Hur staten Israel kom till

Under 1800-talets slut började judar från Europa invandra till Palestina för att där skapa sig ett eget land. När invandringen ökade i början av 1900-talet uppstod motsättningar med de araber som bodde i området och araberna började arbeta för få till en självständig palestinsk stat. När FN efter andra världskriget föreslog att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk del sade araberna nej. Judarna utropade då staten Israel som omedelbart anfölls av omgivande arabländer.

Konfliktens rötter går långt tillbaka i tiden. Israel är judarnas bibliska hemland och ända sedan de fördrevs därifrån under romartiden, då området kallades Palestina, har drömmen om att återvända hållits vid liv av judar i "förskingringen" (judar som levt i andra delar av världen).

Palestina erövrades av araberna på 630-talet och invånarna som på den tiden i allmänhet var kristna omvändes efterhand till islam.

Från 1517 var Palestina en del av Osmanska riket (föregångare till dagens Turkiet). De flesta invånarna var araber. Nästan alla judar hade fördrivits av romarna på 100-talet efter Kristus och nu fanns få kvar, främst i Jerusalem. Hela området kallades Palestina eller Det heliga landet. Området utgjorde ingen politisk enhet och hade inga fasta gränser.

Mot slutet av 1800-talet uppstod sionismen som en nationalistisk väckelserörelse bland judar i Europa. Sitt namn fick den sionistiska rörelsen efter Sions berg i Jerusalem, huvudstad i Juda rike, en av de judiska statsbildningar som fanns i området på biblisk tid.

Sionismens budskap var att judarna, för att överleva som folk, åter skulle ha ett eget land. Blodiga judeförföljelser i Ryssland hade vid denna tid drivit mängder av judar på flykt, och Dreyfusaffären i Frankrike 1895 (då en judisk officer utsattes för en konspiration och dömdes för landsförräderi) visade att antisemitism (judehat) förekom även i Västeuropa. 

Den första sionistiska världskongressen 1897 fastslog att målet var att skapa ”ett genom offentlig rätt garanterat hem i Palestina” för det judiska folket. 1901 grundades Judiska nationalfonden, som började köpa jord i Palestina för judiska invandrares räkning.

Kibbutz-socialismen

Under det turkiska styret hade jordbruket i Palestina förfallit. En del områden som varit uppodlade hade övergivits.

Tidigare hade jordarna ägts av arabiska klaner, men turkarna införde privat jordägande. Arabiska klanledare blev godsägare, som ofta själva bodde i städerna. Jordlösa bönder, fellaher, fick enligt gammal sed bo på godsen och odla jorden. När godsägare sålde jord till judiska invandrare blev situationen komplicerad. Israeler och palestinier tvistar om i vilken utsträckning marken som såldes till judiska invandrare var obrukad och obebodd.

Sionisterna byggde upp ett judiskt samhällsliv i Palestina, vid sidan av det arabiska. Inom sionismen fanns olika politiska riktningar, men under tidigt 1900-tal, pionjärtiden, var vänstern stark. Historiska och religiösa argument för judarnas rätt att bo i Palestina vägde tungt för många invandrare, men sionismens pionjärer skapade dessutom en ny utopi: De ville bygga ett socialistiskt idealsamhälle, och de hoppades att det skulle bli en förebild för omvärlden. Omkring 1910 grundades den första kibbutzen, en sionistisk modell för kollektivt jordbruk.

Ännu var inte ens två procent av Palestinas jord i judisk ägo. Det verkade finnas gott om utrymme i det glest befolkade landet. Den sionistiska invandringen stimulerade ekonomin, och araber från grannländerna kom till Palestina för att arbeta. Palestinska araber oroades dock av den målmedvetna judiska invandringen och försökte få turkarna att begränsa den.

Arabernas enhetsdröm

Under första världskriget såg araberna, som lytt under det turkiska väldet, en chans att frigöra sig. Arabnationalistiska stämningar växte sig starka. Storbritannien sökte arabernas stöd i kampen mot turkarna och gav löften om självständighet för olika arabiska områden. Araberna i Palestina antog att löftena också gällde för dem.

Britterna erövrade Palestina 1917. I Balfourdeklarationen samma år stödde dock Storbritannien idén om ett judiskt nationalhem i Palestina men på villkor att det inte inverkade menligt på de icke-judiska samhällena i området. Balfourdeklarationen sågs som ett svek av araber både inom och utanför Palestina. Efter första världskriget krossades arabernas förhoppningar om att skapa en stark och enad arabstat i områden som frigjorts från turkarna. I stället bildades mindre, arabiska stater, där europeiska politiker bestämt gränserna och europeiska makter behöll den yttersta kontrollen.

Efter första världskriget gav FN:s föregångare, Nationernas Förbund, Storbritannien i uppdrag att styra Palestina som ett så kallat mandatområde, och Palestina fick nu för första gången fast markerade gränser. Förutom det som i dag är Israel, Västbanken och Gazaremsan ingick även området öster om Jordanfloden till att börja med i mandatet Palestina, men 1921 avskildes det av britterna och utropades till emiratet Transjordanien (senare Jordanien).

Palestinsk nationalism

Då en enad arabisk nation tycktes omöjlig att förverkliga började nationalister i Palestina i stället arbeta för en självständig palestinsk stat. Det innebar inte nödvändigtvis en rent arabisk eller rent muslimsk stat. Judiska minoriteter fanns sedan gammalt i arabvärlden, och kristna araber utgjorde åtminstone en femtedel av befolkningen i Palestina vid denna tid.

Araberna var politiskt splittrade, och de hade olika syn på de judiska invandrare som redan fanns i Palestina. Allmänt såg de dock sionisternas planer på en judisk stat som ett hot mot den palestinska stat de själva ville bilda.

Britterna tog hänsyn till Palestina-arabernas oro och begränsade den judiska invandringen och jorduppköpen. Trots det anlades under 1920-talet allt fler judiska bosättningar.

Flyktingvåg från Nazi-Tyskland

Palestiniernas främste politiske ledare under huvuddelen av mandattiden var muftin av Jerusalem, Amin al-Husseini (mufti = muslimsk religiös ledare). Muftin kom att spela en ödesdiger roll. Han ville stärka bilden av Jerusalem som helig plats för alla världens muslimer och utpekade i samband med det judarna som fiender till islam.

Amin al-Husseini odlade också kontakter med antisemiter i Europa. Europeisk antijudisk propaganda översattes till arabiska och spreds. Sedan Adolf Hitler blivit rikskansler i Tyskland 1933 ökade den judiska invandringen till Palestina kraftigt.

Det arabiska missnöjet med invandringen tog sig uttryck i en revolt 1936–1939. Den riktades både mot de judiska kolonisterna och mot det brittiska styret. Storbritannien slog hårdhänt ned revolten. Amin al-Husseini, som haft en ledande roll i revolten, flydde, först till Libanon, sedan till Irak. En brittisk kommission föreslog nu för första gången att Palestina skulle delas i en arabisk och en judisk del, men både araber och judar sade nej.

Andra världskriget

Sionisternas tankar om en judisk stat fick tyngd under andra världskriget, då huvuddelen av Europas judiska befolkning mördades av nazisterna. Den tidigare muftin av Jerusalem, Amin al-Husseini, tog sig till Tyskland och ledde därifrån propaganda som nazisterna riktade till arabvärlden.

I Palestina fortsatte britterna att kvotera invandringen. För att tvinga Storbritannien att öppna Palestinas gränser för judisk invandring (något som också skulle medföra att judarna kom i majoritet) började två terrorgrupper från den judiska högern, Irgun och Stern, bekämpa det brittiska styret med våld. Irgun sprängde bland annat det brittiska högkvarteret i King David Hotel i Jerusalem 1946, med över 90 dödsoffer som följd.

Arabförbundet. FN:s Resolution 181

Efter andra världskriget bildades Arabförbundet. Dess första medlemmar var Egypten, Irak, Jemen, Libanon, Saudiarabien, Syrien och Transjordanien. 1946 krävde Arabförbundet att en oberoende arabisk stat skulle bildas i Palestina. I den skulle judarna representeras enligt ett kvotsystem.

I början av 1947 tillkännagav Palestinaarabernas ledande organisation att man förberedde ett gerillakrig mot en judisk stat, ifall en sådan skulle bildas. Storbritannien överlät samma år Palestinafrågan till FN.

David Ben-Gurion, som skulle bli Israels förste premiärminister, framförde att Palestina borde bli en judisk stat med judar och araber i förening. FN:s generalförsamling antog resolution 181, som föreslog att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat. Den judiska staten skulle omfatta 55 procent av Palestinas yta och den arabiska staten 44 procent. Jerusalem skulle ställas under FN:s förvaltning. Bland länder som röstade för resolutionen märktes Sovjetunionen.

Judarna accepterade resolutionen men det gjorde inte araberna i och utanför Palestina. Arabstaterna föreslog i stället en ”demokratisk enhetsstat”. Strider hade nu utbrutit i Palestina mellan araber och judar.

I april 1948 angreps den arabiska byn Deir Yassin av Irgun och Stern. Omkring 250 araber dödades. Massakern besvarades med arabiska hämndaktioner.

Staten Israel utropas och attackeras

Den 14 maj 1948, dagen innan det brittiska styret skulle upphöra, utropade Arbetarpartiets ledare David Ben-Gurion den judiska staten Israel. Följande dag gick trupper från Egypten, Transjordanien, Syrien, Irak och Libanon samt symboliska styrkor från Saudiarabien och Jemen till angrepp.

En kaotisk tid följde. Israels judar krävde att FN skulle ingripa. Säkerhetsrådet lyckades dock bara förhandla fram två korta perioder av vapenvila, som parterna utnyttjade till att stärka sina arméer. I september mördade judiska terrorister från Stern-ligan FN:s medlare i Jerusalem, svensken Folke Bernadotte.

Kriget som formellt pågick till sommaren 1949 blev en framgång för Israel som drev tillbaka angriparna och utvidgade sitt territorium. När kriget var över omfattade den nya staten 77 procent av mandatet Palestinas yta. Stridshandlingarna avslutades med en rad avtal om vapenstillestånd, men någon fred slöts inte då. Egypten och Jordanien ingick senare fredsavtal med Israel – 1979 respektive 1994.

Staten Israel har fortfarande inte fastslagna och internationellt erkända gränser.