Krig lyfter inte Netanyahu inför valet

Veckan före USA:s och Israels attack mot Iran i slutet av februari befann jag mig i Israel. På väg hem i taxi en kväll inleder jag ett samtal med chauffören. Han är en luttrad man av marockansk-judisk bakgrund som jag snabbt ringar in som tillhörande Benjamin Netanyahus väljarbas. Han börjar med en utläggning om det verklighetsfrånvända politiska etablissemanget och de så kallade kaplanisterna, som varje vecka protesterar mot regeringen. Sedan glider han över till att ondgöra sig över att militären, säkerhetstjänsten och polisen förhindras att fatta välgrundade beslut och utföra sitt arbete på grund av politikers inblandning. Inte minst från den högerextreme nationella säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir som ”inte ens har gjort militärtjänst. Vem är han att ta beslut i sådana här tider?” säger chauffören och tutar samtidigt som han irriterat gestikulerar åt en medtrafikant.

Israel går alltså mot val, och när Irankriget och den israeliska offensiven mot Hizbollah i Libanon inleddes var det många som menade att detta beslut måste ses i ljuset av det kommande valet. Netanyahus popularitet har sjunkit sedan han tillträdde som premiärminister i december 2022 och en seger mot Iran och Hizbollah skulle med stor sannolikhet vara till fördel för honom. ”Mr Säkerhet”, som han fram till den 7 oktober 2023 kallades i Israel, har tidigare gynnats i liknande situationer, och israeler i stort uppfattar just Iran och Hizbollah som det största hotet mot landets säkerhet.

Benjamin Netanyahu är i uppförsbacke inför valet – men är en överlevare. Foto: Ilia Yefimovich via AP/TT

Men något har hänt. Opinionsundersökningar visar inte på den uppgång för Netanyahu som man kunde vänta sig. Frågan är om den 7 oktober 2023 och det efterföljande flerfrontskriget, samt den ökande isoleringen internationellt, har fått israelerna att bestämma sig för att rösta bort Netanyahu.

Så säger opinionen

En undersökning genomförd av The Institute for National Security Studies (INSS) visar att 61 procent av israelerna motsätter sig vapenvilan med Iran (som ingicks den 8 april), medan 29 procent uttrycker stöd för den. Detta bör sättas i relation till befolkningens bedömning huruvida krigets målsättningar har uppnåtts. Endast 37 procent uppger sig vara tillfredsställda med de militära framgångarna, och så få som 23 procent med de politiska resultaten. Samtidigt kvarstår ett högt förtroende för den israeliska försvarsmakten (IDF), som åtnjuter stöd från 78 procent av befolkningen, medan endast 30 procent uttrycker förtroende för regeringen – en siffra som dessutom präglas av tydlig polarisering mellan olika väljargrupper.

Vidare visar samstämmiga opinionsundersökningar om kriget i Gaza, mot Hizbollah och med Iran på en ovanligt stor klyfta mellan israeliska judar och den femtedel av landets medborgare som är palestinier i synen på regeringens politik.

Netanyahus huvudmotståndare. De båda tidigare premiärministrarna Naftali Bennett (t v) och Yair Lapid meddelar i april 2026 att de har bildat koalition för att försöka ta makten. Foto: Ariel Schalit/AP/TT

Vad gäller stödet för Benjamin ”Bibi” Netanyahu i relation till andra politiska ledare framträder en särskilt betydande utmanare: högerpolitikern Naftali Bennett. I återkommande mätningar framstår han som Netanyahus främsta rival på premiärministerposten. På frågan om vem som anses mest lämpad att leda landet får Netanyahu 43 procent, tätt följd av Bennett på 41 procent.

Hur ser oppositionen ut?

Nu står det också klart att just Bennett kommer att utmana Netanyahu på premiärministerposten. Naftali Bennet och mittenpolitikern Yair Lapid, båda tidigare premiärministrar, går samman i en koalition under namnet Beyachad (Tillsammans). Det är tredje gången de mobiliserar mot Netanyahu, trots att deras partier står lång ifrån varandra ideologiskt. Under 2021–2022 ledde de vad som kallades en ”regering för förändring” – en bred koalition med åtta partier som även inkluderade det israelisk-arabiska partiet Raam. På en presskonferens tydliggjorde de att denna gång handlar det snarare om en ”regering för att hela” Israel:

– Den känsla som ni känner nu, som ni inte har känt under en lång tid, kallas hopp, proklamerade Yair Lapid.

Lapids Yesh Atid (Det finns en framtid) är det näst största partiet i parlamentet knesset. Det har uppvisat en tydlig nedåtgående trend i opinionen. Bennett ligger å sin sida sedan lanseringen av sitt nya parti tidigare under året hack i häl på Netanyahu. Om val hade hållits i dag skulle Beyachad-koalitionen sannolikt få omkring 26 mandat, vilket potentiellt skulle göra det större än Netanyahus högerparti Likud.

En av många protester i Tel Aviv mot regeringen. Många israeler kräver en oberoende utredning av terrorattacken den 7 oktober 2023 som dödade omkring 1 200 människor. Foto: Mahmoud Illean/AP/TT

Men det krävs mer för att nå upp till de 61 mandaten i knesset som krävs för majoritet och att bilda regering. Ett antal politiker har också gått ut och visat sitt stöd för initiativet. Det gäller både Avigdor Lieberman, ledare för högerpartiet Yisrael Beitenu (Israel vårt hem) och Yair Golan som leder Demokraterna, en sammanslagning av Arbetarpartiet och vänsterpartiet Meretz. Golan var tidigt på plats vid Nova-festivalen för att undsätta dem som hade flydde undan 7 oktober-attacken och har samtidigt gjort sig känd för sin skarpa kritik av Israels krigföring i Gaza.

Gadi Eisenkot, ledare för det nyetablerade partiet Yashar (Ärlig), är särskilt intressant i sammanhanget. Eisenkot har en lång karriär inom IDF och satt i det så kallade krigskabinettet i början av kriget, då som representanter för partiet Kachol Lavan (Blått och vitt) tillsammans med den tidigare överbefälhavaren och försvarsministern Benny Gantz. Eisenkot är en person som appellerar till Likudväljare med sin hårdföra säkerhetspolitik och mizrahi-bakgrund (judar med ursprung i Nordafrika eller Mellanöstern). Därtill har han förlorat både en son och en systerson i kriget i Gaza. Och Yashar klättrar i opinionsmätningarna.  

Ett ”anti-Bibi-block” med dessa partier skulle i nuläget få cirka 60 mandat och den sittande regeringen 50 mandat.  

En central fråga är vilken roll de arabiska partierna kommer att spela. Netanyahu har framhållit att en Bennett-Lapid-regering kommer att göra sig beroende av Raam, ett islamistiskt och socialkonservativt parti. Samtidigt hävdar såväl oppositionen som Raams partiledare Mansour Abbas att även Netanyahu skulle kunna överväga ett samarbete med honom.

Polis använder chockgranat för att skingra ultraortodoxa män som protesterar i Jerusalem mot militärtjänstgöring. Foto: Leo Correa/AP/TT

Och det finns ytterligare jokrar i leken. Det ryktas om att mer moderata delar av Likud ska bilda ett nytt parti. Vidare utgör det kraftigt reducerade parti som leds av Benny Gantz ett osäkert kort. På sikt kan dess placering bli avgörande för blockbildningen, förutsatt att det klarar partispärren.

Stor skillnad – på vissa plan

Spelar det då någon roll vem som bildar regering efter valet? Ja – och nej! Vad gäller en rad inrikespolitiska frågor råder det ingen tvekan om att det kommer att ha avgörande betydelse. Flera av frågorna som rör de så kallade juridiska reformerna, till exempel politisering av domstolsväsende och massmedier, men även polismyndighet och säkerhetstjänst, torde få ett slut vid ett regeringsskifte.

Därtill skulle lagen om att undanta ultra-ortodoxa från militärtjänstgöring med stor sannolikhet att upphöra. Det är en av de mest omtvistade frågorna i israelisk politik genom åren, och än mer efter tre års krig där är en stor andel israeler har tjänstgjort i Gaza eller Libanon.

Slutligen har Bennett aviserat att han vill driva igenom mindre, men symboliskt viktiga frågor. Till exempel ska en statlig oberoende utredning av den 7 oktober tillsättas (vilket cirka 60 procent av befolkningen stödjer). Antalet år som en premiärminister kan sitta vid makten ska också begränsas.

Men kan vi även vänta oss förändrad politik med avseende på utvecklingen i Gaza och Västbanken? Ett regeringsskifte kommer inte att leda till en förnyad fredsprocess, i riktning mot en tvåstatslösning och en palestinsk stat. En ny regering post-7/10 kommer inte att gå den vägen. I stället handlar det om att stärka sammanhållningen i det polariserade landet. Det förefaller inte heller troligt att Bennett, trots sina rötter i bosättarrörelsen, kommer att driva frågan om annektering av Västbanken eller utökade bosättningar.

Palestinier hämtar vatten i Gaza, där livet är mycket svårt även efter kriget, som bedöms ha krävt omkring 70 000 liv. Ingen ny fredsprocess med palestinierna väntas även om det blir regeringsskifte i Israel. Foto: Abdel Kareem Hana/AP/TT

Bennett har blivit förknippad med sin ”70/70-strategi”, enligt vilken omkring 70 procent av israelerna är överens om 70 procent av de centrala sakfrågorna. Utifrån detta synsätt bör en regering prioritera dessa områden och avstå från att driva de mer splittrande frågorna.

Samtidigt uppvisar Bennett en medvetenhet om Israels prekära internationella position, inte minst det alltmer ifrågasatta stödet i såväl USA som Europa. I synnerlighet framstår det som angeläget att återvinna förtroendet bland amerikanska judar. Han vet att världens ögon kommer att vara riktade mot en ny israelisk regering. Frågan kvarstår dock om ett regeringsskifte är tillräckligt, eller om omvärlden kommer att efterfråga mer långtgående förändringar för att Israels internationella ställning ska kunna stärkas.

Mycket kan komma att förändras fram till valet, som senast ska hållas den 27 oktober. För det första är utgången av krigen mellan Iran, Israel och USA, samt mellan Israel och Hizbollah, alltjämt oviss, vilket kan påverka hur framgång respektive misslyckande beskrivs och används i valrörelsen. För det andra är partiregistreringen fortfarande öppen och det dynamiska israeliska partilandskapet kan bjuda på överraskningar som i sin tur förändrar förhandlingsläget för de olika blocken. För det tredje visar tidigare erfarenheter att Netanyahu besitter en betydande förmåga att forma koalitionsregeringar, även med partier som han före val uttryckligen har uteslutit.