Pandemins chockeffekter och det auktoritära hotet

Globalt handlar coronakrisen om att hantera två delvis relaterade problem. Å ena sidan en kraftfull ekonomisk inbromsning, något som hotar enskilda länders välstånd men också det globaliserade handelssystem som alla länder är beroende av. Å andra sidan de politiska maktförskjutningar som kan uppstå i den ekonomiska krisens kölvatten, och i sin tur påverka den internationella ordningen framgent.

Sverige är en liten öppen ekonomi med stort beroende av vår omvärld, och stabilitet i vår omvärld är ett nationellt egenintresse. Svensk utrikespolitik har traditionellt vilat på antagandet att säkerhet, inte minst för småstater, främjas genom multilaterala organisationer. Det har i sin tur skapat en förväntan att Sverige ska bidra när internationella krisappeller uppstår.

Den främsta politiska risken är att pandemins chockeffekter stärker de auktoritära krafterna. En reell eller upplevd frånvaro av ledarskap i USA och EU skapar ett vakuum, där inte minst Kina har en ambition att träda in. Det handlar om att etablera ett narrativ på tre olika nivåer: vilket land som mest framgångsrikt hanterar dels sin inhemska kris, dels förmår stötta andra länder och samtidigt leda utformningen av ett globalt svar på pandemin.

Den pågående krisen har förstärkt en redan existerande misstro mellan Kina och västmakterna. Pekings desinformationskampanjer om virusets ursprung, lär enbart fördjupa denna klyfta. Den centrala frågan är emellertid en annan: huruvida Kina och andra auktoritära stormakter kommer uppfattas av omvärlden som mer kapabla och effektiva i hanteringen av viktiga samhällsproblem.

Kina har skickat medicinsk och annan teknisk utrustning till olika länder och regioner, från Italien i EU till Östeuropa, Mellanöstern och Afrika. Även Ryssland har följt efter, bland annat med en last medicinsk utrustning till USA. Även om den praktiska betydelsen av detta stöd i många fall är begränsad är den geopolitiska dimensionen uppenbar: Framförallt Kinas kapacitet att leverera offentliga nyttigheter i en tid av kris ställs i kontrast mot EU:s och USA:s upplevda institutionella brister.

Coronakrisen är en kris av sällan skådat slag och även om krishanteringen i nuläget främst sker på nationell nivå kommer vi inom en snar framtid bli varse pandemins globala dimensioner. Inte minst avseende utvecklingen i länder med svaga statsfinanser och begränsade institutionella förutsättningar att mildra krisens negativa effekter.

Ett mönster från tidigare ekonomiska kriser är att fattiga länder drabbas mycket hårt. Många fattiga länder är beroende av råvaruexport, och när det internationella priset på dessa varor faller följs detta av skuldkriser och kapitalutflöden. Detta omintetgör i sin tur de investeringar som annars kunde skapat tillväxt, och istället fördjupas och förlängs krisen.

En koordinerad insats kommer att omfatta såväl direkt katastrofhjälp som biståndsmedel. Därtill ett stärkande av finanserna i de multilaterala organisationer som rycker in vid ekonomiska kriser, såsom IMF och Världsbanken. När samtalen kommer från länder i nöd och dessa multilaterala institutioner måste Sverige vara berett att svara. Vi måste visa solidaritet, trots att vi också själva är drabbade.

En ur svenskt perspektiv viktig region är våra nära grannar i Östeuropa. Dessa länder är inte de fattigaste länderna på global nivå men många har en problematik vad gäller demokrati och statsfinanser. Att Ryssland och Kina visar dem intresse kan ge ekonomiska fördelar på kort sikt, men främjar inte regionens demokratisering. Sverige och EU bör därför ha en tydlig roll för att hindra att krisen får potentiellt irreversibla konsekvenser för regionens fortsatta EU-integration.

En fråga med geopolitiska implikationer rör de fattiga ländernas skuldproblematik. För det internationella samfundet handlar det om att säkerställa att bilaterala låneavskrivningar inte villkoras med odemokratiska krav, något som riskerar dessa länders förutsättningar att uppnå hållbar utveckling. Här bör Sverige och andra EU-länder följa de rekommendationer som framförts av IMF och Världsbanken, och som syftar till att utjämna den globala krisens effekter mellan rika och fattiga länder.

Den pågående krisen har jämförts med den stora depressionen på 30-talet. En lärdom av denna historiska erfarenhet är att den internationella ekonomin förvisso återhämtade sig efter några år, men också att Europas fattigaste länder därefter var diktaturer. Den nuvarande pandemin har skapat politiskt tryck för kapade band mellan länder, samtidigt som auktoritära regimer agerar med ökat självförtroende och initiativkraft.

I själva verket föreligger ingen motsättning mellan internationell samverkan och nationell beredskap inom områden som krishantering, och det ligger i Sveriges och EU:s intresse att utformningen av ett globalt svar på pandemin inte missköts eller leder till en situation som stärker de auktoritära krafterna i världspolitiken. Ett utfall där det internationella samarbetet försvagas drabbar vår förmåga att på nationell nivå hantera framtida kriser, och Sveriges stöd till viktiga multilaterala samarbeten borde därför stärkas i en bred politisk överenskommelse så snart som möjligt.