Populismen i Centraleuropa hotar djupare EU-samarbete

Den som med ett ord vill sammanfatta de senaste årens samhällsutveckling i västvärl­den landar ofta på populism. Detta diffusa begrepp sätts i samband med brexit, Donald Trumps intåg i Vita huset och massiva valförluster för de etablerade maktpartierna till höger och vänster.

På senare tid har inte minst den negativa trenden i Öst- och Centraleuropa uppmärksammats. Det var i Österrike som högerpopulismens framgångar inleddes. I valet 1999 blev FPÖ under Jörg Haider landets näst största parti och ingick i koa­lition med det kristdemokratiska ÖVP. EU införde sanktioner som emellertid snabbt, och på ett rätt pinsamt sätt, rann ut i sanden.

Oroande utveckling i Öst- och Centraleuropa

Nu riktas åter blickarna mot Wien. FPÖ:s kandidat var ytterst nära att vinna presi­dentvalet 2016. När sedan detta populistiska parti med nazistförflutet trädde in regeringen efter parlamentsvalet i oktober 2017, skedde det i en europeisk miljö som radikalt skiljer sig från den som rådde vid decennieskiftet 1999/2000. Då be­traktades Österrike som en unik avvikelse. I övrigt rådde framstegsoptimism och vilja till fortsatt europeisk integration. Få såg några yttre hot. Sedan dess har Rysslands säker­hetspolitik blivit alltmer aggressiv samtidigt som andra utmaningar i form av migration, terrorism etc tilltagit dramatiskt. Brexit un­dergräver ytterligare Europas ställning i ett läge där kontinentens relativa politiska och ekonomiska styrka fortsätter att försvagas.

Jörg Haider. Foto: Northphoto/Shutterstock

I Polen har Jarosław Kaczyńskis parti Lag och rättvisa sökt vidga kontrollen över rätts­väsendet och angripit press- och yttrande­friheten, bland annat genom att sparka anställda inom public service. Man har också intagit en mer kritisk inställning till EU och över­huvudtaget sänkt nivån på dialogen. En lag som skulle göra det straffbart att hävda att den polska nationen/staten hade medansvar för Förintelsen antogs av parlamentet i februari. Lagen mildrades dock i juni efter massiv kritik.

Längst har utvecklingen mot populism gått i Ungern. Premiärminister Viktor Orbán sitter säkert i sadeln. I valet i april fick hans parti Fidesz hälften av rösterna och behöll därmed 2/3-majoriteten i parlamentet. I valkampan­jen spelade Orbán skamlöst på rädslan för invandring och flyktingströmmar söderifrån. Sverige anfördes som varnande exempel. Detta är en smula ironiskt med tanke på det inte ringa antalet ungrare som fann sin tillflykt här 1956.

Oppositionen framstår som kraftlös. Det är till och med så att det näst största partiet Jobbik vill föra en ännu mer populistisk politik. I omvärlden ses nu Ungern som EU-kretsens ”svartaste får”. En roll som tidigare spelats av Österrike och Polen. I ett historiskt perspektiv kan för övrigt erinras om att den ungerska rikshalvan under kejsartiden var mer auktoritärt styrd än Österrike. Dessutom var den tre gånger större än dagens Ungern och Orbán har fiskat i rätt grumligt vatten i förhållande till de ungerska minoriteter som finns i grannländerna. Ett klassiskt grepp för auktoritära regimer.

Regeringvänlig demonstration i Budapest i mars 2018. Foto: Krisztina Papp/Shutterstock

I Slovakien driver det ”socialdemokra­tiska” regeringspartiet Smer en politik med starka populistiska inslag. På samma sätt som Österrike efter kriget behöll både struk­turer och individer från nazitiden, sitter åtskilliga personer skolade i det korrupta kommunistiska klientsystemet och med bra kontakter med Moskva kvar på centrala poster. Premiärminister Robert Fico tvingades vis­serligen avgå på grund av den folkliga reaktionen på mordet av en undersökande journalist. Men detta innebär inte nödvändigtvis nå­gon grundläggande systemförändring till det bättre.

I Tjeckien har Miloš Zeman, sedan han tillträdde 2013 som den förste direktvalde statschefen, försökt flytta makt från parla­mentet och regeringen till presidentposten. Han flirtar rätt ohämmat med Putin och kritiserar EU. Trots detta eller kanske sna­rare tack vare kritiken mot flyktingpolitiken och angreppen på muslimer återvaldes han i januari, om än med knapp marginal. I början av året tvingades premiärminister Andrej Babiš avgå efter korruptionsanklagelser.

Andra värderingar av historiska skäl

Man bör i rättvisans namn komma ihåg att dessa länder fortfarande är fattigare än ge­nomsnittet inom EU och därmed har mer be­gränsade resurser för exempelvis flyktingmot­tagande. Det finns vidare anledning att inte slentrianmässigt tala om ”högerpopulism”. Strävandena att stärka statens roll, skapa ekono­misk omfördelning och styra näringslivet kan lika gärna ses som vänsterpolitik.

Monument över Józef Piłsudski i Warszawa. Foto: Shutterstock

Den främlingsfientlighet och rasism som gör att länder vägrar att ta emot asylsökande och samtidigt diskriminerar de nationella mi­noriteterna har djupa rötter. Antisemitismen var utbredd i den österrikisk-ungerska dub­belmonarkin runt det förra sekelskiftet. De fascistisk/populistiska regimerna under mel­lankrigstiden, den tyska ockupationen och slutligen kommunisttiden har efterlämnat djupa spår. På 1930-talet tog den klerikalt-konservativa och korporativistiska austro-fascismen över makten i Österrike efter ett kort inbördeskrig. Partiet hade nära kopp­lingar till det fascistiska Italien. Ungern led­des av amiralen Miklós Horthy, som snarast var en frontfigur för mer högerextrema krafter. I Polen spelade marskalken Józef Piłsudski själv en mer aktiv roll. I själva verket var vid andra världskrigets utbrott Tjeckoslovakien den enda återstående demokratin.

Populismen är förvisso ett alleuropeiskt fenomen. Men av ovannämnda historiska skäl är man i Öst- och Centraleuropa mer mottaglig för dess frestelser. De värderingar som utgör grunden för EU-samarbetet har i stor utsträckning så att säga införts ovanifrån/utifrån, inte vuxit fram organiskt i det egna landet. I själva verket handlade inträdet i EU och Nato mer om nationell suveränitet och frigörelse från sovjetisk ockupation än om demokrati. Viktiga inslag som deltagande och känsla för medansvar i den politiska proces­sen går trögt. Känslan av vanmakt sprider sig bland dem som anser sig ha förlorat på utvecklingen sedan 1989 eller i alla fall inte kommit ifatt.

Demonstration i Warszawa mot regeringens politik och till försvar för högsta domstolen. Foto: Mateusz Szymanski/Shutterstock

De så kallade Köpenhamnskriterierna med krav på rättsstat, demokrati, oberoende medier och yttrande- och föreningsfrihet har visser­ligen kunnat brukas med betydande framgång i samband med medlemskapsförhandlingar. Men däremot har instrumenten varit betyd­ligt trubbigare i förhållande till de stater som redan är med i EU. När Ungern genomförde konstitutionella förändringar 2009 som för­svagade rättsstaten var EU:s reaktioner minst sagt återhållsamma. Förhoppningarna knyts nu till kommissionens instrument baserat på ramverket för att stärka rättsstatens prin­ciper. Granskningen av Polen är i full gång och resultatet kan bli avgörande för instru­mentets livskraft. Det mesta pekar dock på att Ungern kommer att blockera det sista steget, att frånta Polen rösträtten.

Synen på EU:s framtid skiljer sig radikalt

Men den viktigaste långsiktiga konsekvensen är motståndet till en ”ever closer union”. De populistiska partierna är i grunden EU-skeptiska eller öppet EU-fientliga. Även om man inte kommer att följa det brittiska ex­emplet så söker man förhindra en vidareut­veckling av samarbetet. Här föreligger en djup klyfta vad gäller den existentiella frågan: Vad är EU till för idag och i framtiden? För dessa länder var syftet med medlemskapet frihet och välstånd, inte nödvändigtvis de­mokrati av västeuropeisk modell. Beträffande friheten var för övrigt Natomedlemskapet viktigare än EU. Man ser EU som en möjlighet till ekonomiskt bistånd, en kassako. Men man är inte beredd att ge upp sin nationella su­veränitet eller visa solidaritet.

I själva verket är ju nationalism/patri­otism en av grundpelarna i populismen. Liberalismen ses ej sällan som ett dekadent utländskt påfund. I demokratifrågan talar vi ofta förbi varandra. För gemene man som upplevt nöd och utländsk ockupation är en stark ledare som ses som garant för frihet och välstånd inte nödvändigtvis något nega­tivt-

Den fortsatta utvidgningen av EU och Nato på Balkan spär på de negativa tendenserna. Där är stämningarna ännu mer nationa­listiska än i Centraleuropa. Här återfinns dessutom ytterligare en dimension, nämligen akuta gränstvister och ifrågasättanden av motpartens nationella identitet.

Vladimir Putin välkomnas av Österikiska utrikesministern Karin Kneissl vid ankomsten till ministerns bröllop i augusti. Foto: Kremlin.ru

Samarbete med Ryssland

Risken är påtaglig att populisterna kom­mer till makten i fler länder och att därmed en kritisk massa av EU:s medlemsstater på sikt tillhör denna kategori. Balansen inom EU förskjuts då såväl geografiskt som politiskt/ideologiskt/ekonomiskt. Klyftorna ökar mellan olika grupperingar. Detta får konsekvenser inte bara för frihandel och migration. Långsiktigt berörs också säkerhe­ten. De centraleuropeiska länderna, och då särskilt de populistiska partierna, förespråkar exempelvis ett betydligt närmare samarbete med Ryssland. Polen är undantaget. Där finns av historiska skäl en närmast genetisk aversion mot Ryssland, en klyfta som inte kan överbryggas. Slutsatserna från historien är också att man inte kan lita på Västeuropa. Säkerhetspolitiskt är Washington alltid vikti­gare än Bryssel.

Med tanke på det som hände 1956 och 1968 kan det tyckas paradoxalt att länder som Ungern och Slovakien söker närmare kontakt med Ryssland. Men det handlar såväl om energiberoende som allmänna ekonomiska fördelar. Man anser sig helt enkelt inte behöva välja mellan västliga allierade och goda förbindelser med Moskva. Man kan ha både och. Det finns också per­sonliga kontakter som daterar sig tillbaka till sovjettiden samt oftare än man kunde tro en samsyn på förhållandet makt, de­mokrati och patriotism. Därtill i vissa fall finansiell uppbackning.

Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz. Foto: Shutterstock

De centraleuropeiska länderna är tra­ditionellt inga tunga spelare i EU. Länder som Österrike, Slovenien och Slovakien brukade traska patrull bakom Tyskland. Men det växande samarbetet inom den så kallade Visegradgruppen knyter regeringarna i Polen, Ungern, Slovakien och Tjeckien närmare var­andra. Enigheten ska inte överdrivas. Det är idag främst vad gäller migration och i vissa fall frihandel som det finns en betydande samstämmighet. Men jämfört med för några år sedan har kontakterna definitivt expan­derat. Man är starkt emot den fransk-tyska fördjupningen av EU. Om denna drivs alltför hårt, kan Visegrad bli ett tydligare mot­ståndsnäste, vilket skulle fördjupa klyftan till övriga EU ytterligare.

Tre EU-ordförandeskap i rad kan bromsa EU reformer

Tre länder i rad från Central- och Östeuropa – Bulgarien, Österrike och Rumänien – med främlingsfientliga och auktoritära partier i regeringen innehar ordförandeskapet i EU. Detta förbättrar knappast möjligheterna att driva det interna reformarbetet och det stärker inte heller EU:s ställning i världen.

I ett läge där EU:s medlemsstater skulle gagnas av ett närmare samarbete vad gäller yttre och inre säkerhet parat med öppenhet gentemot omvärlden vad gäller investeringar och handel, pekar populismen i motsatt riktning. Risken är stor att de nya med­lemsstaterna i Öst- och Centraleuropa inte bara blir en ekonomisk börda utan också en bromskloss för reformarbetet. Egoismen, protektionismen och ett korrupt auktoritärt styre breder ut sig. EU-samarbetet har för överskådlig framtid nått sin högsta punkt. Unionen splittras samtidigt som Europas andel av världsekonomin snabbt krymper. Omvärldens bild av svaghet bekräftas.