213.
På Kuba diskuteras sedan några veckor tillbaka ett förslag till en ny konstitution. Över en miljon exemplar har distribuerats. En kommission har utsetts med uppgift att ta emot ändrings- och kompletteringsförslag och i början av nästa år ska det hållas folkomröstning om det slutliga förslaget.
I det förslaget som nu diskuteras, och som är utformat av en arbetsgrupp ledd av Raúl Castro, har formuleringen om att revolutionens mål är att upprätta kommunism strukits, privata företag beskrivs som en viktig del av ekonomin och äktenskap definieras som en union mellan två individer, oavsett kön. Förslaget rymmer flera lite överraskande punkter. Men det har också mötts av invändningar. Den främsta är att kommunistpartiet fortfarande beskrivs som det högsta beslutande organet på Kuba. Flera, men långt ifrån alla, oppositionsgrupper beskriver därför hela projektet om en ny grundlag som en avledande manöver vars syfte är att klä det gamla systemet i ny dress.
Men, som sagt, flera oppositionsgrupper deltar i diskussionen och trots kritiken betraktar många förslaget som ett implicit erkännande av den castristiska modellens misslyckande. Kuba rör sig redan, om än räddhågat och tveksamt, i riktning mot en uppifrån organiserad övergång till någon form av marknadsekonomi. När den nya grundlagen antas, kommer den rörelsen att accelerera.
Privatägd skönhetssalong i Santa Clara. Foto: Kako Escalona/Shutterstock
Det finns också ett förslag att inrätta en ny post som premiärminister och att begränsa presidentperioden till fem år, med möjlighet till ett, men bara ett, omval, något som optimisterna tolkar som en öppning mot direktval av presidenten inom en inte alltför avlägsen framtid. Men många, både inom kommunistpartiet och oppositionen, tror att det viktigaste med förslaget just är den diskussion det kan generera. Några talar om politisk nytändning och en vitalisering av hela det annars så politiskt nedsövda kubanska samhället.
Men medan kubanerna alltså diskuterar hur de vill att samhället ska se ut, slåss den kubanska revolutionens trognaste lärjungar, de castrister utanför Kuba som fortfarande sitter vid makten, det vill säga Nicolás Maduro och Daniel Ortega, för sina liv för att inte gå under.
Ordnad övergång på Kuba. Kollaps i Venezuela och Nicaragua. Hänger det kanske ihop?
I intima samtal med latinamerikanska vänsterledare brukade Fidel Castro säga att det hade varit bättre om den latinamerikanska revolutionen först segrat i Venezuela, istället för på Kuba. Bland annat, förklarade han, därför att Venezuela var ett mer utvecklat land, men fram för allt därför att oljan både garanterar oberoende och är ett överlägset verktyg i bygget av allianser.
Att Fidel Castros första utlandsresa efter revolutionens seger gick till Venezuela var därför ingen tillfällighet. Syftet var att be om olja på förmånliga villkor. När den dåvarande venezuelanske presidenten, socialdemokraten Rómulo Betancourt, som just efterträtt en långvarig militärdiktatur, svarade att Venezuela säljer sin olja på samma villkor till alla, fattade Castro blixtsnabbt beslutet att hjälpa till att bygga upp en gerilla i Venezuela. Inte bara med pengar och vapen, utan också med kubanska gerillasoldater. Han lär till och med ha funderat på att skicka Che Guevara.
En revolution i Venezuela var, trodde Castro, nödvändig för att rädda den kubanska revolutionen.
Hugo Chávez och Fidel Castro. Foto: Creative Commons
Men gerillan i Venezuela misslyckades. Som den gjorde överallt i Latinamerika, också där Che var med. Det blev inga fler revolutioner. Utom i Nicaragua där sandinisternas seger gav castrismen nytt andrum. Men när Sovjetblocket rasade samman tycktes det bara vara en tidsfråga innan också Kuba skulle göra det. I Nicaragua hade dessutom den sandinistiska revolutionen, efter tio år vid makten, lidit ett överraskande nederlag i valet 1990.
Men så, mitt i mörkret, dök Hugo Chávez upp.
Det var visserligen ingen revolution – Chávez kom till makten via ett demokratiskt val.
Han hade heller inga meriter som revolutionär kämpe, snarare som misslyckad militär kuppmakare.
Men Fidel Castro hade förmågan att känna igen en frände och han utnämnde snabbt Chávez till revolutionär – en titel han inte gett någon annan latinamerikansk president, inte ens Chiles Salvador Allende. Hugo Chávez svarade med att inte bara utse Fidel Castro till sin politiske lärofader och vägvisare, utan också med att anpassa Venezuelas ekonomi efter Kubas behov.
Fidel Castros gamla dröm förverkligades, om än 40 år för sent, och castrismen hamnade överraskande återigen i centrum på kontinentens politiska scen.
När oljepriserna gick i höjden blev det också möjligt att förverkliga andra drömmar som Fidel Castro närt, som till exempel Alba – ett slags socialistiskt frihandelsområde vars bas skulle vara solidaritet och en strävan att kompensera asymmetrin mellan medlemsländerna.
Bolivias president Evo Morales med kollegorna Nicolás Maduro från Venezuela och Rafael Correa från Eciuador på ett möte i Cochabamba i Bolivia 2013. Foto: Fernanda Le Marie/Cancillería del Ecuador/Creative Commons
Nu hade också vänsterpresidenter kommit till makten i flera länder: Evo Morales i Bolivia, Rafael Correa i Ecuador och i Nicaragua hade Daniel Ortega efter tre försök återigen blivit president. I Brasilien fanns Lula da Silva, i Chile Michelle Bachelet, i Uruguay Pepe Mujica och i Argentina Nestor och Cristina Kirchner. Plötsligt hade Kuba, som ända sen Sovjetblockets sammanbrott betraktats som en slags förhistorisk zombie, på nytt blivit centrum i en politisk våg som svepte över hela Latinamerika. Alla ville ta en bild med Fidel Castro innan han försvann.
Det var inte bara Kuba som fick del av de venezuelanska oljepengarna – alla allierade, och alla som kunde vara användbara för det nya castristiska projektet, fick det, såväl länder, partier, enskilda organisationer, tidningar och TV-kanaler som individer.
Mellan 1998 och 2016 uppgick Venezuelas oljeinkomster till 1 000 miljarder dollar. Ofattbart mycket pengar som förutom att rädda Kuba och initiera allehanda storslagna internationella projekt, kanaliserades till sociala program i Venezuela men också till att bygga upp en ny burgen klass, de så kallade boliborgarna, plus en militär apparat utan like, ledd av 2 000 generaler – fler än i USA.
Surfande på framgångarna skrev Hugo Chávez sitt politiska testamente, som efter hans död antogs som lag av den dåvarande kongressen. Där, i det som han kallade ”Plan de la Patria” (Fäderneslandets plan), förutsäger han att Venezuela 2019 kommer att vara en ekonomisk och politisk stormakt som kommer att producera sju miljoner fat olja per dag.
Men det blev tvärtom.
Något sparande för magra år förekom inte. Istället löpte korruptionen amok och Venezuelas utlandsskuld växte till 150 miljarder dollar, samtidigt som valutareserven sjönk till 10 miljarder dollar. Och när oljepriset sjönk, sjönk också den venezuelanska oljeproduktionen så att den idag uppgår till knappt en miljon fat per dag, inte ens en tredjedel av vad den var när Hugo Chávez kom till makten och långt ifrån de sju miljoner Hugo Chávez drömde om.
Den produktiva apparaten i stort ligger i spillror. Det gör för övrigt Alba också, liksom de flesta andra av de drömmar Hugo Chávez drev igenom på Fidel Castros inrådan. Den nya castrismen dog lika snabbt som den föddes. Inflationen beräknas i år nå obegripliga en miljon procent. Nicolás Maduro skyller på ekonomiskt krig och anklagar webbsidan ”Dolar today”, som publicerar växelkursen för dollar på den parallella marknaden, för att ha orsakat inflationen. Och de drygt två miljoner venezuelaner som lämnat landet och söker överleva i andra latinamerikanska länder är, enligt Maduro, helt enkelt lurade. Vicepresidenten Delcy Rodríguez påstår att FN:s statistisk är baserad på fiendens falska uppgifter och emigrationen är helt normal.
Daniel Ortega och hustrun Rosario Murillo, Nicaraguas president och vicepresident. Foto: Fernanda Le Marie/Cancillería del Ecuador/Creative Commons
I Nicaragua kunde presidentfamiljen Daniel Ortega-Rosario Murillo och deras sju barn bygga upp ett ekonomiskt familjeimperium tack vare de venezuelanska oljepengarna. När pengarna började sina och Ortega-Murillo tvingades till strukturella reformer som stötte på motstånd, drog de sig inte för dödligt våld för att försvara sina privilegier. Sedan mitten av april har 400 människor dödats. Ortega-Murillo kallar de som protesterar för kuppmakare och lägger skulden för de döda på dem. En expertkommission i FN:s regi med uppdrag att kartlägga våldet utvisade helt sonika häromveckan.
Samma logik som när Maduro förbjuder ”Dolar today”. Det är budbäraren som har skulden. Men utvisningen av FN-kommissionen gör inte att våldet den hade i uppgift att registrera försvinner, lika lite som förbudet av ”Dolar today” gör att inflationen upphör.
Men det finns ändå aningen av en skillnad mellan Maduro och Ortega-Murillo, nämligen den att de senare, trots allt, ser ut att plågas av dåligt samvete. Nicolás Maduro, däremot, ler segerrikt och höjer brösttonerna till ytterligare en bombastisk nivå när han presenterar sitt ekonomiska program med en ny valuta som strukit fem siffror från den förra. Han låter lycklig, som en magiker som upptäckt knepet hur han ska kunna plocka hur många kaniner som helst ur sin hatt.
En fråga smyger sig på: Vad lärde sig egentligen Nicolás Maduro och Daniel Ortega av Kuba? Eller vad var det som de kubanska ledarna lärde dem? Förutom att skylla alla problem på andra.
En del goda råd fick de. Fidel Castro varnade till exempel både Daniel Ortega, när han kom till makten första gången på 1980-talet, och Hugo Chávez att göra om samma misstag som han, det vill säga att i ett slag förstatliga all ekonomisk verksamhet, förbjuda all oppositionspress och alla politiska partier.
Men det viktigaste rådet var hur de skulle säkra sin makt: stenhård kontroll över militär och polis, liksom över valmyndigheten och rättsväsendet. Om det fungerar kan man tillåta sig en del liberala eftergifter som att hålla val. Det finns alltid andra sätt att glida förbi om resultaten går en emot, som när Maduro inrättade en konstituerande församling med högsta politiska befogenheter. Att den inte gjort någonting, och minst av allt det som skulle vara dess uppgift, det vill säga skriva en ny konstitution, spelar ingen roll. Dess egentliga uppgift var ju att neutralisera det valda parlamentet där oppositionen hade majoritet. Sådana knep finns det gott om i både Venezuela och Nicaragua. Liksom på Kuba.
Gata i Santiago de Cuba. Foto: Rafal Cichawa/Shutterstock
Att luras är inget ovanligt inom politiken. Men när Nicolás Maduro och Daniel Ortega beskriver sina politiska projekt som ”bygget av socialism”, kan man tycka att andra i Latinamerika som kallar sig socialister skulle känna sig lite störda, eller att de åtminstone skulle värja sig med ”den socialism vi kämpar för är inte som den i Venezuela och Nicaragua”. Det finns några som gör det. Men de flesta gör det inte.
Och på det så kallade São Paulo-forumets senaste möte i Havanna, ställde praktiskt taget alla närvarande latinamerikanska vänstergrupper upp på Maduros och Ortegas sida. Det antogs till och med, på det kubanska kommunistpartiets initiativ, en resolution som fördömer de imperialistiska aggressioner och kuppförsök de utsatts för.
I och för sig har Donald Trump, efter Obamas charmoffensiv, effektivt återupprättat USA:s rykte som det grymma imperiet – Latinamerikas evige fiende. Med logiken min fiendes fiende är min vän står den latinamerikanska vänstern enad. Och kan samtidigt ursäkta alla egna övergrepp och misstag.
Men lite tragiskt är det ändå att den viktigaste lärdomen som castrismen gett sina lärjungar är hur man ska klamra sig kvar vid makten.
Privat affär i Trinidad på Kuba. Foto: Shutterstock
Därför är det lite paradoxalt när castrismens arvtagare på Kuba samtidigt har tagit initiativ till en bred diskussion om en ny konstitution som, med alla begränsningar, i grunden ifrågasätter många av de aspekter som hittills utgjort grundpelare i det castrismen kallar ”socialism”. En implicit självkritik och ett erkännande av att det inte räcker med att ta makten, och behålla den, för att det ska kunna kallas ”socialism”.
Men São Paulo-forumets stöd till Maduro och Ortega kan också bli en bumerang. Klyftan mellan den verklighet som rapporteras i alla massmedier, utom de regimtrogna, och den beskrivning som São Paulo-forumets resolution gör, är för djup för att kunna blunda för. Och redan pågår diskussioner inom delar av den latinamerikanska vänstern, i såväl Chile, Peru som Argentina, där man inte bara ifrågasätter São Paulo-forumets verklighetsbeskrivning, utan menar att kampen för mänskliga rättigheter måste vara en utgångspunkt i alla samhällsprojekt som beskriver sig som vänster. Också i Venezuela och Nicaragua. Och på Kuba. Vilken roll den uppfattningen kommer att spela i diskussionen om Kubas nya konstitution, blir spännande att följa.
