FN – Mänskliga rättigheter

Arbetet för att skydda mänskliga rättigheter är en mycket betydelsefull del av FN:s verksamhet. Regelverket för mänskliga rättigheter räknas idag till organisationens  största framgångar och har fått stort genomslag i länders lagstiftning världen över. 

Med förintelsen av sex miljoner judar i färskt minne såg FN:s grundarstater efter andra världskriget det som en huvuduppgift att förhindra framtida kränkningar av de mänskliga rättigheterna (MR). Deklarationen om de mänskliga rättigheterna från 1948 har idag stort stöd bland världens stater. 1966 antogs två grundläggande konventioner om MR – konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter respektive den om politiska och civila rättigheter.

Konventionen om politiska och civila rättigheter omfattar klassiska rättigheter som rösträtt, yttrandefrihet och religionsfrihet, rättigheter på det juridiska området som rör rättssäkerhet och rättsskydd samt förbud mot tortyr och slaveri. Den hade i slutet av 2020 ratificerats av 173 stater medan 171 stater hade ratificerat konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Den senare omfattar bland annat rätten till arbete, utbildning, läkarvård och godtagbara levnadsvillkor.

Under årens lopp har FN antagit en lång rad andra konventioner och deklarationer som ska skydda mot tortyr och slaveri eller värna om särskilt utsatta gruppers rättigheter, till exempel minoriteter, urbefolkningar och handikappade. En av de mest omtalade konventionerna från senare år är konventionen om barnets rättigheter från 1989, som har ratificerats av 196 länder eller självstyrande områden.

FN:s medlemsstater beslöt vid toppmötet i september 2005 att ersätta den tidigare Kommissionen för de mänskliga rättigheterna med FN:s råd för mänskliga rättigheter. Det nya rådets 47 medlemmar skulle väljas av generalförsamlingen, och inte som den tidigare kommissionens medlemmar av Ecosoc,. Ett av skälen till att bilda det nya rådet var den omfattande kritik som hade riktats mot kommissionen. Det hade under senare år upplevts som ett allt större problem att länder kända för kränkningar av mänskliga rättigheter kunde få medlemskap i kommissionen och där verka för att förhindra aktioner mot den egna regimen.

Toppmötet 2005 kunde dock inte enas om att ge rådet den kraft som generalsekreteraren och andra initiativtagare hade planerat. Rådet fick fler medlemmar än vad som föreslagits, och det behövdes inte heller stöd från två tredjedelar av generalförsamlingen för att utse rådsledamöterna, som var ett annat förslag. Därigenom blev det svårare att förhindra att länder med bristande respekt för mänskliga rättigheter valdes in i rådet.

Rådet tog över kommissionens uppgifter att övervaka MR-situationen i olika länder och utveckla nya vägar för hur mänskliga rättigheter ska kunna respekteras. Men även MR-rådet har fått kritik för att länders politiska intressen har fått gå före värnandet om mänskliga rättigheter. Bedömare har pekat på att fall av systematiska och grova MR-kränkningar inte kommit upp i rådet och det har framhållits som en brist att frivilligorganisationer inte har någon större möjlighet att delta i debatter. En del rådsmedlemmar har en negativ inställning till att rådet riktar kritik mot länder och vill undvika den typen av resolutioner.

USA valde under president George W Bush att stå utanför MR-rådet i protest mot att man ansåg att auktoritära stater fått för stort inflytande. Men när Barack Obama blev ny amerikansk president valde han och hans administration att söka plats i rådet. USA blev invalt i maj 2009. Nio år senare valde USA, då med Donald Trump på presidentposten, att lämna MR-rådet, som kritiserades för att vara politiserat inte minst genom att lägga oproportionerlig stor vikt vid Israel genom att ha som en ständig punkt på dagordningen situationen i Palestina och de ockuperade områdena, medan inget annat land var föremål för en sådan återkommande punkt. Men USA:s nye president Joe Biden uppgav i början av 2021 att landet hade för avsikt att på nytt kandidera för medlemskap.

Det som lyfts fram som ett av rådets främsta trumfkort är den genomgång som görs i en särskild granskningsprocess (Universal Periodic Review, UPR) av alla FN:s medlemmar. Varje stat får vart fjärde år lämna en rapport om vad som görs för att stärka MR-situationen i landet medan två andra rapporter redovisar uppgifter från andra av FN:s MR-organ samt från frivilligorganisationer. Det finns inga sätt för kommissionen att tvinga ett land att följa de rekommendationer som görs i denna process, men granskningen är ett sätt för frivilligorganisationer att utkräva ansvar av regeringar, till exempel för förändringar som de har åtagit sig att genomföra i tidigare UPR. Rådet har också möjlighet att hålla specialmöten kring allvarliga situationer, t ex har det hållits kring våldsamheter i Centralafrikanska republiken, Elfenbenskusten och Sri Lanka i samband med slutfasen av inbördeskriget där. Rådet kan också tillsätta särskilda utredningar (fact finding missions) för att ta reda på läget för mänskliga rättigheter eller så kallade undersökningskommissioner. Ett exempel är till exempel den kommission som 2013 upprättades för Nordkorea, vilken året därefter rapporterade om omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter, vissa så grova att de kan betecknas som brott mot mänskligheten. Andra länder som utreddes under 2010-talet var Myanmar och Syrien.

FN-arbetet för mänskliga rättigheter leds sedan 1997 av en så kallad högkommissarie (High Commissioner). Posten inrättades som ett resultat av Världskonferensen om mänskliga rättigheter som hölls i Wien 1993.

Högkommissariens uppgift är bland annat att se till att MR-arbetet inom FN-systemet samordnas och att föra en dialog med regeringar för att de ska verka för MR. Vid kommissariatet utförs också alltifrån rapportering och insamling av fakta till administration av MR-bistånd och stöd till olika kommissioner och andra uppdrag.

Övervakningen av de mänskliga rättigheterna genomförs på olika sätt inom FN. Dels övervakas flera konventioner av särskilda kommittéer som granskar rapporter från de anslutna staterna om hur de efterlever konventionen. Dels finns en särskild klagomålsprocedur där individer eller grupper kan rapportera om grova och systematiska kränkningar av MR till kommissariatet i Genève. Klagomålen utreds tillsammans med två särskilda arbetsgrupper.

Arbetsgrupperna väljer ut de fall som kräver att MR-rådet tar ställning till dem. Rådet kan välja att tillsätta en expert för att undersöka situationen vidare och inkomma med en rapport. Man kan också offentliggöra särskilt grova fall av systematiska kränkningar – ett förhållandevis effektivt straff, eftersom länder ogärna utsätter sig för negativ publicitet och fördömanden världen över.

Länge saknade konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ett tilläggsprotokoll med en klagomålsprocedur för enskilda. Men 2013 trädde ett protokoll i kraft, 37 år efter att konventionen för civila och politiska rättigheter fått ett sådant.

Det finns sedan 2007 en expertmekanism för urbefolkningars rättigheter (EMRIP) som ger råd till rådet för mänskliga rättigheter i dessa frågor utifrån deklarationen för urbefolkningars rättigheter. Ett forum för minoritetsfrågor fungerar som en plattform för att dialog och samarbete, särskilt mellan stater och minoriteter.
MR-rådet kan också utse särskilda rapportörer för att undersöka situationen i länder eller utreda en viss fråga (Special procedures). Dessa ger en årlig rapport till MR-rådet och ibland också till generalförsamlingen.

Länder som anklagas för MR-kränkningar har traditionellt gått till motangrepp genom att hävda att FN gör intrång i deras interna angelägenheter och därmed bryter mot icke-interventionsprincipen i FN-stadgan. Det finns emellertid en allt större internationell enighet idag om att grova kränkningar av MR hotar internationell fred och säkerhet och därmed motiverar att FN blandar sig i, ibland även med våldsmedel.

Sedan slutet av 1990-talet har det funnits en allt större strävan inom FN att arbetet för mänskliga rättigheter ska genomsyra hela verksamheten. MR-experter har börjat inkluderas i andra FN-organs arbete och har blivit en viktig del av både många fredsuppdrag och humanitära insatser.