Iranier: Överge oss inte!

”Kriget är skälet till att vi förlorade”, konstaterade självaste vicepresident JD Vance när resultatet i mellanårsvalet till kongressen stod klart. Irankriget hade lett till sitt första maktskifte, även om Donald Trump inte stod på valsedeln denna gång. Presidenten och hans republikanska parti straffades sedan bensinpriset stigit till drygt 11 kronor litern.

Omkring 1 000 mil österut skulle iranierna vara glada om de bara hade sådana problem. För samtidigt som de amerikanska väljarna röstat för att hejda sin president sitter ironiskt nog den regim som USA skulle störta kvar. ”Den iranska nationen utdelade ett strategiskt nederlag för Trump på slagfältet och i Hormuzsundet – och ett POLITISKT NEDERLAG i Washington”, hånade chefen för Irans nationella säkerhetsråd Mohsen Rezai på X.

"Existerar, men lever inte"

Att regimen får råg i ryggen är dåliga nyheter för kritiker i hemlandet. Utrikesmagasinet kunde i april publicera skakande berättelser inifrån Iran sedan tusentals människor dödats i regimkritiska protester och USA och Israel bombat landet. Ett halvår senare gör vi nu en uppföljning där en mängd uppgiftslämnare runtom i Iran ger sin bild av läget (läs mer härintill om materialet).

Eftersom protesterna i januari, eller bombningarna därefter, inte fällde regimen kom många som deltog i demonstrationerna att frukta för sina liv. Deras farhågor har besannats. Minst 39 demonstranter rapporteras ha avrättats, och många fler väntar på att deras dödsstraff ska verkställas (se fakta härintill).

Sökande efter anhöriga i Teheran i januari. Foto: MEK/The Media Express/Sipa/Shutterstock/TT

I staden Isfahan i centrala Iran har kanske framför allt två händelser väckt enorm ilska och förtvivlan, och fördömts av människorättsorganisationer.

En kvinna i 30-årsåldern i Isfahan skriver att ”ingen av oss är vid liv på riktigt. Vi existerar, men vi lever inte. Den tunga bördan av ekonomiska påfrestningar, arbetslöshet och inflation, samt ständiga gripanden, sändningar av bekännelser som framtvingats genom tortyr, samt orättvisa avrättningar – allt detta har kvävt livsglädjen hos oss alla.”

Offentlig avrättning

Hon berättar om Alireza Sepahi, 25 år, som dömdes till döden efter protesterna i början av året. Hans sista önskan var att träffa sin fästmö Mahshad Keshani som också sitter i fängelse. Dagen före avrättningen gifte de sig över telefon i närvaro av en advokat så att Mahshad skulle kunna få besöksrätt.

Det fick hon inte.

”Man reste en galge på Alikhani-torget i Isfahan för att verkställa domen offentligt. Trots all den rädsla som regimen skapat marscherade människor mot torget för att stoppa avrättningen. Folkmassan var verkligen enorm.” Men demonstranterna skingrades med slag och tårgas, skriver kvinnan.

”Morgonen efter avrättningen, när jag var på väg till jobbet, var stämningen i staden outhärdligt sorgsen. Människor tittade på varandra, och utan att utbyta ett enda ord kunde man se deras gemensamma smärta. Samma kväll fylldes gatorna återigen av basijer (regeringsstödda milismedlemmar, red anm) och regimanhängare som viftade med flaggor och skanderade slagord.”

"Krig mot Gud"

Fallet med den dödsdömda Taraneh Rahimi har upprört många. Foto: Privat/AFP/TT

Ett annat omtalat fall i Isfahan rör de 21-åriga tvillingsystrarna Taraneh och Romina Rahimi. De dömdes för att ha ”fört krig mot Gud” i samband med protesterna, Taraneh till döden och Romina till 25 års fängelse. De rapporteras ha torterats inför varandra och så illa att deras mor inte kände igen dem efteråt.

En mamma i 60-årsåldern beskriver hur hon känner med systrarnas mor och oroar sig för alla ”begåvade, duktiga ungdomar som berövas ett normalt liv på grund av landets makthavare. De vägrar att lämna Iran. Jag förstår dem: om alla våra duktiga ungdomar lämnar landet, vad blir det då av Irans framtid? Å andra sidan, med en regim som dödar ungdomar och som oavbrutet har dödat unga män och kvinnor i 47 år – om detta fortsätter, kommer det då att finnas något kvar av denna moderna, livfulla generation?”

­– Vittnesmålen kan inte verifieras i varje detalj, och med internetavstängningar och rädsla för repressalier går det sällan. Men de stämmer överens med vad människorättsorganisationer har dokumenterat, och svårigheten att verifiera dem är i sig en del av berättelsen, säger Fredrik Meiton, Mellanösternchef på Utrikespolitiska institutet.

Ett genomgående tema i berättelserna är övergivenhet, konstaterar han.
– Iranier upplever att världen såg bomberna men inte dem. Det är en direkt uppmaning till europeiska regeringar, även Sverige. Mänskliga rättigheter bör inte vara en bisak i diplomatin med Teheran.

Regimen uppges hämnas

En kvinnlig student i 20-årsåldern i norra Iran konstaterar att ”FN:s största roll är att utfärda uttalanden och fördömanden – det kan jag också göra!”

En kvinna i 30-årsåldern i Teheran berättar: ”Alla jag känner är djupt deprimerade. Ingen hör oss, ingen förstår hur allvarlig situationen är. Vi får ingen hjälp, inget stöd. Vi är världens mest övergivna folk”.

En medlem av den regimtrogna Basij-milisen lär ut hur man använder en kalasjnikov. Foto: Vahid Salemi/AP/TT

En tonårsflicka i södra Iran skriver: ”Snälla, gör något! Lämna oss inte ensamma med dem. De kommer att döda oss alla. Varje dag dras snaran åt. På senare tid har medborgargarden trakasserat och hotat oss för att vi måste bära hijab. (…) Just nu är regimen blodtörstig och hämnas på oss för vad USA:s och Israel gör.”

– Sedan januari tycks regimen ha använt kriget som täckmantel för att göra upp med proteströrelsen genom massgripanden, skenrättegångar, påtvingade erkännanden och avrättningar, säger Fredrik Meiton.

Omvärlden borde också bry sig mer av eget intresse, anser flera. Islamiska republiken utgör ett hot mot alla nationer genom att försöka sprida sin version av islam över hela världen, anser en kvinna i 30-årsåldern i Teheran. ”Kalla inte detta islamofobi; jag bryr mig inte om vad människor tror på, men här ser vi hur statsreligion bedrivs i handling.”

"Blind antiamerikanism"

En del iranier är upprörda på aktivister runtom i världen som inte kritiserar den iranska regimen eftersom det är viktigare för dem att peka finger mot USA. De är ”blinda och döva eftersom de är fångna i sin antiimperialistiska propaganda”, anser en man i 40-årsåldern i Teheran. ”Jag menar inte att man ska stödja Israel eller USA, däremot de människor som blir ignorerade på grund av denna antiimperialistiska inställning (…).”

Han är också bitter på de oppositionella exiliraniers ”ideologi, spel och strävan efter makt” som aldrig har lett någon vart. ”De skanderar vackra slagord från andra sidan världen, men de skulle inte kunna leva ens en enda dag av våra liv.”

Protester i New York mot kriget i Iran. Enligt kritiker är det viktigare för många aktivister att vara emot USA än för det förtryckta iranska folket. Foto: Ryan Murphy/AP/TT

En kvinna i 30-årsåldern i norra Iran jämför med den sympati som andra kan få: ”Det internationella samfundet beter sig som om vi inte existerade. Jag har inget emot Palestina eller Gaza, men varför är vi osynliga och hamnar i skuggan av dem? Hur kan sådana fruktansvärda brott begås medan alla förblir tysta?”

"Redo att bygga landet"

Inte alla uttrycker hopplöshet. En kvinna i 20-årsåldern i centrala Iran skriver: "Vi har fortfarande hopp. Vi genomlever de mörkaste dagarna i våra liv och upplever total förödelse. Ingen vågar protestera. Krigets skugga hänger över oss; vi lever i ett tillstånd som varken är fred eller krig. Regeringen dödar varje dag, arresterar varje dag, torterar varje dag. Vi är fyllda av ilska. Regeringen förnedrar oss ständigt genom sina ord, handlingar och restriktioner, men det finns en allmän övertygelse om att det inte kommer att förbli så här. Den övertygelsen delar jag också."

En kvinnlig student i 20-årsåldern i norra Iran skriver att hon och hela hennes generation är arg. ”Min storasyster berättade att vår mamma en gång sade till henne: ’Min tid är förbi, jag hoppas att åtminstone du kan få ett normalt liv’. Och sen sade min storasyster till mig: ’Min tid är också förbi, jag hoppas att åtminstone du får ett riktigt liv’. Men jag vill inte behöva säga det till mitt barn en dag.”

Studenten önskar att hon hade en plattform från vilken hon kunde höras. Då, skriver hon, skulle hon ropa:

”Hör ni, världen, vi är fulla av motivation och hopp! Vi är redo att bygga upp vårt land! Lägg märke till oss lite grann!”