Efter Paris, har vi räddat klimatet nu?
Klimat & miljö. Dagarna innan årets klimattoppmöte öppnas i Marrakech kommer Parisavtalet från i fjol att träda i kraft. Det ger anledning till viss optimism. Men mot den står politikens kortsiktiga spelregler. De passar illa för den klimatfråga som har extremt långa förlopp. Koldioxid stannar i atmosfären i tusentals år och i haven ännu längre. Det räcker därmed inte med ett avtal för att hejda en fortsatt global uppvärmning, konstaterar UI:s programchef Gunilla Reischl.
Publicerad: 2016-10-30
Den 7 november inleds 2016 års klimattoppmöte, COP22, i Marrakech i Marocko. Toppmötet blir historiskt eftersom det är första gången parterna till Parisavtalet träffas. Avtalet kommer att träda i kraft några dagar före toppmötet – och efter en rekordsnabb ratificeringsprocess, mindre än ett år efter att det slutförhandlades.
Klimattoppmötet i Marrakech kommer att handla om hur Parisavtalet från december 2015 ska förverkligas och hur målen som då antogs i Paris ska genomföras. Finansiering och översynen av åtaganden är två centrala frågor på dagordningen. Dessutom är det viktigt att upprätthålla den positiva andan från Parismötet.
Mötet i Marrakech kan ses i ljuset av två utvecklingar. Den ena är en ökad tilltro till det internationella klimatsamarbetet, vilken beror på att man lyckades ro i land det globala klimatavtalet i Paris förra året. Den andra är att koldioxidhalten i atmosfären under 2016 överskrider tidigare nivåer av koldioxidhalter. Det visar hur stor utmaningen är och att Parisavtalet långt ifrån är ett tillräckligt verktyg för att komma till rätta med klimatproblematiken.
Förra höstens stora klimathändelse, Pariskonferensen, ledde till ett nytt globalt avtal. Många har kallat det för en historisk överenskommelse. I princip alla världens länder deltar, och första gången i klimatdiplomatins historia har vi ett näst intill universellt avtal. I korthet syftar Parisavtalet till att stärka den globala responsen på klimatförändringarna genom en världsomspännande handlingsplan för att hålla temperaturökningen under detta århundrade långt under 2 grader och driva på ansträngningarna så att ökningen begränsas ännu mer, till 1,5 grader jämfört med 1990 års nivåer.
Efter den snabba ratificeringssprocessen, sällan skådad i diplomatiska sammanhang, kommer avtalet att träda i kraft mindre än ett år efter det att det slutförhandlades. Villkoret är att det slutgiltigt godkänns av minst 55 länder som står för 55 procent av de globala utsläppen av växthusgaser. I dagarna har 85 länder, som tillsammans står för 60,89 procent av de globala utsläppen, ratificerat det.
Parisavtalet kommer därmed att träda i kraft 4 november, endast tre dagar innan COP22-förhandlingarna startar. Parisöverenskommelsen innebär att det internationella klimatsamarbetet, som under många år sågs som kraftlöst, har blivit mer hoppingivande. Det sänder också signaler till beslutsfattare på regional och lokal nivå, samt till industrin och andra aktörer, att det är värt att satsa på hållbar teknik och förnybar energi.
Vattendrag som sinar och jordar som spricker av torkan – en effekt av klimatförändringen. Foto: Piyaset/Shutterstock
Avtalet har dock flera svagheter, och verkligheten som avtalet ska tackla är minst sagt en stor utmaning. Före Parismötet lämnade länderna nationella klimatbidrag (INDC, Intended Nationally Determined Contributions), det vill säga en plan för vad som ska göras och hur de nationella utsläppen ska minskas. Forskare och organisationer, inklusive FN:s sekretariat för klimatkonventionen, har dock visat att ländernas klimatbidrag inte är tillräckligt för att hålla en global temperaturhöjning ens under 2 grader.
Samtidigt som länderna förbereder sig för COP22 rapporterar WMO (World Meteorological Organisation) att koldioxidhalten i atmosfären nu har nått den symboliskt betydelsefulla milstolpen 400 miljondelar (ppm). Enligt WMO har koldioxidhalten i atmosfären nått 400 ppm vid tidigare tillfällen men då under enstaka månader och på vissa platser. Det är första gången halter på den nivån har registrerats som ett globalt genomsnitt för ett helt år. WMO:s chef Petteri Taalas varnar nu för att en farlig gräns har passerats, vilket innebär att vi går mot en förändrad värld.
Det internationella klimatsamarbetets nyvunna optimism kan således kontrasteras med en dyster framtidsprognos. Det visar hur komplex och svår klimatfrågan är.
Politikens kortsiktiga perspektiv och spelregler passar illa för en fråga med extremt långa förlopp; koldioxid stannar i atmosfären i tusentals år, och i haven ännu längre.
Ett globalt klimatavtal är viktigt för att sända signaler till världen och för att ge klimatsamarbetet ett ramverk. Men det visar också att det inte räcker med ett avtal. Arbetet måste ske på bred front. Under hösten har andra FN-förhandlingar resulterat i avtal om de stora utsläppen från flyget och sjötransporter. Dessutom är det viktigare än någonsin att inkludera regioner och städer för att ha en chans att hålla sig inom säkra temperaturgränser.