Nu slipper forskarna gå vilse i utrikesförvaltningens arkiv
Krönika. Riksarkivet förvarar dokument från den svenska utrikesförvaltningen under 500 år. För att hjälpa forskare och allmänheten att hitta i den stora mängd handlingar som finns i arkiven har man gett ut en arkivguide, Utrikesförvaltningens källor 1520 – 2000. Olof Ehrenkrona konstaterar att boken har gjort det avsevärt lättare att skriva svensk historia på utrikespolitikens område.
Publicerad: 2018-04-04
Det breda historieintresset har haft en lång högkonjunktur. I skolans läroplaner har historieämnet visserligen trängts undan och reducerats i betydelse. Samtidigt har allmänhetens intresse bara stegrats. Utgivningen av historisk litteratur och tidskrifter i ämnet har varit imponerande under lång tid. Amatörhistoriker och släktforskare fyller arkiven och bibliotekens läsesalar.
Och trenden är internationell, åtminstone i väst. Utgivningen av historiska verk på engelska, franska och tyska har i åtskilliga decennier varit både unikt omfattande och delvis även omdanande. Den internationella trenden har uppenbarligen vägt tyngre än skolmyndigheternas njugga inställning till historieämnet.
Andra offentliga institutioner har dessutom bedrivit ett gediget arbete med att göra den svenska historien mer tillgänglig för allmänheten. En av dessa institutioner är Riksarkivet som förvarar den svenska centralmaktens handlingar och en rad enskilda arkiv som har donerats för framtida forskning.
Men i myndighetsuppdraget ligger inte bara förvaring utan också arbetet med att göra arkivet tillgängligt för forskare och allmänhet. Och här har det hänt mycket som bidrar till att öppna arkiven och underlätta för forskningen.
Till de mest svåröverskådliga samlingarna hör arkiven med den svenska utrikesförvaltningens handlingar. Vid det här laget omfattar de dokument från ett halvt årtusende fördelade på ett stort antal olika arkiv som på en dryg hyllmil speglar utrikesförvaltningens skiftande organisatoriska förhållanden.
En förstudie gjordes 2009 i syfte att se om det över huvud taget var möjligt att skapa en översikt över allt material som finns i Riksarkivet som rör Sveriges utrikes relationer. Uppdraget gick till Örjan Romefors som åtta år senare kunde leverera en mäktig ny arkivguide "Utrikesförvaltningens källor 1520 - 2000", Riksarkivets skriftserie nr 39.
Riksarkivet i Stockholm. Foto: Holger Ellgaard/Creative Commons
En fungerande vägledning måste innehålla en rejäl dos institutionshistoria. Den svenska utrikesförvaltningen har genomgått många organisatoriska förändringar och synen på vad som ska innefattas i berättelsen om våra utrikesrelationer har skiftat genom åren. Den som försöker orientera sig i arkiven är hopplöst förlorad utan en vägkarta som ger besked om vilken institution som har gjort vad och under vilka år som ansvaret har legat just där.
En styrka med Romefors arbete är den överskådliga beskrivningen av hur det institutionella ramverket har förändrats genom seklerna. Hans beskrivning är dessutom illustrerad med konkreta exempel på vilken typ av material som återfinns i de olika arkiven. Det är en utmärkt kombination av översiktlighet som ger överskådlighet och detaljerad och precis information om var relevanta handlingar kan sökas i arkiven.
En del av guiden är tematiskt uppbyggd. I egna avsnitt behandlas sådant som personal och byggnader, handel och sjöfart, bistånd och informationsfrågor. Forskaren får därigenom nya ingångar och material visas upp som annars skulle riskera att förbises. Till varje kapitel har fogats en litteraturförteckning som vägledning för den som vill fördjupa sig i ämnet och orientera sig om vad som behandlats i tidigare forskning.
Romefors behandlar också det hemliga materialet och det som av olika skäl inte finns att hitta i de öppna diarierna men som ändå har hamnat hos Riksarkivet. Även här ger guiden en värdefull sökhjälp.
"Utrikesförvaltningens källor 1520 - 2000" är utgiven för att tillgodose behovet både hos forskare och allmänhet. Den arkivkunnige historikern likaväl som den ovane studenten eller släktforskaren ska kunna använda guiden och ha hjälp av den. Det är en krävande pedagogisk utmaning. Men Romefors och Riksarkivet har lyckats väl med detta.
Romefors och Riksarkivet har i och med denna utgivning gjort det avsevärt lättare att skriva svensk historia på utrikespolitikens område. Det gäller såväl för den som väljer en institutionell ansats som för den som vill berätta om enskilda processer och personer som är relaterade till Sveriges utrikes relationer sedan nationalstaten Sveriges självständighet permanentades av Gustaf Vasa.