blir självständigt och Republiken Kamerun grundas. Ahmadou Ahidjo blir den nya nationens första president.

En revolt slås ned i franska Kamerun och ett gerillakrig med kommunistiska förtecken inleds.

Efter första världskrigets slut fördrivs tyskarna och området delas upp i en större fransk och en mindre brittisk zon som ligger längs gränsen mot Nigeria.

Kamerun blir ett tyskt protektorat.