Plågat Kuba hoppas på förändring

Kanonmuller fyller plötsligt Amargura i Gamla Havanna, gatan där slavarna fördes från hamnen till försäljningsplatsen. Folk stannar till. Oroliga ansikten. Någon ropar från ett fönster.

– De kommer, ta skydd!

Några börjar småspringa. Men andra skrattar. Det är ju de gamla kanonerna vid hamninfarten som gör salut för en av revolutionens jubileumsdagar! Inte amerikanerna som invaderar. Det rör sig dessutom om den dag, den 16 april, då Fidel Castro för 65 år sedan utropade revolutionen som specifikt socialistisk och därmed utsåg USA till huvudfiende.

Sedan dess har USA på många sätt försökt slå ned revolutionen. En röd tråd har varit handelsembargot, el bloqueo, som man säger på Kuba, som började redan under president Dwight Eisenhower 1960 och därefter ömsom har skärpts och ömsom lättats för att landa i Donald Trumps nuvarande energiblockad som bestraffar alla som säljer olja till ön.

Trumps hot

Och nu hotar Trump dessutom gång på gång med att han ska “ta” Kuba. Senast förklarade presidenten att så snart han var färdig med Iran skulle han placera hangarfartyget Abraham Lincoln hundra meter från Kubas kust. Det skulle, hävdade han, omedelbart få de kubanska ledarna att ge upp. Det var visserligen sagt med Trumps lite makabra humor under en privat middag, men att han strax därpå utfärdade ett dekret som ökar strupgreppet på Kuba, genom att bestraffa alla som på något sätt bidrar till att den karibiska önationen får inkomster i internationell valuta, visar att hoten inte är några skämt.

Havanna, 16 april 2026. Manifestation till minne av dagen då Kubas ledare Fidel Castro utropade revolutionen som socialistisk. Men kanonsaluten skrämde en del i år. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

Energiblockaden har redan haft stora effekter inte bara för kollektiv- och biltrafiken, den har också stoppat upp den redan låga produktionen inom många verksamheter. Att en oväntad kanonsalut kan aktivera rädslan för en amerikansk invasion är med andra ord ganska förståelig.

President Miguel Díaz-Canel har gång på gång lovat att ett angrepp kommer slås tillbaka av ett enat folk.

– Begreppet “ge upp” finns inte i vårt ordförråd, har han slagit fast.

Díaz-Canel menar att det inte bara är Kubas historiska förmåga att stå emot sin mäktiga granne som garanterar det, utan att kubanerna nu visar upp ett nytt slags “kreativt” motstånd. Vilket dock i princip är detsamma som tidigare: att lösa akuta problem som kubanerna sedan länge har ägnat sig åt och framför allt handlar om att skaffa mat och mediciner på alla tänkbara och otänkbara sätt.

Vikande stöd

Men att Díaz-Canel på senare tid inte längre talar om ett “hela folkets krig”, utan i stället om gerillakrig, antyder att han mycket väl vet att “det enade folket” är mer önsketänkande än realitet. Han lär därför inte dela ut vapen till folket.

– Framför allt inte till dem under 45 år, säger Manuel Cuesta Morúa, en av den kubanska oppositionens veteraner, till Utrikesmagasinet när vi möts på ett kafé nära den klassiska trappan till Havannas universitet, där Fidel Castro höll tal för studenterna strax efter intåget i huvudstaden i januari 1959, och där de senaste studentdemonstrationerna i protest mot den nuvarande regeringen hölls.

Det är hos de yngre som oppositionen mot regeringen är som starkast. De flesta av dem har inga emotionella band vare sig till revolutionens ”guldålder”, dess mystik eller till dess historiska ledare. Och än mindre till dagens ledare som inte har några meriter, revolutionära eller inte, att luta sig emot.

Manuel Cuesta Morúa, veteran inom oppositionen, säger att familjen Castro förhandlar direkt med USA. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

Den historiskt starka kubanska nationalismen har också börjat krackelera. Att emigrera har blivit många unga kubaners dröm. Uppemot två miljoner (av Kubas cirka tio miljoner invånare) har redan lämnat landet de senaste fem åren, vilket innebär att Kubas befolkning har minskat – och åldrats. De senaste 30 årens kris har också varit upplösande på andra sätt – marginalisering och kriminalitet har ökat och på senare tid har bruket av den billiga drogen químico blivit allt vanligare framför allt bland unga. Att “beväpna folket” är en risk som regimen inte vågar ta – säkrare då med gerillakrig.

Men Cuesta Morúa, som är socialdemokrat och leder den breda koalitionen Consejo para la Transición Democrática en Cuba (Rådet för övergång till demokrati i Kuba), tror inte på någon direkt militär invasion.

– Men, betonar han, man kan aldrig vara säker när det gäller Trump. Det lär hur som helst inte gå lika lätt som i Venezuela. Vem ska fylla [den störtade presidenten] Nicolás Maduros roll och vem ska fylla [efterträdaren] Delcy Rodríguez?

Som i Venezuela?

Många kubaner hoppas ändå på den typen av aktion. En del menar att Díaz-Canel är den som bör kidnappas. Andra anser att om det ska ha någon effekt måste det vara Raúl Castro, Fidels bror och efterträdare som var Kommunistpartiets ledare 2011–2021. Vem som likt Delcy Rodríguez i så fall ska ta över, och som USA vill se som sitt redskap, är betydligt mer oklart.

Oavsett vad man tycker om det venezuelanska scenariot säger praktiskt taget alla jag talar med att det måste till en förändring. Men de flesta betonar att den måste till för att “vi behöver den, inte för att Trump kräver den”.

– Den här utbredda känslan av behovet av förändring började inte med Trumps energiblockad och hot om att “ta” Kuba, konstaterar Cuesta Morúa. Den började i samband med sovjetblockets fall 1991 och årtiondet därefter.

Familjen Castro, med Fidels bror Raúl i spetsen (i uniform ovan), bedöms fortfarande dra i trådarna över president Miguel Díaz-Canel (med flagga). Här fotograferade på årets förstamajfirande. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

Från och till har det skett förhandlingar mellan USA och Kuba. Men de som pågår nu sker i en mer ödesmättad situation än någonsin tidigare. Även om både Ryssland och Kina säger sig vilja stödja Kuba är ingen av dem beredd att spela den roll som räddande ängel som först Sovjetunionen och sedan Venezuela gjorde. Att Kubas BNP gick minus med 6 procent förra året är bara ytterligare ett tecken på hur svår situationen är.

Alla, också de kubanska ledarna, är eniga om att det krävs ekonomiska reformer.

En bidragande orsak till att krisen är så djup i dag, är den stora reform som genomfördes 2021 i syfte att ena de två valutorna som då fanns och rensa upp bland alla subventioner som staten garanterade. Reformen kallades för el ordenamiento just för att syftet var att ordna upp den röriga och kaotiska ekonomin. Effekten blev den motsatta. Inflationen sköt i höjden, varubristen skapade längre köer än på länge, kubaner som sparat i CUC, den valuta som motsvarade en dollar, förlorade nästan alla sina besparingar och produktiviteten rasade.

– Reformen visade vilket avstånd som finns mellan den politiska ledningen och verkligheten, konstaterar Cuesta Morúa.

Familjen Castro

USA:s utrikesminister Marco Rubio, vars föräldrar var kubaner, har till skillnad från Trump inte ägnat sig åt att vifta med hot om militära ingrepp. Han har i stället understrukit att det måste ske genomgripande ekonomiska reformer som en förutsättning för politiska.

Förbereder gerillakrig? Soldater åker runt och ger regelbundet militär utbidning till civilpersoner, som här skjuter med lösa skott. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

Samtidigt har Rubio betonat att den sittande presidenten Díaz-Canel är oförmögen att genomföra de ekonomiska reformerna. Det måste till mer kapabla personer. Och där stannar förhandlingarna.

Men Manuel Cuesta Morúa, och många med honom, menar att det rör sig om en slags tuppfäktning.

– Förhandlingarna med USA förs inte via vare sig några statliga strukturer eller Kommunistpartiet. De förs direkt med familjen Castro.

Skulle alltså Miguel Díaz-Canel, landets president och samtidigt Kommunistpartiets ledare, vara en slags panelhöna i förhandlingar som kan avgöra landets framtid?

Vilka är det i så fall som förhandlar? Och hur?

Det var Raúl Castros son Alejandro som förhandlade fram den amerikanske presidenten Barack Obamas besök på Kuba för tio år sen. Men allt tyder på att det i dag är Raúl Guillermo Rodríguez Castro, allmänt kallad El Cangrejo (Kräftan) eftersom han föddes med ett sjätte finger, som för förhandlingarna med Marco Rubios medarbetare. El Cangrejo, 41 år, är Raúl Castros systerson, en överste som hittills mest varit känd som chef för sin morbrors livvaktsstyrka. Han är också känd för sina egna affärer och för ett utsvävande leverne. Men det viktiga är att han har Raúl Castros fulla förtroende och avgörande inflytande över Gaesa, det företagskomplex som formellt ägs av militären och som på Raúl Castros uppdrag byggdes upp av El Cangrejos pappa, en general.

Stat i staten

Gaesas affärer rymmer turism, utrikeshandel, internationella läkarmissioner, banker, med mera. Men Gaesa är en sluten värld. Varken militären eller staten i övrigt har någon insyn i Gaesas affärer. Nyligen kom den amerikanska dagstidningen Miami Herald över interna papper som visade att Gaesa har en kassa på motsvarande 165 miljarder kronor, det mesta i utländska banker.

Havanna en onsdagsmorgon i mars 2026. Kubanerna tvingas hanka sig fram, nu som förr, på något sätt. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

Allt pekar på att det är en liten elit knuten till familjen Castro, ytterst Raúl, som har kontroll över Gaesa. Det liknar en stat i staten.

Är det den som nu förhandlar med USA?

Det är en fråga som ingen har svar på.

Men om det är så, upplevs det som ett hot mot de försök till demokratisering som till exempel Manuel Cuesta Morúas grupp strävar efter.

– Vi menar att Kuba inte vinner något vare sig på avtal över huvudet på befolkningen eller på polarisering. Den konstitution som gäller i dag hävdar visserligen att Kommunistpartiet utgör den yttersta makten på Kuba. Men konstitutionen innehåller också skrivningar om en rad demokratiska fri- och rättigheter. Och om vi kan skapa en opinion bakom kravet på att förverkliga de rättigheterna, så har vi tagit ett stort steg mot demokrati, säger Cuesta Morúa.

Risk för narkostat

Men det finns inga garantier för någonting. På Kuba kan allt hända. Någon slags ekonomisk överenskommelse mellan USA och Kuba är kanske det mest troliga. Men också att opinionsarbetet för demokrati blir mer närvarande. Missnöjet med ständiga elavbrott, usla löner och brist på mat kan också leda till en ny social explosion som den i juli 2021. Protester förekommer dagligen, eller snarare nattligen, men är isolerade. Med hjälp av sociala medier kan de komma att samordnas.

En militär ockupation kan heller inte uteslutas. Många är också oroliga för att de starka latinamerikanska drogkartellerna, nu när grannlandet Haiti håller på att falla i bitar, på nytt satsar på att göra det sönderfallande Kuba, bara 15 mil från USA, till en plattform för smugglingen norrut. Men lågmält, utan kanonsaluter.

En slags invasion i andra riktningen – inte riktigt vad Trump har räknat med.