FN – Nedrustning och vapenkontroll

Att verka för nedrustning har ända från början varit en av FN:s viktigaste uppgifter. Ändå har de mest betydelsefulla nedrustningsavtalen tillkommit utanför FN. Vid början av 2020-talet hade de senaste årtiondenas positiva framsteg kring kärnvapennedrustning förbytts till ett betydligt mer osäkert läge. Det berodde inte minst på att relationen mellan USA och Ryssland, de två länder som tillsammans förfogar över 90 procent av världens kärnvapen, blivit allt mer konfliktfylld. 

Viktiga avtal om nedrustning och kärnvapen som kommit till utanför FN är  INF-avtalet från 1987 om skrotning av alla USA:s och Sovjetunionens landbaserade kärnvapen med kort- och medeldistansräckvidd, CFE-avtalet från 1990, då Nato och Warszawapakten enades om att minska de konventionella styrkorna i Europa. Det gäller också Start I- och II-avtalen från 1991 och 1993 om en minskning av de båda supermakternas strategiska kärnvapen och det nya Start-avtalet från 2010 som begränsar de ryska respektive amerikanska kärnvapenstridsspetsarna till 1550. Också det partiella provstoppsavtalet från 1963 som förbjuder provsprängningar av kärnvapen har bildats utanför FN. 

 I februari 2019 sade USA upp INF-avtalet med hänvisning till att Ryssland brutit mot det. Men de båda stormakterna enades i början av 2021 om att förlänga Nya Start-avtalet i fem år.

Ett av de mest välkända avtalen som tillkommit inom FN är Icke-spridningsavtalet (NPT) från 1968, som inte minst ska förhindra att kärnvapenteknologin sprids från kärnvapenmakterna till länder som saknar kärnvapen. Våren 1995 förlängdes ickespridningsavtalet utan tidsbegränsning. Avtalet har i dag ratificerats av alla de kända kärnvapenmakterna, det vill säga USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina. Sydafrika monterade ned sin ännu outvecklade kärnvapenarsenal 1991 och undertecknade avtalet. Omkring 190 stater är parter till icke-spridningsavtalet och har därmed åtagit sig att inte utveckla eller skaffa kärnvapen och i de fem kärnvapenmakternas fall, att sträva efter nedrustning men samtidigt främja samarbete kring civil kärnteknologi.

Det finns sedan länge motsättningar bland fördragets parter som bottnar i att några stater, i synnerhet kärnvapenmakterna, vill att arbetet för ickespridning prioriteras medan andra vill se ökade ansträngningar när det gäller arbetet med att nedrusta kärnvapenarsenalerna.

Fyra stater som man tror, eller vet, har kapacitet att utveckla kärnvapen står utanför  fördraget: Israel, Indien, Pakistan och Nordkorea som lämnade Ickespridningsavtalet 2003 (se Nordkorea). Indien och Pakistan genomförde provsprängningar av kärnvapen 1998 och Nordkoreas kärnvapenprov under 2000-talets första årtionden.

Vart femte år håller NPT:s medlemsstater en översynskonferens för att utvärdera hur avtalet efterlevs. Översynskonferenserna har speglat motsättningarna mellan NPT:s parter och ofta lamslagit arbetet. Medlemmarna har endast kunnat enas om ett slutdokument vid ungefär varannan konferens. Det har under årens lopp byggts upp en växande frustration bland icke-kärnvapenstaterna över att arbetet inom NPT har gått så trögt.

Efter översynskonferensen 2010 började kärnvapnens katastrofala konsekvenser för människan få allt större uppmärksamhet, en fråga som drevs av ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons). Ett skäl till att kärnvapenhotet framstod som aktuellt på nytt, var att en del kärnvapenmakter hade börjat modernisera och bygga upp sina kärnvapenarsenaler, inte minst Kina. Nya vapenteknologier och olika avancerade vapensystem har under senare år också börjat diskuteras inom FN som ett allt större hot.

ICAN fick 2017 Nobels fredspris för sin strävan att få till stånd en konvention om förbud mot kärnvapen. Inför översynskonferensen 2015 uppmanade fyra femtedelar av ickespridningsfördragets medlemmar till nedrustning med hänvisning till den humanitära dimensionen. Efter en resolution i generalförsamlingen i slutet av 2016 inleddes förhandlingarna om konventionen om ett kärnvapenförbud Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, TPNW. 2017 röstade 122 stater i FN:s generalförsamling ja till överenskommelsen. Konventionen, innebär ett förbud mot att utveckla, testa, producera, inneha och att använda kärnvapen. Förbudet gäller också hot om att använda kärnvapen.

Samtliga kärnvapenstater har avstått från att underteckna konventionen. Konventionen trädde i kraft i början av 2021 efter att den undertecknats av 50 stater.

År 1996 var konventionen som helt förbjuder provsprängningar av kärnvapen, CTBT, färdig att undertecknas efter närmare 40 års arbete i FN. Men CTBT har ännu inte trätt i kraft – trots 184 signaturer från stater och 168 ratificeringar. Det kan ske först när det signerats och/eller ratificerats av Kina, Nordkorea, Egypten, Indien, Iran, Israel, Pakistan och USA (dessa länder listades i samband med förhandlingarna om CTBT i en grupp med totalt 44 länder med kärnreaktorer, så kallade Annex 2-länder, som skulle behöva ansluta sig till avtalet för att det skulle träda i kraft).

Viktiga för nedrustningsarbetet och kampen mot kärnvapen är de avtal om kärnvapenfria zoner som tillkommit i delar av världen med stöd av FN. En målsättning i den handlingsplan som upprättades under översynskonferensen av ickespridningsavtalet 2010 var att verka för att bilda en kärnvapenfri zon i Mellanöstern. Någon sådan har dock ännu inte kommit till stånd.

Sedan 1952 har FN en särskild nedrustningskommission som framför rekommendationer till generalförsamlingen. Nedrustningskonferensen i Genève, som idag består av 65 stater inklusive de fem kända kärnvapenmakterna, inkluderades i FN-systemet 1978. Under de senaste åren har arbetet i konferensen mer eller mindre stått stilla, bland annat på grund av meningsskiljaktigheter mellan framför allt USA och Kina och andra enskilda kärnvapenstater som velat förhindra att deras egen kapacitet och arsenaler påverkas. Konferensen har under många år tvistat om ett avtal som förbjuder produktion av fissilt material för kärnvapen. Om framställningen av klyvbart material som utgör själva bränslet i kärnvapen kan kontrolleras, begränsas också möjligheten att tillverka kärnvapen. Vissa stater anser att det bara ska vara nyproduktion av klyvbart material som ska förbjudas. Då skulle stater med stora existerande lager, i synnerhet USA och Ryssland, inte beröras lika hårt. Andra stater vill att avtalet ska gälla både existerande lager och nyproduktion.

Internationella atomenergiorganet, IAEA, bildades 1956 och har till uppgift att utveckla och vägleda stater i en fredlig utveckling av kärnkraften. Organisationen är dock mest känd för uppgiften att övervaka att nukleärt material eller utrustning tänkt för fredlig användning inte utnyttjas för militära syften. IAEA svarar för kontrollen av icke-spridningsavtalet.

Mot Irak reagerade FN kraftfullt efter Kuwaitkriget 1991 för att tvinga regimen att göra sig av med sina massförstörelsevapen. Säkerhetsrådets resolutioner från 1991 som drog upp riktlinjerna för en vapenvila innehöll krav om att Irak skulle förstöra sina kemiska och biologiska vapen. Två särskilda kommissioner, Unscom 1991–1998 samt Unmovic, upprättad 1999, bildades av säkerhetsrådet för att utföra vapeninspektioner i Irak. Även IAEA genomförde inspektioner för att förhindra att Irak tillverkade kärnvapen. Ett av de officiella motiven till USA:s och Storbritanniens krig mot Irak 2003 var att förhindra irakisk framställning av kärnvapen och biologiska och kemiska vapen. När det flera månader senare ännu inte hittats några bevis på att Saddams regim hade haft kvar massförstörelsevapen började motiven till kriget ifrågasättas.

Under 2000-talet har Nordkoreas och Irans kärnvapenpolitik varit i fokus, inte minst i FN:s säkerhetsråd, som infört sanktioner mot båda länderna (se Fred och säkerhet). 

Nordkorea lämnade NPT 2003 och har sedan 2006 genomfört sex provsprängningar. Landet har även tillverkat och testat ballistiska missiler med lång räckvidd, kopplat till kärnvapenprogrammet (se Nordkorea).

När det gäller Iran träffades sommaren 2015 en överenskommelse mellan Iran och de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd samt Tyskland och EU (Joint Comprehensive Plan of Action, JCPOA) som skulle begränsa det iranska kärnteknikprogrammet i utbyte mot att de sanktioner som införts mot landet hävdes. Från 2019, sedan USA valt att lämna avtalet 2018, meddelade Iran meddelat att man inte längre anser sig bunden av överenskommelsen om det iranska kärnenergiprogrammet (se vidare Iran).

Användningen av såväl kemiska som biologiska (till exempel sjukdomsalstrande) vapen är förbjuden i folkrätten. Ändå är dessa vapen ett stort problem och flera stater har ännu inte anslutit sig till FN:s konventioner. Det finns ett system för att övervaka hur anslutna stater efterlever den kemiska konventionen, men däremot, trots många års förhandlingar, ingen motsvarighet för kontrollen av den biologiska.

Ett mycket uppmärksammat exempel på användning av kemiska vapen på senare år har varit i det syriska inbördeskriget under 2010-talet, där dessa vapen vid ett flertal tillfällen använts av den syriska regimen. Efter en attack med saringas mot en förort till Damaskus 2013 undertecknade syrien konventionen om kemiska vapen och gick med på att dess kemiska vapen förstördes. Då hade USA hotat med en militär attack mot regimen. Syrien lämnade ifrån sig kemiska vapen, men enligt experter inte alla, under hösten 2013 och våren 2014 under uppsikt av en gemensam grupp bestående av FN och OPCW (UN-OPCW Joint Investigative Mechanism, JIM) (OPCW övervakar efterlevnaden av kemvapenkonventionen). Den syriska regeringen har dock anklagats för att använda både sarin och improviserade klorgasbomber även efter detta. JIM:s mandat upphörde i november 2017, då hade gruppen kunnat bevisa att den syriska regimen var ansvarig för fyra kemvapenattacker och extremistgruppen Islamiska staten (IS) för två. Försök av säkerhetsrådet att etablera en ny gemensam undersökningsgrupp har stoppats av Ryssland. Sedan 2013 har OPCW också en undersökninggrupp i Syrien (OPCW Fact Finding Mission) som enbart undersöker huruvida kemiska vapen använts.  

En viktig milstolpe var när Ottawakonventionen, som förbjuder antipersonella minor, antogs 1997. En särskild handlingsplan för bland annat minröjning fastställdes vid ett toppmöte i Nairobi 2004. 

FN försöker även motverka spridningen av konventionella vapen. 1993 bildade FN ett register över försäljning och köp av sådana vapen. FN har också velat stoppa den illegala handeln med och spridningen av lätta vapen som gevär och pistoler.

Ett annat nytt avtal är konventionen som förbjuder användningen av så kallade klusterbomber, det vill säga bomber som består av flera mindre bomber som släpps ut från flygplan i behållare. Konventionen antogs 2008 och trädde i kraft 2010. År 2013 hade 81 stater anslutit sig till konventionen.