Oppositionens nya verktyg driver Kuba mot förändring
Demonstranter samlade i Havanna för att protestera mot de kraftigt försämrade levnadsvillkoren. Manifestationer ägde rum i runt 40 städer den 11–12 juli och var av en omfattning som inte skådats på många år. Foto: Yamil Lage/AFP/TT

Oppositionens nya verktyg driver Kuba mot förändring

Analys. Även om de landsomfattande demonstrationerna på Kuba den 11 juli inte var början till slutet för den kubanska modellen var de kanske början på en ny epok där regimen accepterar att alla kritiker inte är ”mercenarios” styrda från USA, utan medborgare som till och med kan bidra till att förbättra Kuba. President Miguel Díaz-Canels agerande låter åtminstone ana den möjligheten, skriver Latinamerikakännaren Lars Palmgren.

Publicerad: 2021-07-21

”Ordern är given. Gatorna tillhör revolutionärerna – återta dem!” –  den kubanske presidentens första reaktion lät som en krigsförklaring. Och det dröjde heller inte länge förrän civilklädda män beväpnade med påkar och basebollträn, tillsammans med svartklädda elittrupper, återtog kontrollen av gatorna. Men när Miguel Díaz-Canel knappt en vecka senare talade på ett regimtroget massmöte i Havanna betonade han att ”Kuba tillhör alla. Vi måste leva i fred och solidaritet”. Även om han fortsatte att lägga skulden för demonstrationen på USA:s handelsembargo mot Kuba fanns där ett nytt tonfall som andades självkritik och som erkände att situationen nog var lite mer komplicerad än så.

Demonstrationerna tycks ha tagit de kubanska ledarna helt på sängen trots att de var förvarnade. Under förra året förekom många uppmärksammade protester, oftast initierade av artister och kulturarbetare. Kulturrörelsen San Isidro med konstnären Luis Miguel Otero Alcántara i spetsen har under lång tid varit ett slags uppkäftigt upprorscentrum som mobiliserat framför allt unga människor, då det också förekommit smärre sammanstötningar med polisen.

Kuba protester.jpgProtester i hela landet. Mer än hundra demonstranter greps och en person miste livet i samband med demonstrationerna den 11–12 juli. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

En annan rörelse, 27N, bildad av etablerade författare, filmare, teaterarbetare och andra, lyckades efter en utdragen sittdemonstration få till stånd ett sju timmar långt samtal med vice kulturministern inne på kulturministeriet i slutet av förra året. Mötet uppfattades då som ett epokgörande framsteg och den löftesrika början på en process där samtal och respekt skulle ersätta vertikalism och förtalskampanjer. Men glädjen höll bara något dygn, sedan återgick regimen till att kalla demonstranterna mercenarios, det vill säga kontrarevolutionära konspiratörer finansierade av USA. Flera av dem som deltagit i mötet med vice kulturministern fängslades under kortare tid. Andra sattes under övervakning.

Oppositionen hittar nya vägar

Men de gamla metoderna fungerar inte längre, vilket myndigheterna borde ha insett. Internet och mobiltelefoner bröt censuren och såg till att både protester och repression kunde följas i realtid. Ett smärre myller av nätbaserade publikationer med unga oberoende journalister har lyckats skapa ett offentligt rum som var otänkbart för bara några år sedan och som når även dem som inte själva har tillgång till internet. När dessutom en grupp kubanska musiker i Miami och Havanna lanserade sången Patria y vida (Fäderneslandet och liv) i kontrast till Fidel Castros gamla paroll Patria o muerte (Fäderneslandet eller döden), så fick proteströrelsen en attraktiv sammanhållande signatur som gav den en identitet och som lockade många.

Men avgörande för att kulturarbetarnas trots allt ganska marginella protester skulle förvandlas till de omfattande folkliga demonstrationer som bröt ut i hela landet den 11 juli, de mest omfattande sedan revolutionens seger 1959, var ett utbrett missnöje och en tillbakahållen ilska som ackumulerats under lång tid. Usla löner, brist på mat och mediciner, höga priser, långa köer, långsam vaccinering mot covid-19 och som kronan på verket allt mer frekventa elavbrott som förde tankarna till de svåra åren på 1990-talet efter Sovjetblockets fall.  

Kuba varubrist.jpgBrist på det mesta. Interiör från ett apotek i Havanna i  juli 2021. Foto: Eliana Aponte/AP/TT

Misslyckad kampanj för ökad ordning

I slutet av förra året lanserade regeringen ett program, tarea ordenamiento (uppgift skapa ordning), i syfte att ta itu med sedan länge uppskjutna problem i det ekonomiska systemet. Problem som diskuterats offentligt de senaste tio åren, men som av rädsla för de politiska effekterna inte åtgärdats. Det handlar om den dubbla valutan, om privata företag, om upphävande av statliga subventioner för tjänster som el och vatten, om ransoneringsboken, om effektivisering av de statliga företagen, om att stimulera jordbruksproduktionen. Men det sätt som el ordenamiento genomfördes på löste inga problem, utan skapade istället nya och förvärrade de gamla. Priserna sköt i höjden, matbristen blev akut, köerna blev timslånga och människornas klagan så högljudd att polisen skickades ut för att få tyst.

Att pandemin tagit död på turismen och därmed en central inkomstkälla gjorde inte saken bättre.

Till det kom att samtidigt som myndigheterna segervisst offentliggjorde att Kuba skapat två egna vaccin mot covid-19 ökade antalet smittfall närmast katastrofalt. Idag ligger Kuba, som gärna framställer sig som medicinsk stormakt, tvåa i Latinamerika vad gäller antal coronafall i förhållande till folkmängd.

Kuba covid-19.jpgExploderande smitta. Pandemin var länge begränsad på Kuba men nu hör landet till de värst drabbade i Latinamerika vilket spär på problemen. Här passerar en hälosarbetare ett hem som försatts i karanatän. Foto:  Ramon Espinosa/AP/TT

Partiets missade chans

Det fanns, med andra ord, gott om signaler om ett jäsande missnöje långt innan demonstrationerna bröt ut. Inför kommunistpartiets kongress i april fanns också förhoppningar om att missnöjet skulle vara ett tema och att de nödvändiga förändringarna skulle bli av. Kanske skulle det kunna bli Raúl Castros ”avskedspresent” när han avgick som partiets generalsekreterare. När han tillträdde efter sin bror Fidel skrädde Raúl Castro inte orden. Han talade om att Kuba måste genomföra genomgripande förändringar för att inte gå under. Och han skyllde inte, som vanligt, på USA, utan slog fast att ”vi är själva våra värsta fiender”. Han uppmanade alla, fram för allt partimedlemmarna och de ledande kadrerna, att ”ändra mentalitet” – att öppna sig för förändringar både i det ekonomiska och politiska systemet. Förändringar som under åren diskuterades i olika dokument och även inför folkomröstningen om en ny konstitution 2019, men som aldrig förverkligades. Men det blev ingen avskedspresent. I sitt avskedstal som partiets generalsekreterare sade Raúl Castro istället att reformer i riktning mot en ekonomisk och politisk öppning skulle hota socialismen och därmed Kubas ”nationella oberoende” och ”revolutionens erövringar”.  

Varför Raúl Castro inte vågade fullfölja sitt eget initiativ är inte lätt att veta. Men besvikelsen blev total. De kubanska ledarna klamrade sig fast vid den gamla berättelsen om revolutionen och som många ungdomar inte ens förstår eftersom den är baserad på begrepp som inte längre betyder någonting. Den enda ”revolution” de har sett dagens ledare delta i är att ha varit disciplinerade kadrer i kommunistpartiet under devisen ”lyda utan att fråga”.

Kuba Miguel och raul.jpgSvikna förhoppningar. När Miguel Díaz-Canel (till vänster) efterträdde Raúl Castro som statsöverhuvud fick Kuba för första gången en ledare som inte själv varit med om revolutionen och kommunistpartiets maktövertagande. Det väckte många kubaners förhoppning om ett mer liberalt samhälle men kritik av systemet tolereras fortsatt inte. Foto: Ariel Rey Royero/AP/TT  

Skärpt embargo

USA:s embargo har varit kraft i över 60 år och har naturligtvis försvårat livet på Kuba på många sätt. Men embargots intensitet har fluktuerat. Under Barack Obamas tid började det luckras upp ordentligt, till en grad att de kubanska ledarna blev nervösa. Att se hur kubanerna hyllade familjen Obama under deras besök i Havanna gav dem kalla fötter och istället för att utnyttja de öppningar Obama erbjöd, backade de. En normalisering av relationerna med USA, om än ofullständig, skulle dessutom ta udden av det som var regimens främsta argument att ursäkta materiella svårigheter och inskränkningar av demokratiska fri- och rättigheter – el bloqueo (blockaden). Många tror till och med att de kubanska ledarna nästan drog en lättnadens suck när Trump kom till makten och man kunde återgå till den invanda skyttegravsdiplomatin.

Men Trump var värre än någon kunnat föreställa sig. Han inte bara smällde igen den öppning Obama lyckats få till stånd, utan drev dessutom igenom 240 nya åtgärder för att skärpa embargot. Det mest kännbara är kanske att det blivit svårare för kubaner utanför landet att skicka pengar till anhöriga på Kuba. Allt sedan Fidel Castro på 1990-talet uppmuntrade kubanerna att söka kontakt med sina släktingar i exil, som tills dess fördömts som gusanos (maskar), har pengaöverföringarna varit en av Kubas viktigaste inkomstkällor, helt avgörande för många kubanska familjer.  Att de pengarna slutade komma var därför en katastrof för många. Dìaz-Canel har därför inte helt fel när han hävdar att det var USA:s embargo som låg bakom demonstrationerna. Men inte som någon slags organisatör, utan som bidragande orsak till det missnöje ur vilket protesterna föddes.

Kuba embargo.jpgMöte mot embargot. På Kubas arrangeras regelbundet manifestationer mot det amerikanska handelsembargot som försvårar kubanernas vardag. Foto: Ismael Francisco/AP/TT

Regimen skyller på provokatörer

Díaz-Canel hävdade också att det fanns betalda organisatörer bakom demonstrationerna, dels sådana som använde våld för att plundra och attackera poliser samt välta bilar, dels sådana som drev mediekampanjer mot regimen och som försökte bana väg för en direkt militär intervention på Kuba förklädd till ”humanitär” hjälp.

Det är inte omöjligt.

Ända sedan den kubanska revolutionens seger har det förekommit försök, ofta finansierade av exilkubaner, att välta regimen över ända. Den misslyckade invasionen av Grisbukten 1961 var bara den mest spektakulära. Konspirationer har varit en del av revolutionens och kontrarevolutionens själva natur. 

Men inget av det förklarar omfattningen av demonstrationerna den 11 juli. Eller, för den delen, det missnöje som vuxit sig allt starkare de senaste åren. Det baseras på reella problem och på regimens oförmåga att lösa dem. Och det är i växande grad en reaktion på ett exkluderande politiskt system där kritiker definieras som mercenarios och där regimen istället för att argumentera svarar med fängslanden och övervakning och i bästa fall med arrogans och förtal. 

Eftergifter eller repression?

Många kubanska intellektuella, både kritiker och lojala med regimen, har de senaste dagarna manat till någon slags nationell dialog för att återupprätta förtroende och hitta lösningar på problemen. Men i ett land där dialog närmast är att likna vid ett främmande ord, lär det inte bli lätt.

Upphävandet av USA:s embargo vore förmodligen till stor hjälp. Ett första steg skulle kunna vara att upphäva Trumps restriktioner kring pengaöverföringar och resor till Kuba. Det skulle definitivt göra livet lite mindre tungt för kubanerna. Och kanske också underlätta den ”ändring av mentalitet” som Raúl Castro så ofta efterlyste, men själv inte riktigt lyckades med.

Díaz-Canel har gjort en första eftergift genom att häva restriktionerna för resenärer att ta med sig mat och mediciner in till Kuba. En positiv gest, men långt ifrån tillräcklig.

Det finns heller inga garantier att eftergifterna ska fortsätta. Utvecklingen kan lika gärna gå i riktning mot en än mer öppet repressiv regim och alltmer radikala och desperata oppositionella.

Demonstrationen den 11 juli frigjorde mycket ackumulerad ilska och rädsla. Men demonstrationen skapade också en ny rädsla – för ett våld som kubanerna aldrig tidigare sett. Och det gäller både de kubaner som Díaz-Canel kallar för ”falska kubaner” för att de kritiserar regimen och dem han kallar ”sanna kubaner” för att de följer hans uppmaningar. För att upphäva den besynnerliga uppdelningen krävs inte bara dialog, utan att regimens besegrar sin egen rädsla för förändringar. ”En ny mentalitet” är definitivt nödvändig för att en ny epok där kritiker inte automatiskt definieras som mercenarios ska bli verklighet.


Lars Palmgren
Journalist och författare, verksam i Latinamerika. Tidigare Sveriges Radios korrespondent i Latinamerika.