"Det som händer Lukasjenko är Putins värsta mardröm"
Rysslands president Vladimir Putin och belarusiske kollegan Aleksandr Lukasjenko (t v) har mycket gemensamt. Här tar de båda ledarna en paus under en hockeymatch i Sotji i Ryssland i februari. Foto: Aleksandr Zemlianitjenko/AP/TT.

"Det som händer Lukasjenko är Putins värsta mardröm"

Analys. Envisa protester i Belarus mot president Aleksandr Lukasjenko. Ständiga demonstrationer i sydöstra Ryssland mot kollegan Vladimir Putin. Och på det giftattacken mot oppositionsledaren Aleksej Navalnyj. Händelserna kopplas nu samman och Putin fruktar samma utveckling på hemmaplan som i grannlandet, säger Martin Kragh, Rysslandsexpert vid UI, i en intervju för Utrikesmagasinet.

Publicerad: 2020-09-02

– Putin, drick lite te!
Så skanderar folkmassor i Chabarovsk i ryska fjärran östern mot sin president efter 50 dagars gatuprotester.

Demonstrationerna där utlöstes av gripandet av guvernören Sergej Furgal den 9 juli, men har alltmer vänt udden mot president Vladimir Putins styre i största allmänhet.

­– All ondska kommer från Kreml, som en demonstrant uttryckte sig nyligen för Voice of America (VOA).

Protesterna har fått ytterligare näring av förgiftningen av Aleksej Navalnyj den 20 augusti. Demonstranterna sporras också av de regimkritiska folkliga yttringarna i Minsk. Invånare i Chabarovsk känner samhörighet med dem fastän de befinner sig 680 mil bort.

– Våra politiska system växte fram sida vid sida, så jag anser att vi måste följa varandra nära och stödja varandra. Jag tycker att folket i Belarus gör någonting mycket bra och att vi kan lära oss mycket av dem, säger en annan demonstrant till VOA.

Och i Minsk protesteras det inte bara mot president Lukasjenkos självutnämnda seger i valet den 9 augusti. Folk på gatorna visar också sitt stöd för demonstrationerna i östra Ryssland – och för den ryske oppositionsledaren.

Oro i Kreml

Oavsett om det finns ett faktiskt samband mellan dessa tre händelser anser många människor i regionen att allt detta hänger ihop. Det uppfattade sambandet får då ett eget liv och blir verkligt, anser Martin Kragh, chef för Rysslands- och Eurasienprogrammet vid Utrikespolitiska institutet (UI).

– Flera oppositionella i Ryssland har förgiftats genom åren. Det vore därför märkligt som rysk oppositionell, eller belarusisk demonstrant, att inte göra kopplingen mellan Chabarovsk, förgiftningen av Navalnyj och det som sker i Belarus, säger han.

Attacken mot den 44-årige ryske oppositionsledaren kan då tolkas som en preventiv åtgärd för att makten inte ska utmanas.

– Det är klart att det har en isande effekt. Det är så brutalt, så maktfullkomligt.

Belarus och Putin Chabarovsk.jpg”Belarus! Chabarovsk är med er!”, står det på ett plakat bland Kremlkritiska demonstranter i staden Chabarovsk i sydöstra Ryssland den 22 augusti. Utvecklingen i de båda länderna liknar varandra och demonstranterna inspireras av och stödjer varandra i kampen mot sina auktoritära ledare. Foto: Igor Volkov/AP/TT

I Kreml är man väldigt orolig för utvecklingen i Belarus eftersom man befarar att samma sak skulle kunna hända i Ryssland, säger Martin Kragh. Putin fruktar också att protesterna i Chabarovsk ska sprida sig, ”att människor ska få idéer”.

Och de idéerna är särskilt farliga om de kommer västerifrån. Uppfattningen i presidentkansliet i Moskva är att det främsta hotet från västländerna är politiskt snarare än militärt, påpekar Martin Kragh.

– Och det är just genom att skapa ”färgrevolutioner”, att uppmuntra protester – det är precis det som de ser som västvärldens utrikespolitiska modell.

Västmakternas tal om mänskliga rättigheter och demokrati ses i det ljuset av Kreml som skenheligt och i själva verket bara en förevändning för geopolitiska intressen.

Putins hot ”ogenomtänkt”

Putin har under sin tid vid makten, genom aggressiv retorik och militära intåg, gjort sig impopulär i flera grannländer som Ryssland förut hade förhållandevis normala relationer med, som Ukraina och Georgien.

Men Belarus är den enda återstående forna Sovjetstaten i regionen där förhållandet till den stora grannen i öst uppfattas som neutralt. I Belarus har protesterna heller inte haft något antiryskt inslag. De är också fredliga och samlar breda folklager. Det gör det svårt att peka ut demonstranterna som ”västlakejer, narkomaner och kriminella”, anser Martin Kragh.

Men om Putin skulle göra allvar av sitt hot den 27 augusti om någon form av militär intervention om situationen spårar ur i Belarus, kan den utveckling som Kreml fruktar bli en självuppfyllande profetia, fortsätter han. Det var ogenomtänkt av den ryske presidenten att hota med våld, tycker Martin Kragh.

– I och med det uttalandet har han målat in sig i ett hörn. För om Lukasjenko faller och Putin inte går in, då har hans ord förlorat all trovärdighet.

Och om han faktiskt går in?

– Då har Putin förlorat den belarusiska befolkningen för all överskådlig framtid.

Tecken på svaghet

De båda grannländerna har auktoritära styren med stora likheter. Putin och Lukasjenko har regerat under väldigt lång tid, den 67-årige ryssen sedan 1999 och hans belarusiske 66-årige kollega sedan 1994. De har eliminerat möjligheterna för en demokratisk opposition att verka, men kunde under en längre tid legitimera sina styren med stabilitet och ekonomisk tillväxt.

När ekonomin började gå sämre försökte man, och lyckades i viss mån, kompensera det med propaganda. Den ryska regimen kunde också plocka poäng på hemmaplan med att som stormakt gå in i andra länder, som Syrien, påpekar Martin Kragh.

– Men till slut fungerar inte propagandan heller och då återstår bara det tredje benet, och det är repression.

Därför är det en sista åtgärd att använda hot och våld. Det är mot den bakgrunden man kan resonera om varför Belarus president den 23 augusti poserade på tv-bilder med automatvapen i händerna.

– Det är ju ett tecken på svaghet, inte styrka, säger Martin Kragh.

Det kan i sin tur vara ett tecken på att de auktoritära ledarnas idéer och manöverutrymme börjar ta slut.

Belarus och Putin bevöpnad Lukasjenko.jpgBelarus president Aleksandr Lukasjenko visar upp sig den 23 augusti i statlig tv med en automatkarbin i händerna. Foto: State TV and Radio Company of Belarus via AP/TT

Lukasjenko: Jag är ryss

Och från Europeiska unionens håll kan man inte göra så mycket. EU är upptaget med brexit, migration och situationen i Medelhavet. Det finns inte heller ett särskilt stort politiskt intresse från unionen, anser Kragh, trots att Belarus gränsar mot både EU och Nato, och en militär utveckling skulle skaka om hela Nordeuropa.

Belarus är en del av Rysslands, enligt egen uppfattning, geopolitiska intressesfär, precis som Ukraina eller Georgien. Hur Moskva reagerar på utvecklingen i grannlandet blir sannolikt avgörande för fortsättningen där – och kanske också på hemmaplan.

Nyckeln blir vilken övergång som kommer att äga rum i Belarus, anser Kragh. Två frågor är centrala: Lyckas Lukasjenko hänga kvar vid makten med ryskt stöd, och vilka eftergifter tvingas han i så fall göra gentemot Putin?

– Lukasjenko sade nyligen: ”Jag är ryss”. Han har bara en tänkt mottagare med det budskapet, och det är Putin. Lukasjenko inser att han är körd utan ryskt stöd.

Hur bekymrad är då den ryske presidenten?
– Putin ser i Belarus alla sina egna farhågor besannas. Det som händer Lukasjenko nu är hans största mardröm. Putin bryr sig inte om Lukasjenko, men befarar att samma sak skulle kunna hända honom själv, säger Martin Kragh.


Ola Westerberg
Redaktör för Utrikesmagasinet.