Koreakonflikten – fördjupning

Nordkoreas desperata läge och hotfulla attityd har rötter i delningen av Koreahalvön 1945. Både Nordkorea och Sydkorea har närt ett hopp om återförening, men i dag står de längre ifrån varandra än någonsin. Verkligheten präglas av konflikt och krigshot. Spänningarna förstärks av Nordkoreas strävan att utveckla kärnvapen. 

Sydkorea har USA:s militära stöd. Nordkoreas samhälle är starkt militariserat: armén består av över en miljon soldater. Samtidigt är Nordkorea så fattigt att folket tidvis svälter. Enligt FN var omkring 40 procent av nordkoreanerna undernärda hösten 2017, och situationen förvärrades i början av 2020-talet som en följd av torka och översvämningar i kombination med coronapandemins följdverkningar.

Nordkoreas unge ledare Kim Jong-Un har sedan han tog över makten 2011 efter fadern Kim Jong-Ils död gjort allt för att undanröja kritiker och befästa sin ställning. Utrensningar har skett på hög nivå, både inom militären och på politiska poster.  Kim Jong-Un lät 2013 avrätta sin farbror och mentor Jang Song-Thaek, den förmodade andremannen i ledningen.  Regimen i Pyongyang ansågs även ligga bakom mordet 2017 på Kim Jong-Uns halvbror, vilket utfördes med internationellt förbjuden nervgas på en flygplats i Malaysia.

Kim Jong-Un har haft två parallella mål: att utveckla ekonomin så att människor ska få det bättre och att skaffa kärnvapen för att avskräcka landets fiender.

Bedömare har pekat på att ledningen i Pyongyang upplever ett reellt hot utifrån, särskilt sedan USA störtade regimen i Irak 2003 med hänvisning till massförstörelsevapen. Regimen anser att den behöver kärnvapen för att skydda sig. Även exemplet Libyen tros bidra till att regimen vill hålla fast vid sina kärnvapen; den libyske ledaren Muammar Gaddafi lade ned landets kärnvapenprogram 2003 men störtades några år senare och dödades av Natostödda rebeller i landet.   

Pyongyangs hotfulla och ombytliga politik förklaras ofta med maktkamp mellan Kim-dynastin och militären. Regimen antas även behöva utrikespolitiska kriser och yttre fiender för att samla och behålla greppet om en hungrande och missnöjd befolkning.

Medborgarna är strängt övervakade och förbjudna att lämna sitt hemland. Nordkoreas slutna samhälle genomsyras av ideologisk propaganda.

Landet uppskattas ha omkring 100 000 politiska fångar, och brutala förhållanden råder i fängelser och arbetsläger. Avrättningar, godtyckliga gripanden och tortyr gör all regimkritik omöjlig. År 2014 publicerade FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHCR) en rapport, baserad på intervjuer med nordkoreaner som flytt, med bevis för att regimen gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten. Sedan dess har såväl MR-rådet som FN:s generalförsamling uppmanat FN:s säkerhetsråd att göra fallet till en fråga för krigsförbrytardomstolen (ICC).

Koreas delning

Från 600-talet var Korea ett enat rike. I början av 1900-talet hamnade koreanerna under Japans välde, men efter fyra decennier av hårt japanskt förtryck klövs nationen itu vid befrielsen 1945. För att tvinga japanerna till kapitulation i andra världskrigets slutskede invaderade sovjetisk militär från norr medan USA och dess allierade gick in från söder. Vid 38:e breddgraden möttes de båda segrande arméerna.

Segrarmakterna beslöt att förvalta landet i fem år. USA utsåg antikommunisten Syngman Rhee till framtida ledare, medan Sovjetunionen beredde väg för den kommunistiske gerillaledaren Kim Il-Sung. Två oförenliga ideologier stödda på var sin militär stormakt gjorde anspråk på Korea.

Inbördes strider dödade tusentals koreaner. 1947 drog USA Koreakonflikten inför FN, som beslöt anordna allmänna val. FN:s valkommission släpptes dock inte in i norr. Val genomfördes var för sig och på båda sidor vann de män som stormakterna utsett. I maj 1948 utropades Republiken Korea i söder, och i september samma år bildades Demokratiska folkrepubliken Korea i norr.

Koreakriget

De nya staterna rustades av sina respektive faddrar. Längs stilleståndslinjen vid den 38:e breddgraden förekom sammanstötningar och i juni 1950 gick Nordkorea till anfall. Koreakriget hade inletts.

FN:s säkerhetsråd stämplade Nordkorea som angripare och uppmanade medlemsstaterna att undsätta Sydkorea. FN-styrkorna dominerades av USA och leddes av den amerikanske generalen Douglas MacArthur. Kriget svängde fram och tillbaka, men sedan Kina hade ingripit på Nordkoreas sida stabiliserades fronten vid den 38:e breddgraden.

Förhandlingar inleddes 1951, men strider pågick fram till den 27 juli 1953, då ett stilleståndsavtal slöts. Efter en konflikt som krävt flera miljoner dödsoffer − uppgifter varierar mellan två och fem miljoner − stod båda sidor med samma områden som före kriget. Inget fredsavtal slöts och den fyra kilometer breda, demilitariserade zonen vid 38:e breddgraden är ännu gräns mellan Nordkorea och Sydkorea.

”Militären först”

Efter kriget utvecklades båda Korea ganska jämbördigt ekonomiskt. Bägge regimerna formades också mer (Nordkorea) eller mindre (Sydkorea) till diktaturer med militären som maktbas. USA placerade kärnvapenmissiler och artilleriburna kärnladdningar i Sydkorea nära gränsen till Nordkorea. Det var mot den bakgrunden som Nordkoreas kärnvapenprogram så småningom växte fram.

På 1970-talet gick Syd och Nord helt skilda vägar. Sydkorea satsade på export och utvecklades till en av världens främsta industrinationer. Nordkorea isolerade sig och byggde upp ett ideologiskt styrt ekonomiskt system baserat på självförsörjning (kallat juche = självtillit) som ledde till fattigdom. Efter översvämningar och torka på 1990-talet föll landet ned i svält och industriell kollaps.

Politiskt stelnade Nordkorea till en kommunistisk familjedynasti med en absurd personkult kring Kim Il-Sung (död 1994) och hans son Kim Jong-Il (död 2011). Mitt i misären gav regimen militärutgifterna prioritet under mottot ”Militären först”.

Sydkorea gick i motsatt riktning. En växande reformrörelse, ledd av protesterande studenter, trotsade militärregimens krigslagar och förbud mot kontakt med Nordkorea. På 1980-talet tvingade demonstrationer fram en politisk liberalisering och 1997 valdes den tidigare dödsdömde politiske fången Kim Dae-Jung till Sydkoreas president.

Jimmy Carter

Under Jimmy Carters presidentperiod på 1970-talet började USA avlägsna hundratals kärnvapen från Sydkorea. När det kalla kriget tog slut i resten av världen, gav även försöken till dialog mellan Nord- och Sydkorea resultat.

1992 enades de om stopp för tillverkning, prov och utplacering av kärnvapen på halvön. 1993 ville FN:s internationella atomenergiorgan, IAEA, inspektera anläggningar misstänkta för framställning av plutonium till kärnvapen. Nordkorea sade nej.

USA backade upp IAEA och krig hotade mellan USA och Nordkorea. Förre presidenten Carter förhandlade fram ett avtal 1994, där Nordkorea skulle få ersättningsenergi om man stoppade sitt kärnenergiprogram. USA, Sydkorea och Japan utlovade olja samt byggande av två lättvattenreaktorer för elproduktion. Det försenade byggprojektet avbröts 2006, då Nordkorea sedan länge brutit avtalet och återupptagit kärnvapenprogrammet.

Solskenspolitik och terrorbekämpning

Översvämningar, torka och svält beräknas ha kostat minst en miljon människor livet i Nordkorea under andra halvan av 1990-talet. På katastrofen följde bistånd utifrån, och kontakterna med omvärlden ökade. Sydkoreas president Kim Dae-Jung inledde en så kallad solskenspolitik och mötte i juni 2000 Nordkoreas ledare Kim Jong-Il vid ett toppmöte i Pyongyang.

De båda Kim kom överens om att arbeta för avspänning, försoning och fredlig återförening av halvön. Man beslöt att inleda ekonomiskt samarbete och tillät grupper av koreaner att resa över gränsen för att möta familjemedlemmar för första gången på ett halvsekel.

Vid invigningen av OS i Sydney år 2000 tågade de syd- och nordkoreanska deltagarna in tillsammans, och samma år mottog Kim Dae-Jung Nobels fredspris för sin solskenspolitik.

Sedan tycktes solen gå i moln. Terrordåden i USA den 11 september 2001 kastade sin skugga även över Koreahalvön. Sydkorea höjde sin militära beredskap med hänvisning till terrorhot, vilket sågs som en aggression i Pyongyang. Sydkorea provsköt även en robot med räckvidd till Pyongyang. Nordkorea hade tidigare provskjutit robotar som kunde nå Japan.

När USA:s president George W Bush 2002 beskrev Nordkorea som en av ”ondskans axelmakter”, ledde det till fientliga reaktioner från Pyongyang. Samma år utkämpade Nord och Syd eldstrider med många dödsoffer som följd i ett omtvistat gränsområde på Gula havet, väster om Koreahalvön.

Konflikt om kärnvapenplaner

Nordkorea bekräftade 2002 i samtal med USA att man anrikade uran och hade framställt plutonium, ett brott mot avtalet från 1994. USA stoppade oljeleveranser och annat bistånd. Inspektörer från IAEA utvisades från Nordkorea som också sade upp Ickespridningsavtalet (Non Proliferation Treaty, NPT), som ska förhindra spridning av kärnvapen och kärnvapenteknologi i världen.

USA fick 2003 hjälp av Nordkoreas allierade Kina och av Ryssland att inleda sexpartssamtal, där även Sydkorea och Japan deltog. Samtalen gav få resultat och bromsades 2004, när det avslöjades att Sydkorea tidigare i hemlighet anrikat uran.

År 2005 förklarade Nordkorea officiellt att man tillverkat kärnvapen ”i självförsvar” och sade att man skulle stärka sin kärnvapenarsenal. Året därpå provsköt Nordkorea en rad robotar och genomförde i oktober sitt första kärnvapenprov.

Kina kritiserade nu Nordkorea och gick med på FN-sanktioner som bland annat stoppade import av tunga vapen och lyxvaror till Nordkorea.

Sexpartssamtalen återupptogs dock och 2007 lovade Nordkorea att redovisa sitt kärnenergiprogram, stänga alla anläggningar och tillåta inspektioner. Utbytet skulle vara ekonomisk hjälp, avvecklade sanktioner och förhandlingar med USA om att häva terrorstämpeln och att få till stånd ett fredsavtal.

Reaktorn i Yongbyon stängdes, och i oktober 2007 hölls ett toppmöte mellan Kim Jong-Il och Sydkoreas president Roh Moo-Hyan. De kom överens om ekonomiskt samarbete i mångmiljardklassen, som ett led i Sydkoreas önskan att bidra till att bygga upp den nedgångna nordkoreanska ekonomin. I Seoul räds man en plötslig återförening, som skulle innebära oöverskådliga finansiella bördor för Sydkorea.

Spänningar och militär konflikt

Lee Myung-Bak inledde som ny president i Sydkorea 2008 en hårdare politik gentemot Nordkorea. Spänningen ökade också mellan Nordkorea och USA. Den amerikanske presidenten Barack Obamas diplomati-inriktade utrikespolitik i början av 2009 lyckades inte förbättra relationerna.

Nordkorea lämnade sexpartssamtalen, provsköt åter en långdistansrobot, utvisade IAEA:s inspektörer och genomförde ett andra kärnvapenprov. FN:s säkerhetsråd svarade åter med sanktioner. Omvärldens vilja att ge bistånd till Nordkorea minskade, vilket ledde till ökad matbrist i landet. En drastisk valutareform i slutet av 2009 förvärrade situationen för många nordkoreaner.

I mars 2010 sjönk ett sydkoreanskt örlogsfartyg efter en explosion och 46 man omkom. Efter en internationell utredning meddelade Sydkorea att en nordkoreansk torpedattack sänkt fartyget. Syd frös handeln med Nord, som bröt övriga förbindelser och försatte militären i stridsberedskap. Från nordkoreanskt håll sågs de pågående årliga militärövningarna mellan Sydkorea och USA därtill som en förberedelse för krig. Nordkorea hotade med hämnd, visade upp en nybyggd anläggning för anrikning av uran och sköt granater mot den sydkoreanska ön Yeonpyeong, med dödade och sårade som följd.

Kim Jong-Un tar över

Efter en lång tids sjukdom avled Kim Jong-Il i december 2011. Hans son Kim Jong-Un lovade som landets nye ledare att nordkoreanerna skulle få det bättre. Trots omvärldens sanktioner började en viss ljusning skönjas för ekonomin, som anpassats något mer i marknadsekonomisk riktning.

Nordkorea gick i februari 2012 med på inspektioner och på att stoppa kärnvapenprov i utbyte mot amerikanskt livsmedelsstöd. Men överenskommelsen rann ut i sanden bara ett par månader senare då Nordkorea under firandet av 100-årsdagen av Kim Il-Sungs födelse gjorde ett misslyckat försök att skicka upp en satellit. Nordkorea hävdade att det var ett led i rymdprogrammet, men omvärlden klassade det som ett dolt test av ett långdistansvapen i strid med FN-resolutioner. FN:s säkerhetsråd införde i maj samma år sanktioner mot nordkoreanska statsföretag.

En ny satellituppskjutning senare samma år och ett tredje kärnvapenprov 2013 bestraffades åter med FN-sanktioner.

Nordkorea öppnade några år in på 2010-talet för att återuppta sexpartssamtalen och nå ett fredsavtal med USA. Samtidigt ville Pyongyang att Nordkorea skulle erkännas som en kärnvapenstat – att landet hade denna status hade också skrivits in i författningen 2012. USA höll fast vid att Nordkorea måste stänga ned kärnvapenprogrammet för att en dialog skulle återupptas.

Relationerna mellan de bägge koreanska staterna förblev instabila; återkommande militära incidenter och diplomatiska dispyter varvades med perioder av närmanden då bland annat familjer som lever på var sin sida om gränsen kunde träffas.

Nya kärnvapenprov

Nordkoreas utveckling av kärnvapen fortsatte trots sanktionerna från omvärlden. Under 2016−2017 genomförde Nordkorea tre nya kärnvapenprov och dussintals robottester. Landet provsköt för första gången interkontinentala ballistiska robotar (ICBM) och hösten 2017 testades en vätebomb med en sprängkraft som enligt bedömare var 16 gånger större än Hiroshimabomben.

Nordkorea möttes av allt hårdare sanktioner från omvärlden, inte bara från FN utan även direkt från EU och USA. Efter det femte kärnvapentestet hösten 2016 införde FN:s säkerhetsråd sanktioner som förbjöd export av kol, järn och bly, viktiga inkomstkällor för Nordkorea. Som svar på ett sjätte atomvapenprov ett år senare sattes gränser för Nordkoreas import av olja medan exporten av textilier förbjöds och nya visum stoppades för nordkoreanska gästarbetare. USA hade föreslagit att FN-sanktionerna helt skulle hindra Nordkoreas oljeimport, som huvudsakligen kom från Kina, men säkerhetsrådets medlemmar kunde inte enas om detta.

Spänningen stiger i regionen

Grannländerna reagerade med oro på de nordkoreanska provskjutningarna. Sydkorea placerade 2017 ut ett amerikanskt robotförsvarssystem (THAAD) som ett skydd mot nordkoreanska robotar. Japan, som oroades över att nordkoreanska robotar provskjutits över japanska områden, kom överens med USA om ökat militärt samarbete och placerade även det ut luftvärnsrobotar i landet. Japan och Sydkorea införde också egna sanktioner mot regimen i Nordkorea.

Kim Jong-Uns aggressiva agerande och hoten mot USA ledde till att amerikanska beslutsfattare lyfte fram Nordkorea som den mest akuta säkerhetspolitiska frågan och president Donald Trump sade uttryckligen på sociala medier att militära angrepp mot Nordkorea ”inte kunde uteslutas”. Pyongyang svarade med att hota med kärnvapenkrig.

USA kritiserade Kina – Nordkoreas enda allierade och största handelspartner – för att inte göra tillräckligt för att pressa Pyongyang och för att se genom fingrarna på att kinesiska företag bedrev handel med Nordkorea i strid med internationella sanktioner. I ett försök att blidka USA skärpte Peking kontrollen, och sanktionspolitiken såg nu ut att bita hårdare.

Kim Jong-Uns omsvängning

En dramatisk förändring kom 2018. Nord- och Sydkorea inledde ett närmande, som möjliggjordes inte minst av den nye sydkoreanske presidenten Moon Jae-Ins önskan om att förbättra relationerna. Under invigningen av vinter-OS i den sydkoreanska staden Pyeongchang i februari samma år tågade nord- och sydkoreaner tillsammans bakom en återföreningsflagga. Ett toppmöte mellan ländernas ledare hölls i den sydkoreanska gränsstaden Panmunjom, då Kim Jong-Un som den förste nordkoreanske ledaren någonsin beträdde sydkoreansk mark. De enades om att sträva efter att ett fredsavtal skulle upprättas och att länderna skulle bli fria från kärnvapen. Strax innan mötet träffades Kim Jong-Un och Kinas president Xi Jinping i Peking.

Men det mest överraskande mötet ägde rum i Singapore den 12 juni mellan president Trump och Kim Jong-Un. De ditintills bittra fienderna skakade nu hand och lovade i en skriftlig överenskommelse att skapa fred och en kärnvapenfri Koreahalvö. Men någon mer detaljerad handlingsplan fastställdes inte. Washington åtog sig att värna om Nordkoreas säkerhet och kort efter mötet stoppade USA de återkommande militärövningarna med Sydkorea. Nordkorea höll någon månad senare sitt löfte om att skicka tillbaka kvarlevorna efter amerikanska soldater som dödades i Koreakriget.

Grusade förhoppningar

Det frö som hade såtts till ett varmare samarbetsklimat med förhoppningar om fred och att Koreahalvön skulle vara fri från kärnvapen slog dock aldrig rot. Pyongyangs stopp av provskjutningar och löften om att ha förstört en testanläggning för kärnvapen räckte inte för att omvärlden skulle häva sanktionerna. Och USA förhöll sig kallsinnigt till Pyongyangs önskan om ett fredsavtal som ett första steg i processen.

Våren 2019 återupptog Pyongyang på nytt robottester och IAEA rapporterade om att framställning av material för produktion av kärnvapen såg ut att fortsätta. USA och Sydkorea hade då redan hållit mindre militärövningar tillsammans. Klimatet mellan de koreanska staterna blev åter kyligare, vilket inte minst manifesterades sommaren 2020 då Nordkorea sprängde ett gemensamt sambandskontor som upprättats 2018 i den nordkoreanska gränsstaden Kaesong.

Den sydkoreanske presidenten Moon tvingades när hans mandatperiod gick mot sitt slut att acceptera att han hade misslyckats med att driva fredsprocessen vidare.

Läget förvärras på nytt

Pyongyang genomförde i mars 2022 sitt första test av en långdistansrobot sedan 2017. Det följdes av en lång rad provskjutningar av ett tiotal långdistansrobotar och andra typer av robotar samt även av ett nytt misslyckat försök att skicka upp en så kallad spionsatellit i rymden. Dock inget kärnvapenprov. De olika testen var enligt bedömare en del i regimens mål att ”kraftigt öka” produktionen av kärnvapen och utveckla nya avancerade system som skulle kunna ta sig förbi grannländernas robotförsvar. Sedan några år tillbaka har Nordkorea enligt experter kapacitet att montera kärnvapenstridsspetsar på ballistiska robotar och regimen hävdar att den klarar att slå till mot USA:s fastland.

Moons efterträdare på presidentposten i Sydkorea, Yoon Suk-Yeol, antog en betydligt hårdare linje mot Pyongyang med fokus mer på avskräckning än dialog. Hans mål var att stärka det militära samarbetet med USA för att avskräcka Pyongyang från eventuella angrepp. De gemensamma militärövningarna återupptogs i stor skala trots starka protester och nya provskjutningar från Nordkorea. Samtidigt uttrycktes en oro i Sydkoreas konservativa ledning för att skyddet från USA:s kärnvapen inte var tillräckligt starkt för att möta det ökande hotet från Pyongyang. Möjligheten att Sydkorea skulle skaffa egna kärnvapen fördes även på tal.

Den amerikanska presidenten Joe Biden försökte lugna Sydkorea genom att bilda en gemensam rådgivande kärnvapengrupp och med löften om att en amerikansk kärnvapenbestyckad ubåt återkommande skulle vistas på sydkoreanskt vatten. Samtidigt blåstes nytt liv i samarbetet mellan Japan, Sydkorea och USA.

Sedan nya presidenter tillträtt både i USA, i början av 2025, och i Sydkorea, några månader senare, ändrades åter situationen. Sydkoreas vänsterliberale president Lee Jae-Myung antog ett mer försonligt förhållningssätt till den koreanska grannstaten, medan den amerikanske presidenten Donald Trump signalerade att Sydkorea behövde betala ett högre pris för stödet från USA.

Följderna av covid-19-pandemin

Omvärldens sanktioner slår fortsatt hårt mot den nordkoreanska ekonomin och sätter käppar i hjulet för regimens utvecklingsmål. För att landet ska få fart på tillväxten och kunna genomföra fler marknadsekonomiska reformer behövs handel, lån och investeringar från omvärlden.

Det ekonomiska läget förvärrades och nordkoreanernas möjligheter att försörja sig snörptes kraftigt åt i samband med covid-19-pandemin. I ett försök att hindra spridning av det nya coronaviruset som upptäckts i Kina stängde Peking och Pyongyang i januari 2020 den långa gränsen mellan länderna och stoppade den för nordkoreanernas försörjning så betydelsefulla handeln. Importerade livsmedel har en stor betydelse för invånarna eftersom matproduktionen inte räcker till för att mätta befolkningen.

Det var inte bara pandemin som påverkade människors möjligheter att skaffa mat för dagen utan även vädrets makter. Jordbruket drabbades av torka och översvämningar och skördarna försämrades ytterligare på grund av bristen på bekämpningsmedel och gödning till följd av de stängda gränserna.

Enligt rapporter inifrån landet och varningar från hjälporganisationer råder det några år in på 2020-talet stor brist på mat i Nordkorea. Men det verkar inte bekymra regimen.

Närmare band mellan Nordkorea och Ryssland

Nordkoreas förhandlingsposition har stärkts som en följd av Rysslands krig i Ukraina. Kim Jong-Un har kunnat dra nytta av den växande klyfta som uppstått mellan USA och stater allierade med väst å den ena sidan och Kina och Ryssland med flera länder på den andra.

Pyongyang har öppet visat sitt stöd för Moskva och skickat flera tusen nordkoreanska soldater för att bistå Ryssland i dess krig mot Ukraina. Ryssland har i gengäld försett Nordkorea med livsmedel och olja. Enligt bedömare har Ryssland även köpt robotar och andra vapen från Nordkorea sedan 2022, trots sanktionerna mot den nordkoreanska regimen, samt bidragit med teknisk expertis för Nordkoreas vapenframställning.

Trots Pyongyangs nya tester av långdistansrobotar har FN:s säkerhetsråd inte kunnat enas vare sig om fördömande uttalanden eller nya sanktioner. Så stoppade exempelvis vetomakterna Ryssland och Kina i maj 2022 USA:s förslag till en resolution med nya sanktioner mot Nordkorea. 

Våren 2024 använde Ryssland sitt veto i FN:s säkerhetsråd för att hindra en expertpanel från att fortsätta att övervaka Nordkorea-sanktionerna. Elva länder – däribland Sydkorea, Japan och USA – svarade med att i stället bilda en ny gemensam mekanism för att övervaka de internationella sanktionerna mot Nordkorea (se Kalendarium). 

Enligt en del bedömare har Rysslands ökande intresse för Nordkorea även lett till att Pekings engagemang och stöd till grannlandet har ökat.