Iranska rop på hjälp: ”Regimen värre än bomberna”
Analys. Väpnade styrkor som plågar folket. Avrättningar av regimkritiker. Skyhöga priser och en ekonomi i fritt fall. Trots att myndigheterna har stängt av internet för vanligt folk, kan Utrikesmagasinet nu förmedla berättelser från iranier som i hemlighet har lyckats kontakta anhöriga utomlands. Källorna vittnar om ännu hårdare förtryck under både krig och vapenvila. De berättar om uppgivenhet och det svek de känner när USA förhandlar med den regim som har förstört deras liv, skriver Utrikesmagasinets redaktör Ola Westerberg.
Publicerad: 2026-04-21
När USA och Israel började bomba Iran den 28 februari hördes iranier på filmer som spreds därifrån ropa ”död åt diktatorn”. Bara en dryg månad tidigare hade tusentals, kanske tiotusentals, demonstranter skjutits ihjäl runtom i landet, och USA:s president Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu talade om att regimen i Islamiska republiken Iran skulle störtas.
Diktatorn, ayatolla Ali Khamenei, dog också redan på krigets första dag, men förhoppningarna har sedan kommit av sig.
De källor vars berättelser Utrikesmagasinet nu kan återge befinner sig runtom i Iran (se uppgifter om källmaterialet i texten härintill). De berättar alla om ett extremt förtryck den senaste tiden.
Viktiga röster
Flera av dem ber sina nära och kära utomlands att berätta om hur de har det – att ”vara deras röst”.
– I ett läge där många pratar om Iran och vad som är bäst för landet har det aldrig varit viktigare att få ut röster inifrån, kommenterar Fredrik Meiton, chef för Utrikespolitiska institutets Mellanöstern- och Nordafrikaprogram, som har fått ta del av berättelserna.
Teheran i april 2026. Kvinnor i regimens basij-milis, en av de väpnade grupper som källorna berättar trakasserar och hotar vanligt folk. Foto: Vahid Salemi/AP/TT
”Nivån på förtrycket är skräckinjagande. Man får inte säga någonting. Telefonerna kontrolleras. Gatorna är fulla med övervakningskameror och det är civilklädda agenter överallt”, skriver en kvinna i 30-årsåldern från huvudstaden Teheran.
”Det må råda vapenvila nu (…) men ovan våra huvuden finns fortfarande en regering som är mycket mer brutal än bomber och missiler”, fortsätter hon.
Flera av källorna beskriver hur både regimens basij-milis, civilklädda legosoldater (lebas-shakhsi), militärer och utländska väpnade grupper patrullerar gator och har satt upp vägspärrar där vanligt folk stoppas och kontrolleras.
Barnsoldater
Den som har mobil på sig kan få den genomgången. Ett regimkritiskt meddelande eller en olämplig bild, som på en bombning, kan räcka för att gripas och försvinna.
”De är värre än djur. Djur har man respekt för. De här är värre än grottmänniskor”, skriver en uppgiftslämnare om vakterna.
En annan skriver att ”vägspärrarna är fulla av 15–16-åriga barn som bär vapen”.
Även människorättsorganisationer som Human Rights Watch och Amnesty International rapporterar att regimens militära styrka, Revolutionsgardet, rekryterar barnsoldater ner till tolv års ålder.
Ett barn i Revolutionsgardets uniform i samband med att hans familj demonstrerade för regimen i början av april 2026. Just denna pojke är inte soldat, men gardet uppges rekrytera barn ner till tolv års ålder. Foto: Morteza Nikoubazl/NurPhoto/TT
Många iranier vittnar om att utländska shiamuslimska väpnade grupper som Iran stödjer deltog i massakrerna på de tusentals, kanske tiotusentals, regimkritiska demonstranterna i januari 2026. Och regimen uppges ha låtit sådana väpnade grupper vara kvar för att hålla befolkningen i schack, även om det är oklart i vilken utsträckning. Styrkor som nämns är Hizbollah från Libanon, milisen Hashd al-Shaabi från Irak, afghaner i Fatemiyoun-gruppen som har stridit i Syrien, med flera. Dessa förmodas ha lättare för att döda iranier än vad deras landsmän har.
Sveket från omvärlden
Internet har när detta publiceras varit avstängt för vanligt folk i över 50 dagar. Att ändå meddela sig med omvärlden, till exempel via förbjuden satellituppkoppling, kan leda till långa fängelsestraff eller ännu värre anklagelser om spioneri med dödstraff som följd. Många uppges också ha gripits för detta den senaste tiden.
Ett genomgående budskap från källorna är att de känner sig svikna av omvärlden. Som när USA:s president Donald Trump i mars sade att regimen, sedan flera ledare dödats, redan hade blivit utbytt fastän hela samhällssystemet finns kvar.
”När Trump pratar om att det skulle vara ett ’nytt styre’ i Iran blir jag verkligen arg”, skriver en man i 20-årsåldern från en stad i centrala Iran. Han påpekar att exempelvis en av de nu högsta ledarna är talmannen Mohammad Bagher Ghalibaf som förhandlat med vicepresident JD Vance. Ghalibaf, tidigare officer i Revolutionsgardet, rikspolischef och borgmästare i Teheran, hade bland annat en ledande roll i dödliga nedslag mot studenter 1999. När väst och Revolutionsgardet förhandlar ”ser de till sina egna intressen medan de ignorerar att en hel nation lever under en brutal diktatur”, fortsätter mannen.
”Det känns som om Trump utnyttjar vår desperation”, tillägger han.
Medlemmar av irakiska Folkliga mobiliseringsstyrkorna (al-Hashd al-Shaabi) i en manifestation för regimen i Teheran i april 2026. Gruppen är en av flera utländska Iranstödda miliser som enligt vittnen använts av regimen för massakrer på iranska demonstranter. Foto: Morteza Nikoubazl/NurPhoto/TT
Flera av källorna säger att de knappast är för krig men att de inte ser något alternativ. De blir upprörda när människor i utlandet, däribland exiliranier, därför betraktar dem som krigshetsare. Lätt för dem att säga, påpekar flera.
”Vi har försökt med allt i alla dessa år, allt man kan tänka sig. Vi har ägnat oss åt medborgaraktivism och gatuprotester, vi har röstat i val i hopp om förändring”, skriver en man i 40-årsåldern i Teheran. Studenter, arbetare, många är de grupper som har försökt, fortsätter han. Mannen beklagar att det dör civila i kriget, ”men jag är säker på att det inte går att jämföra med allt dödande och alla avrättningar som Islamiska republiken har gjort sig skyldig till”.
"Fan ta Trump"
– Rädslan, besvikelsen och hopplösheten inne i landet är påtaglig i de här meddelandena, konstaterar Fredrik Meiton och fortsätter:
– Det gäller inte bara synen på det iranska ledarskapet eller USA:s tomma löften och agerande, utan också upplevelsen av omvärldens passivitet. Iranierna har under lång tid lidit under en allt svårare ekonomisk situation, i januari dödades tusentals av regimen och den amerikansk-israeliska attacken har också orsakat stort lidande, samtidigt som regimen har trappat upp sitt förtryck. Känslan av att ha blivit övergiven är förståelig.
En kvinna i 30-årsåldern i södra Iran skriver att människor blev ännu mer rädda när vapenvilan trädde i kraft (den 8 april), att de ”känner som om de är tagna gisslan”. Hon fortsätter: ”En yttre fiende är åtminstone extern. Men vad ska man göra åt en inre fiende? Vad kan vi göra mot en regering som riktar sina vapen mot oss och har skapat detta totala förtryck?”
Försäljare vid Teherans stora centrala marknad. Priserna har ökat tre-fyra-fem gånger, berättar iranier. Foto: Vahid Salemi/AP/TT
Flera vittnar om den djupaste förtvivlan. En 20-årig kvinna i Teheran skriver att hon inte vill leva längre om regimen inte faller. En 30-årig man från centrala Iran säger att hans syster heller inte ser någon mening med livet i så fall, och att vapenvilan har gjort hans familj mycket orolig.
”Fan ta Trump för att han gav oss falska förhoppningar”, skriver han.
Fruktar för livet
Tiotusentals människor greps i samband med de stora protesterna mot regimen i början av året, och löpande avrättningar av regimkritiker rapporteras äga rum, bland annat av en svensk-iransk man. Människor som har deltagit i demonstrationer, men ännu går fria, fruktar att gripas och dödas längre fram om inte regimen störtas.
Den katastrofala ekonomin var utöver förtrycket ett skäl till de stora protesterna kring årsskiftet. Men nu är det ännu värre. Priserna har ökat tre-fyra-fem gånger, säger källorna. Flera berättar om människor som förlorar sina jobb, inte får lön, och bara får ta ut små belopp åt gången på banken. De många som är beroende av internet för sitt levebröd är särskilt utsatta. Källor berättar också om en samhällsapparat i förfall, där skolor är stängda, vård som inte fungerar, fångar som struntas i, myndigheter som inte bedriver någon verksamhet. Men kontrollen över befolkningen prioriteras och upprätthålls.
Försök till vardag. Centrala Teheran i mars 2026. Flera källor berättar att de fruktar för sina liv om regimen inte störtas. Foto: Vahid Salemi/AP/TT
Från flera städer berättas om hur styrkor drar omkring på kvällarna i bostadsområden och trakasserar människor genom att ropa shiamuslimska stridsrop och hota med våld. Om någon ropar slagord mot regimen beskjuts deras hus.
Tomma ord?
En frustrerad kvinna i 20-årsåldern i Teheran summerar i några rader mycket av det som källorna förmedlar:
”Det krossar mitt hjärta att ingen verkar bry sig om att Islamiska republiken griper folk varje dag. Människor utsätts för tortyr. Kvinnor och män utsätts för sexuella övergrepp. Unga personer döms till döden utan någon egentlig rättegång. Till och med under bombningarna avrättades många människor.
Varför ser ingen oss? Snälla, var vår röst. Berätta för världen att med denna så kallade vapenvila står vi inför ännu större rädsla. Vi är livrädda för att denna regering ska bli kvar vid makten.
Snälla, be världen att se oss. Vad är annars poängen med alla dessa påståenden om mänskliga rättigheter – är de bara tomma ord?”