Trumpismen sveper över Latinamerika

Vid millennieskiftet var Latinamerika, enligt FN:s utvecklingsorgan UNDP, världens näst minst polariserade region. I dag är det snarare tvärtom. Valet i Peru den 7 juni, där den vänsterradikale presidentkandidaten Roberto Sánchez och högerpopulisten Keiko Fujimori fick praktiskt taget lika många röster, är det senaste exemplet. I mars skedde ett maktskifte i Chile: landets mest vänsterorienterade president på årtionden efterträddes av den ultrakonservative José Antonio Kast, som Trump lovordar.

Den politiska splittringen har många orsaker som också varierar mellan länderna. Men en gemensam nämnare är att den har utnyttjats effektivt av Donald Trump, samtidigt som den amerikanske presidenten ännu effektivare bidrar till att fördjupa den.

– Amerika för amerikanerna, sade USA:s femte president James Monroe när han i sitt årliga tal till nationen den 2 december 1823 lanserade sin doktrin. Monroedoktrinen slog fast att utländska makters politiska inblandning i Latinamerika utgjorde ett hot mot USA:s säkerhet. Det var de gamla europeiska kolonialmakterna doktrinen riktade sig emot.

"VÅR hemisfär"

När Donald Trump nu, över 200 år senare, aktualiserar den och har lanserat sin ”Donroedoktrin” riktar den sig mot Kinas ökade ekonomiska inflytande på kontinenten. Men framför allt vänder den sig till politikerna i de latinamerikanska länderna. Det är de som måste markera mot Kina genom att sluta upp bakom Trump. Doktrinens uttryckliga syfte är att återupprätta USA:s militära och politiska hegemoni i Latinamerika. Ett inlägg på X från det amerikanska utrikesdepartementet slår fast att “det här är VÅR hemisfär och president Trump kommer inte att acceptera att vår säkerhet hotas”.

Donald Trumps förebild James Monroe (president 1817–1825) i ett graverat porträtt från 1880. 

Trump har också tagit initiativ till en militär och politisk allians som kallas Shield of the Americas, för att bekämpa narkotikakartellerna. Alliansen bildades i samband med ett toppmöte på en Trumpägd golfklubb i Florida i mars, i närvaro av främst högerledare från länder i Latinamerika och Karibien. Regionens tungviktare Brasilien och Mexiko, som leds av vänsterpresidenter, deltog inte och inte heller Colombia. 

Men även om Latinamerika alltsedan Monroedoktrinen har betraktats som en slags bakgård till USA har relationerna varierat. Här kan nämnas konspirativa militärkupper som den i Guatemala 1954, president John F Kennedys Framstegsallians på 1960-talet som syftade till att via sociala reformer motverka den kubanska revolutionens inflytande, eller kupperna i södra Sydamerika på 1970-talet.

Senare klagade latinamerikanska makthavare under en lång period på att USA vänt dem ryggen. Under den tiden kom också Kuba, med hjälp av Hugo Chávez (Venezuelas vänsterpresident 1999–2013) och extremt höga oljepriser, tillbaka som en aktiv aktör. De lyckades till och med stoppa de långt gångna planerna på en kontinental frihandelszon, som lanserats av USA:s president Bill Clinton redan på 1990-talet.

Venezuela och Kuba

I stället inleddes under första delen av 2000-talet “den rosa vågen”, då rader av nyvalda vänsterpresidenter med stöd av de venezuelanska oljepengarna och den kubanske ledaren Fidel Castros karisma lanserade ett kontinentalt projekt i syfte att bygga en “bolivariansk socialism” (efter Simón Bolívar som i början av 1800-talet befriade Peru, Venezuela, Ecuador och det nuvarande Colombia från det spanska väldet).

Högerpopulisten Keiko Fujimori hoppas blir president i Peru, precis som sin far Alberto Fujimori på 1990-talet, och som senare dömdes till fängelse för brott mot mänskligheten. Foto: Martin Mejia/AP/TT

Men tiden går snabbt. Och i dag är allt förändrat. “Den rosa vågen” dog ut. Hugo Chávez efterträdare Nicolás Maduro förde bort av USA i en snabb och effektiv militär operation och sitter i dag i häkte i New York i väntan på rättegång. Venezuelas oljeinkomster, som på nytt har börjat växa efter nya investeringar av amerikanska bolag, administreras i praktiken av USA. Kuba är på väg mot kollaps, påknuffad av Trumps aggressiva och extrema bestraffningsåtgärder och utgör inget hot för någon utom, kanske, sig självt, även om USA:s utrikesminister Marco Rubio påstår motsatsen.

Det märkliga är att allt har skett utan några starkare reaktioner från övriga Latinamerika. Trots att kidnappningen av Maduro skedde så nyligen som i januari 2026 nämns han knappast längre av sina gamla medarbetare som nu, med Trumps stöd, administrerar Venezuela. Och den kubanska kollapsen möts mest med en slags sorg på gränsen till likgiltighet, i stället för med aktiv solidaritet av tidigare sympatisörer.

Utpressningsliknande inblandning

Till stor del har det att göra med revolutionens misslyckande och den latinamerikanska vänsterns försvagning. Men det handlar också om hur Donroedoktrinen har försvagat civilsamhället i Latinamerika. Upplösningen av det amerikanska biståndsorganet USAID satte stopp för hundratals program som ofta utgjorde viktiga delar av civilsamhället – organisationer till försvar för mänskliga rättigheter, projekt för att stärka de demokratiska institutionerna, oberoende tidningar, rättshjälp till utsatta, fattigdomsbekämpning med mera.

Trump stod i mars 2026 värd för ett toppmöte med flera likasinnade i regionen. Fr v presidenterna Santiago Peña (Paraguay), Luis Abinader (Dominikanska republiken), Rodrigo Paz Pereira (Bolivia), Nayib Bukele (El Salvador), Javier Milei (Argentina) och Mohamed Irfaan Ali (Guyana). Foto: Mark Schiefelbein/AP/TT

Nedläggningarna bidrog till att upplösa det sammanhållande kittet i samhället och försvagade därmed dess förmåga att stå emot övergrepp, som Trumps utpressningsliknande inblandning den senaste tiden i valen på kontinenten. Valet i Honduras i november 2025, till exempel, stod mellan Nasry Asfura från Nationalistpartiet och liberalen Salvador Nasralla, som Trump beskrev som “nästan en kommunist”. Rösträkningen pågick i flera veckor. Trots att flera protester inte ens undersöktes av valmyndigheten förklarades Asfura som segrare med 40,3 procent mot Nasrallas 39,6 procent, men först sedan Trump hotat med att dra in allt bistånd om inte Asfura segrade.

I fyllnadsvalet i Argentina tidigare på hösten utlovade Trump ett gigantiskt finansiellt räddningspaket, men bara under förutsättning att hans protegé president Javier Mileis parti segrade. Vilket det, inte särskilt överraskande, också gjorde.

I dag är det, förutom specialfallen Nicaragua och Kuba, bara Mexiko, Colombia, Brasilien och Uruguay som inte ingår i den sfär som domineras av Trump.

Högerpopulist leder

Men det kan snart komma att ändras.

I Colombia hålls den andra omgången av presidentvalet den 21 juni. Trump har redan gett sitt entusiastiska stöd till högerkandidaten och outsidern Abelardo de la Espriella. Han segrade också överraskande i den första valomgången mot favoriten Iván Cepeda från samma vänsterkoalition som den sittande presidenten Gustavo Petro. Abelardo de la Espriella, som också är amerikansk medborgare, är enligt opinionsmätningarna favorit.

I Brasilien hålls val i oktober. Huvudkandidater är den sittande presidenten Luiz Inácio ”Lula” da Silva och Flávio Bolsonaro, son till den fängslade expresidenten Jair Bolsonaro. Flávio Bolsonaro har i stort sett legat lika med Lula i opinionsmätningar, men har förlorat mycket trovärdighet genom skumma finansiella transaktioner med en dömd bankman.

Anhängare till Chiles nye president José Antonio Kast framför bilder på den forne militärdiktatorn Augusto Pinochet och en annan juntaledare, Toribio Merino. Kast hyllar öppet Pinochet och gillas av Trump. Foto: Cristobal Basaure/AP/TT

Flávio Bolsonaro togs nyligen emot av Trump i Vita huset. Resultatet av besöket blev att Trump, på Bolsonaros begäran, återinförde en rad strafftullar mot Brasilien och formellt definierade de kriminella organisationerna PCC (Primer Comando do Capital) och Comando Vermehlo som “utländska terroristorganisationer”. Det är en definition som skulle kunna användas som förevändning för en militär intervention. Lula har protesterat och hävdat att Trumps beslut utgör ett hot mot Brasiliens nationella suveränitet. Om det kommer att påverka valutgången är oklart, men det är ett tydligt uttryck för hur Trump aktivt griper in för att stödja “sin” kandidat.

I Mexiko är det kongressval nästa år och även där finns redan misstankar om att Donroedoktrinen arbetar för att påverka valresultatet i syfte att undergräva president Claudia Sheinbaums och regeringspartiets Morenas inflytande.

Påverka val i Mexiko?

Sheinbaum har, med tanke på Trumps regelbundna utfall, haft ett hyfsat fungerande samarbete med USA, om allt från handel till migration, och som också manifesterats i att över 100 kartellmedlemmar har utlämnats till USA. Men när nyligen två CIA-agenter dog i en bilolycka i Chihuahua avslöjades att den amerikanska säkerhetstjänsten aktivt deltog i polisiära aktioner i Mexiko utan officiellt godkännande. Senare anklagade USA guvernören Rubén Rocha i delstaten Sinaloa och flera andra höga politiker, alla medlemmar i regeringspartiet Morena, för samarbete med en fraktion av Sinaloakartellen.

Guvernören har tills vidare lämnat sin post. Sheinbaum har begärt mer bevis och inlett en egen undersökning. Men på ett offentligt möte nyligen frågade hon sig om USA:s senaste aktioner verkligen var uttryck för en genuin vilja att bekämpa den organiserade brottsligheten eller om det rörde sig om en förevändning för att påverka valet nästa år.

Valmöte i Colombia med Trumps favorit Abelardo de la Espriella. Foto: Fernando Vergara/AP/TT

Sheinbaum, vars relation med Trump har varit som en vandring på slak lina, har försökt basera samarbetet på principen om delat ansvar. Men hennes argument att droghandeln inte kan besegras om inte också efterfrågan på droger bekämpas, har inte fått något gensvar.

Att Trump officiellt deklarerat sex av Mexikos kriminella organisationer som “utländska terroristgrupper” har bidragit till rädslan för att USA planerar direkta militära ingrepp.

I Ecuador har amerikanska trupper redan genomfört gemensamma aktioner med landets militär mot organiserade kriminella grupper. Guatemala och USA har en överenskommelse om att göra detsamma.

Röstar mot, inte för

Men hittills har varken USA:s deklaration av kriminella organisationer som “utländska terroristorganisationer” eller de gemensamma militära aktionerna haft några påtagligt positiva effekter. Snarare tvärtom.

Claudia Sheinbaum har inte avvisat möjligheten till gemensamma aktioner, men skepsisen gentemot Trumps egentliga motiv sitter i huden. Och det gäller inte bara Claudia Sheinbaum. Colombias Gustavo Petro anklagades tidigare av Trump för att vara en sjuk knarkhandlare och antydde att han gärna skulle invadera landet. Strax därpå tog han emot Petro i Vita huset och allt verkade frid och fröjd. Men nu stödjer han alltså Abelardo de la Espriella som närmast njutningsfullt upprepar Donald Trumps gamla anklagelser både mot Gustavo Petro och Iván Cepeda.

Också Lula da Silva har varit på besök i Vita huset och gått därifrån i tron att det etablerats någon form av ömsesidig respekt. Bara för att upptäcka att det var en illusion.

Glada miner trots meningsskiljaktigheter. Internationella fotbollsförbundet Fifas ordförande Gianni Infantino, Donald Trump, Mexikos president Claudia Sheinbaum och Kanadas premiärminister Mark Carney i samband med lottningen till fotbolls-VM som hålls i de tre länderna. Foto: Evan Vucci/AP/TT

Polariseringen i Latinamerika är i allt mindre utsträckning ideologisk. Där finns stora inslag av irrationell känslomässighet av typen ”är du inte med mig, så är du emot mig”. Och det är slående hur flera av Trumps mest trogna anhängare i regionen – som Javier Milei i Argentina, Nayib Bukele i El Salvador, far och son Bolsonaro i Brasilien och nu senast Abelardo de la Espriella i Colombia – också gör allt för att likna den amerikanske presidenten i arrogans och respektlöshet.

Det är en utveckling där val mer kommit att handla om att rösta mot någon än för någon. Eller att inte rösta alls. Som nu senast i Peru, där var fjärde väljare avstod trots att valdeltagandet där är obligatoriskt.