Ukraina

https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/ukraina/

Ukraina är Europas till ytan näst största land. Frigörelsen från Sovjetunionen 1991 var svår och landet kom att präglas av ett allt mer auktoritärt och korrumperat styre. En revolution 2014 förde Ukraina på kollisionskurs med Ryssland, som annekterade halvön Krim och iscensatte ett väpnat uppror i landets östra delar. Hotet från Ryssland, som 2022 tar sig uttryck i en militär invasion, har gett Ukraina starkt stöd från EU och USA.

Ukraina – Geografi och klimat

Ukraina är en tredjedel större än Sverige och Europas näst största stat efter Ryssland. Den sydligaste delen av landet, Krimhalvön som är nästan lika stor som Småland, är omstridd och kontrolleras av Ryssland sedan 2014. Landet ligger i den södra delen av Östeuropeiska slätten och består till största delen av vidsträckta stäppmarker. Ukraina har i söder kust mot Svarta havet och dess bihav Azovska sjön.

Landskapet har ändå viss variation; slätterna bryts av höglandsområden som sträcker sig i ett bälte från nordväst till sydöst. De uppodlade stäpperna kring floden Dnepr (Dnipro på ukrainska) hör till Europas bästa jordbruksmarker. I Ukraina lämnade istiden efter sig finkorniga jordlager som är mycket bördiga och kallas svartjord.

Dnepr som är en av Europas längsta floder rinner rakt genom landet från norr till söder och mynnar i Svarta havet. Dnestr (Dnister) rinner upp i bergskedjan Karpaterna nära gränsen till Polen och passerar Moldavien innan den mynnar ut nära Odessa vid Svartahavskusten.

Landets sjöar är omtyckta turistmål. Vid gränsen mot Rumänien finns saltsjöar som uppstått vid gamla saltgruvor.

I nordväst utbreder sig ett stort område av skog och träsk. Egentliga bergskedjor finns bara i landets utkanter, dels längst i väster där Karpaterna når 2 000 meter över havet, dels på den ryskockuperade halvön Krim i Svarta havet längst i söder.

Donets i öster är en biflod till den stora floden Don. Runt staden Donetsk finns ett område som ibland omtalas som Donbas eller Donbäckenet. Namnet utgår från en beskrivning av naturen där det finns ett bäcken, en sänka eller fördjupning omgiven av berg . (På engelska heter det "basin". Ordet har samma gamla ursprung som "bassäng", inlånat i svenskan från franska språket.) Donbas är ett mineralrikt område med kol- ooch järngruvor och tung industri. I länen Donetsk och Luhansk finns omstridda områden, där ukrainska staten inte har haft kontroll sedan 2014, se Aktuell politik.

Större delen av Ukraina har ett typiskt inlandsklimat med kalla vintrar och varma somrar.

I väster påverkar varma, fuktiga vindar från Atlanten klimatet, som där blir något mildare på vintrarna än i de östra landsdelarna. Södra delen av Krim har ett subtropiskt klimat.

Nederbörden är ojämn och faller till större delen under den varma delen av året. Mest regn och snö får bergskedjan Karpaterna, medan det är relativt torrt vid Svarta havets kust och på Krim. På Sovjettiden byggdes en kanal som avleder vatten från floden Dnepr ut på Krim längs Azovska sjön. Före den ryska invasionen 2022 kunde Ukraina kontrollera vattenflödet via kanalen till halvön. 

Läs om Ukrainas klimatpolitik i Naturresurser, energi och miljö.

Om våra källor

Yta
603 700 km2 (2022) 1
Tid
svensk + 1 timme
Angränsande land/länder
Ryssland, Belarus, Polen, Slovakien, Ungern, Rumänien, Moldavien
Huvudstad med antal invånare
Kiev 2 988 000 (FN-uppskattning 2020)
Övriga större städer
Charkiv 1,5 miljoner, Dnipropetrovsk 1 miljon, Donetsk 980 000, Odessa (Odesa) 980 000 (uppskattning 2012)
Högsta berg
Hoverla (i Karpaterna, 2061 m ö h)
Viktiga floder
Dnepr (Dnipro), Donau, Dnestr (Dnister), Södra Bug, Norra Donets
1. inklusive halvön Krim som erövrades och annekterades av Ryssland 2014

Källor

Ukraina – Befolkning och språk

Rysslands invasion i Ukraina som trappades upp till full skala i februari 2022 har lett till de största flyktingströmmarna i Europa sedan andra världskriget. Nästan 6,5 miljoner människor har registrerats som flyktingar i andra länder, enligt FN:s sammanställning fem och en halv månader efter de ryska styrkornas inmarsch.

Många fler hade lämnat landet: drygt 10,6 miljoner gränspassager ut ur Ukraina hade registrerats, men också 4,4 miljoner inresor. En del reser fram och tillbaka, bland annat för att se till anhöriga och egendom. Ukrainska män har också återvänt hem för att strida mot invasionsstyrkorna.

Inom landet betraktades drygt sju miljoner människor som internflyktingar i juli, enligt migrationsorganisationen IOM. 

Ukrainas befolkning hade redan före invasionen minskat alltsedan självständigheten 1991, på grund av låga födelsetal. Invånarantalet föll från över 52 miljoner till drygt 44 miljoner (Krimhalvön inräknad) 2020. Med Krim och de ryskstyrda enklaverna i öster borträknade var invånarantalet före invasionen 2022 cirka 37 miljoner. 

Det stora flertalet invånare är etniska ukrainare. Ukrainska är officiellt språk men ryskan har behållit stark ställning. Andelen ryssar ökade under sovjettiden (1922–1991) men minskade sedan snabbt igen. Det antas ha berott mer på ändrad självdefinition än på migration; gränsdragningen mellan ryssar och ukrainare är flytande. Många som talar ryska uppfattar sig som ukrainare.

Ryssarna är i majoritet på Krim och de utgjorde nästan hälften av invånarna i industriområdena i östra Ukraina redan före 2022. Även de större städerna i söder domineras av ryssar. I februari 2022, när konflikten om enklaverna Donetsk och Luhansk spetsades till genom att Ryssland erkände dem som självständiga, rapporterade nyhetsbyrån AP att 720 000 personer i östra Ukraina hade beviljats ryska pass. Ansökningarna hade behandlats i ett "snabbspår". Tre månader efter invasionen införde president Putin ett snabbspår till ryskt medborgarskap även för boende i Cherson och Zaporizjzja.

På Krim bor även krimtatarer, ett turkiskspråkigt folk. De deporterades från Krim i slutet av andra världskriget men många återvände efter självständigheten. Vid en folkräkning 2001 fanns en kvarts miljon krimtatarer i Ukraina. Mellan 15 000 och 30 000 beräknas ha begett sig till andra delar av Ukraina sedan Ryssland annekterade Krim 2014.

Efter ryssarna är belarusierna och moldaverna flest. Bland andra minoriteter finns bulgarer, ungrare och rumäner. De traditionellt stora grupperna av polacker, judar och tyskar minskade avsevärt efter andra världskriget.

Ukrainas västra del var tidigare ett av den europeiska judendomens viktigaste centrum, men den judiska befolkningen har decimerats kraftigt genom den nazityska judeutrotningen under andra världskriget och utvandring på senare år. Enligt folkräkningen 2001 fanns drygt 100 000 judar i landet. Demografen Sergio Della Pergola vid Hebrew University i Israel åberopas som källa till beräkningar, publicerade 2016, som tydde på att det kunde röra sig om uppemot 140 000 personer (men också betydligt färre än 100 000). En ny folkräkning har planerats men skjutits  på framtiden.

Den slaviska befolkningen i Transkarpatien i väst identifierar sig ibland som ett särskilt folk: rutener eller rusyner.

Det fanns stora grupper av ukrainare i andra länder redan före händelserna 2022. Många har varit gästarbetare i EU-länder, inte minst Polen som också fått ta emot flest ukrainska flyktingar till följd av den storskaliga ryska invasionen.

Flera miljoner ukrainare finns i andra före detta sovjetrepubliker, främst Ryssland men även i Moldavien, Belarus (Vitryssland) och Kazakstan. Därutöver bor ukrainare framför allt i Kanada, USA och Brasilien. Vid en folkräkning i Kanada 2016 uppgav nästan 1,4  miljoner kanadensare att de hade ukrainskt påbrå. Enligt nyhetsbyrån Reuters hyser Kanada den största gruppen utlandsukrainare näst Ryssland.

Officiellt språk är ukrainska, som är ett östslaviskt språk och nära besläktat med belarusiska och ryska. Det har ett stort antal lånord från bland annat polska. För skriftspråket tillämpas en variant av det kyrilliska alfabetet.

Ryska är modersmål för knappt en tredjedel av befolkningen, även för många som inte uppfattar sig som ryssar. Många talar också en blandform av ukrainska och ryska, kallad surzjyk.

En omstridd lag som antogs 2012 gav ryskan ställning som officiellt språk i delar av landet där minst tio procent av invånarna har det som modersmål. En del uppfattade det som ett hot mot Ukrainas självständighet i förhållande till Ryssland. När president Janukovytj avsatts 2014 (se Modern historia) röstade parlamentet för att upphäva språklagen, vilket bidrog till en stark rysk reaktion på maktskiftet. Den tillförordnade presidenten lade dock in veto mot beslutet och gav order om att en ny språklag skulle utformas. Hösten 2017 skrev president Porosjenko under en lag om att all skolundervisning från årskurs fem och uppåt måste ges på ukrainska från 2020, med andra språk möjliga som tillval. Ett år senare försökte det regionala parlamentet i Lviv förbjuda bruket av ryska språket i kultur av alla slag. 2019 antog det nationella parlamentet en lag som slår fast ukrainska som landets förstaspråk. Sedan 2021 har det rått krav på att butiker och serviceinrättningar ska tilltala kunder på ukrainska, om inte kunderna själva har andra önskemål. Från 2022 måste publikationer som ges ut på ryska också erbjuda samma material på ukrainska. Nyhetsredaktioner måste publicera minst hälften av utgivningen på ukrainska.

Om våra källor

Fakta – befolkning och språk

Befolkning
ukrainare 78 %, ryssar 17 %, belarusier, moldaver, krimtatarer, bulgarer, ungrare, rumäner, polacker, judar, armenier, greker m fl
Antal invånare
44 134 693 (2020)
Antal invånare per kvadratkilometer
76 (2020)
Andel invånare i städerna
69,6 procent (2020)
Nativitet/födelsetal
8,1 per 1000 invånare (2019)
Mortalitet/dödstal
14,7 per 1000 invånare (2019)
Befolkningstillväxt
-0,6 procent (2020)
Fertilitetsgrad
1,2 antal födda barn per kvinna (2019)
Andel kvinnor
53,7 procent (2020)
Förväntad livslängd
71 år (2020)
Förväntad livslängd för kvinnor
77 år (2019)
Förväntad livslängd för män
67 år (2019)
Språk
ukrainska är officiellt språk 1
1. många talar dock bara ryska

Källor

Ukraina – Religion

De flesta invånare identifierar sig som ortodoxt kristna. Tre ortodoxa kyrkor har reducerats till två: en som är underställd Moskvapatriarkatet och en självständig ukrainsk kyrka under Kievpatriarkatet. I västra Ukraina tillhör många grekisk-katolska kyrkan, och en mindre grupp den romersk-katolska. Det finns även protestantiska samfund och judiska församlingar. Krimtatarerna är till största delen muslimer.

En stor andel av invånarna är inte religiöst aktiva. Under sovjettiden (1922–1991) var regimen uttryckligen ateistisk och många kyrkor stängdes eller användes till annat, som sporthallar eller möteslokaler. Efter kommunismens fall har religiösa strömningar fått ett uppsving. Religiösa samfund har kämpat för att få tillbaka egendomar som konfiskerades under sovjettiden.

Ortodox kristendom antogs när Kievriket kristnades år 988 (se Äldre historia). Kyrkan lydde under Moskva före 1921, när en del bröt sig ur och bildade den autokefala (självstyrande) ortodoxa kyrkan. Den tvingades senare under jord, men återuppstod 1990 i samband med Sovjetunionens kollaps. Efter Ukrainas självständighet splittrades den ortodoxa kristenheten ytterligare då den ukrainska ortodoxa kyrkans överhuvud bröt med Moskva och upprättade ett patriarkat i Kiev. Brytningen accepterades inte av alla, och följden blev en kyrka under Moskvapatriarkatet och en under Kievpatriarkatet. 2018 erkände det ekumeniska patriarkatet i Istanbul ("moderkyrkan") och synoden, kyrkomötet, ukrainska ortodoxa kyrkan som självständig. Det skedde trots invändningar från Moskva och schismen mellan kyrkorna fördjupades. Den autokefala kyrkan, minst av de tre ortodoxa samfunden, anslöt sig till Kievpatriarkatet.

Det största icke-ortodoxa kristna samfundet är ukrainska grekisk-katolska kyrkan, en så kallad unierad eller östkatolsk kyrka. Den uppstod genom unionen i Brest-Litovsk 1596, när ett antal ukrainska biskopar erkände den romerske påvens överhöghet men behöll den ortodoxa gudstjänstordningen. Efter andra världskriget förbjöds den unierade kyrkan. Dess egendomar förstatligades eller överlämnades till den ortodoxa kyrkan, och de troende förföljdes. I slutet av 1980-talet kunde den grekisk-katolska kyrkan lämna sin underjordiska tillvaro.

Det finns också romerska katoliker, inte minst bland polacker. Av en rad protestantiska samfund är pingstkyrkan störst. Judiska församlingar har fått nytt liv efter självständigheten och det finns nu aktiva synagogor i många städer. Enligt officiella uppskattningar finns en halv miljon muslimer i Ukraina, men muslimska källor anger högre siffror. Krimtatarerna är nästan uteslutande muslimer.

Sedan Ryssland annekterade Krimhalvön har anhängare till Jehovas vittnen frihetsberövats där. Samfundet är sedan 2017 förbjudet i Ryssland.

Om våra källor

Ukraina – Utbildning

Barnen i Ukraina börjar skolan vid sex års ålder. 2018 inleddes en reform i flera steg av skolsystemet, men den största frågan på senare år har gällt undervisningsspråket. Politiska beslut har stärkt ukrainskans ställning i undervisningen.

Drygt hälften av barnen går i förskola innan de börjar den ordinarie skolan. Förskolan är avgiftsfri.

Det nya skolsystemet är tolvårigt med alla obligatoriska stadier inräknade. Det tvååriga gymnasiet har förlängts till tre år, likaså den alternativa yrkesinriktade påbyggnadsskolan. Redan före lagändringen om förlängd skolgång läste nästan alla elever vidare åtminstone ett par år efter den nioåriga grundskolan, antingen på studieförberedande gymnasier eller på yrkesskolor.

Skolorna finansieras till hälften av staten och till hälften av kommunerna. Det finns även privata skolor, vissa med religiös inriktning. Minoritetsgrupper ska enligt lag ha rätt till undervisning i sitt eget språk. Låga födelsetal och avfolkning på landsbygden är problem som lett till att man har försökt samla resurser och elever till vissa skolor på nya sätt.

Under kriget i östra Ukraina som utbröt 2014 hade fram till 2016 hundratals skolor förstörts enligt Human Rights Watch. Det sades främst ha berott på att såväl armén som separatiststyrkor använde skolor som förläggningar.

Det ukrainska utbildningssystemet får ibland kritik för att vara för teoretiskt inriktat och särskilt universiteten beskrivs som genomsyrade av korruption, liksom många andra delar av samhället. I flera utredningar har det hävdats att det går att köpa godkända betyg och hela examina.

Alltsedan självständigheten 1991 har ukrainsk litteratur och historia haft en framträdande plats i undervisningen. Under den sovjetiska tiden (1922–1991) fick mer än hälften av eleverna undervisning på ryska. 2012 var andelen elever som fick undervisning på ukrainska 82 procent. Det finns också skolor med undervisning på bland annat rumänska, ungerska, moldaviska och tatariska. 

Språkfrågan – framför allt ukrainskans respektive ryskans ställning – har spetsats till genom den politiska konflikten med rysk annektering av Krimhalvön och ryskt stöd till Moskvavänliga separatister i östra Ukraina. 2017 fastslogs att all skolundervisning i Ukrainas skolor från årskurs fem och uppåt ska ges på ukrainska från 2020, med minoritetsspråk möjliga som tillval.

Ukraina har ett drygt tiotal universitet samt över hundra högskolor. Kyiv-Mohyla-akademins nationella universitet, med anor från 1600-talet, öppnade 1992 som det första privata universitetet i Ukraina. Universitetet spelade en framträdande roll i den orangea revolutionen 2004 (se Modern historia). Det äldsta kontinuerligt fungerande universitetet grundades 1661 i Lviv i västra Ukraina. Först 2015 stiftade parlamentet en lag om att universiteten ska vara oberoende från staten och bland annat ansvara för sin egen ekonomi.

Medan ukrainska studenter ofta söker sig till högre studier utomlands, bland annat i Polen, lockar Ukrainas högskolor till sig studenter från Asien och Afrika. Ett exempel är att läkarutbildningar varit populära bland studerande från Indien, där det är dyrt och svårt att bli antagen till en läkarlinje.

Om våra källor

Fakta – utbildning

Andel barn som börjar grundskolan
91,7 procent (2014)
Antal elever per lärare i grundskolan
13 (2018)
Läs- och skrivkunnighet
100,0 procent (2012)
Offentliga utgifter för utbildning i andel av BNP
5,4 procent (2019)
Offentliga utgifter för utbildning i andel av statsbudgeten
15,8 procent (2020)

Källor

Ukraina – Kultur

Flera av Ukrainas städer är rika på historiska minnesmärken och andra sevärdheter, främst Kiev, Lviv och Odessa. Sofiakatedralen i Kiev och den gamla stadskärnan i Lviv finns bland de arkitektoniska skatter som är upptagna på FN-organet Unescos världsarvslista.

Den storskaliga ryska invasionen 2022 med robot- och artilleribeskjutning inte bara mot militärbaser utan också mot städer runtom i Ukraina väcker oro för hur byggnadskultur och minnesmärken ska klara sig. Flera av de byggnadsverk som är listade som världsarv har stor stor betydelse i både ukrainsk och rysk historia. Med sina gyllene lökkupoler har Sofiakatedralen i Kiev, som går tillbaka till 1000-talet men byggdes om i barockstil senare,  symbolisk roll för hela den slaviskortodoxa kristenheten. 

Staden Lviv har tidigare hetat Lemberg och ingått i statsbildningen Österrike-Ungern, men den har också haft polsk överhöghet och varit en etnisk smältdegel. Nazityskland gick hårt åt stadens judiska arv, men Lviv har en medeltida stadskärna och är ett av sju ukrainska världsarv på Unescolistan. Tjernihiv, som har utsatts för rysk beskjutning 2022, är en av de andra platser som Ukraina föreslagit för FN som skyddsvärda.

I Karpaterna finns träkyrkor med Unesco-listning.

Det finns en Haagkonvention som handlar om skydd för kulturarv under väpnade konflikter. Den tillkom 1954, i kölvattnet av andra världskriget, och Ryssland har skrivit under konventionen.

Den ukrainska litteraturen har samma ursprung som den ryska, nämligen tidiga krönikor som Igorkvädet. Den första egentligt ukrainska litteraturen utgörs av folkdiktning, som sammanställdes och nedtecknades i systematisk form först på 1800-talet.

Den moderna ukrainska litteraturen börjar med Ivan Kotljarevskyj (1769–1838), som skrev en travesti på Vergilius Aeneiden. Nationalskalden Taras Sjevtjenko (1814–1861), som också representerar den tidiga moderna litteraturen, gjorde sig till tolk för krav på Ukrainas självbestämmande.

Trots förryskningspolitik blomstrade den ukrainska litteraturen under slutet av 1800-talet. Delvis berodde detta på den kulturella frihet som rådde i det då österrikiska Galizien, där författare som Ivan Franko verkade.

Bland de ukrainskspråkiga författarna i den då ryska delen av Ukraina märks Lesia Ukrajinka, Mychajlo Kotsiubynskyj och Volodymyr Vynnytjenko. Mest betydande av de författare som valde att skriva på ryska är Nikolaj Gogol (1809–1852), som i flera verk skildrat ukrainskt folkliv. Även ryska författare som Michail Bulgakov har skildrat ukrainska förhållanden.

Efter en kulturell blomstring utan motstycke under åren kring oktoberrevolutionen 1917 tvingades ukrainska konstutövare att anpassa sig till den socialistiska realism som hyllades i det sovjetiska systemet. Det ukrainska kulturlivet drabbades hårt av förföljelser under 1930-talet och den ukrainska kulturen reducerades till ren folklore.

Först mot slutet av 1980-talet upphörde förtrycket och en ny generation unga ukrainska författare framträdde. Bland de mest kända är poeten Oksana Zabuzjko. Hon har också skrivit prosaverk som skildrar aktuella samhällsfrågor ur feministisk synvinkel, bland annat Sestro, sestro (Syster, syster).

I dag finns lagfästa krav på hur det ukrainska språkets ställning ska stärkas (se Befolkning och språk.)

En spelfilm om svälten i Ukraina på 1930-talet berör det faktum att fenomenet ”fake news” fanns före sociala medier. Den polska regissören Agnieszka Holland har filmatiserat hur en korrespondent i Moskva skrev vilseledande artiklar för att dölja hungersnöden i Ukraina, som till stor del var ett verk av den sovjetiske diktatorn Stalin (se Äldre historia). Artiklarna blev prisbelönta i USA innan sanningen kom fram. Filmen Mr Jones, med premiär 2019, bär namn efter en reporter som riskerade livet för att avslöja vad som verkligen hände.

Ukraina har en rik folkmusiktradition med sånger för särskilda högtider, till exempel skörden. Konstmusiken har sin grund i äldre kyrkomusik. Sedan slutet av 1600-talet har en rad ukrainska musiker gjort sig kända utanför landets gränser. Stora insatser för det inhemska musiklivet gjordes av pianisten och kompositören Mykola Lysenko, som grundade ett musikinstitut i Kiev på 1800-talet. Lysenko skrev bland annat två ukrainska nationaloperor, varav den ena, Taras Bulba, baseras på en berättelse av Gogol.

Populärmusiken fick ett uppsving efter självständigheten 1991. Den ukrainska sångerskan Ruslana vann Eurovision Song Contest 2004 med Wild Dances. 2016 segrade Jamala med den kontroversiella sången 1944, som handlade om Stalins deportation av krimtatarer under andra världskriget, bland dem hennes egna familjemedlemmar. Ryssland försökte få sången diskvalificerad eftersom den tolkades som kritik mot annekteringen av Krim 2014. I kölvattnet av Rysslands fullskaliga militära invasion 2022 vann Ukraina schlagertävlingen med Stefania, en blandning av rap och folkmusik framförd av Kalush Orchestra, tack vare stöd av de europeiska TV-tittarnas röster.

Om våra källor

Ukraina – Sociala förhållanden

En omfattande flyktingkatastrof, inom och utanför Ukrainas gränser, utvecklas raskt när människor flyr undan en fullskalig militär rysk invasion. Redan krigsåren från 2014 ledde till stora flyktingströmmar och invasionen 2022 ställde på bara några veckor Ukrainas befolkning inför livshotande svårigheter. Världshälsoorganisationen (WHO) varnar för bland annat spridning av smittsamma sjukdomar.

Efter självständigheten 1991 har samhällsförhållandena i Ukraina växlat dramatiskt. Trygghet på låg nivå som fanns under den sovjetiska tiden vittrade bort under en ekonomisk kris på 1990-talet, då hushållens besparingar gick upp i rök. Bidrag och subventioner avskaffades eller urholkades. Stora grupper fick det sämre och hälsoläget förblev allvarligt. Tillväxt i början av 2000-talet ledde till en tydlig förbättring, och många kunde höja sin levnadsstandard genom gästarbete i andra länder. Därefter har krig och ekonomiska svårigheter gjort läget kärvt igen.

Världsbanken skrev 2019 att det skulle ta 50 år för Ukraina, med den tillväxt som förelåg då, att komma upp i Polens inkomstnivåer. En följd av just den skillnaden, jämförelsen med grannlandet, är att många ukrainare har gästarbetat i Polen. De har ersatt polsk arbetskraft som fick tillgång till arbetsmarknaden i EU när Polen blev medlemsland.

Fattigdom och social otrygghet hade olyckliga effekter på folkhälsan i Ukraina redan före pandemin 2020. Med covid-19 kom en ny hälsokris och dessutom minskad ekonomisk aktivitet som försatte många hushåll i utsatt läge. Vaccinationsgraden i Ukraina är låg. Bara drygt en tredjedel av befolkningen hade hunnit dubbelvaccineras vintern 2022.

Hur covid-19 utvecklas är svårt att veta eftersom vården nu tas i anspråk för krigets offer. Allt bleknar inför den kris Världshälsoorganisationen (WHO) varnade för två veckor efter den ryska invasionen: Omkring 1 000 vårdinrättningar (sjukhus eller mottagningar) var belägna mindre än en mil från frontlinjerna, där fronten beräknades gå just då. Efter tre månader bekräftade WHO 256 attacker där vårdinrättningar angripits av ryska styrkor, med 75 dödsoffer som följd.

Utgångsläget inom vården – förutsatt att vårdpersonalen inte har flytt: Det har funnits gott om sjukhus och andra vårdinrättningar och sjukbäddarna i relation till folkmängden är fler än i de flesta västeuropeiska länder, men flera allvarliga problem i vårdsystemet är kända. Låg standard på vården, med brist på mediciner och annan utrustning. Vissa dyra behandlingar måste betalas av patienten. Krav på mutor till vårdpersonal och läkare. Hög dödlighet inte bara för ett land i Europa, utan även globalt sett.

2020 registrerade Ukraina tuberkulos (tbc-smitta) hos nästan 18 000 patienter. En stor del bar på bakterier som är resistenta mot antibiotika: 29 procent av de nyupptäckta fallen och 46 procent av de fall som var under behandling sedan tidigare, enligt WHO. Av de 53 länder som räknas in i WHO:s Europaregion var det bara tre där organisationen beskrev läget som allvarligare än i Ukraina. Romerna är en särskilt utsatt grupp. Omkring två tredjedelar av de vuxna romerna kan inte läsa och skriva, och många har tbc.

Sjukdomar som difteri och kolera har ökat. Ukraina är också det land i Europa som har flest fall av hiv. Enligt FN-organet Unaids bar över en kvarts miljon ukrainare på hiv 2020.

Få är vaccinerade mot difteri, kikhosta och stelkramp. Bakom den låga vaccinationsgraden anas inte bara landets ekonomiska problem utan också utbredd misstro mot vacciner.

2015 upptäcktes två fall av polio i sydvästra Ukraina. Två små barn hade drabbats av förlamning. Andelen vaccinerade barn hade minskat stadigt i samband med landets ekonomiska kris. Under 2014 vaccinerades inte ens hälften av barnen. Ukraina fick FN-hjälp med att bekämpa utbrottet och genomföra ett omfattande vaccinationsprogram.

2018 inträffade över 50 000 av Europas nästan 83 000 registrerade mässlingfall i Ukraina, och 16 av 72 kända dödsfall. Det skedde trots vaccinationskampanjer med stöd av FN-organisationer, i synnerhet året före.

Ett ökat antal missbildningar, cancerfall samt sjukdomar i luftrör och mage har av vissa forskare kopplats ihop med strålning från kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986. Det som kan bevisas är enligt WHO och Internationella atomenergiorganet (IAEA) att sköldkörtelcancer hos barn har ökat.

Alkoholmissbruket är utbrett och bidrar till låg medellivslängd bland män. 

Handel med kvinnor som lockas eller tvingas att prostituera sig i västländer eller i länder öster om Medelhavet är också ett stort problem. Internationella migrationsorganisationen (IOM) bedömer att fler än 160 000 ukrainare har fallit offer för människohandel sedan självständigheten. Problemet ökade efter krigsutbrottet 2014, som också ledde till att många tvingats lämna sina hem. FN-organisationer har sedan dess räknat med att det funnits fler än 1,5 miljoner internflyktingar i Ukraina. Och det var alltså läget före kriget 2022, som nu gör att det är fråga om flera miljoner flyktingar. Alla typer av problem befaras öka. Nästan alla flyktingarna är kvinnor eller barn.

Barnrättsorganisationer räknade före 2022 med att det fanns omkring 100 000 barn på barnhem i Ukraina.

Surrogatmödraskap mot betalning tillåts i Ukraina. Kliniker i Ukraina marknadsför sig särskilt till barnlösa par i andra länder där det är förbjudet. Adoptioner av föräldralösa barn sker till många länder, bland dem Sverige. I en del fall handlar det om barn som har mist sina biologiska föräldrar genom krigshändelser. Under det krigsläge som uppstod när ryska styrkor invaderade Ukraina 2022 uppgav både adoptionsbyråer och organisationer för surrogatföräldrar att de hade stora svårigheter med att föra barnen till trygga förhållanden.

Medan pensionssparare i västländer oroar sig för hur kraschade Rysslandsfonder kommer att påverka beloppen, kan ukrainare undra om staten alls kommer att kunna betala ut pensioner. Pensionsåldern för kvinnor har höjts stegvis, från 55 till 60 år (sista steget, från 2021). För män är pensionsåldern 60 år under förutsättning att mannen har 28 år i arbetslivet bakom sig, annars blir pensionsåldern högre. Ukraina har fått löften om krislån och bidrag från bland annat Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF). En del av pengarna är budgetstöd och löner till vårdpersonal prioriteras.

Om våra källor

Fakta – sociala förhållanden

Spädbarnsdödlighet
7 per 1000 födslar (2019)
Andel hiv-smittade vuxna (15–49 år)
1,0 procent (2020)
Andel hiv-smittade bland unga kvinnor (15–24 år)
0,1 procent (2020)
Andel hiv-smittade bland unga män (15–24 år)
0,1 procent (2019)
Andel av befolkningen som har tillgång till rent vatten
93,9 procent (2020)
Andel av befolkningen som har tillgång till toaletter
97,7 procent (2020)
Offentliga utgifter för hälsovård i andel av BNP
7,7 procent (2018)
Offentliga utgifter för hälsovård per person
228 US dollar (2018)
Andel kvinnor i parlamentet
21 procent (2020)

Källor

Ukraina – Seder och bruk

Ukrainsk nationalism har stärkts sedan Sovjetunionens fall 1991 och många uttrycker stark fosterlandskärlek. En del betonar det unikt ukrainska, genom bland annat språk och kultur, i motsats till det ryska. Andra talar ryska och känner stor samhörighet även med rysk kultur, men betraktar sig som ukrainare och är stolta över sitt land.

Många av de traditioner som har fått ett uppsving har religiös grund: kristna högtider firas liksom kyrkliga bröllop, dop och begravningar. Det finns också en lång rad andra etniska grupper i Ukraina som i varierande utsträckning upprätthåller egna sedvänjor och traditioner (se även Befolkning och språk).

En besökare kan gärna berömma landet eller staden man befinner sig i. I offentliga sammanhang bör man inte peka med pekfingret, utan använda hela handen. Det anses ofint att sitta på marken eller i en trappa.

Vanligtvis är det inte så noga med punktlighet – att vara någon kvart sen är normalt. Till ett affärsmöte kan det vara lämpligt att komma i tid, men vara beredd på att få vänta.

Män hälsar genom fast handslag och ögonkontakt, och upprepar gärna motpartens namn. I affärssammanhang kan även kvinnor skaka hand, annars är det vanligare med bara en nick. Kvinnor som känner varandra väl kan utväxla kindkyssar, och män som är vänner klappar ibland om varandra.

Könsrollerna kan framstå som lite gammalmodiga för en nordeuropé.

I formella sammanhang tilltalar man ofta varandra med tre namn: förnamn, patronymikon och efternamn. Ett patronymikon är ett tilltalsnamn bildat genom en ändelse på faderns förnamn – Andrejs son kallas till exempel Andrejevitj och hans dotter Andrejevna. I mindre formella sammanhang använder ukrainare ofta bara de två första namnen.

Ukrainare beskriver ofta sig själva som relativt återhållsamma i offentliga sammanhang; det betraktas som en dygd att inte göra för mycket väsen av sig bland främlingar. I mer privata sammanhang är läget annorlunda. Ukrainare sätter ofta en ära i att visa stor gästfrihet – och den som är gäst kan räkna med att bli bjuden på hemlagad mat och rikligt med horilka, eller vodka. Vid bordet bör gästen smaka på allt, annars är det oartigt. Att skåla är viktigt och brukar förekomma om minst tre deltar vid bordet. Alkohol är vanligt även i affärssammanhang. Man undviker att fylla på sitt eget glas.

Middagen är det viktigaste målet på dagen. Den består ofta av soppa följd av en kött- eller fiskrätt och sallad. Bröd är en stapelvara som ingår i alla måltider och även har starkt symbolvärde. I en välkomstceremoni som är vanlig även i andra slaviska länder ger värden ofta sina gäster bröd med salt på. Potatisrätter är också vanliga.

Borsjtj kallas en rad olika soppor, som vanligen innehåller kål eller rödbetor, och ofta kött, och som serveras med gräddfil. Salo är saltat fläsk och kan bland annat ätas som mellanmål, då det serveras i en tunn skiva på svart bröd, gärna med vitlök och salt.

I affärssammanhang klär sig män gärna i mörk kostym, och kvinnor är strikt affärsklädda. 

Traditionella folkdräkter, som ibland används till exempel vid bröllop, är rikt utsmyckade med broderier och spetsar. Vävnader och broderier har över huvud taget en central plats i ukrainsk folkkultur.

Helgdagar

Nyåret firas ungefär som jul i väst, då barnen klär granen och får gåvor. Många är lediga i tre dagar. Den ortodoxa julen infaller den 7 januari och är huvudsakligen en religiös högtid. Även den 25 december är numer helgdag.

Internationella kvinnodagen den 8 mars är en helgdag, och arbetarna har i Ukraina två egna dagar, den 1 och 2 maj.

Den ortodoxa påsken firas med målade ägg och annat, och pingsten är också en helgdag. Datumen varierar från år till år.

På segerdagen den 9 maj högtidlighålls minnet av andra världskrigets slut och segern över fascismen. Författningsdagen den 28 juni uppmärksammar när Ukraina fick sin första egna grundlag 1996 och självständighetsdagen den 24 augusti när landet blev självständigt från Sovjetunionen 1991 (se Modern historia). Vid de senare högtiderna är det vanligt med fyrverkerier och militärparader. 

Om våra källor

Ukraina – Äldre historia

I det som i dag är norra Ukraina grundades i slutet av 800-talet Kievriket som blev ett mäktigt furstendöme. Från 1200-talet hamnade området under först mongolisk och senare polsk och litauisk överhöghet. Från 1600-talet var det ryssar som dominerade, och 1922 blev Ukraina en del av Sovjetunionen. Ukraina drabbades av utbredd svältdöd och hårt förtryck under sovjetledaren Josef Stalin på 1930-talet, och under andra världskriget dog miljontals ukrainare i krig, umbäranden och utrensningar.

Tidigt i historien svepte olika ryttarfolk fram över de stäpper som nu utgör Ukraina. På 800-talet före Kristus kom det första orientaliska ryttarfolket, kymrerna, som sedermera avlöstes av skyterna och sarmaterna. Samtidigt började sjöfarare slå sig ned längs Svarta havets kust. Det finns spår av grekiska bosättningar från 600-talet före vår tideräkning.

Slaviska folk började bosätta sig i området från 600-talet efter Kristus. På 800-talet uppstod den första statsbildningen. Enligt Nestorskrönikan grundades Kievriket (Kyjivska Rus) i norra Ukraina år 862 av furst Oleh (Oleg på ryska), son till den nordiske vikingen Rurik. Oavsett om det var vikingar som grundade riket eller inte spelade vikingarna en viktig roll i Kievs tidiga historia, eftersom riket låg längs deras handelsleder mellan Nordeuropa och Konstantinopel. När furst Volodymyr (Vladimir på ryska) antog kristendomen från Östrom år 988 blev Kievriket ett av östra Europas viktigaste politiska och andliga centrum. Det främsta byggnadsminnet från denna tid är Sofiakatedralen, byggd med Sofiakyrkan i Konstantinopel (Istanbul) som förebild. Relativt snart började dock en nedgångsperiod till följd av att de nord-sydliga handelsvägarna minskade i betydelse. Slutet kom 1240, då mongolerna intog Kiev.

Polskt välde

De västra delarna av riket, däribland furstendömena Galizien och Volynien, behöll ett visst mått av självstyre fram till 1340 då de föll under polsk överhöghet. I takt med att mongolväldet föll sönder införlivades de centrala och östra delarna i först Litauen och sedan Polen.

Den ukrainska adeln antog polska seder. Många privilegier förutsatte omvändelse till katolicismen. Det polska systemet med gods och förläningar spred sig till Ukraina och medförde att de tidigare fria ukrainska bönderna blev livegna. Det ledde till sociala spänningar mellan polacker och ukrainare.

I det läget kom kosacker att spela en avgörande roll. Kosackerna var bönder som hade flytt livegenskapen och slagit sig ned i sydöst, bland annat kring floden Dnepr. Konflikter med de polska härskarna blev oundvikliga.

Det första kosackupproret ägde rum 1591. Konflikterna kulminerade 1648, då kosackernas ledare (hetman) Bohdan Chmelnytskyj ledde ett uppror mot den polska överhögheten. På kort tid kunde kosackerna ta kontroll över större delen av Ukraina. Chmelnytskyjs segrar åtföljdes av grymma förföljelser av polska adelsmän och präster samt judar. Kosackerna behövde dock en allierad och ställde sig därför 1654 under Moskvafurstens beskydd.

Ryskt välde

Beslutet förde Ukraina in i den ryska sfären. Den omedelbara följden blev ett krig mellan Moskva och Polen, vilket slutade med att fred slöts över de ukrainska kosackernas huvuden. Vid freden 1667 delades Ukraina så att området öster om Dnepr samt Kiev tillföll Ryssland och återstoden gick till Polen. Den efterföljande nedgångsperioden kallas ”ruinen” i ukrainsk historieskrivning.

Ett sista försök att hävda Ukrainas självbestämmande gjordes av hetmanen Ivan Mazepa, som slöt förbund med den svenske kungen Karl XII mot Ryssland i hopp om att uppnå oberoende för ukrainarna. Företaget slutade i nederlaget vid Poltava 1709, då Ryssland besegrade Karl XII:s armé. Därefter stärkte Ryssland gradvis greppet om Ukraina.

Den ryska erövringen av östra Ukraina följdes av fortsatt rysk expansion västerut. Efter Polens delningar 1793 och 1795 erhöll Ryssland merparten av de ukrainska områdena väster om Dnepr utom Galizien, som tillföll Österrike. Ryssarna fortsatte även söderut. År 1783 besegrades Krimkhanatet, en rest av mongolväldet. Den ryska överhögheten bekräftades genom att ryssarna grundade nya städer vid Svarta havet: Odessa, Nikolajev (nu Mykolajiv), Cherson och Sevastopol. Ryska nybyggare skickades till södra Ukraina för att odla upp stäppen. Även andra folkgrupper uppmuntrades att bosätta sig där. Många var tyskar, men det fanns också en liten grupp svenskar som förvisats från Dagö i Estland. Det har länge funnits kvar svenskättlingar i byn Zmijivka (Gammalsvenskby).

Ukrainsk nationalism

Det nationella uppvaknandet i den ryska delen av Ukraina började i mitten av 1800-talet. Ukrainas intelligentia, den bildade klassen i samhället, gjorde försök att utmana det ryska styret, men det slutade med att deltagarna greps och deporterades. Samtidigt pågick inom intelligentian en dragkamp mellan dem som kämpade för ukrainarnas frigörelse och panslavister, det vill säga personer som betonade de slaviska folkens gemensamma intressen. Även i Galizien i väster väcktes nationalistiska känslor bland ukrainarna. Staden Lviv och dess universitet blev centrum för den ukrainska nationalismen.

Industrialiseringen i den ryska delen av Ukraina i slutet av 1800-talet medförde sociala förändringar: inflyttning till städerna, uppkomsten av en arbetarklass samt förstärkt förryskning. 1876 förbjöds undervisning på ukrainska och utgivning av ukrainska böcker och tidskrifter. Detta förbud upphävdes efter 1905 års revolution i Ryssland.

Efter februarirevolutionen i Ryssland 1917, då tsaren abdikerade, väcktes tankar på en oberoende ukrainsk stat. Redan i mars bildade representanter för olika politiska rörelser en provisorisk folkförsamling, Centrala rådet. Kommunisterna, då kallade bolsjeviker, anslöt sig något senare.

Sedan bolsjevikerna gripit makten i Ryssland genom oktoberrevolutionen samma år bildades en ukrainsk sovjetregering i staden Charkiv i öster. Centrala rådet i Kiev utropade å sin sida Ukrainas självständighet den 22 januari 1918. Det blev upptakten till ett förvirrat inbördeskrig, som slutade med freden i Riga den 18 mars 1921, då Ukraina delades. Polen återfick Galizien och Volynien, medan större delen av Ukraina tillföll bolsjevikerna. Den 30 december 1922 var Ukraina en av de fyra republiker som grundade Sovjetunionen.

Sovjetisk republik

Efter inbördeskriget och hungersnöden 1921–1922 blev resten av 1920-talet en gyllene tidsålder för sovjetrepubliken Ukraina. Kaoset tvingade fram en tillfällig reträtt från de planekonomiska principerna som sade att all egendom skulle ägas av staten. Den nya ekonomiska politiken (NEP) 1921–1928 tillät privat företagsamhet inom jordbruk, handel och småindustri. Bolsjevikerna återlämnade också en del jord som förstatligats. Kulturlivet blomstrade och en ny språklag gav ukrainskan företräde framför ryskan.

Allt detta fick ett abrupt slut med sovjetledaren Stalins brutala kollektivisering av jordbruket från 1929. Då förstatligades all mark och övergick i kolchoser, som på papperet ägdes kollektivt, eller i stora statsjordbruk, sovchoser. Välbärgade bönder, kallade kulaker, förvisades med sina familjer till avlägsna landsdelar där flertalet dog. I de bördiga jordbruksområdena i Ukraina utbröt svår hungersnöd och flera miljoner människor svalt ihjäl 1932–1933 i vad ukrainska myndigheter nu betecknar som ett folkmord, holodomor. Den politiska terrorn under 1930-talet krävde också många liv. Utrensningarna av dem som Stalin betraktade som fiender var mycket omfattande i Ukraina.

Vid andra världskrigets utbrott införlivades även ukrainska områden i Polen med Sovjetunionen. Ukrainska nationalister hoppades att den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941 skulle ge dem tillfälle att upprätta en självständig ukrainsk stat. Under en tid stred nationalister på tyskarnas sida, men ett försök att utropa självständighet krossades av nazisterna. Efter en tid bildades en ukrainsk upprorsarmé som bedrev gerillakrig mot både sovjetmakten och tyskarna.

Andra världskriget fick förödande konsekvenser för Ukraina. Ungefär var sjätte invånare dödades. Större delen av den judiska befolkningen förintades och flera städer totalförstördes. Genom kriget förenades emellertid i stort sett alla ukrainska områden. Utöver de före detta polska områdena fick Ukraina Transkarpatien från Tjeckoslovakien samt norra Bukovina och delar av Bessarabien från Rumänien.

Självständighet

Efter Stalins död 1953 inträdde ett politiskt "töväder" i Sovjetunionen under den nye ledaren Nikita Chrusjtjov.  Förtrycket mildrades, men den nya andan innebar inte bara fördelar för Ukraina. Ukrainska språkets ställning försvagades till exempel genom att ukrainska inte längre var obligatoriskt i skolorna.

Den nye ukrainske kommunistpartichefen Petro Sjelest, som utnämndes 1963, försökte stärka ukrainskans ställning och försvara Ukrainas ekonomiska intressen gentemot Moskva. Men 1972 ersattes han av den hårdföre Volodymyr Sjtjerbytskyj, som såg till att hålla den ukrainska nationalismen under kontroll genom förföljelser av oppositionella.

Sjtjerbytskyjs styre ledde till att de politiska förändringarna dröjde längre i Ukraina än i andra sovjetrepubliker, när sovjetledaren Michail Gorbatjov väl inledde sin reformpolitik, perestrojkan, under andra halvan av 1980-talet.

Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl (Tjornobyl) i norra Ukraina i april 1986 blev en väckarklocka. Miljoner människor utsattes för strålning och radioaktivt nedfall, vilket ledde till miljö- och hälsoproblem. Statens hantering av katastrofen bidrog till att grupper bildades som arbetade för större politisk frihet, medborgerliga rättigheter och miljöskydd.

Även kyrkan, framför allt den återuppväckta grekisk-katolska kyrkan i västra Ukraina, kom att spela en viktig roll för oppositionen mot kommunistregimen. Gruvstrejker i Donbas i öster luckrade upp det kommunistiska maktmonopolet. 1989 bildades folkfronten Ruch som paraplyorganisation för den nationalistiska oppositionen, med fäste främst i väster.

När ett första val som åtminstone till en del var fritt hölls våren 1990 fick Ruch och närstående grupper ungefär en tredjedel av mandaten i parlamentet. Det politiska klimatet radikaliserades. Parlamentets nye talman Leonid Kravtjuk, som varit en av kommunistpartiets högsta ledare, intog nu en nationalistisk hållning och närmade sig Ruch.

Ett kuppförsök i Moskva i augusti 1991, då reformmotståndare gjorde ett sista försök att stoppa Sovjetunionens sönderfall, ledde till att Ukraina förklarade sig självständigt den 24 augusti 1991. Samma månad förbjöds kommunistpartiet. Självständigheten befästes med överväldigande majoritet vid en folkomröstning den 1 december. Samtidigt valdes Kravtjuk med god marginal till president.

Den 8 december 1991 kom Ukraina, Ryssland och Belarus (Vitryssland) överens om att upplösa Sovjetunionen och istället bilda Oberoende staters samvälde (OSS).

Om våra källor

Ukraina – Modern historia

Drygt 30 år efter självständigheten från Sovjetunionen förefaller Ukraina ha blicken stadigt riktad västerut, med ett avlägset hopp om medlemskap i både EU och Nato. Men vägen dit har kantats av politiska och ekonomiska kriser, och det krävdes två folkliga uppror för att slå fast kursen. 

Efter självständigheten 1991 präglades inrikespolitiken av en växande ekonomisk kris till följd av omställningen från planekonomi till marknadsekonomi och osämja om den ekonomiska politiken. 1992 utnämndes Leonid Kutjma, tidigare chef för en stor vapenfabrik, till premiärminister. Kutjma lade fram ett reformprogram som omfattade privatiseringar och nedskärningar av statens utgifter. Reformpolitiken mötte hinder i parlamentet, som dominerades av ledamöter från kommunisttiden. 1993 strejkade två miljoner gruv- och industriarbetare i protest mot sjunkande levnadsstandard. Kutjma avgick och val till parlamentet hölls 1994.

Kommunistpartiet, som åter blivit tillåtet, blev största parti. Nationalisterna gick tillbaka. När presidentval hölls samma år besegrade Kutjma den sittande presidenten Leonid Kravtjuk (se Äldre historia).

Konflikter om den ekonomiska politiken präglade hela 1990-talet. Kraftmätningen mellan regering, president och parlament mildrades 1996, då en ny författning antogs. Detta dämpade dock inte maktkampen mellan de ekonomiskt och politiskt dominerande grupper som hölls ihop av gamla vänskapsband.

Maktkampen mellan "klanerna" kom i öppen dager efter ett misslyckat mordförsök 1996 på den nyutnämnde premiärministern Pavlo Lazarenko. 1997 riktades allvarliga beskyllningar om korruption mot Lazarenko, vilket ledde till att president Kutjma avskedade honom. Lazarenko sökte asyl i USA, där han senare dömdes till fängelse för utpressning, bedrägeri och penningtvätt. Enligt FN stal han mer än motsvarande 1,7 miljarder kronor från statskassan under sitt år som regeringschef.

Kutjma omvald

Efter en våldsam valrörelse 1998 blev kommunistpartiet återigen största parti. Men något tydligt majoritetsblock gick inte att urskilja i parlamentet.

I presidentvalet 1999 besegrade Kutjma kommunistpartiets ledare. Till premiärminister utnämnde han oväntat den liberale förre centralbankschefen Viktor Jusjtjenko, som inledde ekonomiska reformer. Själv sågs Kutjma till stor del som en auktoritär makthavare i sovjetisk anda. 2000 utbröt politisk kris kring den regimkritiske journalisten Georgij Gongadzes försvinnande. Bandinspelningar där Kutjma uppges diskutera hur man skulle bli kvitt Gongadze utlöste folkliga krav på presidentens avgång. Kutjma hävdade att banden var förfalskade.

Jusjtjenkos reforminriktade regering fälldes 2001 i en misstroendeomröstning av en ohelig allians av kommunister och oligarker (politiskt inflytelserika finansmän). Parlamentsvalet 2002 präglades av oegentligheter. Jusjtjenkos nybildade liberala valförbund Vårt Ukraina blev störst, men president Kutjma kunde räkna med stöd i parlamentet av ledamöter som valts som oberoende kandidater. Till ny premiärminister utsågs Viktor Janukovytj. Han var tidigare guvernör i Donetsk, en ryskspråkig region i öster som därmed fick ny politisk tyngd.

Kampanjen inför presidentvalet 2004 blev stormig. Huvudkandidater var den tidigare premiärministern Jusjtjenko och den sittande, Janukovytj. Jusjtjenko hade stöd i landets västra och norra delar liksom i storstäder. Janukovytj stöddes främst av den ryskspråkiga befolkningen i östra och södra Ukraina, och av många oligarker. Rysslands president Vladimir Putin stödde öppet Janukovytj.

Orangea revolutionen

Vid den andra, avgörande valomgången pekade vallokalsundersökningar på Jusjtjenko som segrare, men valkommissionen gav segern till Janukovytj. Valobservatörer hävdade att det hade förekommit utbrett fusk. Demonstrationer i Kiev svällde till massmöten, där ukrainare visade sitt stöd för Jusjtjenko med orangefärgade symboler. De upprättade tältläger och intog regeringsbyggnader. Indignationen växte när läkare i Wien meddelade att en sjukdom med svåra hudutslag som drabbat Jusjtjenko under valrörelsen orsakats av förgiftning med dioxin.

Trycket blev så starkt att landets högsta domstol beslöt att andra valomgången måste göras om. Det nya valet hölls gick enligt valobservatörerna hederligare till. Jusjtjenko vann nu med 52 procent av rösterna mot 44 procent för Janukovytj. Målet med det som kom att kallas den orangea revolutionen hade uppnåtts, utan att blod spillts.

Jusjtjenko tillträdde utsåg till ny premiärminister Julia Tymosjenko, hans bundsförvant under revolutionen. Hoppet var stort om demokrati och politisk stabilitet, men enigheten blev kortvarig och anklagelser om korruption haglade. Efter åtta månader avskedade Jusjtjenko Tymosjenko.

Den västvänliga regeringens relationer till Ryssland kärvade också. Förhandlingar om gaspriserna för 2006 blev besvärliga och vid nyår stängde Ryssland av gasleveranser (se Utrikespolitik och försvar). Tvisten löstes i samverkan med Bryssel, ett tecken på Ukrainas strategiska läge. Men när ett avtal om höjda priser slöts revolterade parlamentet i Ukraina och röstade ner regeringen. President Jusjtjenko vägrade dock att låta regeringen gå.

När parlamentsval hölls 2006 vann de ”orangea” parti-allianserna: Julia Tymosjenkos block och president Jusjtjenkos förbund Vårt Ukraina. Största enskilda parti blev dock Janukovytjs Regionernas parti. Janukovytj – presidentvalets förlorare – tog över som premiärminister, stödd av kommunisterna och ett socialdemokratiskt parti som tidigare tillhört den orangea sidan.

Flera kriser följde, vilket ledde till nyval 2007. Regionernas parti blev åter störst, men Tymosjenkos block ökade mest. Tymosjenko återkom som premiärminister med stöd av sitt eget block och Jusjtjenkos Vårt Ukraina.

Janukovytj blir president

Krig mellan Ryssland och Georgien 2008 delade den ukrainska ledningen. Jusjtjenko tog parti för Georgien, medan Tymosjenko lierade sig med den ryssvänliga ukrainska oppositionen. 

En global finanskris som just briserat ställde allt på ända. I Ukraina började industriproduktionen att rasa, budgetläget blev kritiskt och regeringen tvingades söka krislån från Internationella valutafonden (IMF). Tymosjenko lyckades få till en ny regeringskoalition med Jusjtjenkoanhängare och företrädare för ett valförbund kallat Lytvynblocket.

Vid nyår 2009 stängde ryska Gazprom åter av gasen till Ukraina. Ett nytt prisavtal kom snart på plats, men ekonomin befann sig i fritt fall. President Jusjtjenko anklagade regeringen för att ha försökt dölja allvaret, sedan Tymosjenko bromsat budgetåtstramningar. Under våren hölls demonstrationer med krav på både Jusjtjenkos och Tymosjenkos avgång.

Inför presidentvalet 2010 var Jusjtjenkos popularitet i botten på grund av regeringens oförmåga att hantera den ekonomiska krisen. Han slogs ut i första omgången. I den andra vann Janukovytj. Tymosjenko hävdade att det förekommit fusk, men västerländska observatörer fann att Janukovytjs seger varit korrekt.

Sedan Janukovytj installerats som president fick han till en misstroendeförklaring mot regeringen och Tymosjenko tvingades avgå. En ny regering tillträdde, ledd av en av Janukovytjs förtrogna, före detta finansministern Mykola Azarov som stödde sig främst på Janukovytjs Regionernas parti och kommunisterna. Av 29 ministrar kom mer än en tredjedel från den rysktalande Donetskregionen, presidentens hemtrakter, och ingen var kvinna.

Demokratin försvagas

Snart framträdde ett mer auktoritärt styre. Mediernas frihet begränsades och censur återinfördes. Enligt kritiker utövade Janukovytj också påtryckningar på författningsdomstolen, som ogiltigförklarade en grundlagsändring som begränsat presidentens makt. Inför parlamentsvalet 2012 infördes nya regler. Partiblock förbjöds och ett system återinfördes där hälften av parlamentsledamöterna skulle utses genom majoritetsval i enmansvalkretsar. Ändringarna antogs gynna den sittande regeringen, eftersom oppositionen i stor utsträckning var organiserad i valförbund, och många av dem som förväntades bli valda i enmansvalkretsar var förmögna affärsmän som gynnades av kontakter med regeringen, eller statliga tjänstemän som lätt antogs kunna pressas – eller mutas – till att ansluta sig till majoriteten i parlamentet.

Tymosjenko åtalades för att ha missbrukat sitt ämbete och för att ha orsakat ekonomisk skada genom ett gasavtal med Ryssland 2009. Åtal kunde väckas med stöd av en lag från sovjettiden. Tymosjenko dömdes 2011 till sju års fängelse och 2012 dömdes tre ministrar i hennes regering till fängelse för maktmissbruk. Med Tymosjenko i fängelse lyckades hennes parti Fosterlandet inte hota makthavarna. Parlamentsval 2012 innebar en ny seger för Janukovytjs Regionernas parti med stödpartier, men valet blev hårt kritiserat. 

Oppositionen fortsatte att protestera mot regeringen för påstått röstköp och för att i strid med gällande regler låta parlamentariker rösta i frånvarande ledamöters ställe. Protesten riktade sig mot att många av de folkvalda var affärsmän som sällan infann sig i parlamentet. Slagsmål bröt ut i parlamentet vid flera tillfällen. 2013 inledde oppositionsledamöter en blockad mot parlamentet.

Ny protestvåg

Hösten 2013 hamnade Ukraina i dragkamp mellan EU och Ryssland, som båda ville knyta landet närmare sig. EU krävde reformer men mest konkret att Tymosjenko skulle friges. Ryssland hotade med följder för handelsutbytet om Ukraina skulle närma sig EU. President Janukovytj och Regionernas parti röstade ned alla förslag om frigivning av Tymosjenko, vilket såg ut att stänga Ukrainas möjligheter till samarbete med EU.

Utvecklingen tog en ny vändning när regeringen meddelade att den avbrutit förberedelser som skulle leda till undertecknandet  av ett associationsavtal med EU. Beskedet ledde till de största demonstrationerna sedan den orangea revolutionen 2004–2005. Protesterna hade sitt centrum på Självständighetstorget i Kiev, kallat Majdan (”torget”). Oppositionspartier slöt upp bakom krav på presidentens och regeringens avgång. Kritikerna framställde konflikten som ett val mellan ett demokratiskt och fritt Ukraina i samarbete med Europa eller en korrumperad lydstat till Ryssland. En ny generation började träda fram. De hade fått nog av den korruption som präglade Janukovytj och hans regim, nära lierad med företagsledare, som höll på att driva staten mot bankrutt.

Bland demonstranterna fanns företrädare för högernationalistiska grupper, vilket utnyttjades av Janukovytj och Rysslands regering till att hävda att upproret leddes av fascister. I Moskva jämfördes oppositionen med de ukrainsknationalister som under andra världskriget samarbetade med Nazi-Tyskland mot Sovjetarmén.

Protestvågen ledde till regeringens avgång i januari 2014. Ukraina hamnade i politiskt dödläge. Sammandrabbningar utbröt mellan kravallpolis och demonstranter. Under några dygn dödades över 100 människor och flera hundra skadades. Ukraina föreföll stå på gränsen till inbördeskrig, men efter förhandlingar med oppositionsledarna och diplomater från EU gav Janukovytj efter. Han gick med på att bilda en samlingsregering, skriva om författningen och tidigarelägga val.

När demonstrationsledarna underkände avtalet och krävde att Janukovytj skulle avgå omedelbart flydde presidenten. Under några dramatiska dagar byttes hela makteliten ut, en samlingsregering nominerad av aktivister och med demonstrationsledare på ministerposter tillsattes och Janukovytj efterlystes för massmord. Han anklagades också för förskingring. Hans son hade byggt upp ett av landets största företagsimperier inom gas, kol, fastigheter och bankväsen. Familjen Janukovytj misstänktes ha varit inkopplad i de flesta större affärsuppgörelser.

Affärsmannen Petro Porosjenko, den ende "oligark" som hade ställt sig på den EU-vänliga sidan, valdes till president efter Janukovytj. 2016 antog parlamentet flera lagar för att stärka rättsväsendet och dess oberoende från politiska och ekonomiska krafter. Men bara en månad tidigare hade parlamentet gått med på att utse förre inrikesministern Jurij Lutsenko, som stod Porosjenko nära, till riksåklagare, trots att han saknade juridisk utbildning. EU hade förgäves vädjat om en person med juridisk skolning och stark integritet som skulle kunna driva kampen mot korruption. Offentliggörandet av makthavarnas ekonomiska tillgångar väckte tvivel om deras engagemang för insatserna. 

Korruptionen och det långsamma reformarbetet var 2017 nära att leda till en ny folklig revolt. Maktskiftet 2014 hade också skärpt konflikten mellan ukrainsk- och rysktalande. Missnöje på Krim hade utnyttjats av Rysslands regering till att iscensätta en revolt mot de folkvalda lokala ledarna och ta kontroll över halvön.

Om våra källor

Ukraina – Politiskt system

Ukraina är en republik med halvpresidentiellt styre. Det innebär att både presidenten och premiärministern deltar i det dagliga regeringsarbetet men med skilda roller. Regeringen är ansvarig inför parlamentet. De svåraste hindren för att bygga upp en modern rättsstat har varit den djupa korruptionen och politikernas påverkan på rättsväsendet.

Både författningen och vallagen har ändrats flera gånger.

Maktfördelningen mellan president och parlament har varit föremål för långdragna stridigheter. Det självständiga Ukrainas första helt egna författning, 1996, avsåg att göra slut på tvisterna genom att ge presidenten stora befogenheter. Men striden levde vidare. Grundlagsändringar efter den orangefärgade revolutionen 2004 (se Modern historia), som trädde i kraft 2006, ökade parlamentets inflytande på presidentens bekostnad. Ändringarna var svårtolkade och förstärkte maktkampen.

Författningsdomstolen fastslog 2010 att maktförskjutningen stred mot grundlagen, och presidentämbetet återfick förlorad makt. Men utslaget blev ifrågasatt. Venedigkommissionen (Europarådets expertkommitté för författningsärenden) invände mot det lagligt tvivelaktiga i att författningsdomstolen underkände författningsändringar efter sex år. Venedigkommissionen skrev att domstolen agerat som om den stod över författningen och att dess ingripande väckte frågor om hur det var ställt med rättsstatens principer i Ukraina. Bland annat ska fyra domare ha avgått efter starka påtryckningar från regeringen strax före författningsdomstolens beslut.

2014 röstade parlamentet för att återställa de grundlagsändringar som antagits 2004, de som alltså ökade parlamentets inflytande. Presidenten Viktor Janukovytj vägrade att skriva under lagen, men flydde samma dag. Han avsattes formellt dagen därpå.

Den västvänliga politik som förts sedan dess har också tagits in i författningen. Medlemskap i både EU och Nato som politiska mål skrevs in i grundlagen 2019 (se Kalendarium). Det skedde mot bakgrund av att Ryssland tagit kontroll över Krimhalvön och dessutom stöttade separatistuppror i östra Ukraina.

Presidenten är statschef och överbefälhavare och tillsätts genom allmänna val vart femte år. En president kan sitta två mandatperioder i rad. Presidenten undertecknar lagar samt utlyser val och folkomröstningar som rör grundlagsfrågor. Statschefen nominerar premiärminister, försvarsminister och utrikesminister på förslag av parlamentets majoritet. Övriga ministrar utses av parlamentet på förslag av premiärministern.

Presidenten kan under vissa omständigheter upplösa parlamentet, till exempel om en regering inte kunnat bildas inom föreskriven tid.

Parlamentet – högsta rådet eller verchovna rada – består av 450 ledamöter som också väljs på fem år. Efter en lagändring 2011 valdes 225 enligt ett proportionellt system baserat på partilistor, och övriga 225 i direktval i enmansvalkretsar. Samtidigt förbjöds partiallianser i val och tröskeln för ett parti att få plats i parlamentet höjdes från 3 till 5 procent av rösterna. Inför valet 2014 slopades förbudet mot allianser, men 5-procentsspärren behölls.

Mandat som skulle ha blivit tillsatta i direktval i rebellkontrollerade områden i sydost och på den ryskt annekterade halvön Krim lämnades vakanta 2014. Sedan valet 2019 är 26 platser vakanta.

Enligt ny vallag som antogs 2019 ska nästa val, planerat till 2023, bli proportionellt. Femprocentsspärren är kvar. Inför det associationsavtal mellan Ukraina och EU som ratificerades 2014 var valsystemet en viktig fråga. Systemet har ansetts behöva reformer bland annat därför att det förekommit röstköp och möjliggjort för direkt tvivelaktiga personer att kandidera till platser i parlamentet. Ledamöterna hade tidigare åtalsfrihet (se Kalendarium). 

Parlamentet stiftar landets lagar och antar statsbudgeten. Presidenten kan inlägga veto mot en lag, men parlamentet kan rösta ned ett veto med två tredjedelars majoritet. Parlamentet har möjlighet att avsätta en president, men för det krävs tre fjärdedelars majoritet.

Ukraina har varit indelat i 27 regioner: 24 län (oblast), de två storstadsområdena Kiev och Sevastopol med särskild ställning, samt Krim som utgör en autonom republik. Efter Rysslands annektering av Krim 2014 ingår halvön med staden Sevastopol i praktiken inte i Ukraina, även om annekteringen inte erkänns av ukrainska regeringen eller omvärlden. I östra Ukraina hamnade delar av två län utom regeringens kontroll när separatister utropade "republiker".

2020 lades ett förslag till ny regional indelning fram av kommun- och utvecklingsdepartementet. Målet är att distrikten inom länen ska bli betydligt färre, inte minst för att minska den lokala byråkratin. Länet Zakarpattia i sydväst har gett upphov till en träta med Ungern, eftersom etniska ungrare är i majoritet i en del av området. Ungern har drivit frågan om deras ställning, bland annat genom att villkora EU- och Nato-samarbeten med Ukraina. Berehove, på ungerska Beregszász, ska enligt förslaget utgöra ett eget distrikt, vilket skulle möjliggöra en sorts autonomi för de lokala ungrarna. Förslaget kan komma att möta motstånd från ukrainska nationalister.

Läs om Ukrainas rättssystem i Demokrati och rättigheter.

Krim

Halvön Krim befolkades av muslimska tatarer från 1200-talet och hamnade 1783 under ryskt styre. Efter bildandet av Sovjetunionen 1922 ingick Krim i den ryska sovjetrepubliken fram till 1954 då halvön överfördes till sovjetrepubliken Ukraina. Efter Sovjetunionens upplösning 1991 förblev Krim en del av Ukraina.

Under åren före självständigheten hade krimtatarer börjat återvända från Centralasien dit de tvingats under andra världskriget av dåvarande Sovjetledaren Josef Stalin, som anklagade dem för samarbete med nazisterna. Krimtatarernas hemvändande ledde till motsättningar med övrig befolkning på Krim, till huvuddelen etniska ryssar. 

Efter det dramatiska maktskiftet i Ukraina i början av 2014, då den ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj avsattes i en folklig resning,  tog Ryssland militär kontroll över Krim. I mars 2014, efter en illegal folkomröstning på halvön, annekterades Krim av Ryssland (läs mer i Aktuell politik respektive Kalendarium).

Politiska partier

Partilandskapet präglas inte så mycket av ideologi och program utan mer av starka ledarpersonligheter samt regionala och affärsmässiga särintressen. De flesta ledande partier vill närma Ukraina till EU och västvärlden.

Parlamentsval hölls 2014, nio månader efter folkresningen som ledde till att president Janukovytj avsattes och fyra månader efter det att Petro Porosjenko valts till hans efterträdare. Överlägset störst blev Petro Porosjenkos block (Blok Petra Porosjenka), senare med tillnamnet Solidaritet (Solidarnist). Partiet hade funnits sedan 2000 och ingått i allianser med liberala och EU-vänliga profiler. Porosjenkos block gick till val i samarbete med Ukrainska demokratiska alliansen för reform (Ukrajinskyj demokratytjnyj aljans za reformy, Udar; ungefär "Smockan"), startat av förre boxningsvärldsmästaren Vitalij Klytjko. 2015 uppgick Udar i Porosjenkos block och Klytjko valdes till partiledare.

Näst störst i valet 2014 blev konservativa, EU-vänliga Folkfronten (Narodnyj front), grundat av dåvarande premiärministern Arsenij Jatsenjuk och tillförordnade presidenten Oleksandr Turtjynov. Många medlemmar, bland dem grundarna, hade tillhört Fosterlandet (Batkivsjtjyna), lett av förra premiärministern Julia Tymosjenko.

Porosjenkos block och Folkfronten bildade en regering där också partiobundna ämnesexperter fick ministerposter. Koalitionen sprack i samband med den nye presidenten Volodymyr Zelenskyjs tillträde i maj 2019.

Invalda i parlamentet efter att ha klarat femprocentsspärren 2014 var också kristdemokratiska och pro-västliga Självtillit (Samopomitj), bildat av staden Lvivs borgmästare Andrij Sadovyj, EU-skeptiska Oppositionsblocket (Oppozytsijnyj Blok), högerpopulistiska Oleh Ljasjkos radikala parti (Radykalna partija Oleha Ljasjka) och Tymosjenkos tidigare regeringsparti Fosterlandet.

Högerextrema Frihetspartiet (Svoboda), som haft valframgångar 2012, missade 2014 spärren för partilistor men fick in sex ledamöter genom direktval. Däremot slogs Kommunistpartiet ut ur parlamentet. Det tidigare regerande Regionernas parti bojkottade valet men en del av dess representanter hade gått över till Oppositionsblocket.

Totalt ställde 30 rikspartier upp i valet 2014. Mer än hälften fick mindre än en procent av rösterna, men några lyckades få en plats i parlamentet genom direktval. Dessutom blev nästan 100  partiobundna kandidater invalda.

Valåret 2019 inträffade flera förändringar. De viktigaste:

Den nye presidenten Volodymyr Zelenskyj bildade ett parti kallat Folkets tjänare (Sluha Narodu) precis som den TV-serie som gjort honom känd. Partiet registrerades så sent som på presidentvalsdagen den 31 mars 2019. Det tog sedan snabbt täten i mätningar inför nästa parlamentsval, och vann överlägset.

Efter förlusten i presidentvalet bytte Porosjenkos parti namn till Europeisk solidaritet, men partiet krympte rejält.

Oenighet inom Oppositionsblocket ledde till en nybildning, proryska Oppositionsplattformen – För livet (Opozitsijna Platforma – Za Zjyttja). Partiet, som har anknytning till oligarken Viktor Medvedtjuk, blev näst störst i parlamentsvalet.

Om våra källor

Ukraina – Demokrati och rättigheter

Ukrainsk nationalism har vuxit de senaste åren och liksom den ryska spelat allt större roll i befolkningens vardag. Pressfrihet garanteras i lag, men ett propagandakrig har rasat mellan Ukraina och Ryssland i flera år och gjort det svårt att navigera i medielandskapet. Utbredd korruption har motverkat utvecklingen av en rättsstat.

 

Ukraina – Aktuell politik

Växande dödstal, stor förödelse och svåra umbäranden för civila ukrainare är följden av den ryska krigföringen sedan den 24 februari 2022, då en fullskalig rysk militär invasion inleddes. Efter att i åtta år ha pressat undan ukrainska beslutsfattare från flera delar av landets territorium – Krimhalvön och enklaverna Donetsk och Luhansk i öster – anföll Ryssland från tre håll. I östra och södra Ukraina har Ryssland sedan dess tagit kontroll över ett sammanhängande område, och utökar det. Kriget kantas av anklagelser om krigsförbrytelser.

Ukraina befinner sig sedan flera år i permanent kris. "Brodernationen" Ryssland uppträder som bitter fiende och de ekonomiska problemen är gigantiska. Men trots att svårutrotad korruption har undergrävt ukrainarnas tillit till sina ledare strider de nu med slående enighet – för sina liv och för att få behålla sin egen statAllmän mobilisering råder, med inkallelseorder till män mellan 18 och 60 år, om de inte arbetar inom prioriterade verksamheter som livsmedelsproduktion.

Presidenten Volodymyr Zelenskyj vinner respekt för sitt sätt att samla motståndet och dra uppmärksamhet till krigets följder. Han försummar inga kanaler när han talar för Ukrainas sak och försvarsmaktens behov av vapen: nattliga presskonferenser, framträdanden via länk inför parlamenten i andra länder och direktmöten med utländska dignitärer som vågar sig till Kiev. Han uppträder till och med som hologram när företrädare för teknikbolag samlas.

Ukraina Zelenskyj.jpgVolodymyr Zelenskyj gick från att vara TV-komiker till att bli vald till president i verkligheten och leda motståndet mot de ryska invasionsstyrkorna. Foto: Ukraine Presidency/TT

Det storskaliga anfallet från rysk sida föregicks av månader av synliga förberedelser: stora samlingar av markstyrkor längs Ukrainas gräns i öster, en marinövning i Svarta havet i söder och en militär samövning med försvarsmakten i Belarus, Ukrainas grannland i norr. De första rapporterna om att en invasion satts i verket gick ut på att Ryssland i första hand anföll Ukrainas försvarsmakt: luftvärn, ledningsfunktioner och flygfält. Men dödsoffer förekom redan efter några timmar. Enbart under det första dygnet nåddes presidenten av uppgifter om 137 döda, bland dem både civilpersoner och militärer.

Två månader efter invasionen var antalet krigsflyktingar utanför Ukrainas gränser över fem miljoner, och ännu fler var enligt FN internflyktingar. Hamnstaden Mariupol vid Svarta havet var belägrad och sönderskjuten, berövad viktiga funktioner som el och vatten. Fasansfulla förhållanden med hundratals civila dödsoffer rapporterades från flera städer, bland andra Butja nära Kiev och Tjernihiv nära gränsen till Belarus. Eftersom eldgivning också förekommit mot eller i omedelbar närhet till kärnkraftverk fanns internationell oro för katastrofala miljöföljder av större omfång än Tjernobylkatastrofen 1986. Vissa städer, som Cherson vid floden Dneprs utlopp i Svarta havet, hade tagits över av ryska styrkor. Men de hade misslyckats med att inta huvudstaden Kiev.  

Världshälsoorganisationen (WHO) kunde under invasionens tre första månader bekräfta 256 attacker där vårdinrättningar angripits av ryska styrkor, med 75 dödsoffer som följd. Försök att få till ”humanitära korridorer” för evakuering av civila från belägrade städer har misslyckats i flera fall, trots löften om lokala vapenvilor. 

Rysslands president Vladimir Putin har i uttalanden deklarerat att han inte ser Ukraina (som tidigare ingick i Sovjetunionen) som en suverän stat. Han hade redan tidigare ställt kravet att Ukraina aldrig får ansluta sig till det militära Natosamarbetet i väst, och samtidigt skapat splittring genom att stödja separatistiska strävanden hos ryskspråkiga ukrainare. På invasionens första dag sattes ryska styrkor att  ta kontroll över Norra Krimkanalen, som förser Krimhalvön med vatten från floden Dnepr. Två veckor senare började Ryssland byta ut ukrainska borgmästare i intagna städer mot Moskvasympatisörer. När invasionen trots Rysslands militära resurser inte hade förväntad framgång inriktades den i stället på att "befria folkrepublikerna" Donetsk och Luhansk, och skapa ett sammanhållet ryskkontrollerat område i öster och söder. 

Av sammanställningar som gjordes 2021, före det storskaliga ryska anfallet, framgick att konflikterna om Krimhalvön och enklaverna Donetsk och Luhansk så långt, under loppet av drygt sju år, hade krävt fler än 13 000 liv. Dödstalen 2022 är svårbedömda, men det går att säga med säkerhet att de stiger brant, hos ukrainarna och bland de de anfallande ryska styrkorna. Civila mål har träffats i vad som beror på antingen oskicklig eller hänsynslös rysk krigföring. Händelser som sticker ut därför att de krävt många liv har rapporterats från en teater i Mariupol, en järnvägsstation i Kramatorsk och ett varuhus i Krementjuk. 

Stridsäpple: banden till väst

En latent konflikt mellan ukrainsk- och rysktalande i Ukraina kom i dagen 2014, vid ett maktskifte som bottnade i avgörande frågor: Skulle Ukraina ha närmare band med väst än med Moskva? Hur skulle korruption och maktmissbruk motverkas?

På halvön Krim, med etniska ryssar i majoritet, förekom missnöje som spelade Rysslands regering i händerna. En revolt iscensattes mot de folkvalda lokala ledarna och Ukrainas kontroll över halvön bröts med hjälp av soldater i anonyma uniformer. Trots protester från regeringen i Kiev och västmakter genomförde separatister i mars 2014 en illegal folkomröstning som sades visa att en stor majoritet av invånarna ville tillhöra Ryssland, varefter regeringen i Moskva "på begäran av Krim" annekterade halvön.

Det var första gången sedan andra världskriget som en europeisk stat erövrade och införlivade en del av ett annat land. Reaktionen från omvärlden blev stark. Ryssland anklagades för brott mot folkrätten och mot en rad internationella avtal.

Mönstret upprepades i det ryskdominerade Donbasområdet i östra Ukraina, som sedan sovjettiden varit landets viktigaste gruv- och industriregion. I länen Donetsk, Luhansk och Charkiv ockuperades officiella byggnader av beväpnade pro-ryska aktivister, i en del fall sannolikt med stöd av ryska elitsoldater. Ukrainska staten lyckades behålla kontrollen över Charkiv, men i Donetsk och Luhansk arrangerade separatister "folkomröstningar" om självständighet från Ukraina. När frontlinjerna stabiliserades 2015 hade rebellerna kontroll över ungefär en tredjedel av sina respektive län, som därefter fungerade som ryska protektorat. Ryssland erkände i februari 2022 separatistenklaverna som självständiga republiker och framställde därefter militärt agerande på ukrainsk mark som nödvändigt för att skydda ryssar i enklaverna. Invånarna i Donetsk och Luhansk håller nu i stor mängd ryska pass, se Befolkning och språk.

Ukraina-karta-till-AP.jpg

Direkt efter Rysslands annektering av Krim beslöt Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (Osse) att sända en observatörsstyrka till Ukraina. Rapporter från dessa observatörer, men också andra ögonvittnesuppgifter och satellitbilder, dokumenterade rysk direkt inblandning i konflikten i Donbas. Efterhand har ryska regeringen medgett sitt aktiva agerande på Krim och sagt att den "inte kunnat hindra ryska frivilliga" att delta i striderna i Donbas.

Rysslands stöd till separatisterna fick en förödande konsekvens sommaren 2014 när ett malaysiskt trafikflygplan sköts ned och alla 298 ombord omkom. Den nederländskt ledda internationella kommission som utrett attacken (planet kom från Amsterdam och majoriteten av offren var nederländare) fastslog drygt två år senare att planet träffades av en rysktillverkad robot, att roboten avfyrats från en by som kontrollerades av separatistmilis samt att robotsystemet förts in från Ryssland samma dag och förts tillbaka dit direkt efteråt.

Ukrainska säkerhetstjänsten har också anklagat Ryssland för "cyberkrigföring" genom datorintrång och virusangrepp mot bland annat kraftnät och finansiella system. Sedan invasionen har ukrainare iscensatt motattacker, angrepp som blockerat ryska IT-system.

Överenskommelser och vapenvilor

Krim- och Donbaskonflikterna utvecklades i ett läge då Ukrainas förhållande till väst kastats fram och tillbaka. 2014 valdes affärsmannen Petro Porosjenko till president efter Viktor Janukovytj, som hade tvingats bort; när Janukovytj ville bromsa Ukrainas närmande till EU ledde det till folkliga protester som kommit att kallas Euromajdan eller Majdanrevolutionen, se Modern historia. Porosjenko var den ende "oligark" i Ukraina som hade ställt sig på den EU-vänliga sidan. Han skrev snabbt under ett associationsavtal med EU. Efter nyval fick Ukraina ett parlament som starkt dominerades av EU- och Natovänliga partier.

Ett första allvarligt försök att nå vapenstillestånd i östra Ukraina gjordes i Minsk i Belarus (Vitryssland) 2014 genom medling av Osse. Ett nytt avtal, Minsk II, slöts 2015. Tysklands och Frankrikes ledare tog aktiv del i uppgörelsen, tänkt att bland annat ge utbrytarområdena i öster lokalt självstyre och rätt att arrangera val inom ramen för en reviderad ukrainsk författning. Ukrainska staten skulle få kontroll över gränsen mot Ryssland. Ansatserna till vapenvila havererade sedan separatisterna anordnat val efter egna regler och rapporterats få nya leveranser av tunga vapen från Ryssland.  

Fram till 2017 hade kriget i Donbas och annekteringen av Krim gjort omkring 1,7 miljoner ukrainare hemlösa och krävt omkring 10 000 liv. Ukrainska staten stämde då Ryssland inför Internationella domstolen (ICJ) i Haag för "stöd till terrorism".  Ukraina införde blockad mot utbrytarområdena, samtidigt som separatisterna började konfiskera privatägda företag. 2022 vände sig Ukrainas regering återigen till ICJ, som den 16 mars beordrade ett omedelbart stopp för invasionen.

Staten har alltsedan 2014 dignat under krigets ekonomiska börda, med bland annat internflyktingar. 

Ryssland knöt, trots internationella sanktioner, Krim närmare till sig, både praktiskt och politiskt. En bro byggdes mellan halvön och det ryska fastlandet, med besvärliga följder för ukrainsk fartygstrafik. När Ryssland höll presidentval genomfördes valet också på det annekterade Krim. 2018 skärptes läget genom en konfrontation till havs, då skott avlossades och ukrainska besättningsmän hamnade i rysk fångenskap. Ukraina införde en tid krigslagar i gräns- och havsregioner.

Bro over Kjertsundet.jpgRyssland har knutit Krim närmare till sig genom att bygga en ny bro och järnväg över Kertjsundet sedan halvön annekterades 2014. Foto: AP/TT

Ukrainas strävanden efter oberoende har också sökt sig vägar på det religiösa planet. Kievpatriarkatet inom ortodoxa kyrkan fick 2018 klartecken från ett kyrkomöte i Istanbul att bryta sig ur den gamla gemenskapen med ryskortodoxa kyrkan. Eftersom ryskortodoxa kyrkan står den ryska statsledningen nära, och dessutom hade varit överordnad kyrkan i Ukraina, skapade beslutet nya spänningar mellan Kiev och Moskva.

Rysktalande president

Inför Ukrainas presidentval 2019 slog sittande presidenten Porosjenko an en patriotisk ton med slagordet "Armé, språk, kyrka", men Volodymyr Zelenskyj, politiskt oerfaren men juristutbildad och populär TV-komiker, vann. Zelenskyj, uppvuxen i en rysktalande familj, lovade att försöka uppnå bättre förbindelser med Ryssland men också att försöka få hem ukrainare som hållits fängslade i Ryssland sedan konfrontationen vid Krim 2018. En fångutväxling genomfördes 2019. Zelenskyj gjorde klart att han ville fortsätta Minskprocessen för att lösa konflikterna i östra Ukraina. Kort efter fångutväxlingen slöt Zelenskyj också ett avtal med separatister från Donbas som skulle kunna leda till självstyre. Villkoren för vapenstillestånd och utsikterna att få stopp på striderna framstod fortfarande som oklara.

Det faktum att Zelenskyjs judiska härkomst inte användes som slagträ i valrörelsen mottogs med lättnad. Det finns öppet antisemistiska grupper, men en studie gjord av det amerikanska forskningscentret Pew tyder på att antisemitiska åsikter har svagare förankring i folkdjupet i Ukraina än i flera av grannländerna.

Zelenskyj, som saknade politisk erfarenhet innan han ställde upp i presidentvalet, är inte bara landets yngste president hittills. Till följd av parlamentsvalet 2019 har han också haft mer makt än någon annan president i det postsovjetiska Ukraina. Han har, med sitt parti Folkets tjänare (som bildades inför valet), försökt rita om det politiska landskapet och grundat för ett generationsskifte i maktens korridorer. Merparten av hans invalda partikamrater hade inte heller haft politiska uppdrag tidigare. Men de hade svårt att uppfylla folkets förväntningar. Vad korruptionen beträffar, var Zelenskyjs avsikter inte uppenbara: Han byggde upp sitt kändisskap på en oligark-kontrollerad TV-kanal och anställde gamla kompisar och TV-medarbetare i presidentkansliet.

Redan parlamentet bjöd på utmaningar. Näst största parti i valet 2019 blev Oppositionsplattformen – För livet. Partiet är Moskvavänligt och lett av Viktor Medvedtjuk, som brukar beskrivas som lierad med den ryske presidenten Vladimir Putin. USA införde sanktioner mot Medvedtjuk efter Majdanrevolutionen 2014, då han stödde president Janukovytj. I fallet Krim har Medvedtjuk  sagt att han inte stöder Rysslands agerande, och att han betraktar halvön som ukrainsk, men han har anklagats av ukrainska myndigheter för förräderi. I mars 2022, sedan Ukraina infört krigslagar, var Oppositionsplattformen ett av flera partier som stängdes av genom beslut i Nationella säkerhetsrådet.

Motstånd mot Zelenskyj har noterats också hos expresident Porosjenko och förra premiärministern Julia Tymosjenko, även om deras partier (Porosjenkos omdöpt till Europeisk solidaritet och Tymosjenkos Fosterlandet) inte nådde mer än cirka 8 procents stöd vardera 2019. Valdeltagandet vittnade också om att medborgarna tröttnat på de maktspelare som beklätt viktiga poster på senare år. Det var det lägsta sedan Ukraina blev självständigt: 49,8 procent. Även mot Porosjenko har sedan dess anklagelser om förräderi nått domstol.

I lokala och regionala val 2020 sjönk valdeltagandet ännu lägre och Zelenskyjs parti hävdade sig dåligt (se Kalendarium). Regeringspartiet hade svårt att föra ut sin politik, trots att flera av Zelenskyjs och partiets vallöften uppfylldes, exempelvis har åtalsfriheten för parlamentsledamöter avskaffats. Många lokala makthavare motsatte sig restriktioner som beslutats med anledning av coronapandemin, och posten som sjukvårdsminister visade sig vara en katapultstol.

Zelenskyjs ambitioner att komma på god fot med Ryssland har inte burit frukt. Ukrainska sanktioner (inte enbart internationella) har införts mot ryska och ryskvänliga näringslivstoppar och ryska massmedier, och i krigsläget 2022 blir frågan hur långt Putin är beredd att gå. Om målet inte är att hålla Ukraina ockuperat (ockupationer kräver talrik personal och kostar mycket även räknat i pengar) kan flera möjliga delmål urskiljas: främst en rysk landkorridor längs Azovska sjön till Krim, via staden Mariupul, och en mer Moskvavänlig regim i Kiev än de regeringar som ukrainarna själva tenderar att välja. Kommer Ukraina att berövas sitt självbestämmande?  

LÄSTIPS! Läs mer om Ukraina i vår nättidning Utrikesmagasinet:
Så kan Ryssland ställas till svars för krigsbrott  (2022-03-14)
Ickevåldsmotståndet som utmanar Putin (2022-03-09)
Kriget beror på Putins sjuka politiska fantasi (2022-02-25)
Ukraina i skuggan av Trump (2020-02-17) 
Making sense of Ukraines post election landscape (19-08-27)
The rebellious spirit of the Ukrainians (19-04-26)
Ryska filmer om det erövrade Krim döljer något (19-01-15)

Om våra källor

Fakta – politik

Officiellt namn
Respublika Ukrajina/ Republiken Ukraina
Statsskick
republik, enhetsstat
Statschef
president Volodymyr Zelenskyj (2019–)
Regeringschef
premiärminister Denys Sjmyhal (2020–)
Viktigaste partier med mandat i senaste val
Folkets tjänare 254, Oppositionsplattformen 43, Fosterlandet 26, Europeisk solidaritet 25, Rösten 20, Oppositionsblocket 6, Självtillit 1, Frihet 1, övriga och oberoende 48 (2019) 1
Viktigaste partier med mandat i näst senaste val
Porosjenkos block 132, Folkfronten 82, Självtillit 33, Oppositionsblocket 29, Radikala partiet 22,Fosterlandet 19, Frihet 6, övriga och oberoende 100 (2014)
Valdeltagande
62 procent i presidentvalet 2019, 49,8 procent i parlamentsvalet 2019
Kommande val
parlamentsval 2023, presidentval 2024
1. 26 platser i öster och på Krim är vakanta.Sedan krigslagar infördes 2022 har Nationella säkerhetsrådet stängt av flera partier, bland dem Oppositionsplattformen.

Källor

Ukraina – Utrikespolitik och försvar

Ukrainas utrikespolitik sedan självständigheten 1991 har pendlat mellan nära relationer till grannlandet Ryssland och starkt beroende av ekonomiskt och politiskt stöd från västmakterna. Alltsedan en pro-västlig folkresning och Rysslands annektering av Krimhalvön 2014 har förbindelserna med Moskva präglats av fiendskap. Den ryske presidenten Vladimir Putin agerar med militära medel för att utöka territorier under direkt rysk kontroll och hindra Ukraina från att orientera sig västerut.

Krafter i Ukraina agerade redan då landet ingick i Sovjetunionen för att minska beroendet av Ryssland. Direkt efter självständigheten började landets ledare försöka utveckla goda förbindelser västerut. 1994 inledde Ukraina samarbete med både EU och den västliga försvarsalliansen Nato. Men intresset från västmakterna svalnade på grund av ukrainska ledares ovilja, eller oförmåga, att få bukt med korruption, pampvälde och den organiserade brottslighetens inflytande i politiken. Ett mord år 2000, på den regimkritiske journalisten Georgij Gongadze, och oegentligheter i samband med val bidrog till kritik mot Ukraina.

Ett resultat av Rysslands storskaliga militära anfall 2022 är att EU:s dörrar mot Ukraina öppnats nästan på vid gavel. Flyktingar tas emot särskilt i grannländer. EU utlovade snabbt stora belopp till vapenköp och medlemsländer har skickat militär utrustning till Ukraina, bland annat pansarvärnsvapen och luftvärnsrobotar. Vissa EU-länder och EU-parlamentet vill att Ukraina ska erbjudas ett snabbspår till medlemskap i unionen. På några få dagar fattade EU och somliga medlemsländer, exempelvis Tyskland, långtgående beslut som inte bara påverkar deras politik gentemot Ukraina utan också förändrar EU och medlemsländernas gamla principer i grunden. Det gäller inte minst Sveriges och Finlands inriktning på att ge upp ländernas traditionella alliansfrihet för att i stället ansöka om att upptas i Nato. (Med Finland som medlemsland utökas landgränsen mellan Ryssland och Natoländer med över 130 mil.)

Till och med Schweiz, normalt strikt neutralt, har vänt ut och in på sig för att stödja Ukraina. Banklandet har anslutit sig till EU:s sanktioner och har redskap till sitt förfogande som kan bli ekonomiskt kännbara för Ryssland, vars intäkter från olja, metaller och spannmål passerar genom Schweiz.

Från ukrainskt håll hörs under pågående krig att det är för lite och för sent. Ukraina vill att Nato inrättar en flygförbudszon, men Natoländerna tvekar. Risken är att direkt militär Natoinblandning bidrar till ett tredje världskrig, särskilt som den ryske presidenten har antytt beredskap att ta till kärnvapen.

Uppgifter från den syriska oppositionsgruppen SOHR om rysk rekrytering av legosoldater från Syrien stärker bilden att invasionen inte varit så lyckad som den ryska ledningen tänkt sig. En och en halv månad in i den storskaliga invasionen började Ryssland förflytta sina styrkor tillbaka österut för att slå vakt om Donbas och Krim och skapa en ryskkonrollerad landförbindelse längs Svarta havets kust.

Starka slitningar

Efter den "orangea" revolutionen 2004 blev EU- och Natomedlemskap Ukrainas främsta mål, men statsledningens intresse riktades mot Ryssland igen sedan Viktor Janukovytj vunnit presidentvalet 2010. Ukraina isolerades och fick kritik, med sanktionshot, för odemokratisk utveckling. 

Janukovytj fortsatte trots allt de förhandlingar med EU som hans föregångare inlett. Ett associationsavtal om bland annat frihandel lågt klart 2011 men EU tvekade inför inrikespolitiska problem i Ukraina och tvivel på att landet levde upp till kraven på en rättsstat. När EU 2013 var villigt att skriva under hoppade Ukrainas regering av efter påtryckningar från Ryssland, som hotade att straffa landet med minskad handel. 

Upprörda reaktioner i framför allt västra Ukraina mot regeringens brytning med EU utlöste demonstrationer som 2014 ledde till att den västvänliga oppositionen kom till makten. Det vållade vrede på ryskt dominerade Krim, vilket utnyttjades av Ryssland, som ockuperade halvön och snart även annekterade den efter en kuppartat genomförd folkomröstning som inte erkändes av Ukraina eller omvärlden. Raskt följde en revolt bland rysktalande i östra Ukraina, där väpnade separatister fick militärt stöd av Ryssland som också drog samman trupper längs gränsen.

Krisen beskrevs då som den värsta i Europa sedan kalla kriget. Inte sedan andra världskriget hade en europeisk stat erövrat och införlivat territorium från ett annat land med våld. Ukrainas nya regering skyndade sig att ställa sig på EU:s sida genom att ansluta sig till associationsavtalet.

Bröt mot avtal

Ingripandet på Krim innebar att Ryssland ensidigt bröt mot två uppgörelser. Den ena var Budapestmemorandumet från 1994, enligt vilket tre kärnvapenmakter – Ryssland, USA och Storbritannien – garanterade Ukrainas territoriella sammanhållning i samband med att landet lämnade ifrån sig sina kärnvapen från sovjettiden. Den andra var ett vänskapsavtal från 1997 som innebar att Ryssland och Ukraina erkände varandras gränser. Ryssland fick rätt att arrendera en del av den tidigare sovjetiska flottbasen i Sevastopol på Krim till 2017 (under Janukovytjs presidenttid förlängt till 2042).

Medan Rysslands president Putin förnekade att landet haft soldater i Ukraina visade bland andra den ryska medborgarorganisationen Gruz 200 (Fraktgods 200; officiellt en kod för transport av stupade soldater) att minst 167 reguljära ryska soldater dödats i Ukraina fram till sommaren 2016 och att 187 "saknades", samt att över 1 000 legosoldater dödats eller saknades. Organisationen för ryska soldatmödrar bedömde att uppemot 3 500 hade dödats i strid. Soldaters aktiviteter på sociala nätverk har också visat att de befunnit sig i stridsområdet i Ukraina. Likaså rapporterade observatörer från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (Osse) om ryska soldater. Kommentarerna från den ryska regeringen löd att soldaterna varit i Ukraina som frivilliga. Den brittiska organisationen Bellingcat har dokumenterat att tusentals ryska soldater tilldelades utmärkelser för tapperhet i fält mellan juli 2014 och februari 2016, när Ukrainakriget under större delen av tiden var den enda konflikt som berörde Ryssland.

Från rysk horisont har Ukrainas politiska svängning mot väst uppfattats som ett hot mot landets egen säkerhet. "Ukraina" betyder ungefär "gränsland"; ett namn området fått genom sin position som buffert mellan Ryssland och västra Europa. När de baltiska före detta sovjetstaterna och tidigare sovjetiskt allierade länder i östra Europa blev medlemmar av EU och Nato, och knöt nära band med USA, kände sig den ryska ledningen inringad av potentiella fiender. Ukrainas samarbetsavtal med EU, som trädde i kraft 2017, har också framstått som ett hot mot rysk utrikeshandel.

2017 drog Ukraina Ryssland inför Internationella domstolen (ICJ) i Haag med anklagelser om ryskt stöd till terrorism genom att separatisterna i öster fick pengar, vapen och soldater. Ömsesidiga sanktioner har införts mellan Ukraina och Ryssland, riktade såväl mot enskilda personer som mot företag och organisationer. Ukraina har också fört klagomål mot Ryssland till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Sedan invasionen 2022 har granskningar av kriget inletts både vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och FN:s människorättsråd. ICC-personal samarbetar med EU:s utsända utredare.

Konflikt om rysk gas

En återkommande källa till konflikt har varit villkoren för ryska gasleveranser till och genom Ukraina (en huvudledning genom landet förser många länder i Europa med rysk naturgas). I Ukraina är gasen av vitalt intresse för gruv- och metallindustrin. Striden om gaspriserna har varit politisk. Ryskt missnöje med de västorienterade ledare som tillträdde efter den så kallade orangea revolutionen bidrog till storbråk. Moskva aviserade en höjning av det kraftigt subventionerade priset, vilket Kiev vägrade att gå med på. Det fick till följd att ryska Gazprom 2006 ströp tillförseln till Ukraina – varpå stora delar av centrala och södra Europa också blev utan gas, inklusive EU-länder som betalade fullt pris. En kompromiss nåddes. 2009 var det dags igen; flera länder i sydöstra Europa drabbades av gasbrist mitt i vintern. Efter många turer slöts ett nytt prisavtal mellan Ukraina och Ryssland.

Gasavtalet från 2009 var omstritt och ansågs ofördelaktigt för Ukraina. Det ledde till fängelsestraff för dåvarande premiärministern Julia Tymosjenko som skrev under avtalet med Ryssland. Trots att signaler om förmånligare gaspriser kom i samband med avtalet om flottbasen Sevastopol 2010 jäste konflikten. På grund av koppling till globala energipriser fick ukrainarna betala mer för naturgas än många andra. 2013 ålades Ukraina att betala 7 miljarder dollar för gas som inte använts året innan, eftersom avtalet sade att landet måste betala för en viss mängd naturgas oavsett hur mycket som förbrukas.

Efter maktskiftet i Ukraina 2014 och konflikten om Krim använde Ryssland på nytt gasen som vapen och krävde högre pris under hot om strypta leveranser. Ukraina vände sig till andra producenter och upphörde 2015 att köpa rysk gas.

Tvister fortsatte i skiljedomstol. Vid nyår 2019/2020 tillkom ett nytt avtal om transitgasen till Europa, samtidigt som man klarade ut förpliktelser mellan gasbolagen som slagits fast i skiljedomar. Rysslands och Tysklands gemensamma projekt Nord Stream genom Östersjön oroar Ukraina, eftersom ledningar som möjliggör rysk gasexport på andra vägar leder till att Ukraina går miste om transitavgifter. Det nya avtalet bekräftade att gasvolymerna som transporteras från Ryssland mer än halveras under en femårsperiod.

EU och Nato

Medan Ryssland vill ha Ukraina som buffert mot den västliga försvarsalliansen Nato är just detta att hamna mellan två starka militärmakter vad Ukraina har fruktat. 1994 var Ukraina det första landet inom den post-sovjetiska organisationen Oberoende staters samvälde (OSS, bestående av tidigare sovjetrepubliker) som anslöt sig till Natosamarbetet Partnerskap för fred (PFF). 2002 började Ukrainas ledning öppet tala om Natomedlemskap, och sedan Viktor Jusjtjenko blivit president 2005 inleddes en dialog. Inrikespolitisk oreda i Ukraina bidrog till att Nato inte gick vidare med en plan för fullt medlemskap.

Efter maktskiftet 2014 förnyade Ukraina sin ambition att gå med i Nato och inledde samarbete, med gemensamma militärövningar och ekonomiskt stöd för bland annat modernisering av kommunikationssystem och logistik samt hjälp att bemöta cyberkrigföring, fientliga attacker mot datasystem. Amerikansk, kanadensisk och brittisk militär personal deltar i utbildning av ukrainska soldater. Även svenska utbildare har funnits på plats.

2014 slopade Ukrainas parlament landets officiella ställning som alliansfritt och president Petro Porosjenko utlovade en framtida folkomröstning om att ansöka om medlemskap i Nato. EU-parlamentet erkände 2014 Ukrainas rätt att ansöka om medlemskap i EU, men EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker förutspådde 2016 att Ukraina knappast skulle kunna bli medlem i EU eller Nato på minst 20–25 år.

Donald Trumps tillträde som president i USA 2017 skapade oro i Ukraina på grund av hans uttalade skepsis till Nato och antydningar om att USA inte självklart skulle komma till östeuropeiska länders räddning vid en kris. Hans varma ton mot den ryske presidenten Vladimir Putin spädde på oron att Ukraina lämnas åt sitt öde, men Trump visade senare större intresse för Östeuropa (inte minst Polen, som köpare av amerikansk energiexport).

Med Joe Biden som president har USA:s engagemang i Europa, och Nato, ökat igen. USA:s militära stöd till Ukraina har ökat starkt under Bidens tid som president.

Attack Kiev.jpgRysslands anfall mot Ukraina 2022, som snabbt nådde huvudstaden Kiev, föregicks av krav på att Ukraina inte ska tillåtas gå med i den västliga försvarsalliansen Nato. Foto: AP/TT

Krav från rysk sida om att Ukraina inte ska få bli medlem av Nato har avvisats av västländerna med motiveringen att Ukraina har rätt att avgöra om landet vill ansöka om medlemskap. Av förhandlingar mellan Ukraina och Ryssland sedan invasionen 2022 har det framgått att den ukrainska ledningen inte räknar med det som en möjlighet. 

Tyskland och Frankrike har tidigare agerat medlare mellan Ukraina, Ryssland och de pro-ryska separatisterna i försök att nå vapenvila. En internationell observatörsstyrka sammansatt av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (Osse) har haft till uppgift att se till att beslut som fattas respekteras. Belarus (Vitryssland) har agerat värdland för verksamheten. 2015 slöts ett avtal om vapenvila kallat Minsk II. När Volodymyr Zelenskyj blev president i Ukraina öppnades en dialog med Ryssland. Fångutväxlingar har skett, men ingen politisk lösning kring de ryskstödda enklaverna i östra Ukraina. Tvärtom stärkte Ryssland sitt grepp om Krimhalvön, bland annat genom genom ett brobygge och en ny järnvägsförbindelse.

Grannlandet Belarus har tydligt ställt sig på rysk sida. Anfallet mot Ukraina 2022 skedde delvis från belarusiskt område.

När Ryssland godkände de ryskorienterade separatisternas enklaver i östra Ukraina som självständiga republiker, vände sig Ukraina ännu tydligare västerut för stöd. Utökade sanktioner mot Ryssland, framför sådana som gör det svårare och dyrare att finansiera ett krig, var åtgärder som snabbt kom på bordet. Ett EU-embargo mot ryskt kol tillkom, men stopp för ryska gasleveranser till Tyskland satt längre inne eftersom det också skulle slå mot Tysklands egen ekonomi. Tysklands ovilja att stoppa gasimporten har väckt missnöje hos den ukrainska ledningen, som pekat på de allt värre följderna av invasionen. Även Rysslands ingripande i Donbas innebär dock enligt tysk bedömning att Ryssland ensidigt har brutit mot två uppgörelser, nämligen Minskavtalen.

I Ukraina har man i minne hur det gick till när Georgien förlorade kontrollen över områden som dominerades av etniska ryssar eller ryssvänliga invånare 2008 (se Georgien: Modern historia). Ryssland delade frikostigt ut pass till dessa ryssar i förskingringen, precis som man gjort i enklaverna Donetsk och Luhansk, varefter man ansåg det påkallat att med militära medel beskydda sina medborgare i Georgien.

Tillsammans med Georgien, Azerbajdzjan och Moldavien ingår Ukraina i en organisation kallad Guam, som dock för en relativt undanskymd tillvaro. Guams främsta syfte är att utveckla nya transportvägar för olja och gas utanför ryskt territorium. Samarbetet har hittills inte gett några konkreta resultat.

Ukrainas medlemskap i Oberoende staters samvälde (OSS, se ovan) kan sägas ligga på is. Landet har aldrig formellt antagit organisationens stadgar.

Försvar

Trots stora nedskärningar under en följd av år har Ukraina hållit sig med en av Europas största försvarsmakter. 2013 beslutade regeringen att värnpliktsarmén skulle ersättas av en yrkesarmé, men beslutet revs upp när konflikten i öster bröt ut året därpå. 2014 meddelade regeringen att allmän värnplikt skulle återinföras. 2022 har president Zelenskyj uttalat sig för att det trots allt ska bli en yrkesarmé, en professionalisering. Enligt dekret från presidenten ska Ukrainas försvarsmakt inom tre år (2025) omfatta 361 000 man.

Internationella institutet för strategiska studer (IISS) har beräknat att Ukraina hade sammanlagt 209 000 soldater i aktiv tjänst 2021. I statsbudgeten för 2015, första året efter förlusten av Krimhalvön, ingick anslag för en försvarsstyrka på 230 000 man. Därutöver fanns halvmilitära styrkor som gränsskyddet med cirka 53 000 anställda och ett nybildat nationalgarde, arméns huvudsakliga reservstyrka, på 60 000 man.

Sedan 2016 har kvinnor rätt att ingå i stridande förband – 2019 var 26 000 i aktiv tjänst. 

Beslut om att inrätta ett hemvärn fattades 2021. I fredstid ska hemvärnet bestå av 10 000 soldater, i tider av krigshot 130 000. I början av 2022, då krigshotet växte med ryska truppsammandragningar vid gränsen, fanns det enligt beräkningar över 200 000 ukrainare med erfarenhet av krigssituationer i konfliktområdet i Donbas som skulle kunna gå ifrån civila arbeten för att ansluta sig till hemvärnet.

2018 slog Ukraina fast i lag att förvarsutgifterna måste uppgå till minst fem procent av BNP och beställningar av ny materiel från försvarsindustrin aviserades. Dessutom utlovade presidenten löneökningar till soldaterna. Försvarsutgifterna steg enligt fredsforskningsinstitutet Sipri från 1,6 procent av BNP 2013 till 4 procent 2020.

Det ukrainska försvaret var illa förberett för det krig som bröt ut i öster 2014 och fick till viss del förlita sig på frivilliga krafter. De flesta har senare inlemmats i de officiella försvarsstyrkorna. Några frivilligförband fick dåligt rykte för att locka till sig högerextrema nationalister, även utlänningar. Azovbataljonen, numera Azovregementet, hade sina rötter bland fotbollshuliganer från Charkiv. De har anklagats för tortyr och andra krigsförbrytelser.

Även den högerextremistiska så kallade Högra sektorn, som växte fram under revolutionen 2013–2014, har deltagit i den väpnade kampen mot separatisterna i öster men inte låtit sig inlemmas i armén.

Bland separatisterna i Donbasregionen i öster finns ett stort antal officiella och frivilliga militära styrkor som i flera år haft stöd av ett okänt antal ryska soldater. Från amerikanskt håll hävdades 2022 att separatistenklaverna Donetsk och Luhansk skulle kunna mobilisera 40 000 man.

I oktober 2021 meddelade Ukrainas försvarsmakt att den för första gången hade gjort bruk av en attackdrönare, av turkisk tillverkning, för att stoppa beskjutning från separatister i öster. I eldupphöravtal från 2014–2015 regleras inte bruket av sådana vapen, som regeringsstyrkorna inte hade tillgång till vid den tiden. (Det första kontraktet med tillverkaren Bayraktar skrevs under 2018.) Ukrainas intresse av att köpa fler drönare ökade när ett krig om Nagorno-Karabach 2020 gav tillfälle att studera hur Azerbajdzjans styrkor använde vapnet, och ett nytt köp avtalades 2021. 

Vid jul 2021, när de ryska truppsammandragningarna vid gränsen vuxit i månader, rapporterade tidskriften Foreign Policy att USA:s stöd till att förstärka Ukrainas försvar med bland annat radarsystem och patrullbåtar kostat 2,5 miljarder dollar sedan 2014 (under flera amerikanska presidenter). I april 2022, när stödet till Ukraina var ett inrikes stridsäpple i USA, publicerades en rad uppgifter av försvarshögkvarteret Pentagon: enbart under president Bidens tid hade beslut fattats om millitärt bistånd för 2,4 miljarder dollar, "nästa lika mycket som Ukrainas försvarsbudget". Dessutom listades utrustning som levererats, bland annat 1 400 luftvärnsrobotar av Stingermodell, 5 000 Javelin pansarvärnsrobotar, 7 000 pansarvärnsvapen av andra typer, flera hundra Switchblade-drönare, 7 000 automatgevär, 45 000 skyddsvästar och hjälmar, ammunition, utrustning för spårning av artilleri och drönare, lättare bepansrade fordon och säkra kommunikationssystem. Till detta kom vid påsk löften om helikoptrar, trupptransportfordon och haubitsar (artilleripjäser) samt fler drönare och pansarvärnsrobotar. I augusti, när USA hunnit avisera ett tvåsiffrigt antal stödpaket, inklusive mobilt raketeartilleri (Himars med drygt sju mils räckvidd), beräknades det militära biståndet under de drygt fem månaderna sedan den ryska invasionen uppgå till totalt 9,1 miljarder dollar. Himars fördubblar räckvidden för ukrainsk precisionsbeskjutning, men det är ett avancerat system som kräver att soldaterna får utbildning. Från amerikansk sida har det också betonats att ukrainska styrkor inte får använda artilleriraketerna mot ryskt territorium.

Flygvapnet har ålderstigna stridsflygplan av sovjetisk tillverkning. Ukraina har uttryckt önskemål om att få hjälp med att upprätta en flygförbudszon. Natoländer i närheten har flygplansmodeller som ukrainska piloter har utbildning för, men oavsett om flygningar skulle utföras av ukrainska piloter eller av Natopersonal handlar övervägandena i  andra länder om risker för att kriget sprids över gränserna.

Från svensk sida utökades sändningarna till Ukraina, som bland annat bestått av pansarskott, med sjömålsroboten Robot 17.

Ukraina har anslutit sig till det internationella fördrag som ska hindra spridningen av kärnvapen, och 1996 avvecklades hela kärnvapenarsenalen. Med stöd av bland andra USA och Ryssland har landet gjort sig av med hela sitt lager av höganrikat uran.

LÄSTIPS– läs mer om Ukraina i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Så kan Ryssland ställas till svars för krigsbrott  (2022-03-14)
Ickevåldsmotståndet som utmanar Putin(2022-03-09)
Kriget beror på Putins sjuka politiska fantasi (2022-02-25)
Detta kan hända i Ukraina (2022-01-22)
Trovärdigt våldshot tycks vara Putins plan med Ukraina (2021-12-10)
Ukraina i skuggan av Trump (2020-02-17)

Om våra källor

Fakta – försvar

Armén
145 000 man (2017)
Flygvapnet
45 000 man (2017)
Flottan
6 000 man (2017)
Militärutgifternas andel av BNP
4,1 procent (2020)
Militärutgifternas andel av statsbudgeten
8,8 procent (2020)

Källor

Ukraina – Ekonomisk översikt

Ukrainas väg från planekonomi till marknadsekonomi har varit knagglig. En svår ekonomisk nedgång präglade 1990-talet och den robusta tillväxt som inleddes vid millennieskiftet fick ett abrupt slut i och med den globala finanskrisen 2008–2009. De senaste åren har skärpt konflikt med Ryssland skapat osäkerhet kring Ukrainas ekonomi, och det fullskaliga kriget 2022 gör att produktionen och intäkterna helt upphör på många håll. 

Knappt två månader efter den storskaliga militära invasion som Ryssland inledde i februari 2022 koncentrerades de ryska insatserna till industriregioner i östra Ukraina. Militär utrustning till den ukrainska försvarsmaktens motstånd har strömmat in i landet, men krigskostnaderna skenar, samtidigt som Ukraina går miste om viktiga delar av landets ekonomi. Ödelagd infrastruktur och stor förödelse i städer som Mariupol (med stort stålverk) skapar enorma behov av återuppbyggnad, och intäkterna sinar när kvinnlig arbetskraft har flytt och män har lämnat sina jobb för att delta i försvaret.

President Zelenskyj uppgav i ett videoframträdande inför Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) efter påsk att Ukraina behöver sju miljarder dollar per månad för att hålla sin ekonomi i gång. USA:s finansminister Janet Yellen har (via Världsbanken och utöver USA:s massiva stöd i form av militär materiel) utlovat flera miljarder dollar till löner, pensioner och andra statliga utgifter.

EU och de stora industriländerna i G7, som också har anslagit stora summor, dryftar hur en återuppbyggnad ska bekostas. Alla EU:s importtullar på ukrainska varor har avskaffats. Regeringen bedömde redan under våren att en fjärdedel av lantbruket omöjliggjorts av kriget, vilket har gett återverkningar på globala livsmedelspriser och särskilt påverkar fattiga länder med stort behov av matimport, eftersom Ukraina normalt är stor exportör av bland annat vete. 

Under det första kvartalet efter den ryska invasionen 2022 krympte landets ekonomi med drygt 15 procent, enligt den ukrainska statistikmyndighetens beräkningar. Internationella valutafonden (IMF) gjorde samtidigt prognosen att Ukrainas BNP skulle minska med mer än en tredjedel under helåret. Perspektivet var ännu mer dystert hos Ukrainas finansminister, som befarade en halvering.

För att möta stigande inflation och skydda valutan hryvnja höjde centralbanken sin styrränta till 25 procent den 2 juni, från 10 procent.

Utrikeshandel och gästarbete

Ukraina har stor tung industri och är starkt beroende av utrikeshandel, men enligt olika bedömningar har mellan 30 och 60 procent av ekonomin förblivit svart, och det var de omständigheter som rådde före 2022. Det är även i vanliga fall brist på yrkesutbildade arbetare, samtidigt som sysselsättningen i basindustrier har minskat och många högskoleutbildade gått utan jobb. Däremot har IT-branschen beskrivits som blomstrande, 2020 uppgavs att näringen sysselsatte fler än 200 000 personer.

En stor del av Ukrainas arbetsföra befolkning har på senare år funnits utomlands, i låglönejobb. Minst en miljon ukrainare har gästarbetat i Polen. Exakt antal brukar vara svårt att fastställa eftersom det ofta handlar om säsongsarbete framför allt i jordbruket. Ukrainare har ersatt polsk arbetskraft som flyttat till andra EU-länder sedan Polen blev medlem av unionen 2004. Polens näringsliv har oroat sig för att också ukrainarna ges större tillträde till EU-länder där löneläget är högre. Kriget 2022 har vänt strömmen: ukrainare som arbetat i grannländer, bland dem åtskilliga lastbilschaufförer, har lämnat sina jobb för att ta sig hem och delta i det militära försvaret mot invasionen.

Under sovjettiden var Ukraina en ekonomisk tungviktare bland delrepublikerna med omfattande jordbruk, stor metallindustri och tillverkning av elektronik, fordon och militärmateriel. Men redan i slutet av 1980-talet gick ekonomin in i en kris. Den nedgång som följde hängde samman med att det subventionerade utbytet av varor och tjänster som funnits inom det kommunistiska Sovjetunionen avbröts. Ukraina måste börja betala världsmarknadspris för olja och gas till den energislukande industrin. Samtidigt visade sig ukrainska industrivaror inte duga till att konkurrera på världsmarknaden. Försök som gjordes att avreglera ekonomin stötte på patrull.

När ekonomin gjorde en djupdykning i Ryssland i slutet av 1990-talet drogs Ukraina med. Produktionen rasade inom alla branscher och landet stod nära statsbankrutt. 2000 beräknades bruttonationalprodukten (BNP) ha krympt med omkring 70 procent sedan 1990. En förklaring till att krisen blev både djup och långvarig var politiska motsättningar om den ekonomiska politiken. Privatiseringen av statsföretag gick trögt och utländska investeringar uteblev på grund av krångliga skattelagar, svårbegripliga regler och korruption i förvaltningen.

Industrier som privatiserades hamnade i stor utsträckning hos ett fåtal oligarker och deras ”klaner”, som kom att dominera näringslivet. Det har fått följder för den politiska utvecklingen. Banden är nära mellan affärsliv och politiska ledare.

Behov av reformer

Från 2000 inleddes en uppgång. Vändningen berodde till en del på reformer som den då nytillträdde premiärministern Viktor Jusjtjenko drev fram. Byteshandel mellan företag och utbetalning av löner i varor ersattes med penningtransaktioner, vilket ökade statens skatteintäkter och förbättrade insynen i ekonomin. Man började också bryta upp det sovjetiska systemet med kollektivjordbruk och stycka upp jorden i privatägda familjejordbruk. Resultatet blev ökad produktion.

En bidragande orsak var god tillväxt i Ryssland, då den viktigaste exportmarknaden. Stålverk, verkstadsindustri och kemisk industri kunde öka sin produktion. Även jordbruk och livsmedelsindustri gick bra. Levnadsstandarden höjdes och en köpstark medelklass började växa fram. Efter millennieskiftet låg tillväxten på i snitt 7 procent om året. Reallönerna ökade, liksom den inhemska konsumtionen.

Men den världsomspännande finanskrisen 2008–2009 slog hårt mot Ukraina. Stålexporten som stod för nästan halva BNP föll och produktionen sjönk drastiskt. IMF utlovade  stöd mot att regeringen genomförde ett krispaket, men det kunde inte hindra en bankkris. Jobb gick förlorade i stål- och kemibranscherna. I industriområden i söder och sydöst permitterades tusentals arbetare utan lön. BNP föll med 15 procent 2009, ett av de sämsta resultaten i världen.

Ukraina klarade inte villkoren för IMF-lånen och utbetalningarna avbröts. Det saknades medel till statliga löner och pensioner. Regeringen tvingades begära utökad kredit från IMF för att klara avbetalningar på stödlån från året innan. Medan samtal med IMF pågick fick Ukraina låna 2 miljarder dollar av Ryssland till akuta behov. Strax därefter gav IMF klartecken för lån på 15 miljarder dollar. Men utbetalningarna ställdes in på nytt 2011, när löften om pensionsreformer och slopade subventioner till det statliga gasbolaget Naftogaz inte infriats.

Efter en vändning uppåt 2011 föll tillväxten igen, och både budgetunderskott och utlandsskuld ökade. IMF höll återigen inne lån, samtidigt som skuldkrisen i Europa hade skapat en internationell inbromsning. 2013 var läget återigen krisartat. Fem kvartal i rad hade ekonomin krympt och industriproduktionen hade minskat. Ukrainas skuldbörda hade fått guld- och valutareserven att krympa till att täcka mindre än tre månaders import, vilket av nationalekonomer betraktas som ett absolut minimum. Regeringen valde att inte skriva under samarbetsavtal med EU för att inte riskera straffsanktioner från den viktiga handelspartnern Ryssland, som dessutom erbjöd större ekonomiskt stöd än EU, utan krav på reformer.

Regimskifte och blockad

Efter ett dramatiskt regimskifte 2014 räddades Ukraina från omedelbart haveri genom stödlån från västvärlden. IMF beviljade 17 miljarder dollar och EU ett stödpaket på totalt 11 miljarder euro, både lån och bistånd. USA utlovade lånegarantier för en miljard dollar. Samtidigt plågades Ukraina av en skuld till ryska Gazprom på 3,1 miljarder dollar som måste betalas för att inte gasleveranser skulle strypas. Fortsatta utbetalningar av stöd från väst förutsatte åtgärder från regeringens sida i form av slopade subventioner, höjda skatter på importvaror, sänkta sociala utgifter och insatser mot korruptionen. 2014 konstaterades att BNP krympt med 7,5 procent under året, att inflationen stigit till över 20 procent och att valutan hryvnja tappat halva sitt värde.

2015, när väpnad konflikt rådde med Ryssland om Krimhalvön och med ryskstödda separatister i östra Ukraina, hade landets ekonomi rasat. Ytterligare runt 40 miljarder dollar utlovades från IMF och en rad länder. IMF ändrade sina utlåningsregler för att kunna fortsätta sina utbetalningar. Egentligen fick inte fonden ge mer pengar till Ukraina eftersom landet var i tvist med Ryssland om lån som beviljats under president Janukovytjs tid (se Modern historia) och som Ryssland nu krävde tillbaka.

När Ukraina 2017 införde ekonomisk blockad mot utbrytarområden i öster tvingades centralbanken skriva ned prognosen för året. 2018 offentliggjordes ett nytt avtal mellan IMF och Ukraina. Och nu krävde fonden att regeringen verkligen skulle genomföra åtgärder för att stärka statskassan. För medborgarna betydde det bland annat att energipriserna måste höjas.

Ekonomin klarade sig ändå bättre än befarat. 2019 nåddes 3,2 procents tillväxt. Hushållens konsumtion hölls i gång, delvis tack vare att regeringen inte höjde energipriserna så mycket som IMF krävde. Men krigsläget gjorde utsikterna osäkra. Och trots alla löften om reformer och krav från långivarna fick Ukraina inte heller bukt med korruptionen. Till det kan läggas coronapandemin. 2020 skrev Ukraina ner sin prognos för året från 3,7 procents tillväxt till ett minus på 3,9 procent. IMF beslöt sedan återigen att hålla inne lån, efter att ha börjat betala ut nödkrediter 2020, då coronakrisen slog till. Insatserna för att minska korruptionen har också varit otillräckliga, enligt IMF.

Likafullt stod Ukraina bättre rustat än 2014, både ekonomiskt och militärt, när nästa kris tornade upp sig i form av ryska truppsammandragningar vid gränsen vintern 2021/2022. Valutareserven bedömdes kunna täcka fem månaders import. Förbrukningen av naturgas hade krympt, och även om det delvis var en följd av att Kiev förlorat kontrollen över Krim och Donbas innebar det mindre utgifter för staten. I februari 2022 ställde Ryssland läget på sin spets genom att dra i gång den fullskaliga invasionen. Västländer har därefter kraftsamlat för att bistå Ukraina såväl militärt som ekonomiskt, förutom att de ekonomiska sanktionerna mot angriparna har skärpts.

Ett stort problem för flyende ukrainare är att få vill ta emot de pengar de har med sig, eftersom framtiden är osäker för valutan hryvnia. Med Europeiska centralbanken och Österrikes riksbank som garanter deltar storbanken Raiffeisen i en nödmekanism som gör det möjligt för ukrainare att växla till sig euro. En förklaring är att Raiffeisen har stor verksamhet i Ukraina, så stor att banken är systemviktig, och kan ordna transporten av hryvniasedlar tillbaka till Ukraina.

Omriktad handel

Både Kina och Polen rapporterades före invasionen ha gått om Ryssland som ukrainska handelspartner, sedan Ukrainas köp av av gas och kol för uppvärmning i växande utsträckning fått göras från andra källor än Ryssland. På senare år har allt mer av affärerna skett med EU, allt mindre med Ryssland.

Förutom att konflikten runt Krim och separatistområdena i öster stört ekonomin har oenighet rått med Ryssland om gasleveranser via Ukraina till Västeuropa. Vid nyår 2019/2020 slöts mellan Ukraina och Ryssland ett nytt avtal om transitgasen, samtidigt som man klarade ut förpliktelser mellan gasbolagen som slagits fast i skiljedomar. I bakgrunden finns att Rysslands och Tysklands bygge av gasledningar genom Östersjön, projektet Nord Stream, skulle göra att Ukrainas intäkter från transporter på land minskar.

EU-kollektivet stod 2019 för mer än 40 procent av Ukrainas export. Framför allt hade exporten av råvaror till EU-länderna då ökat i flera år. Handel mellan EU och Ukraina styrs av ett frihandelsavtal som trädde i kraft 2016. Avtalet är en fördjupning av ett associationsavtal från 2014. Ukraina brukar framför allt köpa maskinvaror, kemikalier och färdigvaror från EU-länder. Små och mellanstora företag i Ukraina kan få stöd genom EU-initiativ som även riktas till Georgien och Moldavien.

2012 ratificerade Ukraina ett frihandelsavtal som ett antal före detta sovjetrepubliker hade slutit året innan, inom ramen för Oberoende staters samvälde (OSS). Ukraina blev det tredje landet att göra det, efter Ryssland och Belarus (Vitryssland). 2016 uteslöts Ukraina från avtalet på order av Rysslands president Putin. Det var samma dag som Ukrainas frihandelsavtal med EU trädde i kraft.

2016 undertecknade Ukraina ett frihandelsavtal med Kanada, liknande avtalet med EU. 2019 tillkom ett frihandelsavtal med Israel.

Ukraina har utmärkta förutsättningar för sjöfart med segelbara floder. Vid Svarta havet finns viktiga hamnstäder som Odessa, Cherson, Mykolajiv och Iljitjovsk. Efter den ryska annekteringen av Krimhalvön försvårades förbindelserna till och från hamnar i öster. Ryssland har byggt en bro mellan Krim och det ryska fastlandet som stod färdig 2018. För fartygstrafiken till och från ukrainska hamnar vid Azovska sjön medför det bland annat tidsödande procedurer vid passage av bron.

Länge hade Ukraina omkring 20 miljoner utländska besökare per år, men sedan konflikten med Ryssland bröt ut 2014 halverades antalet. Genom den ryska annekteringen av Krim förlorade Ukraina ett av sina populäraste turistmål, Jalta. Varor från Krim och investeringar där tillåts inte av västländerna eftersom den ryska annekteringen av halvön inte erkänns.

Om våra källor

Fakta – Ekonomi

BNP per person
3 727 US dollar (2020)
BNP-tillväxt
3,5 procent (2021)
Total BNP
155 499 miljoner US dollar (2020)
Jordbrukets andel av BNP
9,3 procent (2020)
Industrins andel av BNP
20,8 procent (2020)
Servicesektorns andel av BNP
55,7 procent (2020)
Inflation
9,5 procent (2021)
Statsskuldens andel av BNP
60,8 procent (2020)
Utlandsskuld
129 899 miljoner US dollar (2020)
Valuta
hryvnja
Varuexport
45 143 miljoner US dollar (2020)
Varuimport
51 921 miljoner US dollar (2020)
Bytesbalans
5,3 miljarder US dollar (2020)
Varuhandelns andel av BNP
66 procent (2020)
Viktigaste exportvaror
kol, metaller, jordbruksprodukter
Största handelspartner
Ryssland, Kina, Turkiet, Tyskland, Turkmenistan, USA, Polen, Italien, Schweiz
Bistånd per person
26 US dollar (2017)

Källor

Ukraina – Naturtillgångar, energi och miljö

Efter den ryska invasionen 2022 har Ukraina problem som väcker stark internationell oro: strider vid och om landets kärnkraftverk. Krigshandlingar leder också till att hela städer berövas el och värme.

Kärnkraft svarar för knappt hälften av elproduktionen i Ukraina. Kraftverket i Tjernobyl stängdes helt år 2000, 14 år efter den katastrof som ledde till omfattande radioaktivt nedfall, även över delar av Sverige. De kvarvarande fyra kärnkraftverken har sammanlagt 15 reaktorer av vilka tre har tillkommit efter landets självständighet. Kärnkraftskapacitet brukar användas som buffert under kalla vintrar. 

De ryska styrkor som i februari 2022 började välla in över gränserna för en fullskalig militär invasion tog snabbt kontroll över Tjernobyl, därefter också över det stora kärnkraftverket i Zaporizjzja i söder. Eldgivning förekom och personal som skulle ha fått avlösning tvingades stanna på jobbet under omständigheter som inte främjar säkerheten. Frågan om hur kraftverken, i synnerhet säkerheten vid anläggningarna, nu ska fungera oroar inte minst Internationella atomenergiorganet (IAEA).

Ukraina hade tillräckligt med svåra problem redan tidigare: ett beroende av import för att täcka sina omfattande energibehov, och konflikten runt enklaver i öster, som i praktiken kontrollerades från Moskva, hade lett till minskad produktion och störda leveranser.

Landets främsta järnmalmsfyndighet finns i trakten av Kryvyj Rih i söder. Kol bryts framför allt i Donetskfälten (Donbas) i östra Ukraina. Kolet har relativt låg kvalitet och bryts under allt svårare förhållanden, vilket har resulterat i sjunkande produktion och många olyckor.

Kol svarar för cirka en tredjedel av landets energiproduktion. Ukraina har varit starkt beroende av naturgas och olja från Ryssland. Höjda priser på främst naturgas har tvingat Ukraina att minska importen, vilket periodvis har lett till energibrist. Den billiga gas som kom från Ryssland under sovjettiden lade grunden till slöseri med energi, en vana som Ukraina har haft svårt att göra sig kvitt. Energikonsumtionen i Ukraina har relativt sett varit mycket högre än i västra Europa.

En stor del av den ryska olja och gas som säljs till Västeuropa har brukat transporteras genom rörledningar från sovjettiden över ukrainskt territorium. Det har inbringat Ukraina stora inkomster i form av så kallade transitavgifter; 2017 uppgavs statliga Naftogaz ha tjänat nästan 1,1 miljarder euro på transitavtalen. Samtidigt har återkommande tvister med Ryssland om priset på naturgasköp och om transitavgifterna vid flera tillfällen orsakat stora störningar i leveranserna till övriga Europa (se Utrikespolitik och försvar). Andelen av den ryska gasexporten som gick via Ukraina sjönk från cirka 80 procent till 60 procent i och med att rörledningen Nord Stream i Östersjön togs i bruk 2011–2012. Den fortsatta utbyggnaden i Östersjön av Nord Stream 2 mellan Ryssland och Tyskland, och perspektivet att inkomsterna minskar ytterligare, oroar Ukraina. Inför nyåret 2020 slöts ett nytt avtal med Ryssland om minskade transitvolymer, och fortsatt reducering. Till 2024 ska transitgasen genom Ukraina ha minskat till 40 miljarder kubikmeter per år från 65 miljarder kubikmeter 2020 (och från 90 miljarder enligt det tidigare kontraktet; alltså mer än en halvering på fem år). Till följd av striderna 2022 är det osäkert om kontrakten kommer att uppfyllas.

Ukraina har arbetat aktivt för att bli kvitt beroendet av energiimport från Ryssland. Planen är att Ukrainas elnät ska vara sammankopplat med EU-ländernas 2023.

Ukrainas egen produktion av naturgas täcker ungefär två tredjedelar av förbrukningen. Före den ryska annekteringen av Krimhalvön 2014 köpte Ukraina rysk gas, med rabatt eftersom halvön hyste en rysk flottbas. Sedan november 2015 köper Ukraina ingen rysk gas alls. I stället kommer numera gas från ett tiotal leverantörer i Västeuropa. Samtidigt har höjda priser till konsumenterna minskat slöseriet och pressat ned konsumtionen.

Förhoppningar om att utvinna naturgas ur skiffer med hjälp av flera amerikanska energibolag har hittills gått i stå på grund av kriget i öster. Men potentialen är stor; skiffergasreserverna tros vara bland de största i Europa och ny teknik med högtrycksborrar kan ge tillgång till tidigare oåtkomliga fyndigheter. Det finns dock stora miljömässiga invändningar mot denna form av energiutvinning.

Sommaren 2021 antog Ukrainas regering en handlingsplan i syfte att minska landets utsläpp av växthusgaser, som orsakar klimatförändringar. Målet är att utsläppen ska minska med 65 procent till år 2030 jämfört med 1990 års nivåer. Det är tänkt att FN-organisationen UNDP ska bistå Ukrainas miljödepartement med teknisk kunskap.

Planer på trädplantering i stor skala samordnas med EU och aviserades inför FN:s klimattöppmöte i Glasgow 2021.

Om våra källor

Fakta – energi och miljö

Energianvändning per person
2 334 kilo oljeekvivalenter (2014)
Elkonsumtion per person
3419 kilowattimmar, kWh (2014)
Utsläpp av koldioxid totalt
185 370 tusen ton (2018)
Utsläpp av koldioxid per invånare
4,2 ton (2018)
Andelen energi från förnyelsebara källor
6,9 procent (2018)

Källor

Ukraina – Jordbruk

De ukrainska svartjordarna hör till de bördigaste i världen och Ukraina kallades en gång i tiden Europas kornbod. Landet är en av världens största spannmålsexportörer och nummer ett för solrosolja. Om produktionen minskar, påverkas flera av världens mest folkrika länder. En kontroversiell fråga är också rätten att äga jordbruksmark.

I Ukrainas bördigaste marker kan det näringsrika matjordsskiktet, lössjorden, vara en hel meter djupt.

Exportvärdet på spannmål är nästan lika högt som värdet på landets största exportvara, stål. Dominerande i spannmålsexporten är korn, majs, vete och sojabönor. Vid sidan av spannmål odlas främst sockerbetor, potatis och andra grönsaker. 

Politiska händelser som berör Ukrainas jordbruk kan få ringar på vattnet också utanför landets gränser. Eftersom Ukraina är en av världens största exportörer av vete väcker krigshändelser global oro, som 2022 när Ryssland erkände separatistenklaver i Ukraina och därefter inledde en storskalig militär invasion. Även om det fanns mycket vete i lager steg de internationella vetepriserna, vilket inte minst oroade Egypten, som med över 100 miljoner invånare är världens största veteköpare. För folkrika stater som Egypten, som brukar subventionera brödpriset, skenar kostnaden för import. Det drabbar också det krigshärjade Jemen, där flera miljoner människor är beroende av livsmedelsimport via biståndsorganisationer och en tredjedel av veteimporten brukar komma från Ukraina, enligt FN. Före kriget stod Ukraina för ungefär en tiondel av världens veteexport.

På sovjtettiden byggdes Norra Krimkanalen, en drygt 40 mil lång kanal som avleder vatten från floden Dnepr ut på Krimhalvön, där den har stor betydelse för bevattning av odlingar i det torra landskapet. Ukraina har sedan Ryssland tog kontroll över Krim 2014 kunnat påverka halvöns tillgång till färskvatten genom att stänga av kanalen. Redan samma dag som den storskaliga ryska invasionen i Ukraina 2022 inleddes meddelade ryska myndigheter att vattnet åter börjat flöda i kanalen; ryska styrkor rapporterades ha sprängt den damm som Ukraina använt för att stoppa flödet.

Ukraina är i normala fall i stort sett självförsörjande i fråga om jordbruk. Samtidigt finns stora möjligheter att öka produktionen. Trots goda förutsättningar har jordbruket brottats med svåra problem. Under sovjettiden försummades det till förmån för industrin.

Upplösningen av Sovjetunionen ledde till nya svårigheter. Jordbruksproduktionen halverades under 1990-talet när viktiga exportmarknader försvann och priserna på energi, gödningsämnen och andra insatsvaror sköt i höjden. Privatiseringen av jordbruket kom i gång först vid millennieskiftet. När de gamla kollektivjordbruken omvandlades till mindre, privatägda familjejordbruk ökade produktionen. Men en stor del av jordbruket är fortfarande ineffektivt och odlingsmetoderna är omoderna.

Sedan 1999 finns både privata och statliga ägare inom lantbruket, men redan 2001 förbjöds köp och försäljning av jordbruksmark för att skydda småbrukare mot uppköp från oligarker och bolag. Volodymyr Zelenskyjs regering lade hösten 2019 fram ett lagförslag om att tillåta fastighetsaffärer i jordbruket igen i hopp om att öka jordbruksproduktionen och investeringarna i lantbruket. Över 4 000 förslag till ändringar lades fram i parlamentet, men i april 2020 kunde presidenten underteckna den lag som antagits. Från 1 juli 2021 har privatpersoner kunnat köpa jordbruksfastigheter på upp till 100 hektar. Från 2024 ska företag ägda av ukrainare kunna förvärva upp till 10 000 hektar. För att avgöra om också utländska investerare ska tillåtas köpa jordbruksmark har presidenten utlovat en folkomröstning.

Djurhållning förekommer också; nötkött och mjölk är de viktigaste kommersiella varorna. Ukraina är stor producent av honung.

Ukraina är ett av de länder där mjältbrand (antrax) rapporteras då och då. infektionssjukdomen orsakas av en bakterie och förekommer i första hand hos boskap, men smittan kan överföras till människan. Bakterien kan överleva länge i jorden. Ryska anklagelser om att Ukraina skulle utveckla biologiska vapen med mjältbrandssmitta motsägs av uppgifter från forskare till Vetenskapsradion i Sveriges Radio.

Fisket bedrivs främst i Svarta havet. Utfiskning och miljöförstöring i Azovska sjön och andra delar av Svarta havet har minskat fångsterna på senare år. Insjöfiske förekommer framför allt i landets floder, men också där har fångsterna minskat kraftigt till följd av föroreningar.

Om våra källor

Fakta – jordbruk

Jordbrukets andel av BNP
9,3 procent (2020)
Andel av landytan som används för jordbruk
71,3 procent (2018)
Andel av landytan som är skogsbevuxen
16,7 procent (2020)

Källor

Ukraina – Industri

Industrisektorn är jämförelsevis stor i Ukraina. Den domineras av tung verkstadsindustri och kemisk industri. Metallindustrin är betydelsefull, Ukraina är bland annat en av världens tio största ståltillverkare. Men kriget 2022 håller på att beröva landet en stor industriregion i öster.

Bland de industrianläggningar som ödelagts av krigshändelser 2022 finns ett stort stålverk i hamnstaden Mariupol och en av Europas största fabriker för konstgödsel i Sievjerodonetsk. De ryska styrkorna har, efter en måttligt framgångsrik inledning på kriget, koncentrerats till Donbas, den gruv- och industritäta östra delen av Ukraina. 

Industrisektorn består av gruvor, järn-, stål-, olje- och gasindustri samt kemisk industri. Verkstadsindustrin producerar flygplan, bilar, precisionsinstrument med mera. Andra industrier tillverkar byggnadsmaterial, textilier och livsmedel.

Mycket av tillverkningen sker i energislukande jättefabriker. Efter Sovjetunionens sammanbrott, när de statliga subventionerna drogs in och Ukraina tvingades betala världsmarknadspris för olja och höjda priser för naturgas föll produktionen dramatiskt under 1990-talet. Först i början av 2000-talet sköt tillverkningen fart igen, bara för att åter drabbas av en nedgång orsakad av konflikten i öster från 2014 (se Aktuell politik).

Den försvarsanknutna industrin sysselsatte före den ryska invasionen 2022 en femtedel av arbetskraften. Ukraina spelade under sovjettiden en viktig roll inom militär elektronik och skeppsbyggnad samt tillverkning av bärraketer till kärnvapenrobotar. Sedan 2010 är över 130 företag inom olika delar av försvarsindustrin samlade i den statliga koncernen Ukr Oboron Prom, som har sammanlagt nästan 70 000 anställda. Ett 20-tal av företagen i koncernen ligger i områden som Ukraina betraktar som ockuperade av främmande makt. 2019, då försvarsindustrin rapporterades ha ett framgångsrikt år, fanns kunderna framför allt i Indien, Turkiet, Saudiarabien och andra länder i Asien och Mellanöstern.

Trots lagstiftning är säkerheten ofta eftersatt i den stora gruvindustrin. Ukraina har näst Kina flest dödsolyckor i gruvor i världen; över 4 000 har fått sätta livet till på två årtionden. 

Eftersom Ukraina till stor del är ett jordbruksland (exportvärdet på spannmål är nästan lika högt som värdet på det stål som exporteras) är "agribusiness", utveckling av jordbruksteknik och relaterad tillverkning, ett område som tidigare bedömts ha framtidsutsikter, särskilt som det finns en växande IT-sektor med kvalificerad arbetskraft.

Om våra källor