FN – Katastrofhjälp

Under slutet av 1990-talet och på 2000-talet har behovet av katastrofinsatser i samband med svåra naturkatastrofer växt. Men det är inte längre enbart vid naturkatastrofer som FN förmedlar katastrofhjälp. Det har blivit vanligare att FN ingriper i inbördeskrig för att ge mat och mediciner, för att ta hand om flyktingar och röja minor.

 I december 2004 drabbade en flodvåg orsakad av en jordbävning (tsunami) flera länder i Syd- och Sydöstasien och dödade mer än 200 000 människor. Ett skäl till att tsunamin fick så svåra konsekvenser var avsaknaden av ett varningssystem för tsunami i Indiska Oceanen. FN-organet Unesco inledde efter tsunamikatastrofen ett arbete för att bygga upp varningssystem i flera av världshaven. FN-toppmötet 2005 beslöt att inrätta ett globalt varningssystem för alla typer av naturkatastrofer. 
Ett problem för FN:s katastrofarbete har varit att en del katastrofer tenderar att negligeras av givarländerna. Stödet i samband med tsunamikatastrofen 2004 var enormt men en del kriser som FN har bett om stöd till har bara fått tjugo procent av det bidrag som man har begärt. En särskild katastroffond (Central Emergency Response Fund), bildades 2006 för att öka FN:s möjlighet att agera vid katastrofer. Genom den skulle FN-organ snabbt kunna sätta in katastrofhjälp medan behovet är som störst. 

Ett annat problem för det humanitära arbetet är att regeringar eller andra mäktiga aktörer som milisgrupper inte ger humanitära organisationer som vill förmedla katastrofhjälp tillträde till nödställda områden, något som till exempel har varit fallet i Syrien, Somalia och Sri Lanka. 

Civilbefolkningen har blivit allt mer utsatt i samband med inbördeskrig. Ibland har biståndet endast kunnat föras in i ett land under beskydd av fredsbevarande styrkor. Denna utveckling har gjort att även biståndsarbetare utsatts för stora faror.

En särskild kommitté bestående av FN-organ som arbetar med humanitärt stöd och andra hjälporganisationer utanför FN bildades vid början av 1990-talet. Syftet var att göra hjälparbetet effektivare genom närmare samarbete. Kommittén leds av undergeneralsekretaren för humanitära frågor och samordnaren för FN:s hjälparbete. Denne är också chef för FN-kontoret för samordning av humanitära frågor (Office for the Coordination of Humanitarian Affairs, OCHA) som bildades 1998. De FN-organ som i första hand svarar för själva räddningsarbetet och stödåtgärder vid katastrofer är Världshälsoprogrammet, UNDP, UNHCR och Unicef.

Vid FN:s tredje världskonferens i Japan antogs i mars 2015 Sendairamverket för katastrofriskreducering. Det omfattar både stora och små katastrofer alltifrån naturolyckor till teknologiska, biologiska, miljömässiga och hälsorelaterade risker. Sendairamverket ska gälla fram till 2030 men är frivilligt för stater och förutsätter ett samarbete med lokala myndigheter och andra privata aktörer. Ramverket ska bidra till sju globala mål däribland att minska antalet dödsoffer i katastrofer och att antalet människor som drabbats negativt på andra sätt samt minska de ekonomiska förlusterna och skadorna på infrastruktur. Man vill även att fler länder ska utarbeta nationella och lokala strategier för katastrofriskreducering och öka användningen av system för tidig varning och krisinformation. Det har utarbetats ett system för att mäta hur länder uppnår målen, Sendai Framework Monitor (SFM) System. Medlemsstaterna får stöd i detta av FN och rapporteringen är nära förbunden med processen för rapportering av de globala utvecklingsmålen SDG.

Under senare år har insikten om vilken betydelse det kan ha med olika system som kan ge en tidig varning för att förebygga katastrofer. Det har exempelvis utarbetats en modell som kan varna för ett kommande kolerautbrott flera veckor i förväg och ett system för förebyggande insatser vid förväntad torka i Somalia.