FN – Inledning

De länder som 1945 grundade Förenta Nationerna, FN, drog upp riktlinjer för en mäktig världsorganisation som inte bara skulle ”rädda kommande släktled undan krigets gissel” utan också utgöra en plattform för länders samarbete i ekonomiska och sociala frågor. Många av de stora visionerna visade sig långt svårare att uppfylla än vad man hoppats. Under långa perioder av FN:s existens har politiska meningsskiljaktigheter mellan länder hindrat verksamheten från att fungera som det var tänkt.

Det kalla kriget mellan öst och väst förlamade under fyra decennier FN:s arbete för fred och säkerhet utifrån stadgan. Men det kyliga internationella klimatet under öst–västkonflikten bidrog samtidigt till att världssamfundet tvingades skapa nya former för att kunna verka för fred. Så uppstod till exempel FN:s fredsbevarande styrkor.

En annan politisk stötesten som fick starka återverkningar på organisationen var konflikten mellan utvecklingsländer och industrialiserade länder som seglade upp under 1960- och 1970-talen, sedan utvecklingsländerna blivit självständiga och fått medlemskap i FN.

Den rättvisa fördelning av världens resurser och den sociala utveckling som fattiga länder krävt har ännu inte kommit till stånd, mycket på grund av bristande politisk vilja från de rika ländernas sida. Samtidigt har nya tillväxtekonomier i Asien och Latinamerika bidragit till att spelplanen och den traditionella uppdelningen i Nord och Syd ändrats, medan även vissa afrikanska länder haft en stark ekonomisk utveckling under 2000-talet.

Efter det kalla krigets slut förändrades FN i takt med att förväntningarna på dess förmåga att skapa fred och säkerhet i världen ökade. De fredsbevarande operationerna blev större och mer mångfasetterade än tidigare. I skuggan av de fruktansvärda misslyckandena i Rwanda och Bosnien under 1990-talets första hälft drogs flera lärdomar som påverkade utformningen av nya fredsinsatser.
Under 2000-talets första femton år kom de så kallade millenniemålen, åtta mätbara mål som skulle motverka fattigdom, hunger, sjukdomar, analfabetism med mera, att få en central plats i FN:s utvecklingsarbete. De bidrog till att föra utvecklingen framåt och erfarenheterna av dessa gjorde att världens länder kunde enas om nya globala utvecklingsmål, Sustainable development goals (SDG), samlade i Agenda 2030 som gav hopp om en ljusare framtid för hela världen. Målen har kommit att genomsyra hela FN:s utvecklingsarbete.

Dagens globaliserade värld ställer FN inför nya utmaningar som klimatförändringar, fattigdom, ökade klyftor, inbördeskrig, pandemier som den som utbröt i början av 2020 till följd av det nya coronavirus som först började spridas i Kina. Kraven har ökat på att FN ska förändra sitt arbete för att mer vara i samklang med dagens värld. Många pekar inte minst på att FN:s säkerhetsråd inte speglar de globala maktförhållandena i världen och därför borde förändras.

Samtidigt har FN:s arbete för fred och säkerhet åter försvårats under det senaste årtiondet. Det lovande samarbetsklimatet från 1990-talet har övergått i fientligare tongångar, polarisering, ifrågasättande av demokrati och ett rättsbaserat samhälle medan spänningarna mellan stormakterna blivit allt djupare. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har ytterligare förvärrat det säkerhetspolitiska läget.

FN:s medlemsantal har idag ökat till 193 stater i och med att Montenegro blev medlem 2006 och Sydsudan 2011. Därmed omfattar organisationen alla jordens internationellt erkända länder utom Vatikanstaten. Taiwan, som endast erkänts av ett fåtal stater, saknar, liksom till exempel Kosovo, medlemskap. Palestina har sedan 2012 status som observatörsstat.