Våldsspiral i regionen

Det var när den västafrikanska ekonomiska samarbetsorganisationen Ecowas 1990 sände en militär trupp, kallad Ecomog, för att försöka skapa fred i Liberia som våldspiralen i regionen tog fart. Styrkan dominerades av soldater från de tidigare brittiska kolonierna Nigeria och Ghana. Men samtidigt som Ecomog skyddade den dåvarande interimsregeringen kom de liberianska rebellrörelserna att uppfatta den som en krigförande part. Nigerias dominerande roll blev omdiskuterad, eftersom landet tycktes agera både som fredsmäklare och vapenleverantör. En direkt följd av Ecomogs ingripande var att NPFL-rebellernas ledare Charles Taylor hjälpte sin sierraleonske vän Foday Sankoh att bilda rebellrörelsen Ruf, som 1991 tog till vapen mot armén i Sierra Leone. Detta var Taylors hämnd för Sierra Leones medverkan i Ecomog, som hade hindrat NPFL att erövra Monrovia och ta makten. Som svar på Taylors delaktighet i det sierraleonska inbördeskriget hjälpte grannlandets regering liberianska flyktingar att bekämpa NPFL.

År 2000 höll EU inne utlovat bistånd på motsvarande närmare en halv miljard kronor som straff för att Taylor, som då var president, gav stöd till Ruf. Liberias regering anklagades för att hålla gerillan med nya vapen och för att hjälpa den att smuggla ut olagligt brutna diamanter. FN:s säkerhetsråd införde 2001 sanktioner mot Liberias regering för dess stöd till Ruf. Vapenförsäljning till Liberia förbjöds, liksom export från Liberia av diamanter och senare även timmer. Efter den demokratiskt valda regeringens tillträde 2006 beslöt säkerhetsrådet i juni samma år att upphäva förbudet för export av virke. 2007 slopades även sanktionerna mot export av diamanter.

Charles Taylor vistades under sin landsflykt på 1980-talet (se Modern historia) bland annat i Libyen och Burkina Faso och byggde upp nära band med regeringarna där. Från bägge länderna fick NPFL merparten av sina vapen, som smugglades in via Elfenbenskusten. Även den franska staten och vapenindustrin hade länge goda relationer till Taylor. Efterhand som Ruf försvagades och den illegala handeln med Sierra Leone försvårades av FN vände sig Taylor i allt högre grad mot Elfenbenskusten, där han odlade kontakter med regimkritiska grupper inom bland annat militären. Liberianska soldater deltog i det väpnade uppror som bröt ut i Elfenbenskusten 2002 och regimen där anses som motdrag ha spelat en stor roll vid bildandet av rebellrörelsen Model, som anslöt sig till upproret mot Taylor i början av 2003.

Även Guinea drogs in i konflikten i Liberia. Guinea fick i början av 1990-talet ta emot mängder av liberianska flyktingar och stödde liksom Sierra Leone de miliser som bekämpade Taylor. Efter de nya stridsutbrotten i nordvästra Liberia 1999 fick Lurdrebellerna enligt FN och andra källor betydande stöd av den guineanska staten.

Oroligheter förekom dock i gränsområdet mellan Liberia och Elfenbenskusten. Liberianska legosoldater slogs på bägge sidor i samband med våldsutbrotten i grannlandet på 2000-talet. 2012 kom rapporter om att krafter lojala med den förre ivorianske presidenten Laurent Gbagbo höll på att bygga upp nya milisgrupper i östra Liberia som gjorde räder in Elfenbenskusten. På hösten samma år kom de två ländernas regeringar överens om att samarbeta för att få slut på detta.