Syrien – Modern historia

Tiden efter andra världskriget blev instabil och präglades av en rad militärkupper. Oroligheterna i regionen spillde över på Syrien. När staten Israel utropades 1948 gick Syrien tillsammans med andra arabländer till angrepp. 1970 grep Hafiz al-Assad makten och styrde genom Baathpartiet och säkerhetstjänsterna. Assad sökte stärka Syriens regionala roll och utkämpade krig mot Israel. Han efterträddes 2000 av sin son, Bashar. Denne genomförde vissa ekonomiska reformer men behöll greppet om makten. Inbördeskrig bröt ut 2011 och Assad drevs bort från makten 2024.

Efter andra världskriget stagnerade Syriens ekonomi. När tullunionen med Libanon upplöstes i början av 1950-talet förlorades en viktig handelsväg, vilket förvärrade den ekonomiska krisen. Missnöjet spred sig och regeringar avlöste varandra. Under andra halvan av decenniet började vänsterpartier vinna stöd – främst Baathpartiet med sin socialistiska och arabnationalistiska agenda, samt kommunistpartiet. Syrien började samarbeta med Sovjetunionen.

1958 gick Syrien samman med Egypten i Förenade arabrepubliken, ett försök att skapa arabisk enhet. Unionen upplöstes tre år senare efter ett militärt uppror i Damaskus. Den civila regering som tog över blev kortlivad, och militärerna grep på nytt makten.

Baathpartiet tar över
Baathpartiet, stödda av officerare från landsbygden, tog makten1963. Regimen förstatligade banker och industrier, och genomförde jordreformer som bröt den traditionella sunnitiska elitens makt. Många av de nya makthavarna var alawiter, vilket skapade missnöje bland sunnimuslimerna.

1967 deltog Syrien i sexdagarskriget mot Israel och förlorade Golanhöjderna – en förlust som skulle prägla landets politik i decennier.

Hafiz al-Assad till makten

Efter interna strider inom Baath tog försvarsminister Hafiz al-Assad makten i en kupp 1970. Han befäste sin makt genom att placera släktingar och trogna anhängare på nyckelposter. Assad mjukade upp den ekonomiska politiken och gav privatsektorn större utrymme, samtidigt som han behöll banden till Sovjetunionen och förbättrade relationerna till arabvärlden. En kortlivad federation ingicks 1971 med Egypten och Libyen.

1973 fick Syrien en ny författning som formellt bekräftade Baathpartiets dominans och presidentens nästintill oinskränkta makt. Samma år deltog Syrien i oktoberkriget mot Israel och återtog en del av Golanhöjderna. Kriget framställdes i Syrien som en seger och stärkte Assads prestige.

Den ekonomiska tillväxten ökade under senare delen av 1970-talet, delvis tack vare stöd från oljeländerna. Men stödet ledde också till ineffektivitet och inflation. 1976 sände Assad syriska trupper till Libanon (se Utrikespolitik och försvar), ett impopulärt och kostsamt beslut.

Från slutet av 1970-talet växte oppositionen, både från intellektuella och från sunnimuslimska grupper, främst Muslimska brödraskapet. De förkastade alawiternas dominans och regimens sekulära styre. Assads säkerhetstjänster slog ned både väpnade rörelser och fredliga oppositionella. En våldsspiral inleddes som fortsatte in på 1980-talet. Missnöjet kulminerade i upproret i staden Hama 1982, där tusentals dödades när regeringssoldater krossade revolten. Massakern blev en symbol för regimens brutalitet.

Ekonomin stagnerade under 1980-talet. Låga oljepriser och torka minskade inkomsterna. Inflation och korruption präglade vardagen. När Assad drabbades av sjukdom 1983 försökte en av hans bröder ta makten, men misslyckades. Assad återtog kontrollen och stärkte säkerhetstjänsternas roll.

Efter Sovjetunionens fall tvingades Syrien göra kursändringar. Landet deltog på USA:s sida i Kuwaitkriget 1991, vilket gav ekonomiska fördelar och finansiellt stöd från staterna vid Persiska viken. Ekonomin växte tillfälligt, men reformerna var begränsade.

Hafiz al-Assad säkrade sin makt vid flera presidentval utan verklig opposition. En plan att låta äldste sonen Basil ärva makten gick i stöpet när denne omkom i en trafikolycka 1994. Sonen Bashar kallades hem från läkarstudier i London, genomgick en militär utbildning och fick ansvar för delar av Syriens utrikespolitik.

Bashar al-Assads första år vid makten

När Hafiz al-Assad dog 2000 ändrades författningen så att den 34-årige Bashar kunde ta över. Han valdes med 97 procent av rösterna i en folkomröstning.

Till en början präglades hans styre av hopp. Oppositionella återvände, politiska diskussioner blomstrade, och man talade om en "Damaskusvår". Men redan 2001 slogs reformrörelsen ned och oppositionella fängslades.

Relationerna med väst försämrades under 2000-talet, särskilt efter mordet på Libanons premiärminister Rafiq al-Hariri 2005, som många ansåg att Syrien och dess allierade låg bakom. Syriska trupper tvingades lämna Libanon efter nästan 30 år. FN:s säkerhetsråd beslöt 2007 att inrätta en internationell domstol för Haririmordet. Assad stärkte banden med Iran och den shiamuslimska rörelsen Hizbollah.

Regimens ställning stärktes dock i Mellanöstern när USA sökte Syriens stöd för att dämpa våldet i Irak. Assad stärkte också sin roll i Libanon, särskilt efter ett kort krig mellan Israel och Libanon 2006. Assad återknöt även kontakter med flera stater som brutit med honom på grund av Irakkriget eller Haririmordet, däribland USA och Saudiarabien. Libanesiska politiker som protesterat mot Syriens inflytande tvingades resa till Damaskus och be om ursäkt.

När hotet mot hans regim avtog började Assad slå till hårdare mot den oppositionsrörelse som delvis hade tolererats. Säkerhetstjänsterna ökade också trycket mot konservativa islamiska grupperingar, och grep såväl extremister med band till terrornätverket al-Qaida som fredliga predikanter.

Arabiska våren

Under 2000-talet försämrades ekonomin. Jordbruket drabbades av torka, oljeproduktionen avtog och privatiseringar ökade klyftorna. Arbetslösheten växte, medan korruptionen frodades. Oppositionen förblev svag men missnöjet växte.

2011 inspirerades syrier av folkliga uppror i Nordafrika, kända som arabiska våren. Demonstrationer i Daraa slogs brutalt ned, vilket utlöste större protester över landet. Regeringen svarade med stridsvagnar och massarresteringar. Den sunnimuslimska majoriteten blev en alltmer central del av oppositionen, medan minoritetsgrupper ofta slöt upp bakom Assad.

I juli 2011 bildades Fria syriska armén av desertörer från armén. Strider bröt ut. USA, EU och regionala makter införde sanktioner och började stödja oppositionen. Inbördeskriget var ett faktum.

Striderna nådde Damaskus och Aleppo 2012. Samtidigt drog sig regeringen tillbaka från kurdiska områden i norr, där lokala kurdiska styrkor tog kontroll. Rebellerna förblev splittrade, och islamistiska grupper fick allt mer inflytande.

Regimen hotades av amerikanska attacker efter ett avslöjande om att den använt kemiska stridsmedel. USA övertygades av Ryssland att låta Organisationen för förbud mot kemiska vapen, OPCW, ta hand om och förstöra Syriens kemvapen. Även Assad accepterade förslaget, som genomfördes under 2013 och 2014.

Åren därefter växte jihadistorganisationen Islamiska staten (IS) sig starkare. Rörelsen utropade 2014 ett kalifat som omfattade stora delar av Syrien och Irak. USA och dess allierade inledde flyganfall. Kurdiska styrkor, stödda av väst, spelade en nyckelroll i kampen mot IS som tillämpade ett brutalt styre, med offentliga stympningar och avrättningar.

Regionala stormakter ingriper
Kriget drog in grannländer och stormakter. Hizbollah stred för Assad, medan Turkiet stödde rebeller och bekämpade kurdiska styrkor nära sin gräns. Israel genomförde återkommande attacker mot olika mål.

När Ryssland 2015 direkt ingrep militärt till stöd för Assad vände krigslyckan. Regeringen återtog stora delar av landet, medan rebellerna trängdes undan till enklaver – särskilt Idlib i nordväst.

Rebellkontrollerade städer i områden öster om huvudstaden belägrades under flera år. Tiotusentals människor dog i bombanfall eller svalt ihjäl. Hjälpsändningar släpptes bara undantagsvis fram. En offensiv inleddes mot rebellgrupper i olika enklaver, och bland annat återtogs det symboliskt viktiga Daraa i söder. Det var där revolten inleddes under den arabiska våren. Miljoner syrier flydde, främst till grannländerna Turkiet, Libanon och Jordanien, men också till Europa.

2016 gick även Turkiet aktivt in i kriget för att angripa både IS och de kurdiska styrkor som har nära band till PKK-gerillan i Turkiet. 2018 och 2019 genomförde Turkiet nya offensiver mot kurdiskt kontrollerade områden.

Trots FN:s försök till fredssamtal blockerades framsteg av stormakternas oenighet. Ryssland och Iran fortsatte att stödja Assad, medan USA var mer inriktat på att besegra IS än att avsätta den syriske ledaren. IS krossades territoriellt 2017–2019. Städer som Raqqa och Deir ez-Zor befriades av kurdiskt dominerade SDF-styrkor med stöd från USA. Men när USA drog sig tillbaka 2019 blev kurderna sårbara, och lät regimen ta över delar av gränsområden för att hålla tillbaka Turkiet.

Assadregimens fall, ny makthavare
Under inbördeskrigets senare år försökte Assad stödd av Ryssland, Iran och Hizbollah ta kontroll över fler områden. Han lät sig omväljas till president 2021.

I slutet av 2024 inledde rebeller anförda av den islamistiska rörelsen Hayat Tahrir al-Sham (HTS) en blixtoffensiv i norra Syrien. Assads styrkor, försvagade av åratal av strid och av att allierade som Iran och Ryssland pressades av yttre konflikter, bjöd svagt motstånd. Städer som Aleppo, Homs och Hama föll snabbt.

I december 2024 intogs Damaskus. Assad flydde till Ryssland, och Baathregimens decennielånga styre kollapsade. HTS-ledaren Ahmed al-Sharaa (tidigare känd som Abu Mohammed al-Julani) trädde fram som Syriens nye makthavare.

Om våra källor