Konflikten i Syrien
Foto: Anton Chalakov/Shutterstock

Konflikten i Syrien

Den så kallade arabiska våren 2011 förbyttes snart till politisk vinter i nästan alla de länder där spontana folkliga resningar utmanade auktoritära regimer: Egypten, Libyen, Syrien, Bahrain och Jemen. 

I stor utsträckning misslyckades de folkliga resningarna på grund av att oppositionen var väldigt splittrad. Och ingenstans har oppositionens tillkortakommanden varit tydligare än i Syrien. De demokratiaktivister som våren 2011 startade upproret mot landets styrande familj al-Assad krävde presidentens avgång och demokratiska reformer men upproret kom snart att ”kapas” av helt andra intressen.

Syrien är numera en arena för regionala stormakter som krigar genom ombud på syrisk mark. Västländerna stödde från början moderata rebellgrupper mot Assad men valde under trycket av den extremistiska Islamiska statens växande välde i Irak och Syrien att byta perspektiv och i första hand bekämpa IS.

Nu är IS besegrat, men många konflikter återstår. FN har ända sedan kriget startade haft ett särskilt sändebud som ägnat sig åt att försöka uppnå fred, utan resultat. Försök att i FN:s säkerhetsråd anta resolutioner mot den syriska regimen har blockerats av Ryssland och Kina, och de fredssamtal som ägt rum har runnit ut i sanden.

På marken har regeringssidan särskilt under 2018 tagit kontroll över många områden där det funnits rebellfästen. Men kriget har inte tagit slut för att rebellrörelserna har tvingats mot Idlib i nordväst. Och hur förhållandet mellan regimen och det kurdstyrda området i norr ska utvecklas är en öppen fråga.

Välj kapitel här

Varukorg

Totalt 0