September


Kaliforniens väljare vänder Trumps republikaner ryggen

211. SACRAMENTO Här följer några nyheter som illustrerar gapet mellan demokratiske guvernören Jerry Browns Kalifornien och republikanske presidenten Donald Trumps USA: - all el som förbrukas i Kalifornien måste vara förnybar från år 2045. - inkvotering av minst en kvinna i bolagsstyrelser i Kalifornien. - höjd åldersgräns i Kalifornien för köp av gevär till 21 år. - nej till Trumpadministrationens planer på att tillåta ny oljeexploatering utanför Kaliforniens kust. Det sistnämnda lär, som mycket annat, sluta i domstol. Antingen har Kalifornien stämt amerikanska staten. Eller tvärtom. I domstol lär också många av de andra just nu mest brännande samhällsfrågorna hamna, några är redan där: fristäder för papperslösa invandrare, murbygget mot Mexiko, markanvändning, transpersoner i militären, krav på att människor måste uppge om de är amerikanska medborgare i nästa folkräkning, undantag från lagar av religiösa skäl med mera. Sherry Bebitch Jeffe, statsvetarprofessor vid University of Southern California, kommenterar: – Gör lite huvudräkning. Han heter Donald Trump och Kalifornien berövade honom en legitim valseger. Motkandidaten Hillary Clinton fick knappt tre miljoner fler röster än Trump i presidentvalet 2016 och merparten av dem härrörde från Kalifornien. Därför utgår många, som Bebitch Jeffe, från att det handlar om bestraffning från Trumps sida. Men givetvis föreligger djupa ideologiska skillnader mellan presidenten och Kalifornien, inte minst på grund av den öppna hållningen till invandring i Kalifornien där minoritetsgrupper utgör en majoritet och som har en mer västeuropeisk syn på välfärdsystem, energi och klimatfrågan. Sherry Bebitch Jeffe. Foto: USC – Alla här är demokrater, från de två senatorerna, 39 av de 53 ledamöterna i delstatsdelegationen i kongressens representanthus, guvernören och viceguvernören, till majoriteten i delstatsparlamentet och borgmästare i storstäderna, påminner Sherry Bebitch Jeffe. Till saken hör att den skattereform som Trump fick igenom förra året blir mycket kännbar i Kalifornien som är en enda stor dyrort i känslig natur, knappa vattenresurser och med månader av torka. Avdrag för boräntor och lokala skatter begränsas, något som givetvis också gäller i andra områden där demokraterna är i majoritet som New York, New Jersey och Massachusetts, och som lett till teorier om att Trump vill bestraffa demokratisk politik och demokratiska politiker. För mer eller mindre desperata miljöorganisationer i USA är Kalifornien det ljusaste hoppet. Guvernör Jerry Brown stod värd för ett uppföljningsmöte om Parisavtalet nyligen samtidigt som Trumps miljövårdsmyndighet EPA gradvis stryker bestämmelser som förre presidenten Barack Obama införde beträffande begränsningar av rökgaser från kraftverk och tillåtna halter av olika ämnen. Kalifornien är på väg att uppnå utsläppsmålen men ett stort antal organisationer och individer tycker inte att Brown gör tillräckligt i miljö- och klimatarbetet och har till och med sjösatt en kampanj som de döpt till Brown’s Last Chance. Bränderna fortsätter i norra Kalifornien. Bilden är tagen den 5 september. Foto: Ben Newburn/USFS Ett mönster på senare år är en allt längre säsong med explosiva och alltmer utbredda skogsbränder. Efter den rekordstora branden i norra Kalifornien i somras konstaterade bekymrade experter att ”brandsäsongen” kommer att vara hela året i framtiden. Trump tog till Twitter för att skylla bränderna på ”dåliga miljölagar” och påstod att ”vattnet från norr idiotiskt nog spolas ut i Stilla havet”. Nämnda experter var snabba med sin respons. Trump har fel, sa de, både om bekämpning av bränder och hur vattenresurserna fördelas. Mellanårsvalet den 6 november närmar sig. För att ta över majoriteten i representanthuset i Washington DC måste demokraterna erövra 24 nya stolar utöver nuvarande 194. De flesta bedömare tippar att det kommer att ske, med extra draghjälp av väljarna i Kalifornien. En handfull republikaner sitter oväntat löst till i delstaten, till och med i Orange County strax söder om Los Angeles där Richard Nixon föddes och där flygplatsen är döpt efter filmstjärnan och västernhjälten John Wayne. Detta traditionellt konservativa fäste har förändrats i och med en inflyttning av mindre bemedlade latinos med rötter i Mexiko och Centralamerika och en ökande andel collegeutbildade förortsbor som ofta är kritiska mot Trump. Republikanernas övervikt i den lokala väljarkåren har krympt dramatiskt och mångårige lokale kongressmannen Dana Rohrabacher är inte garanterad återval. Demokratiska partiets högkvarter i Sacramento. Foto: Karin Henriksson Republikanska partiet, GOP, förvandlades officiellt till tredje största politiska gruppering i Kalifornien efter en granskning av partisympatierna. Demokraterna är störst med 44 procent av de registrerade väljarna, oberoende, ”independents”, näst störst med 25,5 procent och sist hamnar GOP med 25,1 procent. Sedan 2010 har ingen republikan valts till delstatens högsta politiska ämbeten. – Vi har förvisso våra problem och mycket arbete framför oss, medger Matt Fleming som är talesman för det republikanska partiet i Kalifornien. Men han försöker hålla humöret uppe: – De hade bespetsat sig på att kröna Hillary Clinton men istället fick vi president Trump och en republikansk kongressmajoritet, säger Matt Fleming och radar upp argument som ska användas i valkampanjen mot demokraterna om chockhöjda skatter, ökad kriminalitet och skolor som domineras av liberala eliter utan kontakt med verkligheten. Deltagare i Make America Great Again-marschen i mars 2017 till stöd för president Trump i Huntington Beach. Foto: Shutterstock Theo Slater för sin del gläder sig åt den ökande andelen oberoende som kan stötta hans California National Party, CNP, med självständighet på programmet. I ett självständigt Kalifornien skulle alla vänsterdemokratiska mål om allmän sjukvård, gratis utbildning och utbyggd infrastruktur uppfyllas. – GOP har kollapsat och oberoende tenderar att vara mer positiva till självständighet. Dessutom är de värden vi sätter högt i Kalifornien helt andra än dem i Washington, säger Theo Slater, som är ordförande i partiet. CNP vill ha folkomröstning om utträde ur USA, medan ett par affärsmän förnyat försöken att få till stånd en uppdelning av Kalifornien i dels de demokratiskt dominerade storstadsområdena längs kusterna, dels i en ny 51:a delstat, New California, i det mer konservativa inlandet med andra åsikter om vapenlagar, utsläpp, skatter, konstbevattning, hotade arter och råvaruexploatering på federalt skyddad mark. Ingetdera lär lyckas. Ett bättre alternativ än Calexit och New California vore att bromsa Trumpinitiativ som ogillas i Kalifornien, menar Sherry Bebitch Jeffe. Och Matt Fleming viftar bort hela frågan med att han tror att de flesta, liksom han själv, vill förbli amerikanska medborgare. Kaliforniens flagga. Foto: Shutterstock Kalifornien blev, inte oväntat, en av de delstater där Barack Obama gjorde comeback i partipolitiken efter att han lämnat presidentposten. Med rätta kan hävdas att Donald Trump först bröt mot budordet ”Presidenter och expresidenter kritiserar inte varandra” men det var ändå förvånande att Obama nämnde honom vid namn under sitt första inhopp som demokratiskt vallokomotiv inför kongressvalet. Andra stoppet var Orange County och där manade Obama de sex kandidaterna som samlades på scenen att försöka nå ut till både demokrater och oberoende. – Det finns slitningar bland demokraterna mellan den progressiva flygeln med ”Berniecrats” och etablissemangsflygeln och de märks tydligast i valet till en av de två platserna i senaten i Washington, säger Sherry Bebitch Jeffe om de interna motsättningar som avspeglats i flera val i år i andra delstater där förre presidentkandidaten Bernie Sanders idéer slagit igenom. Men den nyvalda senatorn kommer att vara demokrat och Kalifornien kommer att väga ännu tyngre när kongressen samlas till nytt arbetsår i början av 2019. I den delegationen ingår några som Trump pekat ut i tweetar och om det blir demokratisk majoritet lär de inte dröja länge med hoten om riksrätt. Flottbasen i San Diego. Foto: Shutterstock Ironiskt nog är Kalifornien – med IT, AI, hamnar, industri och ett stort jordbruk – inte bara viktigt för USA:s ekonomi, utan indirekt för Trumps framtid. Han väntas gå till val på den goda ekonomin 2020 och en nedgång här skulle bli kännbar i hela landet. Och trots Trumps motvilja mot Kalifornien förmodas det dessutom bli just den delstaten som skulle gynnas av hans utspel om ett femte vapenslag inom den amerikanska försvarsmakten, rymdstyrkan ”space force”. Mycket av kunnandet återfinns i klustren kring militärbaser, försvarsföretag, universitet och de privata rymdbolagen runt Los Angeles.

Kubansk reformdiskussion inget för Castros lärjungar

213. På Kuba diskuteras sedan några veckor tillbaka ett förslag till en ny konstitution. Över en miljon exemplar har distribuerats. En kommission har utsetts med uppgift att ta emot ändrings- och kompletteringsförslag och i början av nästa år ska det hållas folkomröstning om det slutliga förslaget. I det förslaget som nu diskuteras, och som är utformat av en arbetsgrupp ledd av Raúl Castro, har formuleringen om att revolutionens mål är att upprätta kommunism strukits, privata företag beskrivs som en viktig del av ekonomin och äktenskap definieras som en union mellan två individer, oavsett kön. Förslaget rymmer flera lite överraskande punkter. Men det har också mötts av invändningar. Den främsta är att kommunistpartiet fortfarande beskrivs som det högsta beslutande organet på Kuba. Flera, men långt ifrån alla, oppositionsgrupper beskriver därför hela projektet om en ny grundlag som en avledande manöver vars syfte är att klä det gamla systemet i ny dress. Men, som sagt, flera oppositionsgrupper deltar i diskussionen och trots kritiken betraktar många förslaget som ett implicit erkännande av den castristiska modellens misslyckande. Kuba rör sig redan, om än räddhågat och tveksamt, i riktning mot en uppifrån organiserad övergång till någon form av marknadsekonomi. När den nya grundlagen antas, kommer den rörelsen att accelerera. Privatägd skönhetssalong i Santa Clara. Foto: Kako Escalona/Shutterstock Det finns också ett förslag att inrätta en ny post som premiärminister och att begränsa presidentperioden till fem år, med möjlighet till ett, men bara ett, omval, något som optimisterna tolkar som en öppning mot direktval av presidenten inom en inte alltför avlägsen framtid. Men många, både inom kommunistpartiet och oppositionen, tror att det viktigaste med förslaget just är den diskussion det kan generera. Några talar om politisk nytändning och en vitalisering av hela det annars så politiskt nedsövda kubanska samhället. Men medan kubanerna alltså diskuterar hur de vill att samhället ska se ut, slåss den kubanska revolutionens trognaste lärjungar, de castrister utanför Kuba som fortfarande sitter vid makten, det vill säga Nicolás Maduro och Daniel Ortega, för sina liv för att inte gå under. Ordnad övergång på Kuba. Kollaps i Venezuela och Nicaragua. Hänger det kanske ihop? I intima samtal med latinamerikanska vänsterledare brukade Fidel Castro säga att det hade varit bättre om den latinamerikanska revolutionen först segrat i Venezuela, istället för på Kuba. Bland annat, förklarade han, därför att Venezuela var ett mer utvecklat land, men fram för allt därför att oljan både garanterar oberoende och är ett överlägset verktyg i bygget av allianser. Att Fidel Castros första utlandsresa efter revolutionens seger gick till Venezuela var därför ingen tillfällighet. Syftet var att be om olja på förmånliga villkor. När den dåvarande venezuelanske presidenten, socialdemokraten Rómulo Betancourt, som just efterträtt en långvarig militärdiktatur, svarade att Venezuela säljer sin olja på samma villkor till alla, fattade Castro blixtsnabbt beslutet att hjälpa till att bygga upp en gerilla i Venezuela. Inte bara med pengar och vapen, utan också med kubanska gerillasoldater. Han lär till och med ha funderat på att skicka Che Guevara. En revolution i Venezuela var, trodde Castro, nödvändig för att rädda den kubanska revolutionen. Hugo Chávez och Fidel Castro. Foto: Creative Commons Men gerillan i Venezuela misslyckades. Som den gjorde överallt i Latinamerika, också där Che var med. Det blev inga fler revolutioner. Utom i Nicaragua där sandinisternas seger gav castrismen nytt andrum. Men när Sovjetblocket rasade samman tycktes det bara vara en tidsfråga innan också Kuba skulle göra det. I Nicaragua hade dessutom den sandinistiska revolutionen, efter tio år vid makten, lidit ett överraskande nederlag i valet 1990. Men så, mitt i mörkret, dök Hugo Chávez upp. Det var visserligen ingen revolution – Chávez kom till makten via ett demokratiskt val. Han hade heller inga meriter som revolutionär kämpe, snarare som misslyckad militär kuppmakare. Men Fidel Castro hade förmågan att känna igen en frände och han utnämnde snabbt Chávez till revolutionär – en titel han inte gett någon annan latinamerikansk president, inte ens Chiles Salvador Allende. Hugo Chávez svarade med att inte bara utse Fidel Castro till sin politiske lärofader och vägvisare, utan också med att anpassa Venezuelas ekonomi efter Kubas behov. Fidel Castros gamla dröm förverkligades, om än 40 år för sent, och castrismen hamnade överraskande återigen i centrum på kontinentens politiska scen. När oljepriserna gick i höjden blev det också möjligt att förverkliga andra drömmar som Fidel Castro närt, som till exempel Alba – ett slags socialistiskt frihandelsområde vars bas skulle vara solidaritet och en strävan att kompensera asymmetrin mellan medlemsländerna. Bolivias president Evo Morales med kollegorna Nicolás Maduro från Venezuela och Rafael Correa från Eciuador på ett möte i Cochabamba i Bolivia 2013. Foto: Fernanda Le Marie/Cancillería del Ecuador/Creative Commons Nu hade också vänsterpresidenter kommit till makten i flera länder: Evo Morales i Bolivia, Rafael Correa i Ecuador och i Nicaragua hade Daniel Ortega efter tre försök återigen blivit president. I Brasilien fanns Lula da Silva, i Chile Michelle Bachelet, i Uruguay Pepe Mujica och i Argentina Nestor och Cristina Kirchner. Plötsligt hade Kuba, som ända sen Sovjetblockets sammanbrott betraktats som en slags förhistorisk zombie, på nytt blivit centrum i en politisk våg som svepte över hela Latinamerika. Alla ville ta en bild med Fidel Castro innan han försvann. Det var inte bara Kuba som fick del av de venezuelanska oljepengarna – alla allierade, och alla som kunde vara användbara för det nya castristiska projektet, fick det, såväl länder, partier, enskilda organisationer, tidningar och TV-kanaler som individer. Mellan 1998 och 2016 uppgick Venezuelas oljeinkomster till 1 000 miljarder dollar. Ofattbart mycket pengar som förutom att rädda Kuba och initiera allehanda storslagna internationella projekt, kanaliserades till sociala program i Venezuela men också till att bygga upp en ny burgen klass, de så kallade boliborgarna, plus en militär apparat utan like, ledd av 2 000 generaler – fler än i USA. Surfande på framgångarna skrev Hugo Chávez sitt politiska testamente, som efter hans död antogs som lag av den dåvarande kongressen. Där, i det som han kallade ”Plan de la Patria” (Fäderneslandets plan), förutsäger han att Venezuela 2019 kommer att vara en ekonomisk och politisk stormakt som kommer att producera sju miljoner fat olja per dag. Men det blev tvärtom. Något sparande för magra år förekom inte. Istället löpte korruptionen amok och Venezuelas utlandsskuld växte till 150 miljarder dollar, samtidigt som valutareserven sjönk till 10 miljarder dollar. Och när oljepriset sjönk, sjönk också den venezuelanska oljeproduktionen så att den idag uppgår till knappt en miljon fat per dag, inte ens en tredjedel av vad den var när Hugo Chávez kom till makten och långt ifrån de sju miljoner Hugo Chávez drömde om. Den produktiva apparaten i stort ligger i spillror. Det gör för övrigt Alba också, liksom de flesta andra av de drömmar Hugo Chávez drev igenom på Fidel Castros inrådan. Den nya castrismen dog lika snabbt som den föddes. Inflationen beräknas i år nå obegripliga en miljon procent. Nicolás Maduro skyller på ekonomiskt krig och anklagar webbsidan ”Dolar today”, som publicerar växelkursen för dollar på den parallella marknaden, för att ha orsakat inflationen. Och de drygt två miljoner venezuelaner som lämnat landet och söker överleva i andra latinamerikanska länder är, enligt Maduro, helt enkelt lurade. Vicepresidenten Delcy Rodríguez påstår att FN:s statistisk är baserad på fiendens falska uppgifter och emigrationen är helt normal. Daniel Ortega och hustrun Rosario Murillo, Nicaraguas president och vicepresident. Foto: Fernanda Le Marie/Cancillería del Ecuador/Creative Commons I Nicaragua kunde presidentfamiljen Daniel Ortega-Rosario Murillo och deras sju barn bygga upp ett ekonomiskt familjeimperium tack vare de venezuelanska oljepengarna. När pengarna började sina och Ortega-Murillo tvingades till strukturella reformer som stötte på motstånd, drog de sig inte för dödligt våld för att försvara sina privilegier. Sedan mitten av april har 400 människor dödats. Ortega-Murillo kallar de som protesterar för kuppmakare och lägger skulden för de döda på dem. En expertkommission i FN:s regi med uppdrag att kartlägga våldet utvisade helt sonika häromveckan. Samma logik som när Maduro förbjuder ”Dolar today”. Det är budbäraren som har skulden. Men utvisningen av FN-kommissionen gör inte att våldet den hade i uppgift att registrera försvinner, lika lite som förbudet av ”Dolar today” gör att inflationen upphör. Men det finns ändå aningen av en skillnad mellan Maduro och Ortega-Murillo, nämligen den att de senare, trots allt, ser ut att plågas av dåligt samvete. Nicolás Maduro, däremot, ler segerrikt och höjer brösttonerna till ytterligare en bombastisk nivå när han presenterar sitt ekonomiska program med en ny valuta som strukit fem siffror från den förra. Han låter lycklig, som en magiker som upptäckt knepet hur han ska kunna plocka hur många kaniner som helst ur sin hatt. En fråga smyger sig på: Vad lärde sig egentligen Nicolás Maduro och Daniel Ortega av Kuba? Eller vad var det som de kubanska ledarna lärde dem? Förutom att skylla alla problem på andra. En del goda råd fick de. Fidel Castro varnade till exempel både Daniel Ortega, när han kom till makten första gången på 1980-talet, och Hugo Chávez att göra om samma misstag som han, det vill säga att i ett slag förstatliga all ekonomisk verksamhet, förbjuda all oppositionspress och alla politiska partier. Men det viktigaste rådet var hur de skulle säkra sin makt: stenhård kontroll över militär och polis, liksom över valmyndigheten och rättsväsendet. Om det fungerar kan man tillåta sig en del liberala eftergifter som att hålla val. Det finns alltid andra sätt att glida förbi om resultaten går en emot, som när Maduro inrättade en konstituerande församling med högsta politiska befogenheter. Att den inte gjort någonting, och minst av allt det som skulle vara dess uppgift, det vill säga skriva en ny konstitution, spelar ingen roll. Dess egentliga uppgift var ju att neutralisera det valda parlamentet där oppositionen hade majoritet. Sådana knep finns det gott om i både Venezuela och Nicaragua. Liksom på Kuba. Gata i Santiago de Cuba. Foto: Rafal Cichawa/Shutterstock Att luras är inget ovanligt inom politiken. Men när Nicolás Maduro och Daniel Ortega beskriver sina politiska projekt som ”bygget av socialism”, kan man tycka att andra i Latinamerika som kallar sig socialister skulle känna sig lite störda, eller att de åtminstone skulle värja sig med ”den socialism vi kämpar för är inte som den i Venezuela och Nicaragua”. Det finns några som gör det. Men de flesta gör det inte. Och på det så kallade São Paulo-forumets senaste möte i Havanna, ställde praktiskt taget alla närvarande latinamerikanska vänstergrupper upp på Maduros och Ortegas sida. Det antogs till och med, på det kubanska kommunistpartiets initiativ, en resolution som fördömer de imperialistiska aggressioner och kuppförsök de utsatts för. I och för sig har Donald Trump, efter Obamas charmoffensiv, effektivt återupprättat USA:s rykte som det grymma imperiet – Latinamerikas evige fiende. Med logiken min fiendes fiende är min vän står den latinamerikanska vänstern enad. Och kan samtidigt ursäkta alla egna övergrepp och misstag. Men lite tragiskt är det ändå att den viktigaste lärdomen som castrismen gett sina lärjungar är hur man ska klamra sig kvar vid makten. Privat affär i Trinidad på Kuba. Foto: Shutterstock Därför är det lite paradoxalt när castrismens arvtagare på Kuba samtidigt har tagit initiativ till en bred diskussion om en ny konstitution som, med alla begränsningar, i grunden ifrågasätter många av de aspekter som hittills utgjort grundpelare i det castrismen kallar ”socialism”. En implicit självkritik och ett erkännande av att det inte räcker med att ta makten, och behålla den, för att det ska kunna kallas ”socialism”.  Men São Paulo-forumets stöd till Maduro och Ortega kan också bli en bumerang. Klyftan mellan den verklighet som rapporteras i alla massmedier, utom de regimtrogna, och den beskrivning som São Paulo-forumets resolution gör, är för djup för att kunna blunda för. Och redan pågår diskussioner inom delar av den latinamerikanska vänstern, i såväl Chile, Peru som Argentina, där man inte bara ifrågasätter São Paulo-forumets verklighetsbeskrivning, utan menar att kampen för mänskliga rättigheter måste vara en utgångspunkt i alla samhällsprojekt som beskriver sig som vänster. Också i Venezuela och Nicaragua. Och på Kuba. Vilken roll den uppfattningen kommer att spela i diskussionen om Kubas nya konstitution, blir spännande att följa.

Folkmordsanklagelse kan föra Myanmar närmare Kina

255. Myanmar (Burma) står inför den mest komplexa och utmanande övergångsperioden i landets moderna historia. Så beskrev Aung San Suu Kyi, Myanmars statskansler och mottagare av Nobels fredspris, nyligen situationen på en konferens i Singapore.  Att den liberaliseringsprocess som påbörjades 2011 under den dåvarande militärregimen och som ledde fram till det historiska valet 2015 har stött på flera allvarliga hinder är det få som ifrågasätter. Däremot skiljer sig Aung San Suu Kyis och det internationella samfundets problemformulering och slutsatser markant åt. Den 27 augusti offentliggjorde FN:s oberoende granskningskommission delar av sin omfattande rapport i vilken man fastslog att Myanmars högsta militära ledning, inklusive överbefälhavaren general Min Aung Hlaing, bör ställas inför rätta för möjligt folkmord i delstaten Rakhine och för människorättsbrott mot civila i delstaterna Kachin och Shan. Kommittén uppmanade Myanmar att lämna ut general Min Aung Hlaing till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag för att stå till svars för de systematiska utrensningsoperationer som kostat livet för tiotusentals rohingyer, en etnisk minoritetsgrupp, och fått över 700 000 människor att fly till Bangladesh. FN:s rapport refererade specifikt till general Min Aung Hlaings Facebook-uppdateringar för att bevisa att högsta ledningen i den myanmariska militären, Tatmadaw, sanktionerat övergreppen mot rohingya-muslimer. Myanmars överbefälhavare general Min Aung Hlaing. Foto: Ryska försvarsdepartementet/Creative Commons I rapporten utpekades också Aung San Suu Kyi som medansvarig för att hon i sin roll som de facto statsöverhuvud och med ett starkt moraliskt inflytande misslyckats med att skydda den egna civilbefolkningen. Tvärtemot fann rapporten att civila myanmariska myndigheter bidragit till att sprida falsk information, försvara militärens övergrepp och hindra oberoende utredningar, däribland FN:s egna delegationer, från att resa in i Rakhine. Myanmars FN-ambassadör, Hau Do Suan, besvarade kritiken i FN:s säkerhetsråd med att liksom tidigare beskriva militärens operationer som ”logiska” och proportionerliga till de attacker mot polis- och militärposteringar som utfördes av den muslimska terroristgruppen Arakan Rohingya Salvation Army (Arsa) i Rakhine i augusti 2017. Myanmars utrikesdepartement, som vägrat att samarbeta med granskningskommissionen, tog direkt avstånd från FN-rapporten och förklarade i ett uttalande att den kommer att ”underblåsa mer konflikter”. Aung San Suu Kyi, som även i år tackat nej till att delta i FN:s generalförsamling, har konsekvent försvarat militärens insatser i Rakhine och kritiserat det internationella samfundet för en ensidig kritik. Något förvånande medgav hon dock under ett panelsamtal på World Economic Forum i Hanoi den 13 september att ”situationen i efterhand kanske kunde hanterats bättre”, men att man för att säkerställa en långvarig säkerhet och stabilitet måste vara ”rättvis mot alla sidor”. Rohingyer på flykt vid Bangladesh gräns mot Myanmar, september 2017.  Foto: Sk Hasan Ali/Shutterstock Att general Min Aung Hlaing skulle lämnas ut till ICC i enlighet med FN-rapportens rekommendationer är dock mycket osannolikt. Myanmar har inte ratificerat brottmålsdomstolens Romstadga och Aung San Suu Kyi har varit tydlig med att militären har en viktig roll att spela också framöver, även om hon fortsatt uttryckt en önskan om att revidera den nuvarande konstitutionen som idag säkerställer att 25 procent av parlamentet utgörs av militärer. Intressant nog meddelade ICC nyligen att domstolen har mandat för att undersöka brott mot mänskligheten gällande tvångsdeportationen av rohingyer eftersom delar av brottet ägt rum i grannlandet Bangladesh, ett land som undertecknat Romstadgan och därför är skyldigt att bistå ICC. Samma dag som FN-rapporten släpptes meddelade amerikanska Facebook att man stängt ner 18 myanmariska militärers konton, däribland general Min Aung Hlaings, samt flera välbesökta Facebooksidor, inklusive ett av militärens största TV-nätverk och tidningen Myanmar Daily Star. Sammantaget följdes kontona av 12 miljoner användare. Facebook motiverade nedstängningen med att dssa sidor medverkat till att sprida religiöst och etniskt-motiverat hat, något plattformen kritiserats hårt för både av FN och flera lokala organisationer. Före 2011 hade få myanmarier tillgång till internet. Idag använder minst 18 miljoner av Myanmars 53 miljoner invånare regelbundet Facebook, och betydligt fler använder Facebook än Google. Den myanmaiska militären har strategiskt byggt upp sin närvaro på sociala medier för att vinna folkopinionens stöd. Eftersom det har spekulerats i att general Min Aung Hlaing nyttjat sin Facebooksida som valplattform inför presidentvalet 2020 måste Facebooks förbud irritera men också försvåra generalens mobilisering. Facebooks besked ledde till att rykten började florera i huvudstaden Naypyidaw om att Aung San Suu Kyis parti Nationella förbundet för demokrati (NLD) eventuellt påverkat Facebooks beslut. President Win Myint, som tillhör NLD, lät via sin talesman omedelbart förneka all inblandning. 18 av Myanmars 53 miljoner invånare använder Facebook. Foto: Shutterstock En annan fråga där Aung San Suu Kyi och det internationella samfundet är oense rör situationen för yttrande- och pressfrihet i Myanmar. Enligt organisationen Reportrar utan gränser åtalades 20 myanmariska journalister bara under 2017, flera under den kontroversiella lagparagrafen 66(d) i telekommunikationslagen från 2013. I augusti i år föll domen i ett uppmärksammat mål mot två Reuters journalister. Wa Lone, 32, och Kyaw Soe Oo, 27, fick sju års fängelse vardera för innehav av säkerhetsklassificerad information, trots att en myanmarisk poliskapten vittnat om att hans överordnade planterat bevisen i syfte att sätta dit de två journalisterna. Poliskapten Moe Yan Naing dömdes kort därefter för disciplinbrott och fick ett års fängelse. Utöver detta vittnesmål har den utdragna rättsprocessen varit farsartad. Flera av åklagarens vittnen har uppgett motstridiga uppgifter. En av poliserna som var med och arresterade journalisterna förklarade sitt ofullständiga vittnesmål med att han bränt sina anteckningar kort efter gripandet. Reutersjournalisterna hade under hösten 2017 undersökt militärens roll i massakern på tio rohingyer i byn Inn Din och funnit, kort innan de arresterades i december 2017, övertygande bevis för att militären bar ansvaret. Nyhetsbyrån Reuters offentliggjorde därefter journalisternas grävande reportage, och efter att militären ovanligt nog utrett frågan internt lät general Min Aung Hlaing meddela på sin Facebooksida att sju militärer dömts till tio års fängelse för medverkan i massakern. Trots detta fälldes journalisterna i augusti i år för brott mot sekretesslagen Official Secrets Act, en koloniallag från 1923. I sitt utslag sa domaren Ye Lwin att journalisterna ”flera gånger försökt få tag i de hemliga dokumenten i syfte att förmedla informationen vidare till andra”. Tidningsförsäljare i Rangoon. Foto: Shutterstock Domen har kritiserats starkt av internationella rättighetsorganisationer, lokala aktivister samt FN och EU. PEN America, som tidigare i år utnämnde Wa Lone och Kyaw Soe Oo till mottagare av det ansedda PEN/Barbey Freedom to Write Award, uppmanade Myanmars regering att omedelbart ge journalisterna amnesti. Tidigare i år meddelade det amerikanska finansdepartementet att USA infört sanktioner och reseförbud mot fyra myanmariska militärer, dock inte överbefälhavaren Min Aung Hlaing, samt två ökända infanteriregementen som i FN-rapporten utpekas som särskilt ansvariga för systematiska övergrepp i norra Myanmar. Aung San Suu Kyi kommenterade domen mot Reutersjournalisterna under World Economic Forum i Hanoi med att de ”inte fängslades för att de var journalister, utan för att domstolen ansåg att de brutit mot Official Secrets Act”. Hon uppmanade till läsning av den faktiska domen som hon menade inte inskränkte yttrandefriheten. Hon sa också att de fängslade journalisterna kunde överklaga domen om de kunde visa varför domslutet var felaktigt. Flera mindre demonstrationer har organiserats i Rangoon sedan domen föll, senast deltog ett hundratal aktivister och journalister med krav på att Wa Lone och Kyaw Soe Oo ska friges. Efter domslutet gick också sex lokala journalistiska organisationer samman i ett gemensamt uttalande riktat mot Aung San Suu Kyi i vilket de uttryckte besvikelse kring hur hon kommenterat domen. Sådana kritiska uttalanden är ovanliga och det märks bland journalister att klimatet hårdnat och självcensuren stärkts. Flera journalister har lämnat Myanmar, däribland den Pulitzervinnande journalisten Esther Htusan som flydde i november 2017 efter att ha fått ta emot dödshot för sin rapportering för nyhetsbyrån AP om militärens operationer i Rakhine samt efter kritiska artiklar om hur Aung San Suu Kyi hanterat krisen. Det finns en oro för att Myanmar kommer att bli en kinesisk marionett. Bild: Shutterstock Internationell kritik och sanktioner har sällan varit framgångsrika i Myanmar, men om Myanmar inte svarar på FN:s rapport finns en stor risk att landet tvingas närma sig Kina ytterligare. Att balansera mot Kina var en av de viktigaste anledningarna till att militärregimen började liberalisera landet, men nu är Kina åter den politiska beskyddaren, särskilt i FN:s säkerhetsråd där Peking använt sin vetorätt för att hindra sanktioner mot Myanmar. För Kina är Myanmar en viktig del i det enorma infrastrukturprojekt som ofta betecknas ”den nya Sidenvägen”. Kina har investerat i en djuphavshamn i Rakhine och arbetet pågår med att koppla ihop hamnen med snabbtågsräls till den kinesiska provinsen Yunnan. Det ligger därför också i Kinas intresse att regionen stabiliseras. I militära myanmariska kretsar uttrycks däremot ofta en oro för att Myanmar kommer att bli en kinesisk marionett. Aung San Suu Kyi står också inför andra utmaningar. Ett av hennes vallöften 2015 var att hon skulle förhandla med etniska rebellgrupper och få till stånd långsiktiga fredsavtal. Hittills har tre fredskonferenser hållits, men resultaten har varit magra och flera etniska grupper har uteslutits. Samtidigt har militären skjutit fram sina positioner och bedrivit en offensiv taktik i delstaterna Kachin och Shan, vilket skapat misstro mot förhandlingarna och deras legitimitet. Eftersom en stor del av Aung San Suu Kyis legitimitet beror på fredsprocessens framgång kan det påverka hennes ställning inför valet 2020.

Insiktsfullt om Turkiets auktoritära utveckling

173. I början av sin politiska karriär yttrade Recep Tayyip Erdoğan, Turkiets auktoritäre president, några ord som ofta citeras idag: Demokrati är som en spårvagn, när man har nått ändhållplatsen kliver man av. Var det för en gång givet att denna turkiska spårvagn skulle stanna vid den auktoritära hållplatsen? Det kan vi inte säkert veta, eftersom det inte går att göra en omstart från 2002, året när Erdoğans parti AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) för första gången kom till makten – även om det skulle dröja några månader inpå 2003 innan han blev invald i parlamentet, sedan bannlysningen mot honom hävts. Men det fanns ingen determinism i utvecklingen från 2002 och framåt. Tvärtom inledde AKP sitt regeringsinnehav med flera EU-inriktade reformer. Det påminns vi också om vid läsningen av turkiske exiljournalisten Yavuz Baydars nyutgivna bok, Die Hoffnung stirbt am Bosporus: Wie die Türkei Freiheit und Demokratie verspielt (Droemer, 2018). Där tecknar han en insiktsfull och nyanserad bild av Turkiets moderna utveckling, och flätar den samman med sina egna personliga erfarenheter. Han visar exempelvis hur utvecklingen sannolikt hade kunnat ta en annan riktning om en AKP-pragmatiker som Abdullah Gül, en gång parhäst till Erdoğan men idag en av hans främsta kritiker (om än ofta i det tysta), inte hade lämnat utrikesministerposten och partiledningen för att bli opolitisk statschef åren 2007–2014. Därmed försvann en kraft som hade kunnat tygla Erdoğans makthunger, konstaterar Yavuz Baydar. Han gör det med en tacksam referens till en annan tongivande turkisk journalist, som också har ett förflutet i Sverige, den villkorligt frigivne kolumnisten och statsvetaren Şahin Alpay. President Erdoğan talar på ett möte i samband med tvåårsdagen av den misslyckade militärkuppen. Foto: Shutterstock Yavuz Baydar ger flera insikter i varför Turkiets en gång så lovande demokratiseringsprocess kunde förfelas. Boken är skriven på engelska, men är först utgiven på tyska. Det säger mycket om vilken vikt man i Tyskland fäster vid en djupare förståelse av EU:s stora och besvärliga ansökarland, som ligger som en brygga mellan Europa och Asien. Boken förtjänar en översättning till svenska – och det av flera skäl. När Yavuz Baydar tvingades gå i exil efter kuppförsöket 2016 för att undgå fängelse – något som drabbade många av hans journalistkolleger – gick han i landsflykt för andra gången. Som ung, några år efter militärkuppen 1971, flydde han till Sverige. Sin journalistiska utbildning fick han vid JMK i Stockholm, och där grundmurades hans journalistiska etik, som han senare tog med sig under en framgångsrik journalistkarriär i Turkiet. Sverige var inte bara av betydelse för Yavuz Baydars egen utvecklingshistoria, utan här har generationer av landsflyktiga intellektuella från Turkiet tagit sin tillflykt, på 1970-talet såväl som idag. Enskilda personers exiltillvaro, vid sidan av Baydars egen, interfolieras i skildringen av Turkiets politiska dramatik. Efter en tid vid BBC i London valde Yavuz Baydar i mitten av 1990-talet att återvända till sitt hemland. Där kunde han äntligen bevaka händelseutvecklingen på nära håll, bland annat som läsarnas ombudsman för tidningar som Millyet och Sabah (innan de bytte ägare och politisk inriktning), via sin egen talk show på CNN Türk och sedermera som kolumnist i Zaman, då ägd av den turkiskislamiska Gülenrörelsen. Yavuz Baydar ger inblickar i hur mediekoncerners ägare, som hade större affärsintressen inom andra branscher, lade sig i, stoppade publiceringar och sparkade obekväma röster. Denna bristande respekt för pressfrihet på ägarsidan är en del av förklaringen till varför demokratiseringsprocessen aldrig fick en stabil grundval. Syndromet förstärktes när den allt mäktigare Erdoğan började göra oberoende medier och journalister till huvudfiender, för att till sista fängsla eller med andra medel tysta dem som inte velat böja sig under den politiska makten. För mig, liksom för många svenska journalister som bevakat Turkiet genom åren, är Yavuz Baydar sedan länge en vän. Jag lärde känna honom i Turkiet sedan han återvänt på 1990-talet, åren före AKP:s första segerval. Som journalistkollega minns jag hur han ofta var på språng på väg till nästa möte eller intervju, men han delade också med sig av sitt stora kontaktnät och sina insikter. Någon opartisk läsare av hans bok är jag därför inte. Om jag saknar något i denna drivet skrivna bok, så är det hur Turkiets ödesdigra felkalkyl i Syrien bidrog till demokratiseringsprocessens förfall. Med Yavuz Baydar delar jag dock övertygelsen att Turkiet måste gå till botten med sin egen 1900-talshistoria för att demokratin ska få fotfäste. Det gäller såväl folkmordet på armenierna som kurdfrågan. Han citerar en amerikansk Turkietkännare, Howard Eissenstat, som förklarar varför repressionen av kurderna och deras identitet i årtionden varit källan till de värsta formerna av förtryck i Turkiet: tortyr, misshandel, kollektiv bestraffning och krossad pressfrihet. ”AKP lovade att göra slut på denna djälvulscirkel, men har istället förnyat den”. Republikens dag firas i Istanbul 2015 med bilder på Mustafa Kemal Atatürk. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock För att fördjupa förståelsen av varför AKP under de senaste årens maktinnehav har gjort Turkiet till ett alltmer illiberalt och toppstyrt land måste vi söka oss tillbaka till republikens rötter: från det Osmanska rikets nederlag i första världskriget, folkmordet på armenierna och andra orientaliska kristna, till västmakternas strävan att stycka upp Anatolien, något som Mustafa Kemal Atatürk satte stopp för under befrielsekriget och den turknationalistiska stat som han därefter lade grunden till. För generationer av kemalister har Atatürk sedan dess hyllats som larger than life på ett sätt som påminner om ledarkulten under europeisk 30-talsfascism. Kemalismen, symboliserad av sex pilar, blandar europeisk sekularism med auktoritär militarism och turknationalism. Bland alla byster, statyer och porträtt av Atatürk, som uppförts runt om i Turkiet, finns sådana som bara anger statsmannens födelseår 1881, aldrig hans dödstal 1938, som om Atatürk aldrig kan dö, likt en Kim Il-Sung. Denna gamla kemalistiska ledarkult håller nu på att överskuggas av den som odlas kring Erdoğan, en ledare som växte upp i arbetarkvarter, revanschlysten mot den gamla sekulära eliten, men som idag präglas av megalomani och kanske också av ett mått av paranoia. Trots sin förkärlek för det Osmanska rikets mäktigaste sultaner och sin önskan att förklena minnet av Atatürk, har den djupt troende Erdoğan på senare år gjort turknationalismen till sin. I början av AKP:s maktinnehav var det inte givet. Baydar påminner om att ingen tidigare regering i Ankara likt AKP har gjort öppningar mot kurderna. Men det var under en period när det fanns fler personer i AKP:s ledning som hade något att säga till om. Många av partiets grundare har idag tagit lämnat partiet och tagit avstånd från Erdoğan – ofta i det tysta för att inte äventyra sin egen säkerhet. Förstörelse i Diyarbakir under den turkiska militäroffensiven mot kurdiska PKK hösten 2015. Foto: Shutterstock I parlamentsvalet i juni 2015 skakades Erdoğan om rejält, då AKP bara fick drygt 40 procent av rösterna. Därefter valde han att bryta fredsprocessen med det förbjudna PKK – och den kurdiska gerillan svarade med att ta till vapen. Med hjälp av detta krig byggde Erdoğan upp sin allians med det turknationalistiska MHP. Därigenom kunde han säkra den väljarbas som han behövde för att få igenom författningsändringen 2017, som ledde till närmast oinskränkt presidentstyre. I sommarens parlamentsval, där oppositionen inte hade en chans genom de statslojala mediernas dominans, avskaffades premiärministerposten. Erdoğan har därmed minimerat risken för en revolt inom sitt eget parti. Genom presidentstyret kan han regera genom dekret och har direkt inflytande över domstolar, centralbanken och utnämningsmakt för exempelvis universitetsrektorer. Som partiledare för AKP kan han samtidigt styra över parlamentet. Trots sin väldiga arbetsbörda ägnar han sig åt micromanagement, som få eller ingen i de egna leden vågar säga emot. Yavuz Baydar ger intressanta perspektiv även på Gülenrörelsens uppgång och fall – en rörelse som i början av AKP:s regeringsinnehav spelade en viktig roll för att förse det nya maktpartiet med statstjänstemän och officerare, utbildade vid Gülenrörelsens skolor och lärosäten. Brytningen kom efter Geziprotesterna sommaren 2013. I slutet av samma år gick Gülenrörelsens tidningar ut med braskande korruptionsavslöjanden om Erdoğan och hans närmaste krets. Men Gülenrörelsen hade, som Baydar visar, också politiska avsikter: lojalisterna till den turkislamiske exilpredikanten Fethullah Gülen ville själva säkra makten. Det misslyckades de fatalt med under den ödesdigra kvällen den 15 juli 2016, när ett militärt kuppförsök kunde stoppas av folkmassor som Erdoğan manade ut på gatorna (via en mobilintervju på FaceTime). Människor firar i Istanbul att man lyckades stoppa det militära kuppförsöket i juli 2016. Foto: Shutterstock Erdoğan hade sannolikt fått förhandstips om vad som var på gång. Det som följde blev en civil statskupp från hans sida. Den har slagit brett och oförsonligt mot allehanda kritiker. Erdoğan vill ha lydiga medborgare, företagare, medier och politiker. Hans beundran för Vladimir Putin går igenom på många sätt, också vid hans önskan att köpa det ryska luftvärnsrobotsystemet S-400, trots att Turkiet är ett Natoland. När Yavuz Baydar betraktar sitt hemland från exilen konstaterar han sorgsen att Turkiet ”som hade alla grundläggande förutsättningar till en glänsande framtid” tvingas vänta åtminstone till nästa generation innan förhoppningarna om demokrati kan infrias.

Pakistan tvingas balansera mellan Kina och USA

142. Pakistan och Kina har under decennier utvecklat ett nära säkerhetspolitiskt förhållande. Samarbetet mellan Islamabad och Peking grundades på en gemensam rivalitet med Indien, men också från kinesiskt håll för att motverka amerikanskt inflytande i Sydasien. Sedan 2015, då Kina och Pakistan lanserade China-Pakistan Economic Corridor (CPEC), en satsning på olika energi- och transportprojekt som inkluderar hamnen i pakistanska Gwadar, har det bilaterala förhållandet fokuserat alltmer på ekonomi- och handelsfrågor. CPEC inkluderar lån och investeringar på uppemot 60 miljarder amerikanska dollar, som bland annat binder samman Gwadar-hamnen med Kashgar i Xinjiang-provinsen i Kina. Det kan tolkas som ett kinesiskt initiativ för att stärka regional integration, men geopolitiska hänseenden måste också uppmärksammas, speciellt avseende konkurrensen med Washington. Det är viktigt att belysa just dessa geopolitiska spänningar i regionen mellan Kina och USA, samt Pekings egna ambitioner i regionen, eftersom det kommer att påverka den nya regeringen i Pakistan. Röstning vid valet den 25 juli. Foto: The Commonwealth/Creative Commons I slutet av juli gav de pakistanska väljarna den före detta cricketstjärnan Imran Khan och hans parti Pakistans rörelse för rättvisa (PTI) valsegern. Efter dryga två decennier i politiken lyckades Khan nå den politiska toppen. Khan valdes på en plattform som utlovade stora satsningar på att förbättra landets välfärdssystem. En annan anledning till Khans valseger är att Nawaz Sharif, som har varit premiärminister tre gånger (1990–1993, 1997–1999, 2013–2017), har fällts för utbredd korruption, som uppdagats av Panamadokumenten från 2016. Sedan juli i år sitter Sharif i fängelse, och hans bror, Shehbaz Sharif, leder Pakistanska muslimska förbundet-Nawaz (PML-N), det förra styrande partiet. Som nybliven premiärminister har därför Khan lovat att bekämpa korruptionen i landet. PTI lyckades säkra 115 av 270 lediga platser i nationalförsamlingen, vilket inte är tillräckligt för egen majoritet men är fler än PML-N med 64 platser och Pakistanska folkpartiet (PPP) med 43 platser. PML-N och PPP styrs av Sharif respektive Bhutto-familjen, och kan betraktas som de två mest politiskt inflytelserika familjerna i Pakistan. Dock överskuggades Khans seger av anklagelser om valfusk: PML-N har till exempel påstått att militären, som till stor del betraktas som vänligt inställd till Khan, har försvårat för andra politiska partier under valkampanjen och försökt rigga valet. Arméns hedersvakt i Islamabad. Foto: Shutterstock Sedan Pakistan blev självständigt för 71 år sedan har militären styrt i sammanlagt 33 år och dess budget uppgick 2017 till 11 miljarder dollar, en knapp femtedel av statsutgifterna. Den offentliga redovisningen av militärutgifterna anses dock bara visa en mindre del av de verkliga utgifterna. Det är därför ingen överraskning att militären utövar ett stort inflytande. Dess politiska stöd för Khan kan ses utifrån de försök förre premiärministern Nawaz Sharif gjorde att inskränka militärens politiska makt, särskilt över landets utrikespolitik. Sharif försökte under sin senaste mandatperiod närma sig Indien, vilket strider emot militärens strategi att föra en mera hårdför politik gentemot New Delhi. Den militära ledningen ser Indien som ett  existentiellt hot mot Pakistan och anklagar till exempel Indien för att ha gett stöd till ett antal våldsamma protester i landet. Gränsområdet vid den omtvistade Kashmir-regionen, Line of Actual Control, har som ett resultat sett flera aggressiva handlingar av både Indiens och Pakistans arméer under den senaste tiden. Dessutom har anklagelser riktats mot Pakistans armé om att härbärgera terrorister inom landets gränser, och att stödja talibanerna i Afghanistan. President Trump drog  in amerikanskt bistånd till Pakistan i januari på grund av dessa anklagelser, och landet har placerats av det mellanstatliga finansorganet FATF på en ”grå lista” över länder som inte tillräckligt noga kontrollerar pengaflöden till terroristgrupper. Indragningen av det militära biståndet är en del av Trumps politik gentemot Pakistan för att se till att landet bidrar till USA:s försök att föra en fredsdialog i det krigsdrabbade Afghanistan. Khan säger sig vilja reformera Pakistans utrikespolitik, och har sagt att han förespråkar just en dialog med talibanerna. Det finns därmed en öppning för Khan att förbättra relationerna med USA, men det är å andra sidan avhängigt av militärens acceptans för en sådan politik, samt att talibanerna är seriösa med att vilja föra en dialog; den 10 augusti attackerade talibanerna Ghazni, en stad söder om Kabul. Inför mötet mellan USA:s utrikesminister Mike Pompeo och Khan den 5:e september beslutade Washington att ställa in 300 dollar miljoner i bistånd till Pakistan och omfördela det till andra områden. Det ansträngda förhållandet mellan Washington och Islamabad till trots, fastslog Pompeo att länderna ska arbeta tillsammans för att lösa gemensamma utmaningar. Protest mot korruptionen i Peshawar.  Foto: Shutterstock Khan har därtill att bekämpa diverse inhemska problem. Den mest anmärkningsvärda är den valutakris Islamabad står inför: centralbanken har bara 10,2 miljarder dollar i valutareserver som täcker knappt två månaders importkostnader, och beräknas behöva 25 miljarder dollar under återstoden av det finansiella året för att täcka landets utgifter. Den nyvalde premiärministern har utsett Asad Umar till finansminister för att lösa problemen. Umar tjänstgjorde som PTI:s skuggfinansminister under förra mandatperioden. Hittills har Islamabad sökt sig till sina bilaterala partner för att ansöka om lån för att kunna skjuta upp den stundande ekonomiska krisen. Kina har en central roll i detta händelseförlopp. CPEC har av båda länders regeringar hyllats som ett initiativ som kan förbättra investeringsklimatet i landet, men vissa projekt har också ett geopolitiskt syfte. Gwadar-hamnen, till exempel, är viktig för Peking eftersom det ger Kina tillgång till Arabiska havet och på så sätt expanderar dess regionala inflytande. Dock har vissa experter varnat för att hamnen, som ligger i det konfliktdrabbade området Baluchistan, kan förvärra spänningar mellan provinsen och huvudstaden. Hamnprojektet har anklagats för att ignorera lokala ekonomiska förhållanden eftersom provinsen inte kommer att kunna dra direkt nytta av den, vilket därmed kan förstärka känslan av att centralregeringen exploaterar provinsen. Hamnen i Gwadar har byggts ut med kinesisk hjälp. Foto: Creative Commons Trots att Khan har använt CPEC som ett slagträ i sin valkampanj för att kritisera den förra administrationen är han nu mer positiv till CPEC och har konstaterat att projektet kan gynna Pakistans investeringsklimat. Khan har sedan han tillträtt utsett en kommitté för att granska samtliga CPEC-projekt, men måste gå tillväga på ett sätt som inte riskerar att Kina drar tillbaka finansiellt stöd till Islamabad. I sitt segertal hävdade Khan till exempel  att Islamabad ska lära sig av Kina för att lyfta sitt lands befolkning ur fattigdom. Genom dessa uttalanden har Khan signalerat ett närmande till Peking, och verkar visa på att han ser en lösning på landets ekonomiska kris genom ytterligare lån från Kina, trots att det är just de enormt stora skulder Pakistan har ådragit sig för att förverkliga CPEC som till stor del ligger bakom det besvärliga ekonomiska läget. Bara några dagar efter Khans valseger kom det detaljer om ett kinesiskt lån på 2 miljarder dollar till Pakistan. Det kan ses som ett uttryck för President Xi Jinpings stöd för Khan, och ett försök att stabilisera landet för att säkerställa CPEC, vilket utgör en hörnsten i Kinas Belt and Road Initiative (BRI), eller den ”nya Sidenvägen”. Det är dock svårt att se hur enbart Kinas lån ska kunna rädda Khan från den ekonomiska kris landet står inför, vilket sannolikt kommer resultera i ett räddningspaket från Internationella valutafonden (IMF). Ett sådant paket på 12 miljarder dollar har förberetts, men landets ledning söker undvika just denna lösning. Det hade i så fall varit den 13:e gången Pakistan begär ett stödpaket från IMF och därtill det största hittills. IMF skulle villkora stödpaketet på att landets finansminister inför en åtstramningspolitik vilket riskerar underminera Khans popularitet. Till detta kommer att USA:s utrikesminister, Mike Pompeo, har argumenterat för att IMF-lån inte skall kunna användas för att betala tillbaka kinesiska lån. Ett tänkbart krav för ett IMF-räddningspaket är också att Islamabad gör tillgängligt information om kinesiska lån, något som kan belysa strukturella problem i förhållandet mellan Kina och Pakistan, samt väcka frågor om hur hållbar Pakistans statsskuldssituation är. I en rapport från International Crisis Group i juni 2018 sägs det att landets handelsunderskott med Kina ligger på 12 miljarder dollar. Den nya regeringen kommer att behöva ta itu med dessa problem. Dock är det redan nu tydligt att Khan kommer behöva balansera mellan Peking och Washington i sin utrikespolitik för att till exempel konfrontera de finansiella utmaningar Pakistan står inför. Utgången av valet lär därmed inte bara påverka det inrikespolitiska klimatet i Pakistan, utan också maktbalansen i Sydasien.

Ukraine disrupts the Russian church’s imperial vision

143. In the simmering conflict in eastern Ukraine, Russia maintains the upper hand. But when it comes to the future of the Orthodox Church in Ukraine, Moscow is facing the possibility of geopolitical setback. Disagreements over the past are a major source of acrimony between the Moscow-based Russian Orthodox Church (ROC) and the breakaway Kyiv Patriarchate. The feuding predates the Russian-Ukrainian political conflict, which began in 2014 with the Russian occupation of Crimea, and continues to simmer in eastern Ukraine’s Donbas Region. Since the Soviet collapse in 1991, Ukraine’s political leaders have assiduously worked to secure recognition of the Kyiv Patriarchate’s independence. The ROC establishment, meanwhile, has tried to thwart Kyiv’s efforts at every turn, motivated mainly by a desire to defend its claim to be spiritual guardian of the thousand-year-old Orthodox civilization that originated in “historical Rus’.” Ukraine’s and Russia’s histories have been symbiotically linked since the dawn of eastern Slavdom. Both Ukraine and Russia trace their origins back to Kyivan (Kievan) Rus’, a loose confederation of early medieval eastern Slavic principalities. In recent decades, each country has offered divergent interpretations of their shared history. Patriarch Kirill, left, and President Putin at the ceremony in the Kremlin’s Cathedral Square, July 28.  Photo: Kremlin.ru Two recent commemorative events illustrate the depth of this long-standing controversy, which has only intensified amid the conflict of the past few years. On July 28, liturgies and religious processions took place in both Moscow and Kyiv to mark the 1030th anniversary of the baptism of the Rus’ by Vladimir (Volodymyr) the Great, “a saint equal to the apostles.” While at the center of festivities in both countries was one and same historical figure, Moscow and Kyiv advanced divergent narratives concerning the entity that the ancient Slavic prince ruled over, and who precisely he baptized. Speaking at a ceremony in the Kremlin’s Cathedral Square, Russian leader Vladimir Putin asserted that “the baptism [of Rus’ in 988] was the starting point for the development of Russian statehood.” Ukraine’s President Petro Poroshenko scoffed at Putin’s claim. “Prince Volodymyr of Kyiv baptized not Russia, but Ukraine,” Poroshenko said on the eve of the anniversary in an interview with Serbian television. “Ukraine’s Mother Church – is [the Patriarchate of] Constantinople; historically, Ukraine acted as the mother for the Russian Orthodox Church. It was exactly like this, and not vice versa.” These pronouncements echoed almost verbatim statements made by the two leaders three years before, when on July 28, 2015, the thousandth anniversary of Prince Vladimir’s death was celebrated in both countries. In his address on that occasion, Putin defined Vladimir as the prince who “laid the foundation for the formation of a united Russian nation,” having “baptized the people of Rus’ into Christianity.”  In contrast, the Ukrainian president at the time referred to Vladimir as the “Prince of Kyiv” who Christianized “Kyivan Rus’ – Ukraine.” President Petro Poroshenko attends an Orthodox Easter service in St. Volodymyr Cathedral, the seat of the Kyiv Patriarchate. Photo: Sergei Chuzavkov/ Shutterstock Kyiv’s celebrations of the two anniversaries suggest that the Ukrainian leadership is striving to uphold a historical narrative that dates the split in Ukraine’s and Russia’s historical paths back to the early Middle Ages.  Most professional historians see problems with both versions of history: Kyivan Rus’ was neither a Ukrainian nor a Russian state, and some scholars even doubt whether it was a full-fledged state at all. Ironically, the first scholar who bluntly stated that Kyivan Rus’ was neither Russia nor Ukraine, and that it was not a state but rather a loose federation of principalities, appears to be the 19th-century Russian historian and journalist Nikolai Polevoi. An important geopolitical point is at stake in this Ukrainian-Russian tussle over history – namely, whether the ROC can continue playing the role of a “mega-church,” i.e. a quasi-imperial spiritual organization catering to the needs of Orthodox faithful within the expansive yet vaguely delimited boundaries of the “Russian World.” There is no question that ROC leaders perceive themselves as presiding over precisely such a universal institution. In the aftermath of the collapse of the Russian Empire in 1917, followed by the Soviet breakup in 1991, the ROC can claim to be the sole surviving institution from the imperial era, uniting under its aegis thousands of Orthodox communities on its “canonical territory” – the lands that used to be parts of the sprawling bi-continental Tsarist empire. Patriarch Kirill likes to brag about the global reach of Russian Orthodoxy, “whose boundaries stretch from one end of the earth to the other,” and highlights its primacy in “the lands of the historical Rus’” – a concept that comprises at a minimum the territories of today’s Russia, Belarus, and Ukraine. Parishioners of Moscow patriarchate of Ukrainian orthodox church pray on the Vladimir hill in Kyiv. Photo: Oleksii Chumachenko/Shutterstock Kyiv’s efforts to achieve autocephalous (independent) status for its national church within Orthodoxy directly challenge the ROC’s geopolitical views and ambitions. The Ukrainian leadership is pursuing a two-pronged goal: to drastically curtail Moscow’s ideological influence in Ukraine; and to heal a schism within Ukrainian orthodoxy. Presently, Orthodox believers in Ukraine are divided into three polities – the Ukrainian Orthodox Church under the Moscow Patriarchate, the Ukrainian Orthodox Church under the Kyiv Patriarchate and the tiny Ukrainian Autocephalous Orthodox Church. At the moment, only the first one is considered canonical. Kyiv seems fully aware that it is playing a high-stakes game. “Autocephaly,” Poroshenko asserted in his July 28 speech, “is the issue of our independence. It’s the issue of our national security. It’s the issue of the entire global geopolitics.”  Ukraine’s chances of success hinge to a large extent on historical interpretation. Ukrainian leaders waste no opportunity to point out that it was a Kyivan prince who obtained the light of Christianity directly from Constantinople. They also assert that the transfer of the Kyivan Metropolitan see to Moscow’s jurisdiction in the end of the 17th century was marred by irregularities.  The Moscow Patriarchate dismisses this interpretation and continues to claim that the ROC is Kyiv’s Mother Church, and Ukraine its “canonical territory.” In Patriarch Kirill’s words, from the ROC’s perspective, “Kiev is not an ordinary city among others. … For our Church, Kiev is the same shrine that for all Orthodox Christians are Tsargrad (Constantinople) or Jerusalem.” Patriarch Bartholomew. Photo: Shutterstock Ecumenical Patriarch Bartholomew of Constantinople (based in Istanbul) is a crucial figure in this politico-ecclesiastical intrigue, and he appears to be supportive of Ukrainian claims. In what seemed to be a response to a direct appeal by Poroshenko, who personally asked Bartholomew to grant the Ukrainian national church autocephaly during an audience in Istanbul this spring, the patriarch forcefully asserted Constantinople’s right to independently resolve the Ukrainian church issue. Speaking on September 3 at the Synaxis of Hierarchs (Council of Bishops) of the Ecumenical Throne, Bartholomew said the possession of the Kyiv Metropolis by the Moscow Patriarchate contributed to “illegal elections of bishops and schisms, from which the pious Ukrainian people still suffer.” He added that he decided to intervene only when it became clear that the ROC, which is “responsible for the painful situation in Ukraine […] cannot resolve [the problem of schism] on its own.” Bartholomew then wasted no time announcing, on September 7, that he is sending his two exarchs (special representatives) to Kyiv. The emissaries of the Constantinople Patriarchate are said to be working on completing the process of granting autocephaly to the Ukrainian church. Notably, this statement came on the heels of an August 31 meeting in Istanbul between Bartholomew and Patriarch Kirill, the ROC chief, at which the Russian church leader sought to dissuade Constantinople from supporting Kyiv’s quest for church independence. Needless to say, the ROC leaders are enraged. “The Patriarchate of Constantinople has now openly embarked on the path of war,” said Metropolitan Ilarion, the powerful head of the Moscow Patriarchate’s Department of External Church Relations. “And this war,” he added, “is not only against the Russian Church, not only against the Ukrainian Orthodox people. This is a war, in fact, against the unity of the whole world Orthodoxy.” Ultimately, the achievement of autocephaly within Orthodoxy is a political process that has tended to run parallel to the collapse of empires and the establishment of independent nation-states. That’s how the autocephalous Greek, Rumanian, Bulgarian, and Albanian Orthodox churches emerged in the course of the Ottoman Empire's demise throughout the 19th and early 20th century. If that pattern holds, then, the Kyiv Patriarchate should gain official recognition in the not-so-distant future.

Ingen ljusning för krisande tyska socialdemokrater

174. Åtta siffror illustrerar krisen för de tyska socialdemokraterna – 10 641 888. Så många röster, drygt tio miljoner, har SPD förlorat sedan segervalet 1998. Mer än 20 miljoner röster för 20 år sedan blev till dryga nio miljoner vid valet för ett år sedan. SPD har sedan 1998 tappat både till vänster och höger. Vid valet 2009 var det Die Linke (Vänstern) som utgjorde det stora hotet. Partiet hade fått ett uppsving som följd av arbetsmarknadsreformerna i Agenda 2010 som lanserats av SPD-kanslern Gerhard Schröder. Ironiskt nog leddes Die Linke av Oskar Lafontaine, mannen som 1999 lämnat ordförandeposten i SPD i protest mot Gerhard Schröders nya mittenpolitik. Det mest kontroversiella i Agenda-politiken var den radikala försämringen av arbetslöshetsersättningen och det drabbade SPD:s kärnväljare. Besvikelsen förstärktes ytterligare av att SPD som parti i Angela Merkels första regeringen gick med på att höja pensionsåldern till 67 år. Vid fjolårets val kom hotet från höger. Alternativ för Tyskland (AFD) tog nästan en halv miljon väljare från SPD, dessutom lyckades det högerpopulistiska partiet till skillnad från SPD att mobilisera de många soffliggarna. Agenda-politiken hade lett till ett rekordlågt valdeltagande 2009 på 70,8 procent, och SPD kunde under de kommande valen inte få väljarna att vända tillbaka. Måltavlan för AFD var visserligen i första hand Angela Merkels flyktingpolitik, hennes CDU tappade en miljon väljare till AFD.  Det drabbade också SPD eftersom partiet lojalt ställt sig bakom Merkel, trots tendenser att distansera sig och ställa tyskarnas välfärd mot flyktingmottagandet.     Fjolårets valresultat för SPD – 20,5 procent – var det sämsta under hela efterkrigstiden. Det ledde också till vid det här laget välbekanta konvulsioner. Först sade SPD, anfört av ordföranden Martin Schulz, redan på valkvällen blankt nej till ett fortsatt regeringssamarbete med Angela Merkels CDU. Sedan fick Martin Schulz under förödmjukande former krypa till korset och acceptera ett regeringssamarbete för att därefter tvingas bort från ordförandestolen och avstå från posten som utrikesminister i Merkels stora koalition. Sönderriven valaffisch med Martin Schulz. Foto: Shutterstock På kongressen i april blev Andrea Nahles vald till ny SPD-ordförande, den första kvinnan på posten. Den 48-åriga Nahles är vid det här laget en veteran som började sin bana som ordförande för ungdomsförbundet och galjonsfigur i partiets vänsterflygel. Med åren, och efter en sejour som arbetsmarknadsminister i Angela Merkels förra regering, har Nahles tagit flera steg mot mitten. Det var också hon som med ett redan legendariskt temperamentsfullt inlägg fick stämningen att vända på den kongress som med knapp majoritet röstade för ännu ett regeringssamarbete med CDU. Uppslutningen bakom Nahles var dock generande svag, bara 66 procent av delegaterna röstade på henne som ny ordförande. Den som till äventyrs trodde att hon skulle vända den nedåtgående trenden tog miste. Opinionssiffrorna har fortsatt att dala för SPD jämfört med valresultatet. Det träffsäkra opinionsinstitutet Forsa redovisade den 1 september en mätning som gav SPD 17 procent. AFD och De gröna är hack i häl, bägge fick 16 procent i mätningen. SPD riskerar med andra ord att för första gången under efterkrigstiden hamna på tredje- eller fjärdeplats i den tyska partihierarkin, en position som man redan intagit i östra Tyskland.  Vid valet förra året blev SPD fjärde största parti i det före detta DDR med 13,9 procent av rösterna. Allra sämst gick det i delstaten Sachsen med 11,7 procent, just nu i fokus efter våldsamheterna i staden Chemnitz.  AFD mobiliserade i demonstrationen mot Tysklands invandringspolitik i Chemnitz den 1 september. Foto: Shutterstock CDU har också tappat under året som gått efter valet och hamnade på 30 procent i Forsa-mätningen. CDU och det bayerska systerpartiet CSU har under sommaren varit inbegripna av ett häftigt internt gräl om flyktingpolitiken som säkert kostat en hel del sympatier. SPD har dock inte kunnat slå mynt av rivalernas oenighet. I höst stundar delstatsval i Bayern respektive Hessen som av opinionsmätningarna att döma kan bli nya lågvattenmärken för SPD. Den som vill få inblick i SPD:s interna problem kan med fördel läsa den bok om Martin Schulz valrörelse som skrivits av Spiegel-journalisten Markus Feldenkirchen. ”Die Schulz-story” kom ut tidigt detta år och ger en inblick i vilka kaotiska omständigheter som förvandlade Schulz från att vara partiets hopp till att bli en djupt tragisk hjälte – en ettårig berg- och dalbana som förmodligen saknar motstycke i modern tysk historia. Feldenkirchen fick följa valrörelsen inifrån på villkor att han inte publicerade något förrän efter valet. Intrycken från Schulz-boken bekräftas i den valanalys som SPD offentliggjorde i somras, den är författad av en arbetsgrupp om fem personer och är baserad på intervjuer med 101 personer på olika nivåer inom partiet. I analysen konstaterar författarna att förutsättningarna inför valet egentligen var tämligen goda för SPD. Angela Merkel hade varit kansler i tolv år och hur populär hon än var och vilken respekt hon än åtnjöt i vida kretsar så kunde man ändå utgå från att det i väljarkåren fanns en viss Merkel-trötthet och en längtan efter något nytt. Den potentialen kunde inte utnyttjas men att den fanns bevisades av reaktionerna när Martin Schulz helt oväntat utsågs till kanslerkandidat en tisdag i januari 2017. På kort tid steg SPD:s opinionssiffror i nivå med CDU:s och i direkt jämförelse med Angela Merkel var den nya SPD-kandidaten Schulz populärare än kanslern när det återstod ett halvår till valet. Det visade sig dock vara en kortvarig hajp som snart var förbi och SPD hade ännu en gång gjort misstaget att skjuta från höften vid lanseringen av kanslerkandidat. Detsamma skedde när Peer Steinbrück brådstörtat utsågs till Merkels utmanare inför valet 2012. Sigmar Gabriel, SPD:s ordförande 2009-2017. Foto: Shutterstock Inför valet 2017 var partiordförande Sigmar Gabriel ensam ansvarig för lanseringen av Schulz och endast några få i partiledningen visste vad som var i görningen. Gabriels förkärlek för taktiska manövrar och ad hoc-lösningar var välkänd, enligt valanalysen hade han åter försummat att tänka strategiskt och använda mandatperioden till att skapa ett slagkraftigt socialdemokratiskt program inför valet 2017. Resurserna och expertisen fanns. SPD hade som regeringspartner under mandatperioden ansvar för tunga områden som arbetsmarknaden, näringslivs- och familjepolitiken samt miljön, och ansatsen hade också funnits när partiledningen 2015 lade fram Roadmap 31 – ett utkast till hur partiet i valet 2017 åter skulle hamna ovanför 30-procentsnivån. Sedan hände ingenting de närmaste åren och Martin Schulz stod tomhänt när han skulle utmana Angela Merkel. Såväl boken Die Schulz-story som valanalysen visar hur partiet hoppade från tuva till tuva i hopp om att något av alla utspel skulle ge utslag i opinionsmätningarna. Resultatet blev att till slut visste ingen vad Martin Schulz och SPD egentligen stod för. När sedan Angela Merkel och CDU åter valde att bedriva en valrörelse som framförallt syftade till att inte väcka ont blod så var debaclet ett faktum. Problemen sitter dock, enligt analysen, djupare än så. Valrörelsen var ett exempel på ett oskickligt politiskt hantverk, men det krävs mer än smarta kampanjmakare för att få partiet på fötter. Programmatiskt är SPD på väg att bli ett parti som vill vara alla till lags, även om intressena är motstridiga. Klimatfrågan är ett exempel. SPD står bakom de ambitiösa målen att sänka utsläppen av växthusgaser, samtidigt som man inte vill stöta sig med dem som har sin försörjning i brunkolsregionerna.  Vad partiet egentligen står för blir alltmer diffust. –SPD vill vara både och, men riskerar att bli ett varken-eller-parti, säger en av de 101 intervjuade i analysen. Själv partiorganismen är också skadad efter år av toppstyrning där fotfolket drabbats av ledningens ”top-downpolitik”.  Det började med Gerhard Schröders kontroversiella arbetsmarknadsreformer i Agenda 2010 som avsiktligt inte hade förankrats bland gräsrötterna i tron att de då skulle ha förvanskats och blivit verkningslösa. SPD:s högkvarter i Berlin, Willy-Brandt-Haus. Foto: Marian Dreher/Shutterstock Även under Sigmar Gabriels sju år som ordförande ställdes funktionärer och medlemmar inför oönskade överraskningar. Följden har blivit att kommunikationen inte längre fungerar inom partiet. Det funktionärsskikt på mellannivå som ska fungera som en länk mellan medlemmar och ledning har ställts offside. En tröst för SPD är enligt analysen att sju av landets 16 delstater har en socialdemokratisk regeringschef och att 14 av landets 20 största städer styrs av en SPD-borgmästare. Det visar att partiet fortfarande har en duglig kader som är i stånd att agera praktiskt politiskt. SPD har motgångarna till trots inte heller drabbats av den så kallade pasokisering (efter det grekiska socialdemokratiska partiet Pasok) som nästan utraderat systerpartierna i Frankrike, Nederländerna och Grekland. Den drygt 100-sidiga analysen avslutas med ett antal slutsatser. Det måste bli ett slut med fraktions- och gruppbildningarna inom partiet liksom med den kollektiva ansvarslöshet som brett ut sig. Partihögkvarteret i Berlin måste omorganiseras och göras kampanjfähigt. Processen som leder fram till nomineringen av en kanslerkandidat kan inte förbli som den varit, i den stund det finns flera kandidater måste avgörandet ligga hos medlemmarna. SPD måste lämna den pragmatiska medelvägen och våga skaffa sig en profil och bli ett parti där konkreta lösningar på vardagliga problem står högt i kurs.

Slutspel i Syrienkriget: Kampen om gränserna

142. President Bashar al-Assads ryskstödda styrkor har ägnat de gångna två åren åt att slå ut isolerade rebellfästen som östra Aleppo och östra Ghuta. De återtog nyligen gränsen mot Jordanien och områden nära Golanhöjderna—men det var också vid den punkten de fick slut på lätta mål. Ryska diplomater tvingades rusa i skytteltrafik mellan israeler, syrier, iranier och amerikaner för att avstyra internationella sammandrabbningar när Assads styrkor närmade sig den gamla vapenstilleståndslinjen från 1967. Israel gav slutligen efter och tillät en ryskövervakad återgång till det läge som rått före 2011, men det är inte självklart att det blir lika lätt i resten av landet. De tre delar av Syrien som fortfarande befinner sig utanför Assads kontroll skyddas nämligen av Natotrupper och komplicerade internationella överenskommelser. Tanfområdet Det minsta området utanför statsmaktens kontroll är Tanf, en 55 kilometer djup bubbla runt en gränsövergång mot Irak. Här arbetar några hundra amerikanska soldater och syriska rebeller sida vid sida för att, säger de, jaga resterna av den så kallade Islamiska staten. Ryssland har förbundit sig att inte utmana den amerikanska närvaron vid Tanf, men vad USA ska göra med området är högst oklart. Tanf har vid det här laget förlorat större delen av sin relevans för kampen mot Islamiska staten, men högljudda röster i Washington insisterar samtidigt på att militären bör hålla fast vid området som ett horn i sidan på Damaskus, Moskva och Teheran. Så länge Vita huset kan intala sig att detta tjänar ett eller annat strategiskt syfte lär Tanf förbli utanför centralregeringens kontroll. Kurdiska soldater i Tell Abyad vid gränsen mot Turkiet. Foto: Shutterstock Nordöstra Syrien Nordöstra Syrien styrs numera av Syriens demokratiska styrkor, en väpnad rörelse som skapat ett halvsjälvständigt socialiststyre med stöd av ungefär 2 000 amerikanska soldater. Syriens demokratiska styrkor har kurdiska, arabiska och syriansk-assyriska medlemmar, men det är en offentlig hemlighet att organisationen domineras av den kurdiska PKK-gerillan, Turkiets ärkefiende. Turkarna är ungefär lika förtjusta i tanken på ett PKK-fäste vid sin södra gräns som amerikanerna en gång i tiden var i sovjetiska missiler på Kuba, och USA:s sändebud har fått ägna en stor del de gångna åren åt att avstyra Ankaras attackplaner. Den amerikanska närvaron håller emellertid inte bara turkarna ute, den hindrar också Assads styrkor från att återinta nordöstra Syrien. Men de kurdiska ledarna lyssnar med oro till USA:s president Donald Trump, som gång på gång sagt att han vill ta hem sina trupper. Kurderna har inget flygvapen, inga stridsvagnar, ingen livskraftig ekonomi och inga mäktiga vänner utöver USA. Lämnas Syriens demokratiska styrkor ensamma kommer de inte ha någon chans att hålla Damaskus och Ankara stången. I valet mellan Assad och Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan föredrar de emellertid Assad. Förhandlare från Syriens demokratiska styrkor besökte nyligen Damaskus för att föreslå politisk decentralisering, infogandet av Syriens demokratiska styrkor i den syriska armén, och ett slut på regeringens antikurdiska diskriminering. Assad lär knappast acceptera någon verklig maktdelning, men det är möjligt att han kan tillgodose vissa av kurdernas mindre anspråksfulla krav och hitta någon lagom tvetydig lösning på de andra, samtidigt som han erbjuder dem beskydd mot Turkiet. Syriens demokratiska styrkor skulle i utbyte behöva visa ut de amerikanska trupperna. Den sortens lösning verkar kanske passa väl med Trumps förhoppningar om att kunna lämna Syrien, men amerikanska beslutsfattare oroar sig för att jihadisterna kan göra comeback — och de är måttligt förtjusta i tanken på att supermakten ska tvingas till en förnedrande reträtt av Damaskus. Om inte Trump tar bladet från munnen och beslutar något annat, lär denna växelverkan mellan politisk trögrörlighet och ideologi hålla USA kvar i nordöstra Syrien tills vidare, vilket gör området ointagligt för Assad. Förnödenheter delas ut till invånare i Afrin efter att turkiska armén tagit staden i mars 2018. Foto: Shutterstock Nordvästra Syrien och Idlib Nordvästra Syrien domineras av Turkiet som en del i den så kallade Astanaprocessen, genom vilken Ryssland, Turkiet och Iran har försökt lösa eller frysa konflikten i enlighet med sina egna intressen. Men Turkiet kan inte agera fritt i nordvästra Syrien utan ryskt godkännande. Sommaren 2016 skickade Erdoğan sin armé mot den då Islamiska staten-kontrollerade staden al-Bab nära Aleppo, i spetsen för en syrisk rebellkoalition. Två år senare tog turkiskledda styrkor över den närbelägna kurdiska enklaven Afrin. Moskva underlättade diskret bägge interventionerna, och lät Erdoğan karva ut en gränsenklav på villkor att hans rebellklienter inte skulle angripa Assads regering. Det är ett rätt bekvämt arrangemang för Moskva, eftersom det gör en viktig Natomedlem beroende av Ryssland. Assad verkar mindre entusiastisk. Han har med stigande frustration sett al-Bab och Afrin förvandlas till ett slags turkiska protektorat: elektriciteten dras in över gränsen, skolorna undervisar i turkiska, rebellerna får sina löner betalda av Ankara, turkiska tjänstemän styr polisväsendet och den lokala förvaltningen, och torg döps efter Erdoğan istället för efter Assad. Flyktingar i Idlib. Foto: Shutterstock Söder om Afrin ligger Idlib, den sista provinsen i Syrien som fortfarande är nästan helt i rebellernas händer. Här är det turkiska inflytandet mer utspätt, och även om Erdoğan har försökt ändra på den saken är Idlib ingen lättknäckt nöt. Området är större än Afrin och al-Bab tillsammans och har tagit emot hundratusentals syriska internflyktingar, varav många bussats dit från före detta rebellfästen nära Damaskus, Aleppo, Homs eller Daraa i så kallade evakueringsavtal. FN varnar för att ett regimangrepp på Idlibområdet skulle kunna leda till massflykt. Men samtidigt betraktas de al-Qaida-inspirerade jihadistgrupper som rör sig i regionen som en farlig fiende långt utanför det Assadvänliga lägret. Turkisk-ryska förhandlingar om Idlib Mellan oktober 2017 och maj 2018 flyttade runt 1 300 turkiska soldater in i Idlibregionen för att bygga ett dussin befästa utposter längs frontlinjen. Det skedde sedan Ryssland och Iran givit sitt godkännande åt en plan framförhandlad i Astana, vilken syftade till att frysa striderna mellan rebellerna och regimen medan Ankara arbetade för att föra mer pragmatiska Turkietvänliga islamister till makten i området. Ett viktigt skäl till att Erdoğan vill hindra förnyade strider i Idlib är att han oroar sig för en ny flyktingkris – det finns redan 3,5 miljoner syrier i Turkiet. Sedan Assad börjat vända sina styrkor norrut har turkiska politiker därför sänt signaler till Moskva om att en attack på Idlib vore att överträda en “röd linje” och bryta mot Astanaavtalen. Moskva vill bli av med Idlibs jihadister och pekar ilsket på rapporter om en serie drönarattacker mot den ryska flygbas som ligger söder om Latakia. Men ryssarna har också starka skäl att upprätthålla det status quo som förhandlats fram i Astana. De vet att Assad kan leva utan Idlib, Afrin och al-Bab – och de ryska diplomaterna tycks dessutom inte ha någon brådska att bryta ett dödläge i vilket båda sidor tvingas tävla om Moskvas gunst. En storskalig offensiv mot Idlib “kommer inte på fråga”, sade Rysslands särskilda sändebud för Syrienkonflikten Aleksandr Lavrentiev i slutet av juli, och gick därmed emot sin syriske kollega. Dessa rysk-turkiska överenskommelser är besvärliga för Assad. Hans armé kan inte enkelt att återta området utan ryskt stöd, och det är inte säkert att Assad skulle tjäna på att tvinga Kreml att offentligt välja sida. Vladimir Putin och Bashar al-Assad vid ett möte i maj 2018. Foto: Kremlin.ru Ryssland kan nog ändå vilja hjälpa Assad, och det finns en stor gråzon mellan total återerövring och att låta läget vara som det är. Det är fullt tänkbart att Ryssland skulle kunna stödja en attack på Idlibregionens ytterkantsområden, exempelvis den strategiskt belägna staden Jisr al-Shughur eller andra orter nära Aleppo. Om konsekvenserna tycks hanterbara skulle en begränsad offensiv kanske också kunna tolereras av Turkiet – det lär vi i så fall få veta inom en snar framtid. Samtidigt som syriska stridsvagnar rullat norrut och spänningarna växt, har turkiska och ryska regeringsföreträdare nämligen förhandlat intensivt. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov besökte nyligen Ankara för samtal med sin turkiske kollega, Mevlüt Çavuşoğlu, men verkar inte ha nått några klara resultat. Den 24 augusti fortsatte förhandlingarna när en tung turkisk delegation anlände till Moskva, inklusive Çavuşoğlu, försvarsminister Hulusi Akar och den inflytelserike underrättelsechefen Hakan Fidan. Vad Ryssland och Turkiet till sist kommer fram till kan få en avgörande betydelse för Syriens framtid. En möjlighet är att delar av Idlib överlämnas till Assad, men om Ryssland därefter beslutar att tippa vågskålarna i Turkiets favör kan resten av nordvästra Syrien komma att förbli utanför Assads kontroll för överskådlig framtid. En sådan utveckling skulle lämna kriget utan tydlig avslutning, men är det verkligen något Moskva tycker sig behöva just nu? Kreml har ju tagit för vana att frysa konflikter i oavslutat läge – från Moldavien till Sydossetien och Abchazien till östra Ukraina. Och den som slänger en blick på Cyperns politiska geografi märker nog att även Turkiet har viss erfarenhet av att låta tillfälliga lösningar växa fast i den politiska verkligheten. Efter sju års strider är Syrienkriget nu något annat än det en gång var: det är inte längre en kamp om regimens framtid eller Assads styre, utan om vilken form landet ska ha under Assads fortsatta styre. Och det är utländska intressen som avgör den saken.