FN – Sverige och FN

Sverige blev tidigt medlem i FN och har sedan dess spelat en aktiv roll inom organisationen. För ett litet land som Sverige har det varit viktigt att samarbeta med andra länder för att lösa globala problem. Sverige ger ett stabilt finansiellt stöd till FN och är också ett av få länder som uppfyller FN:s biståndsmål om 0,7 procent av bruttonationalinkomsten.

Den svenska neutralitetspolitiken hindrade inte Sverige från att bli medlem i FN i oktober 1946. Visserligen innebar säkerhetsrådets möjlighet att för medlemsstaternas räkning besluta om militärt ingripande i en konflikt mellan stater att det svenska utrikespolitiska målet att hålla sig neutral i konflikter inskränktes. Detta föranledde emellertid ingen debatt; det fanns tvärtom en bred politisk enighet om ett svenskt FN-medlemskap. Utrikesminister Östen Undén framhöll senare att stormakternas vetorätt i säkerhetsrådet var en garanti för att Sverige inte skulle kunna dras in i några militära stormaktskonflikter genom FN-medlemskapet. 

Vid de två tillfällen när FN under amerikansk ledning använt omfattande militära tvångsåtgärder i konflikter, Koreakriget 1950 och Irakkriget 1991, bidrog Sverige med fältsjukhus och slapp bli direkt militärt involverat. Inom FN:s fredsbevarande operationer hör Sverige, jämte de övriga nordiska länderna, till de länder som ofta ställt upp med trupper. 

Nedrustning, miljö och mänskliga rättigheter hör till områden som särskilt prioriterats av svenska regeringar. Sverige har varit representerat i säkerhetsrådet vid fyra tillfällen, 1957–1958, 1975–1976, 1997–1998 och senast 2017–2018. 

Förutom Dag Hammarskjöld har många svenskar haft viktiga uppdrag inom FN. Några av dem är Folke Bernadotte, som mördades 1948 då han medlade i Palestinakonflikten, Gunnar Jarring, som var medlare i Kashmir 1957 och i Mellanöstern 1967–1990 och Olof Palme, som medlade i kriget mellan Irak och Iran 1980–1988. Alva Myrdal och Inga Thorsson var två kända svenska profiler inom nedrustningsarbetet. På senare år har diplomaten Jan Eliasson haft flera viktiga uppdrag inom FN: 2005–2006 som ordförande i FN:s generalförsamling, 2006 som FN:s särskilde sändebud i Darfurkonflikten i Sudan och 2012–2016 som vice generalsekreterare.