Demokrati i Belarus, var god dröj

När stora folkmassor i Belarus började demonstrera mot det grova fusket i presidentvalet den 9 augusti, började man i väst hoppas på ett slut på ”Europas sista diktatur”. Paralleller drogs bland annat till revolutionerna i Polen och Tjeckoslovakien 1989, Majdanrevolutionen i Ukraina 2014 och sammetsrevolutionen i Armenien 2018. I Belarus skämtade man i samband med valet om en anti-kackerlacksrevolution, syftande på presidenten.

Nu efter fyra månaders protester undrar man om det blir något demokratiskt genombrott i Belarus. Vad finns det som talar för och emot? Sedan valet har som bekant hundratusentals människor regelbundet demonstrerat i Minsk och hela landet mot det uppenbara valfusket och ökande polisvåldet, men också mot Aleksandr Lukasjenkos 26-åriga diktatur och den grava misskötseln av coronakrisen.

Det väckte stor uppmärksamhet när presidenten i mars rekommenderade att döda viruset ”inte bara genom att tvätta händerna med sprit utan även passa på samtidigt att dricka en deciliter” vodka, ”bada bastu två till tre gånger i veckan” samt ”köra traktor”. ”Att vistas på åkern botar allt”, sade han. (Lukasjenko smittades för övrigt senare men återhämtade sig.)

När oppositionens ledare greps eller drevs i exil bildades ett samordningsråd med krav på presidentens avgång, fria val, demokratiska reformer och frisläppande av gripna demonstranter. Man tar avstånd från våld och revolution. Demonstranterna kommer från alla samhällsgrupper men främst från ung, urban medelklass, och kvinnorna spelar för första gången en framträdande roll.

En kvinna fäller en tår och visar en bild på en Lukasjenkokritisk demonstrant som fallit offer för polisvåldet. Foto: Dmitri Lovetsky/AP/TT

Detta återspeglar att Belarus under Lukasjenkos tid vid makten har förvandlats från en sluten sovjetrepublik till ett modernt och mer öppet samhälle. Statens roll i ekonomin har minskat under 2010-talet från 70 till 50 procent av BNP, och privata företag inom turism-, livsmedels- och IT-sektorerna har vuxit snabbt på bekostnad av statlig industri. Levnadsstandarden har stigit och bildningsnivån höjts så att andelen studenter per capita är bland de högsta i Europa. Allt fler har studerat utomlands, mest i Polen och Litauen, och många unga talar god engelska. Under 2010-talet fick belarusierna flest Schengenvisum, mest för säsongsarbete, och flera hundratusen bor utomlands, främst i Ryssland.

Vad gäller tillgång till internet är Belarus bäst bland de forna sovjetstaterna med 80 procent användare. Detta har underlättat ökande social aktivism, voluntärarbete och insamlingar, vilket delvis ersatt statliga insatser, till exempel under coronakrisen, och bidragit till demonstranternas mobilisering och försörjning. Folk har blivit mer intresserade av landets historia och det belarusiska språket har blivit trendigt bland ungdomen. En nationell identitet växer långsamt fram och folket har blivit moget för demokrati.

Men det bör noteras att till skillnad från Centraleuropas och Ukrainas revolutioner har det belarusiska folkets protester inte vänt sig mot Ryssland och ryssarna, utan primärt haft en inrikespolitisk, demokratisk inriktning, och man har (hittills) sällan kritiserat president Vladimir Putin. Man har inte heller talat om EU-anslutning eller viftat med EU-flaggan utan med sin gamla rödvita fana. Inga västliga politiker eller aktivister har fått framträda, vilket skulle oroa Ryssland.

Trots allt detta är sannolikheten för att det ska bli ett demokratiskt genombrott i Belarus på kort sikt mycket liten. Det första hindret är att staten är en diktatur, där all makt är samlad hos presidenten. Stabilitet och kontroll upprätthålls genom ett omfattande säkerhetssystem, där säkerhetstjänsten KGB med samma namn som på sovjettiden spelar en nyckelroll. Landet har den högsta andelen polisofficerare per capita i världen.

Nina Bahinskaja, 73 år, en känd demonstrant i protesterna mot president Lukasjenko, brukar vifta med en stor flagga framför kravallpolisen. Foto: AP/TT.

Inrikesdepartementets svartklädda specialstyrkor Omon och Spetsnaz har under senare tid med ansiktsmasker och militär utrustning tillgripit allt grövre våld inklusive tortyr och mord mot oppositionen. Regimen har också dämpat protesterna och drivit folk i exil genom hot mot familjer, avsked från jobb och höga böter. Maningarna till generalstrejk i oktober fick ingen större uppslutning.

Som resultat av dessa våldsinsatser har Lukasjenko blivit alltmer beroende av sina säkerhetsorgan, och för att ingen ska bli för mäktig och utmana honom omplacerar han ofta sina underlydande chefer: i juni premiärministern och nyligen inrikesministern och chefen för säkerhetsrådet. Då protesterna mot valet började, talade Lukasjenko först om en fascistisk kupp med stöd utifrån i syfte att framtvinga nyval.

– Jag vädjar till folken i Litauen, Polen och Ukraina, stoppa era galna politiker, låt inte krig bryta ut, sade den belarusiske ledaren den 17 september.

Sedan utlovade han ändå dialog med oppositionen, en ny författning med minskad presidentmakt efter en folkomröstning, och nya president- och parlamentsval. I november sade han sig kunna avgå från presidentposten under den nya konstitutionen – utan att precisera när. Tidigare hade han ett möte med oppositionen, bland andra tidigare presidentkandidaten Viktor Babaryko – i ett KGB-fängelse, utan resultat.

Det största hindret för en demokratisk omvälvning i Belarus är dock landets bindning till Ryssland. Det har i hundratals år varit en del av Tsarryssland och Sovjetunionen, och ryska är det förhärskande språket. Sedan Sovjetunionens sönderfall 1991 har Belarus varit Rysslands närmaste allierade, och från 1999 har staterna en speciell union med gemensamt parlament (utöver de egna) och planer på gemensam författning och ekonomi. Belarus är medlem i Eurasiska ekonomiska unionen (EEU) med tullfri handel, Rysslands motsvarighet till EU, och helt beroende av rysk oljeexport och rysk import av industrivaror. Nyligen invigdes ett ryskt kärnkraftverk i Belarus. Och framför allt är landet militärt integrerat med Ryssland och medlem i säkerhetsorganisationen CSTO med ömsesidiga försvarsgarantier, planering och övningar.

Lukasjenko och Putin vid mötet i september i Sotji i södra Ryssland. Kreml har stärkt sin kontroll över grannlandet. Foto: Ryska presidentkansliets presstjänst via AP/TT.

För att bevara sin makt har emellertid Lukasjenko även försvarat landets självständighet och stoppat ryska försök att undergräva hans makt. Unionen har förblivit ett tomt skal eftersom han motsatt sig långtgående ryska integrationsförslag, och ryska krav på en flygbas har avvisats. Belarus raffinerar och återexporterar subventionerad olja till väst och för att pressa priset har man rentav importerat olja från USA. Landet är med i EU:s östliga partnerskap, och har normala kontakter med bland andra Ukraina och baltstaterna. Som nästan alla länder erkänner Belarus inte Rysslands införlivande av Krim 2014 eller de ryskkontrollerade georgiska områdena Abchazien och Sydossetien som stater. Inför presidentvalet lät Lukasjenko gripa en grupp ryska legosoldater som landat i Minsk och anklagade dem för statskuppsplaner, och även kritiska ryska journalister har frihetsberövats.

Efter presidentvalet i Belarus rapporterade ryska medier först om de omfattande protesterna och polisens våld (vilket också hade en avskräckande effekt hemma). Men snart, då protesterna fick stöd i väst och det blev tal om EU-sanktioner mot Belarus, började Putins regim alltmer se det som ännu en ”färgrevolution” typ Ukraina, som även utgjorde ett hot mot stabiliteten i Ryssland. Vid denna tid pågick nämligen sedan länge stora demonstrationer i staden Chabarovsk i ryska Fjärran östern mot avsättningen av en populär guvernör, och mot Kreml.

Under intryck av dessa och händelserna i Belarus förgiftades i slutet av augusti oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj, vilket ytterligare försämrade Rysslands anseende i väst. Chefen för det ryska utrikesspionaget Sergej Narysjkin hävdade (utan belägg) att protesterna i Belarus var så väl organiserade att de måste ha samordnats utifrån och att USA betalat demonstranterna minst motsvarande 170 miljoner kronor. Rysk säkerhetstjänst skickade in ”specialister”, och ryska medarbetare sattes in på radio och TV.

Putin hävdade att de belarusiska säkerhetsorganen hade utövat ”berömvärd självkontroll” och att Ryssland varit mycket mer återhållet och neutralt mot Belarus än många andra länder. Ryssland skapade på Lukasjenkos begäran en specialstyrka för ingripande i Belarus, men den skulle enligt Putin bara användas om situationen blev okontrollerbar, ”när de extremistiska elementen … börjar plundra landet, bränna fordon, hus, banker, försöka inta myndighetsbyggnader och så vidare”. Alltså nästan när som helst.

Vid ett möte med Lukasjenko i september i sydryska Sotji stödde Putin planerna på konstitutionsändringar och ville att belarusierna själva utan tryck utifrån fann en lösning genom dialog, och Lukasjenko tackade ödmjukt Putin för all hjälp. Resultatet av mötet blev att Ryssland utlovade Belarus statliga krediter på närmare 13 miljarder kronor, tillgång till ryskt coronavaccin, och att gemensamma militärövningar skulle hållas i Belarus varje månad under hösten. Detta skedde också.

En kvinna med sin dotter släpps igenom en polisbarrikad i samband med en av alla regimkritiska demonstrationer i Minsk. Foto: AP/TT.

Som en följd av folkresningen i Belarus stärker alltså Ryssland sin militära kontroll över grannlandet, sin enda riktiga allierade med ett viktigt strategiskt läge mot Nato. Putin kan väntas påskynda den ekonomiska integrationen och kontrollen över det belarusiska näringslivet. Om Lukasjenko skulle förlora makten genom ett demokratiskt genombrott är Ryssland berett till en militär invasion, som skulle vara lätt att genomföra och väst inte kan förhindra. Men detta måste ses som som en sistahandslösning, eftersom det skulle bli kontroversiellt i Ryssland och vända de hittills proryska belarusierna mot Moskva.

Putin kan glädja sig åt att Lukasjenko har blivit totalt beroende av honom för sin maktställning. Genom våld och förtryck har Lukasjenko förlorat allt folkligt stöd inom landet och möjligheten att få stöd från väst. Ryssland backar alltså fortfarande upp Lukasjenko som det enda alternativet just nu, men söker säkerligen efter en yngre, mer medgörlig och ryssvänlig efterträdare, gärna från säkerhetssektorn, som kan genomföra pseudodemokratiska reformer, förverkliga unionen i praktiken eller bara upprätta militärdiktatur.

Sannolikheten att demokrati införs är alltså mycket låg så länge Ryssland leds av Putin och hans auktoritära regim. Men folkresningen i Belarus har ändå oåterkalleligen förändrat det politiska läget i landet, påverkat folkopinionen i Ryssland och inte minst höjt medvetenheten i väst om Belarus, dess resurser och problem.

På lång sikt, däremot, är ett demokratiskt genombrott oundvikligt.