Hur staten Israel kom till

I slutet av 1800-talet ökade den judiska invandringen till Palestina samtidigt som sionismen växte fram. Under det brittiska mandatet ökade invandringen ytterligare. Motsättningarna mellan judar och palestinska araber skärptes. Palestinska araber krävde självständighet och motsatte sig den judiska invandringen. FN  rekommenderade 1947 att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat. Den judiska ledningen accepterade planen, medan den palestinsk-arabiska ledningen avvisade den. Strider mellan judar och palestinska araber bröt ut. Israel utropades 1948 och därefter gick flera arabstaters arméer in i kriget.

Konfliktens rötter går långt tillbaka i tiden. Israel är judarnas religiösa och historiska hemland. En judisk diaspora fanns redan före romartiden. Antalet judar i "förskingringen" (de som levde i andra delar av världen) växte genom krig, förföljelser och utvandring. Drömmen om att återvända till landet hölls levande i judisk religion och tradition.

Benämningen Palestina är äldre än romartiden och förekommer hos den grekiske historieskrivaren Herodotos (ca 484–ca 420 f Kr.). Efter Bar Kokhba-upproret på 100-talet använde romarna namnet Syria Palaestina som administrativt namn för provinsen. Det kallades Det heliga landet av kristna. Området utgjorde ingen politisk enhet och hade inga fasta gränser.

Efter de judiska upproren mot Rom år 66–70 e Kr. och 132–135 minskade den judiska befolkningen kraftigt, särskilt i Judeen. Judiskt liv fortsatte dock bland annat i Galileen och i Jerusalem.

Arabiska muslimska styrkor erövrade området på 630-talet. Befolkningen var då till stor del kristen. Övergången till arabiska som huvudspråk och till islam som dominerande religion skedde gradvis under flera århundraden.

Från 1516–1517 till första världskriget ingick området i Osmanska riket (föregångare till dagens Turkiet). De flesta invånarna var vid 1800-talets slut arabisktalande muslimer och kristna, men det fanns också en judisk befolkning, bland annat i Jerusalem, Safed, Tiberias och Hebron. Området kallades Palestina eller Det heliga landet, men utgjorde inte en självständig politisk enhet och dess administrativa gränser förändrades över tid.

Mot slutet av 1800-talet växte sionismen fram som en judisk nationalistisk rörelse, främst i Central- och Östeuropa. Namnet kommer från Sion, ett bibliskt namn med anknytning till Jerusalem.

Sionismens grundläggande budskap var att judarna behövde ett eget nationellt hem för att kunna leva tryggt och bestå som folk. Våldsamma judeförföljelser i Ryssland hade vid denna tid drivit mängder av judar på flykt, och Dreyfusaffären i Frankrike på 1890-talet (då en judisk officer dömdes oskyldigt för landsförräderi) visade att judehat förekom även i Västeuropa.

Den första sionistiska världskongressen 1897 fastslog att målet var att skapa ”ett genom offentlig rätt garanterat hem i Palestina” för det judiska folket. 1901 grundades Judiska nationalfonden, som började köpa jord i Palestina för judiska invandrares räkning.

Sionismen rymde flera strömningar. Alla judar var inte sionister, och inom den sionistiska rörelsen fanns olika uppfattningar om hur ett judiskt nationellt hem skulle organiseras.

Kibbutz-socialismen

Under det osmanska (turkiska) styret uppstod ett komplicerat system för jordägande, Marken kunde vara privatägd, ägas av religiösa stiftelser eller statlig, där viss brukningsrätt gick i arv.

Under 1800-talet registrerades allt mer mark i enskilda personers namn. I vissa fall registrerades den på lokala ledare, förmögna familjer eller godsägare som bodde i städer utanför Palestina.

Jordlösa bönder, fellaher, kunde enligt lokal sed bruka mark som juridiskt tillhörde någon annan. När markägare sålde jord till sionistiska organisationer eller judiska immigranter kunde bönder som brukade marken förlora sin försörjning eller tvingas flytta. Mark som inte brukades köptes också upp. Hur marken hade använts före försäljningen kunde skilja sig och är en omstridd del i konfliktens historieskrivning.

Sionisterna byggde upp ett judiskt samhällsliv i Palestina, vid sidan av det arabiska. Under det tidiga 1900-talets pionjärperiod var socialistiska idéer starka inom delar av sionismen. Historiska och religiösa argument för judarnas anknytning till landet var viktiga för somliga, andra ville bygga ett socialistiskt idealsamhälle.

Omkring 1910 grundades den första kibbutzen, en sionistisk modell för kollektivt jordbruk.Omkring 1910 grundades Degania, som brukar räknas som den första kibbutzen. Kibbutzerna var kollektivt organiserade jordbrukssamhällen där egendom och arbete i hög grad delades.

Ännu före första världskriget var mindre än två procent av marken i judisk ägo. Och landet var relativt glest befolkat. Den judiska invandringen och nya ekonomiska verksamheter bidrog till ekonomisk utveckling, men också till framväxten av delvis skilda judiska och arabiska arbetsmarknader. Det förekom även arabisk invandring från angränsande områden.

Arabernas enhetsdröm

Under första världskriget såg araberna, som lytt under det turkiska väldet, en chans att frigöra sig. Arabnationalistiska stämningar växte sig starka. Storbritannien sökte arabernas stöd i kampen mot turkarna och gav löften om självständighet för olika arabiska områden. Araberna i Palestina antog att löftena också gällde för dem.

Under kriget, 1916, ingick Storbritannien och Frankrike det hemliga Sykes–Picot-avtalet om hur delar av Osmanska riket skulle delas upp i intressesfärer.

Britterna erövrade Palestina 1917. I Balfourdeklarationen samma år stödde dock Storbritannien idén om ett judiskt nationalhem i Palestina men på villkor att det inte inverkade menligt på de icke-judiska samhällena i området. Deklarationen nämnde inget om deras politiska eller nationella rättigheter. Araber inom och utanför Palestina såg Balfourdeklarationen som ett svek.

Efter första världskriget krossades arabernas förhoppningar om att skapa en stark och enad arabstat i områden som frigjorts från turkarna. I stället bildades mindre, arabiska stater, där europeiska politiker bestämt gränserna och europeiska makter behöll den yttersta kontrollen.

Storbritannien fick i uppdrag att styra Palestina som ett så kallat mandatområde. Det bekräftades formellt 1922 av FN:s föregångare Nationernas förbund. Mandatet gav för första gången Palestina fast markerade gränser. Förutom det som i dag är Israel, Västbanken och Gazaremsan ingick även området öster om Jordanfloden i Palestina men 1921 avskildes det av britterna och utropades till emiratet Transjordanien (senare Jordanien).

Palestinsk nationalism

Då en enad arabisk nation tycktes omöjlig att förverkliga började nationalister i Palestina i stället arbeta för en självständig palestinsk stat. Det innebar inte nödvändigtvis en rent arabisk eller rent muslimsk stat. Judiska minoriteter fanns sedan gammalt i arabvärlden, och kristna araber utgjorde åtminstone en femtedel av befolkningen i Palestina vid denna tid.

Araberna var politiskt splittrade, och de hade olika syn på de judiska invandrare som redan fanns i Palestina. Allmänt såg de dock sionisternas planer på en judisk stat som ett hot mot den palestinska stat de själva ville bilda.

De brittiska myndigheterna försökte periodvis begränsa den judiska invandringen och markförsäljningen, särskilt när motsättningarna ökade. Samtidigt skulle Storbritannien enligt mandatet underlätta ett judiskt nationellt hem. Dessa delvis motsridiga åtaganden minskade araber och judars tilltro till britterna.

Under 1920- och 1930-talen ökade den judiska invandringen och antalet judiska bosättningar.

Flyktingvåg från Nazityskland

Amin al-Husseini, en arabisk-palestinsk ledare, utsågs av brittiska mandatmakten till stormufti (mufti = muslimsk religiös ledare) av Jerusalem 1921. Han motsatte sig den judiska invandringen och sionismens mål.

Det arabiska missnöjet med invandringen, markförsäljningen och det brittiska styret bidrog till den arabiska revolten 1936–1939. Revolten riktades både mot britterna och mot det judiska samhället. Storbritannien slog ned revolten. Många palestinsk-arabiska ledare dödades, fängslades eller tvingades i exil. Husseini gick i exil och under andra världskriget samarbetade han med Nazityskland och medverkade i antisemitisk propaganda.

Förslag om att dela Palestina utarbetades. Ett tidigt kom 1937 när den brittiska Peelkommissionen föreslog en delning i en judisk och en arabisk stat. Förslaget genomfördes inte.

Andra världskriget

I Palestina fortsatte britterna att begränsa den judiska invandringen, även under andra världskriget. Många judiska flyktingar hindrades därmed från att resa in. Efter kriget då huvuddelen av Europas judiska befolkning mördades av Nazityskland och dess allierade och medhjälpare fick sionisternas tankar om en judisk stat mer tyngd.

För att tvinga Storbritannien att öppna Palestinas gränser för judisk invandring började två terrorgrupper från den judiska högern, Irgun och Sternligan (Lehi), bekämpa det brittiska styret med våld. Irgun sprängde bland annat det brittiska högkvarteret i King David Hotel i Jerusalem 1946, med över 90 dödsoffer som följd.

Arabförbundet. FN:s resolution 181

Efter andra världskriget bildades Arabförbundet. Dess första medlemmar var Egypten, Irak, Jemen, Libanon, Saudiarabien, Syrien och Transjordanien. 1946 krävde Arabförbundet att en oberoende arabisk stat skulle bildas i Palestina. I den skulle judarna representeras enligt ett kvotsystem och ha minoritetsrättigheter.

Palestinska arabiska organisationer förberedde sig samtidigt på väpnat motstånd om en judisk stat skulle upprättas.

Storbritannien hänsköt Palestinafrågan till det nybildade Förenta nationerna (FN) 1947. I november samma år antog FN:s generalförsamling resolution 181, som rekommenderade en delning i en judisk och en arabisk del. Den judiska staten skulle omfatta 55 procent av Palestinas yta och den arabiska staten 44 procent. Jerusalem skulle ställas under FN:s förvaltning. Bland länder som röstade för resolutionen märktes Sovjetunionen.

Judarna accepterade resolutionen men det gjorde inte araberna i och utanför Palestina. Arabstaterna föreslog i stället en ”demokratisk enhetsstat”. Strider hade nu utbrutit i Palestina mellan araber och judar.

I april 1948 angreps den arabiska byn Deir Yassin av Irgun och Stern. Omkring 100 araber dödades. Massakern besvarades med arabiska hämndaktioner.

Staten Israel utropas och attackeras

Den 14 maj 1948, dagen innan det brittiska styret skulle upphöra, utropade Arbetarpartiets ledare David Ben-Gurion den judiska staten Israel. Följande dag gick trupper från Egypten, Transjordanien, Syrien, Irak och Libanon samt symboliska styrkor från Saudiarabien och Jemen till angrepp.

En kaotisk tid följde. Israels judar krävde att FN skulle ingripa. Säkerhetsrådet lyckades dock bara förhandla fram två korta perioder av vapenvila, som parterna utnyttjade till att stärka sina arméer. I september 1948 mördade judiska terrorister från Sternligan FN:s medlare i Jerusalem, svensken Folke Bernadotte.

Kriget pågick formellt till sommaren 1949. Det blev en framgång för Israel som drev tillbaka angriparna och utvidgade sitt territorium. När kriget var över hade Israel kontroll över omkring 77 procent av det tidigare brittiska mandatets område väster om Jordanfloden, mer än vad som hade tilldelats den föreslagna judiska staten i FN:s delningsplan. Transjordanien kontrollerade Västbanken och östra Jerusalem, medan Egypten kontrollerade Gazaremsan.

Stridshandlingarna avslutades med en rad avtal om vapenstillestånd, men någon fred slöts inte då. Egypten och Jordanien ingick senare fredsavtal med Israel – 1979 respektive 1994.

1949 års vapenstilleståndslinjer, ofta kallade den gröna linjen, var inte slutligt framförhandlade statsgränser.

För palestinierna innebar perioden 1947–1949 en katastrof, kallad al-Nakba. Cirka 160 000 araber stannade kvar i Israel, medan omkring 700 000 flydde eller fördrevs till Västbanken, Gaza eller närliggande arabstater (se Modern historia).  Över 400 palestinska byar avfolkades eller förstörstördes.

Staten Israel har fortfarande inte helt fastslagna och internationellt erkända gränser.