Januari


Venezuela – en labyrint av makt och dubbelspel

142. På hemliga stigar tog sig Venezuelas oppositionsledare Juan Guaidó nyligen till Colombia där han den 20 januari 2020 mötte USA:s utrikesminister Mike Pompeo. Från Colombia reste han vidare till Europa, Kanada och USA. Strax innan hade en spektakulär bild av honom cirkulerat i världspressen: klädd i metallblå kostym och slips, uppflugen på staketet kring nationalförsamlingen (parlamentet) i Caracas försöker han ta sig in i parlamentsbyggnaden, men hindras av nationalgardister med sköldar. När Juan Guaidó den 23 januari för ett år sen, strax efter att han valts till parlamentets talman, utsåg sig själv till president och lovade att tvinga bort Nicolás Maduro, som han menade tillägnat sig presidentposten på ett olagligt sätt, var det en ordentlig nytändning för den då ganska demoraliserade venezuelanska oppositionen. Guaidó svarade mot behovet av ett nytt ledarskap oberoende av det gamla politiska etablissemanget. Han lyckades återge venezuelanerna en känsla av hopp. Dessutom erkändes han av över 50 länder, däribland Sverige, så snabbt att det gav intryck av att de satt på informationer om att Maduro skulle försvinna redan dagen därpå. Så blev det inte. Istället för av spektakulära framgångar, fylldes Guaidós första år av spektakulära bakslag. Unga venezuelaner kastar sten mot militären som stoppat bistånd donerat av USA. Ett bakslag för Guaidó som ledde till våldsamma sammandrabbningar. Foto: Fernando Vegara/AP/TT Det första var när han skulle föra in humanitär hjälp som donerats av framför allt USA. Lastbilar lastades i den colombianska gränsstaden Cúcuta för att köra över bron in i Venezuela. Det hela backades upp med en internationell artistgala, ett jättelikt pressuppbåd och närvaron av flera latinamerikanska presidenter, som Chiles Sebastian Piñera. Men det bidde inte ens en tumme. Erfarna hjälporganisationer som Röda Korset fördömde hela aktionen som oseriös och lastbilarna med hjälpsändningar stoppades av barrikader byggda av containrar mitt på bron. Trots misslyckandet förblev Guaidó Venezuelas mest populäre politiker, med opinionssiffror mer än dubbelt så höga som Nicolás Maduro. Nästa spektakulära aktion sattes i verket i slutet av april i syfte att tvinga bort Maduro via en massiv mobilisering i kombination med en militär revolt. Det började med rykten om att höga militära befälhavare, med arméchefen i spetsen, hade bett Maduro att avgå. En video som visade Venezuelas mest kände politiske fånge Leopoldo López tillsammans med Guaidó och en grupp soldater framför den militära flygplatsen Aurora mitt i Caracas gav intryck av att militären verkligen bytt sida. Och Guaidó uppmanade segervisst sina anhängare att marschera mot presidentpalatset Miraflores för att driva ut Maduro. Anhängare till president Maduro protesterar utanför presidentpalatset när oppositionsledare Guaidó försökte iscensätta en statskupp. Foto: Boris Vergara/AP/TT Det dröjde bara någon timme innan allt var över. Den ende riktigt viktige militär som hoppade av var chefen för den hemliga polisen Sebin, som var den som befriat Leopoldo López och som sedan sökte asyl på spanska ambassaden. De anhängare som följt Guaidós uppmaning att marschera mot presidentpalatset Miraflores drevs snart bort av nationalgardets tårgas. Det var ännu ett fiasko som både visade överskattning av det folkliga stödet för oppositionen och underskattning av stödet till Maduro inom militären. Men det misslyckade ”upproret” orsakade ändå oro inom regeringen eftersom det uppenbarligen hade förekommit hemliga kontakter mellan den högsta militärledningen och representanter för Vita huset. Det banade väg för de förhandlingar mellan oppositionen och regeringen som Norge tog initiativ till. Förhandlingar som regeringen utnyttjade för att splittra oppositionen, en förutsättning för att kunna inleda den offensiv mot nationalförsamlingen som nu pågår och som symboliseras av fotografiet av Guaidó uppklättrad på staketet framför parlamentsbyggnaden.   När nationalförsamlingen valdes 2015 segrade oppositionen så stort att den fick två tredjedelars majoritet i parlamentet. Men valmyndigheten vägrade att erkänna tre parlamentariker med argument att det förekommit valfusk. När nationalförsamlingen ändå svor in dem, underkände Högsta domstolen nationalförsamlingens legitimitet. Men i ett par avseenden behöll den sin makt. Det gäller framför allt ekonomiska avtal av nationellt intresse som görs med utländska investerare. I sådana fall måste nationalförsamlingen ge sitt godkännande för att de ska kunna genomföras med fulla juridiska garantier. Det är ett av skälen till regeringens offensiv för att ta kontroll över nationalförsamlingen. Ett annat är att rycka undan grunden för Guaidós anspråk på att vara den legitime presidenten. Förutsättningen för det är hans position som talman i nationalförsamlingen. Eftersom valet av Maduro och hans vicepresident i maj 2018 inte erkänns av vare sig oppositionen eller en stor del av det internationella samfundet hävdar Guaidó att presidentposten var vakant och att han, i egenskap av talman, stod på tur att fylla rollen som president. När Maduro svor presidenteden förvandlade han sig enligt Guaidó till en usurpatör, någon som med olagliga medel tillskansat sig en position. Men det är alltså talmannen, inte Juan Guaidó som person, som i en sådan situation har i uppgift att inta presidentposten. Och eftersom talmannen väljs varje år måste Juan Guaidó segra också i årets val för att ha rätt att fortsätta kalla sig president. Därför var valet av talman den 5 januari 2020 så viktigt. Luis Parra viftar med konstitutionen. Han valdes till talman av en del av nationalförsamlingen. Foto: Matias Delacroix/AP/TT När parlamentsledamöterna anlände på morgonen för att rösta hade nationalgardet satt upp flera kontroller runt om byggnaden. För att släppas in måste man finnas på den lista som ansvariga för nationalgardet hade. Flera av ledamöterna fanns inte med. En del påstods ha fråntagits sina politiska rättigheter, andra sades vara suppleanter utan närvarorätt. Något som Juan Guaidó, som fanns med på listan, inte accepterade. ”Alla eller ingen”, ropade han. Istället för att ge med sig blockerade nationalgardisterna ingången. Men då hade många ledamöter redan gått in. Och med den minoritet som fanns inne sessionssalen inleddes en snabb process. Luis Parra utsågs till talman via handuppräckning. Det var i det sammanhanget som Guaidó hoppade upp på staketet för att försöka ta sig in och stoppa processen som på flera sätt bröt mot nationalförsamlingens regler om hur ett talmansval ska gå till. Luis Parra uppger att det var 81 ledamöter som valde honom. Något senare kom motdraget. Hundra ledamöter återvalde Guaidó i en alternativ session på dagstidningen El Nacionals redaktion. Siffrorna går inte riktigt ihop eftersom nationalförsamlingen bara har 167 ledamöter, men i Venezuela är det mycket som inte längre går ihop. Två presidenter, två nationalförsamlingar, eller tre, om man ska räkna den konstituerande församlingen som, utan oppositionens medverkan, valdes 2017, och som per definition står över alla andra statliga instanser. Venezuela har blivit en slags dubbelmaktens labyrint. Människor är förtvivlade i Venezuela. Mer än fyra miljoner har flytt enligt UNHCR men makten viker sig inte. Foto: Ariana Cubillos/AP/TT Nicolás Maduro tycks ändå känna sig säker. Han har militärens stöd och han kontrollerar de oljeinkomster som fortfarande flyter in. Och även om USA:s olika sanktioner drabbar både regeringen och de vanliga medborgarna hårt, så har de inte varit särskilt effektiva för att undergräva Maduros position. Det har snarare gett honom argument för att hävda att Guaidó i själva verket går i Trumps ledband. Och även om ekonomin fortfarande befinner i en dramatisk kris med hyperinflation på flera tusen procent så har det skett en viss lättnad sedan regeringen i praktiken släppt dollarn fri och accepterat den som valuta i vardagliga transaktioner. Maduro har också fått omfattande stöd av Kina, Turkiet och fram för allt Ryssland. Och en del tyder på att Ryssland spelade en viktig roll i beslutet att ta över nationalförsamlingen. I en intervju i slutet av förra året förklarade Rysslands vice finansminister att Ryssland har stort intresse av att hjälpa Venezuela, inte bara men fram för allt med att få igång oljeindustrin. Ett specialistteam på 14 personer arbetade på ministeriet med flera planer för Venezuela. Men, förklarade vice finansministern, en förutsättning för att genomföra planerna var att få bort Guaidó som nationalförsamlingens talman för att garantera dess godkännande för de olika projekten. Kanske har det nu lyckats. Om Guaidós resa till Europa kan ändra det är öppen fråga. Under tiden har Nicolás Maduro sagt att det ska hållas parlamentsval i slutet av året och har bjudit in både EU och FN som valobservatörer. Inom oppositionen diskuteras om man ska delta och om så, på vilka villkor. Men kanske kommer Juan Guaidó att utlysa egna, parallella parlamentsval. Dubbelmakt in absurdum. Med internationellt stöd.

Svårtolkat utspel från Putin håller Ryssland i ovisshet

142. Den 15 januari 2020 höll president Vladimir Putin sitt årliga tal inför det ryska parlamentet. Putins tal blev en överraskning då få hade väntat sig att en plan för politisk omställning skulle offentliggöras så tidigt som fyra år före nästa presidentval. De flesta förslagen om ändringar i konstitutionen berör omfördelningen av maktbefogenheterna mellan de statliga organen. Experter talar om ett ”kazakiskt scenario” där en del av presidentens befogenheter övergår till andra institutioner. Vid närmare anblick blir det dock tydligt att den förnyade versionen av konstitutionen inte ger uttryck för att andra statsorgan faktiskt stärks. Referensen till Kazakstan gäller utvecklingen i den före detta sovjetrepubliken, som har nämnts som en möjlig inspirationskälla för den ryska makteliten. Kazakstans sedan länge sittande president Nursultan Nazarbajev avgick 2019 samtidigt som han behöll rollen som chef för säkerhetsrådet och partiledare för det styrande partiet. För det första får statsduman inte större inflytande över regeringen. Den nya formuleringen om att statsduman ”godkänner” presidentens kandidat till premiärministerposten är i praktiken synonymt med den gällande bestämmelsen, som fastslår att statsduman ”ger sitt samtycke” till premiärministerkandidaten. Inte heller justeringar beträffande vem som utser diverse högre tjänstemän förändrar maktbalansen på ett avgörande sätt. Ryska parlamentet röstade för Putins förslag till grundlagsändringar den 23 januari 2020. Foto: Alexander Zemlianichenko/AP/TT Det enda tydliga förslaget innebär att nästa president inte kommer att kunna inneha posten mer än två mandatperioder. Formuleringen ”i rad” som tillät Putins omval efter 2008–2012 års uppehåll är struken. Det innebär även att Putin måste avgå som president efter 2024. Å andra sidan begränsar ändringsförslagen domstolarnas oberoende ytterligare till fördel för presidenten. Om de föreslagna ändringarna träder i kraft får han eller hon i praktiken befogenhet att avskeda domare. Utöver detta får presidenten en starkare ställning i eventuella konflikter med parlamentet kring lagförslag, genom att få rätt att vända sig till författningsdomstolen för att stoppa lagförslag.   Det osäkra kortet i den nya konstellationen är det så kallade Statsrådet som enligt lagförslaget ska få konstitutionell ställning. Enligt lagförslaget ska Statsrådet koordinera arbetet mellan statsorganen och ansvara för strategisk planering inom utrikes- och inrikespolitik, inklusive den socioekonomiska utvecklingen. Det kazakiska scenariot skulle kunna innebära att Putin efter 2024 får rollen som ordförande i statsrådet och på så sätt kan överse och behålla kontrollen över alla maktorgan. Rådets ställning är dock svagare jämfört med de redan existerande statsorganen, vars status fastställs i konstitutionens första kapitel som duman inte kan ändra. På samma sätt som det är enkelt att integrera rådet i den institutionella strukturen om det finns en majoritet för det i parlamentet är det lika enkelt att avskaffa det om förhållandena ändras. Eftersom Putin inte kommer att vara president efter 2024 står frågan om hans framtid som landets ledare högt på agendan men varför påbörjas omställningen nu? Enligt statsvetaren Jekaterina Schulmann har interna faktorer varit avgörande. Hon menar bland annat att konkurrensen mellan olika elitgrupper och det ökande missnöjet i samhället har lett till att planen inte längre kunde hållas hemlig. Seniorforskaren Alexander Baunov på Carnegie Moscow Center tror tvärtom att det framförallt var de yttre faktorerna som ledde till det tidiga offentliggörandet. Enligt honom är tanken bakom den tidiga omställningen att inte låta västländerna påverka de politiska processerna under den känsliga perioden som ett maktöverlämnande utgör. Oavsett anledningen genomförs omställningen i rasande takt: sedan Putins tal har regeringen hunnit avsättas, en arbetsgrupp som ska ge förslag på grundlagsändringar har inrättats, en ny regering har bildats och tillträtt och arbetsgruppen lämnat sitt förslag till presidenten som har överlämnat det till statsduman, parlamentets underhus. Duman antog förslagen i första omgången en dryg vecka efter talet. Den nyvalde premiärministern Michail Misjustin anländer med president Putin till ett regeringsmöte i Moskva. Foto: Alexei Nikolsky/AP/TT Den av Vladimir Putin tillkännagivna reformen kan verka dramatisk. Detta tillsammans med tempot med vilket ändringarna implementeras gör att vissa kommentatorer har jämfört förloppet med en statskupp.Några av de föreslagna ändringarna berör faktiskt statsskickets grunder direkt. Ett exempel är att den internationella rätten får ge vika om den kommer i konflikt med konstitutionen, ett annat att det kommunala självstyrets oberoende begränsas genom att det ingår i samma överordnade system som den statliga förvaltningen. Samtidigt är det svårt att se hur dessa ändringar, även om de implementeras, kan omvandla statsskickets grunder som stipuleras i kapitel 1 i konstitutionen. Detta kapitel kan inte ändras av parlamentet, istället måste en församling som valts för detta specifika ändamål anta en ny konstitution. De ändringar som föreslås kan därför inte åsidosätta bestämmelserna i det första kapitlet, som bland annat fastslår det kommunala självstyrets oberoende och att ratificerade internationella avtal utgör en del av den nationella rätten. Däremot kan de skapa juridiska konflikter och ytterligare försvaga rättighetsskyddet i praktiken. Följaktligen undermineras konstitutionen, som under en relativt lång period har verkat som en stabiliserande faktor i samhället. Vid första anblick ter sig Putins agerande överraskande. Regimen saknar i vanliga fall politisk vilja att genomföra reformer och stoltserar med att den alltid följer lagens bokstav. Enligt Jekaterina Schulmann kan den pågående utvecklingen ses som ett försök att ”hitta ett sätt att ändra något utan att något ändras”, en metod som är vanlig hos hybridregimer likt dagens Ryssland. Trots att samhällets intressen endast i mycket begränsad omfattning tas i beaktande kan sådana regimer inte sluta sig helt och måste, om än motvilligt, anpassa sig efter samhällets krav. Den omfördelning av maktbefogenheterna som framgår av lagförslaget är ett exempel på denna logik. Bloggaren och aktivisten Jegor Zjukov som greps under sommarens protester i Moskva frigavs villkorligt i december. Foto: AP/TT Sammanfattningsvis är syftet med den pågående reformen inte helt klart. Ifall syftet är att skapa klarhet för den politiska eliten om landets framtid har försöket inte lyckats. Förslagen skapar fler frågor än de besvarar. Det är därmed inte uteslutet att olika intressegrupper fortsätter att konkurrera om maktbefogenheter och inflytande, vilket kan leda till att den ursprungliga planen får ett mycket annorlunda utförande i praktiken. Tydligt är också att Rysslands statsskick inte har tagit några steg i riktning mot en parlamentarisk republik. Inget i lagförslaget tyder på att parlamentet får en starkare ställning gentemot presidenten. Det är snarare presidenten som får ännu fler maktbefogenheter. Att konstitutionen justeras utifrån enskilda personers politiska behov har i längden en negativ påverkan på systemets legitimitet. De förslag i konstitutionen som offentliggjorts visar på att man för närvarande har valt att använda sig av inrikespolitiska verktyg för att övervinna 2024-tröskeln. Det vitryska folket kan för tillfället andas ut. Ryssarna efterfrågar inte längre bara stabilitet utan vill se en förändring i landet. Samtidigt minskar förtroendet för president Vladimir Putin och den nuvarande regimen, något som blev tydligt under sommaren 2019 då tiotusentals personer demonstrerade för att tvinga makthavarna att låta ett antal oppositionella politiker kandidera i valet till Moskvas stadsparlament. Även om kommunikationen mellan staten och samhället haltar så har samhället en viktig roll och har möjlighet att påverka utvecklingen, särskilt i tider av politisk omställning. Det ryska riksvapnet är en dubbelörn. Den tittar åt två olika håll och kan idag ses som en symbol för den osäkra framtid som väntar landet. Det återstår att se vad den förnyade konstitutionen i kombination med andra samverkande faktorer kommer att leda till för politisk utveckling.

Vietnam’s foreign policy in a changing regional order

143. The US-China drama is visible across different channels such as the Shangri-La Dialogue and the Association of Southeast Asian Nations (ASEAN), as well as other major Asian summits. China is establishing a “community of common destiny,” a Sino-centric network of relations with peripheral nations. The United States counter-narrates with its Free and Open Indo-Pacific strategy, released in 2018, where “small nations need not fear larger neighbors.” In a maritime dispute where most relevant states are maintaining a low profile, Vietnam stands out by vocally objecting to the Chinese stance. Vietnam has objected to many of Beijing’s claims and activities in the South China Sea. Though Vietnam’s foreign policy retains elements of fluidity, being a persistent objector on the South China Sea puts the country under scrutiny.  Realism’s balance-of-power theory expects that Hanoi would align itself with Washington against Beijing, but that indeed has not happened, and will not happen unless a drastic change in domestic policy occurs. Indeed, increased diplomatic relation with both Washington and Beijing shows that Vietnam’s multidirectional foreign policy is growing even stronger in the face of a Sino-US confrontation. In 2015, Nguyen Phu Trong became the first-ever general secretary of Vietnam’s Communist Party to visit the United States and Xi Jinping visited Vietnam for the first time since becoming China’s president. Since then, Vietnam has been promoting diplomacy at both high and low levels with the US and China.        Vietnam is a strategic hedger in relations with China and the US. Though Vietnam is protecting its security interests, decisions are based on other factors as well – most notably economic interests. Overall, Vietnam wants to seek a close security relationship with the US, but not at the expense of strong economic relations with China. Understanding Vietnam’s framework for foreign relations helps understand how Hanoi is navigating itself amidst tension and confrontation. The one-party state bases its policies on four principles: independence and self-reliance, multilateralization and diversification of external relations, struggle and cooperation, and pro-active international integration. General Secretary Nguyen Phu Trong ahead of his historic visit to the United States in 2015. Photo: Tran Van Minh/AP/TT          On independence and self-reliance, Vietnam has a  “three nos” approach in defense: “no military alignment or alliance with any power, no military bases on Vietnamese soil, and no reliance upon another country to counter a third party.” With lessons from a history of war and isolation, Hanoi has been endorsing multilateralization and diversification of external relations since the 8th national party congress in 1996. Along with pro-active international integration, multidirectionalism allows Vietnam to have as many partners as possible to reap as many economic, political, and security benefits as possible; hence partnerships with the US, China, ASEAN countries, EU and Russia. These partnerships shield Vietnam from bullying and threats by major powers. The strategy of cooperation and struggle are particularly reflected in Vietnam-China relations. The relations of the two neighbors have long been impacted by mutual ideology and economic interdependence, but also by overlapping maritime claims. After a string of diplomatic deterioration since the late 1970s and the border war 1979, Vietnam and China began their full normalization of relations in 1991, but it took until 2008 before they upgraded the bilateral relations to a strategic partnership. That was later upgraded twice to reach a comprehensive strategic cooperative partnership in 2013. They set up a Joint Steering Committee as a platform for consensus on a range of subjects. Since 2014, they have conducted an annual Border Defense Friendly Exchange. China is Vietnam’s major trading partner since 2004 and the bilateral trade is growing strong. Vietnam is also the fourth-largest recipient of Chinese foreign direct investments. However, Hanoi’s relationship with Beijing is not without limitations and concerns. Bilateral tensions with China has primarily been caused by long-fought territorial disputes. Chinese operations in 2019 near the Vietnam-claimed Vanguard Bank had Vietnam call out China as an aggressor. A similar crisis happened in a 2014 standoff when China established an oil platform near the disputed Paracel Islands. Vietnamese in a rally in the Philippines, protesting Chinese defiance over an international arbitration ruling on the South China Sea in 2016.  Photo: Bullit Marquez/AP/TT Given Vietnam’s asymmetrical relationship to China, the country seeks peaceful resolutions by bringing the issues to different platforms and cooperating with great powers, such as the US, to counter the influence of China. However, though Hanoi very much appreciates Washington’s support for a less aggressive and less influential Beijing, it cannot risk its economic dependence on China by choosing China’s biggest competitor – the US. There is a pattern of hedging in Vietnam’s strategy. Relations with the US are a tool to reduce Vietnam’s economic dependence on China and a counterbalance to China’s aggression in the South China Sea. A comprehensive US-Vietnam partnership was agreed in 2013. In 2014 and 2015, a number of high-level diplomatic visits to the US indicated a growing Vietnamese consensus that the US is an important partner. Maritime capacity building is one of the five areas of cooperation in the comprehensive partnership. The US shares a common concern with Vietnam over China’s action in the SCS. Also, the US is the largest export market of Vietnam. In 2018, Vietnam recorded a 40-billion dollar trade surplus with the US. The US also became one of the leading sources of foreign direct investment in Vietnam, mainly from high-tech corporations. It is worth noting that in 2015, the trade surplus Vietnam enjoyed with the US almost equalled the deficit Vietnam had with China. When the US-China rivalry exploded into a trade war, Vietnam was seen as the biggest winner. China’s southern neighbor was granted investment licenses for more than 1,720 projects in the first half of 2019, up 26 percent compared to the same period the year before. But China’s losses are not always US gains. Because Vietnam’s policy separates economic relations from security relations, tension in the South China Sea will not negatively affect the overall relationship with China. In the end, Hanoi is still largely dependent on Beijing. USS Carl Vinson in 2018 became the first US navy aircraft carrier to visit Vietnam since the Vietnam War. Photo: Bullit Marquez/AP/TT The partnership status with the US is instructive on this point. In 2013, both countries mulled upgrading their comprehensive partnership to a strategic partnership, but Hanoi pulled back because of concerns that it would antagonize Beijing. That leaves the US a clearly less important partner than China, given that Vietnam has, in order of depth, five types of partnership: comprehensive partnerships, strategic partnerships, extensive strategic partnerships, strategic comprehensive partnerships, and comprehensive strategic cooperative partnerships. Last year, a strategic partnership was suggested again, but Hanoi is still reluctant. Vietnamese media, under the supervision of the Communist Party, were not allowed to refer to an upgrading. The canceling of 15 defense engagement activities with the US in 2019, against the backdrop of intensifying confrontation with China, also signals Vietnamese sensitivity. Furthermore, as Vietnam sees a more multipolar world taking shape, the party-state is worried about a perceived decline in US commitments in the region. Vietnam cannot rely on the US alone. Recently, President Donald Trump called Vietnam a currency manipulator and “the worst abuser”, and Hanoi is being threatened with punitive economic measures. Like Vietnam-China relations, US-China relations are shaped by cooperation and struggle. The US still needs to work with China on issues of convergent interests such a global financial regulations and climate change. The South China Sea could be one of the trade-offs for convergence. In a statement after the Trilateral Security Dialogue in August, the US, along with Australia and Japan, devoted three of its sixteen paragraphs to the South China Sea without singling out China by name. The attitude makes Vietnam uneasy on aligning exclusively with the US. Though Vietnam does benefit from the strategic rivalry between the US and China, prolonged confrontation could jeopardize Vietnam’s status as a balanced hedger if it is forced to take sides. Furthermore, new dynamics can destabilize security in the region, and Vietnam would be a direct victim. The country’s objectives for peaceful co-existence and economic development would likely be harmed. However, without tension between these two powers, Vietnam might lose the protection from the US against China’s so-called bullying. So far, the multidirectional foreign policy proves to be a solid choice. Vietnam is not likely to change the policy as long as it fits its objectives in development and security, and promotes the country’s standing in the international arena. Unless China pursues a completely aggressive policy towards Vietnam, or if the US decides to stay completely sidelined in Asia-Pacific region, Vietnam can still be a good friend to Washington without antagonizing Beijing and can still peacefully voice against China to protect its national interests.

Parallella verkligheter i polariserat USA

142. Inför storhelgerna i USA i november och december delade etikettskrönikörer och bekymrade psykologer ut råd om hur man undviker politiska bråk vid släktsammankomsterna. Frågan är om folk kommer att lyckas följa råden hela detta år med tanke på alla prövningar som väntar: riksrättsrättegången i senaten mot president Donald Trump, utrikespolitiska oroshärdar som Iran och Nordkorea, den demokratiska primärvalsrundan, sommarens partikonvent, en valrörelse som lär bli den hårdaste någonsin – och så kulmen med val den 3 november. Det börjar bli en sliten kliché att tala om det ”polariserade USA”. Men det finns belägg för att det faktiskt förhåller sig så. Mer än nio av tio uppgav i en enkät att landet är splittrat politiskt, i en annan framgick att genomsnittsväljaren befarar att man kommit två tredjedelar av vägen mot ett inbördeskrig. Och i det klimatet känns inte särskilt långsökt att spekulera i ifall Trump kommer att lämna Vita huset frivilligt om han förlorar valet, ifall vapenägare skulle resa sig i protest om en demokratisk president begärde in automatvapen, ifall separatister i Texas och Kalifornien gör allvar och försöker bryta sig loss… En del att hotar ta till vapen för Trump, andra vill se honom i fängelse. Foto: Tony Dejak/AP/TT Här är något av allt det som stöder talet om polariseringen: människor söker sig i högre utsträckning till områden där likasinnade bor, vilket märks till exempel i att New England, västkusten och sträckan mellan Boston och norra Virginia blivit mer blått, alltså demokratiskt, medan präriestaterna och sydstaterna blivit mer rött, alltså republikanskt. Flera av de röda delstaterna väger tungt i det så kallade elektorskollegiet, som indirekt väljer president, i och med att varje delstat garanteras minst tre röster oavsett folkmängd. Eller med andra ord, en väljare i Wyoming kan påverka utgången mer än en i Kalifornien. tonfallet i den politiska reklamen blir mer negativ i varje val. 1960 var en tiondel av reklamen negativ. 2012 var bara lite över 14 procent positiv eller med andra ord var nästan 85 procent av de här försåtliga budskapen fyllda av mörka skuggor. Detta trots att folk uppger att de ogillar negativ reklam. attityder skärps gentemot människor som sympatiserar med det andra partiet. 47 procent av tillfrågade republikaner uppgav i en Pewmätning 2016 att demokrater är ”omoraliska”. Omvänt blev siffran 35 procent. mer kan plockas från mätningen ovan, till exempel att 62 procent av republikanerna känner sig rädda för demokrater och att 70 procent av demokraterna är rädda för republikaner. andelen som uppger att det är ”stressande och frustrerande” att prata politik stiger, även detta enligt en Pewmätning som gjordes hösten 2018. Mest stressade och frustrerade är ”liberala demokrater”, med hela 57 procent (mot 45 procent 2016), och gissningsvis är det talet ännu högre nu efter mer än ett år till med Trump. i analyser av ekonomiska data kan två separata ekonomier urskiljas, en urban, med finans- och IT-jobb och med fler högutbildade; och en mer landsbygdsbaserad med jordbruk och tillverkningsindustri och fler med endast gymnasieutbildning. Två tredjedelar av USA:s BNP härrörs till valkretsar där kongressledamoten är demokrat. Medianinkomsten som låg på ungefär samma nivå 2008 var knappt tio år senare betydligt högre i de blå valkretsarna (62 000 dollar per år) än i de röda (52 000 dollar). i organisationer som verkar för mer harmoni och mer kompromisser pekar man på studier som tyder på att hatbrotten ökat och att våld kan bubbla upp om grupperna glider isär ännu mer. fyllnadsval som hållits i några nyckelstater sedan valet 2018 gav en försmak av årets valrörelse. Mer pengar. Mer elak reklam. Mer påhopp. Mer lögner. väljare är arga över sakernas tillstånd men skyller på olika saker. Republikaner anser att det är de stora tidningarna, CNN, MSNBC, sociala medier och demokratiska höjdare som eldar på stämningarna. Demokraterna blickar mot Fox News, sociala medier, välfinansierade lobbyintressen – och inte minst Donald Trump. Den senare har själv twittrat om Demokraternas ”hat, fördomar och vrede” med anklagelser om att olika utredningar i själva verket är förtäckta statskupper och att riksrätten ”skulle leda till ett inbördeskrigsliknande brytning i vårt land som aldrig kan helas”. Konservativa Fox News har nyligen startat strömningstjänsten Fox Nation. Foto: Richard Drew/AP/TT De här spänningarna har frestat på det amerikanska samhället i ett par årtionden. Ibland etiketterade som ”kulturkrig”, underförstått mellan en kristen, moralisk, familjeinriktad grupp av ”riktiga amerikaner” och en hednisk, skatteälskande, alltmer heterogen grupp med tolerant inställning till exempelvis sexuella minoriteter. Motsättningarna skärptes ännu mer med först valet av den förste svarte presidenten, Barack Obama, sedan i och med Donald Trumps minoritetsseger. En vanlig förklaring går ut på att det numera är små men välmotiverade och välfinansierade ytterflanker i respektive parti som bestämmer färdriktningen. Det räcker emellertid inte, utan man måste väga in växande ekonomiska klyftor, utarmningen som globaliseringen bidragit till på sina håll, alltmer grundmurad misstro mot alltfler institutioner, apati bland väljarna, hätskheten i sociala medier – och de demografiska förändringarna som innebär att andelen vita kristna krymper. Republikanernas uppslutning kring Trump, som slaktat flera av partiets principer, anses bero på att man vänder sig inåt i vetskapen om att den framtida folkmajoriteten tros komma att sympatisera med demokraterna. Polariseringstemat tas upp, med mer eller mindre hysteriskt tonfall, i böcker, bloggar, poddar, tankesmedjor och så vidare. Ordet identitetspolitik dyker upp, till exempel i en kommande bok av Ezra Klein som leder sajten Vox. I Why We’re Polarized skildrar han hur partiidentiteten smält ihop med den enskildes andra drag, från ras och religion till geografisk hemvist och smak. I en annan ny bok, American Nations, delar författaren Colin Woodard upp USA i elva olika regioner, alla med olika kultur och traditioner. Trenderna pekar i riktning mot mer polarisering, skriver han, eftersom människan har en inneboende tendens till ”self-sorting” eller att söka sig till likasinnade. Överallt talas det om behovet av att lappa ihop samhällsväven, sträcka händer över partigränser, se de stora övergripande mönstren, lösa ingrodda problemen som ständigt blir liggande – tänk sjukvård, invandring, hemlöshet, infrastruktur. Men istället tyder det mesta på ännu större polarisering i till exempel avtagande tillit till Högsta domstolen och anklagelser om att Donald Trumps justitieminister William Barr lierat sig alltför mycket med presidenten istället för att vara en (någorlunda, som föregångarna) opolitisk högste ansvarig för rättsväsendet. Donald Trump segrade 2016 tack vare ett övertag i elektorskollegiet, precis som George W Bush gjorde 2000. Ännu en valseger för en republikansk president utan majoritet i det så kallade folkvalet skulle grusa förtroendet för det politiska systemet ännu mer. I alla fall till vänster…

Kalendarium 2020

2020 JANUARI 1 jan: Kroatien tar över som EU:s ordförandeland 5 jan: Presidentval i Kroatien 11 jan: President-och parlamnetsval i Taiwan 25 januari: Kinesiska nyåret inleds 26 jan: Parlamentsval i Peru 31 jan: Storbritannien lämnar EU FEBRUARI EU och Storbritannien inleder förhandlingar om framtida relationer 3 feb: Iowas demokrater och republikaner håller nomineringsmöten. Valkampanjen inleds på allvar i USA 8 feb: Parlamentsval i Irland 9 feb: Schweiz håller flera federala folkomröstningar 11 feb: New Hampshire håller första primärvalet i USA 16 feb: Parlamentsval i Guinea 21 feb: Parlamentsval i Iran 29 feb: Parlamentsval i Slovakien MARS 2 mars: Parlamentsval i Israel 3 mars: "Supertisdagen" i USA: 16 delstater håller primärval och nomineringsmöten 26-27 mars: EU-toppmöte APRIL 10 apr: Långfredagen inleder den kristna påsken 12 apr: Parlamentsval i Nordmakedonien 15 apr: Parlamentsval i Sydkorea 23 apr: Muslimska fastehögtiden Ramadan inleds (avslutas den 23 maj) 26 apr: Folkomröstning i Chile om landet ska få en ny författning 26 apr: Parlamentsval i Serbien MAJ 3 maj: President och parlamentsval i Bolivia 17 maj: President och parlamentsval i Dominikanska republiken 20 maj: President och parlamentsval i Burundi 25 maj: Parlamentsval i Etiopien 25 maj: Presidentval i Polen JUNI 10-12 jun: G7 håller sitt årliga toppmöte i USA 18-19 jun: EU-toppmöte 24 jun: Parlamentsval i Mongoliet JULI 1 jul: Tyskland tar över som EU:s ordförandeland 13-16 jul: Demokratiska partiet håller konvent i Milwaukee AUGUSTI 24-27 aug: Republikanska partiet håller konvent i Charlotte 30 aug: Presidentval i Vitryssland SEPTEMBER 6 sept: Folkomröstning om självständighet i Nya Kaledonien 15 sept: FN:s 75:e generalförsamling samlas 27 sept: Parlamentsval i Hongkong 27-28 sept: Jom Kippur, Försoningsdagen, firas inom judendomen 29 sept: Första TV-debatten mellan presidentkandidaterna i USA (de andra två hålls den 15 och 22 oktober) OKTOBER 4 okt: Parlamentsval i Kirgizistan 11 okt: Parlamentsval i Litauen (första omgången, den andra hålls den 25 oktober) 15-16 okt: EU-toppmöte 31 okt: Presidentval i Elfenbenskusten 31 okt: Parlamentsval i Georgien 31 okt: Parlamentsval i Montenegro 31 okt: President- och parlamentsval i Tanzania NOVEMBER 3 nov: Presidentval i USA. Val till kongressen 9 nov: FN:s klimatmöte COP26 inleds i Glasgow (pågår till den 19 nov) 29 nov: Första omgången i parlamentsvalet i Egypten 29 nov: Parlamentsval i Myanmar 29 nov: Presidentval i Tadzjikistan DECEMBER 10-11 dec: EU-toppmöte 23 dec: Parlamentsval i Kroatien 27 dec: President- och parlamentsval i Niger 27 dec: President- och parlamentsval i Centralafrikanska republiken 27 dec: Parlamentsval i Venezuela