2016

144. Det har i väst aldrig rått någon större konsensus kring Ryssland. Sedan den ryska annekteringen av Krim 2014 och aggressionen mot östra Ukraina har polariseringen endast förstärkts. Denna polarisering går igen på flera nivåer: mellan Ryssland och Ukraina, och mellan Ryssland och västmakterna. Polariseringen skär även genom varje europeiskt land, där diskussionen om Ryssland i sin tur ofta blandas samman med det enskilda landets specifika historia och politik. Med möjligt undantag för Israel-Palestina, utgör Ryssland det kanske mest infekterade ämnet i svensk utrikesdebatt. Debatten om Ryssland i Västeuropa och USA kan historiskt beskrivas på ett förenklat vis som en klassisk höger-vänsterfråga. För högern var Ryssland alltid ett problem i sig: imperialistiskt och fientligt inställt mot sina grannländer. Kommunismen var helt enkelt tsarismen med ny ideologi, och under Vladimir Putin har vi återigen blivit påminda om varför vi aldrig kan lita på ryssar. Ivan IV, Peter den store, Nikolaj II, Vladimir Lenin och Putin utgör en obruten länk av ledare vi gör bäst i att hålla på tryggt avstånd. Kommunistvänstern har kommit att erkänna – med undantag för några enstaka bastioner – att det sovjetiska experimentet förvisso var en mänsklig katastrof. Men privatiseringarna, oligarkerna och den kraftiga ojämlikheten i inkomster under Boris Jeltsin på 1990-talet var också ett misslyckande, och Putins auktoritära styre är inte mer än en logisk konsekvens av högerpolitiken under Jeltsineran. Den politiska mittfåran i väst, liberaler och socialdemokrater, har sedan dessa rörelser grundades kring sekelskiftet 1900 förhållit sig förhållandevis samstämmigt till Ryssland. Rysslandsdebatten har numera lyckats släppa de värsta ideologiska låsningarna: de flesta är beredda att erkänna att Putins stormaktsambitioner är en fara för Europa, att ett auktoritärt Ryssland har krossat vad som fanns kvar av fri press och politisk pluralism från Jeltsineran, och att utvecklingen i sista hand är ett problem främst för dem som bor i Ryssland. I dagsläget är det istället symboliskt viktiga nutidsfrågor – ibland utan någon direkt koppling till Ryssland – som polariserar. Västmakternas ”insisterande” på att ”utvidga Nato”, säger man ibland, ”provocerade” Ryssland till att angripa Georgien 2008 och Ukraina 2014; Europas problem med populistpartier är ett resultat av Rysslands stöd till ytterlighetsrörelser på såväl höger- som vänsterkanten; Putin ”skapade” flyktingströmmarna från Mellanöstern i syfte att destabilisera EU:s yttre gränser och inre sammanhållning; och problematiska Rysslandsreportage visar att rysk propaganda infiltrerar svensk media. Problemet med samtliga dessa utsagor är inte nödvändigtvis att de rakt igenom är falska. Vi vet att Ryssland finansierar och stödjer ytterlighetspartier inom EU. Och flyktingströmmarna har använts i rysk propaganda för att hamra in budskapet om Europas nära förestående kollaps. Problemet uppstår när argumentationen sammanblandar orsak och verkan. Putin skapade inte missnöjet med EU:s utveckling hos stora europeiska folkgrupper, och flyktingkrisen uppstod långt före den ryska interventionen i Syrien (september 2015). Om ryska ledare säger sig provoceras av Natos utvidgning, beror det primärt på deras behov av att kunna mobilisera sin befolkning kring en entydig extern hotbild. Ifall rysk desinformation är framgångsrik, är det ett tecken lika mycket på Kremls intentioner och kapacitet som på bristande förkunskaper och dålig omvärldsbevakning hos västerländsk media. Utmaningen idag är inte så mycket ideologisk polarisering som den ibland totala bristen på nyanser i debatten. Men resultatet är detsamma: en svagare förståelse för den faktiska utvecklingen i Ryssland. Det är i själva verket väldigt lite västmakterna kan göra för att påverka utvecklingen i Ryssland och antagligen kommer de flesta profetior om landets framtid även fortsättningsvis att slå fel. Vad vi däremot kan göra är att kritiskt granska oss själva, för att på allvar diskutera problemen med växande populism, olösta konflikter i Europas närområde, reducerad försvarskapacitet i viktiga EU-länder, samt ett föränderligt medieklimat – och hur dessa frågor påverkar och påverkas av vår relation till Ryssland. Det är inte tillräckligt att som vissa försvarsdebattörer vilja slippa se officiella representanter från Ryssland tala hos västerländska auditorier. Där finns tvärtom viktiga skäl till att värna dialog också med länder vars statsskick och/eller värderingar vi inte nödvändigtvis delar – oavsett om dessa länder heter Kina, Iran eller Ryssland. För det första för att en trängre åsiktskorridor fördummar debatten och vår förståelse av omvärlden. En välfungerande demokrati, och en stark svensk utrikespolitik, kräver en välinformerad offentlighet. För det andra för att vi genom att bjuda in också officiella ryska representanter underminerar ett av Kremls viktigaste argument – att västmakterna ”isolerar” och ”demoniserar” Ryssland. De i väst som kräver nolltolerans mot en dialog med Ryssland, och som ser rysk inblandning bakom varje buske, är på sätt och vis Kremls bästa vänner. Rysk propaganda hämtar sin näring från precis den polarisering och de karikatyrer som uppstår i frånvaron av seriös analys och debatt. I en situation där Rysslandsfrågan används som ett argument mot dialog och diskussion är det i slutändan demokratin som förlorar. Det öppna samhället är förvisso alltid sårbart för ryktesspridning, desinformation och propaganda. Men det öppna samhällets svaghet är också dess styrka: ett pluralistiskt samhällsklimat, källkritik, och en beredvillighet att utmana invanda föreställningar. I motsats till diktaturen behöver det öppna samhället därför aldrig vara ängsligt. Vad som på kort sikt är en svaghet, generar på lång sikt uthållighet.

144. De vänsterextrema har under senare decennier riktat sitt missnöje mot IMF och Världsbanken och har gått till angrepp mot den gränslöshet som skapas genom globaliseringen och flödet av kapital och investeringar. Högerpopulisternas främsta hatobjekt är FN och FN-organen samt Europeiska unionen. Men det antiinstitutionella tänkandet attraherar också extrema liberaler och decentralister. Det finns naturligtvis ett logiskt samband mellan att förhålla sig starkt kritiskt till etablissemanget i allmänhet och till det politiska ledarskapet i synnerhet och till dessas viktigaste plattformar i institutioner, företag och stora organisationer i den tredje sektorn. Men på något sätt är det väl också där logiken slutar. Så fort samtalet börjar handla om målkonflikter och sakförslag rämnar den populistiska fronten. Superpopulisten Donald Trump upprörs över att Boeing inte får göra affärer med Iran, medan många av hans Tea-partyvänner, av omsorg om Likud-regeringen i Israel, vill riva upp Obamas kärnenergiöverenskommelse. I England noterade Paddy Ashdown syrligt på Twitter att Brexit-anhängarnas ekonomiska förutsägelser om ett Storbritannien utanför EU förutsatte lågkostnadskonkurrens, stor arbetskraftsinvandring och omfattande avregleringar. Inget av detta torde attrahera det brittiska transportarbetarförbundet, som verkar för ett nej i folkomröstningen. I EU:s östra halva har polska och ungerska EU-skeptiker inga svårigheter med att samtidigt som man kritiserar EU för att inte kunna hantera flyktingkrisen göra sitt bästa för att förhindra gemensamma och gränsöverskridande lösningar. Populisternas institutionsallergi slår till och i ett moln av förenklingar och tvivelaktiga retoriska figurer trummar man in budskapet att samarbete är förtryck. Robert Schuman, en av EU:s fäder, tillskrivs observationen att ingenting kan åstadkommas utan individer, men att ingeting heller består utan institutioner. Hans insikt har starka historiska belägg och låg till grund för den arkitektur av globala och europeiska institutioner som formades efter andra världskriget. De flesta som har undersökt saken tillmäter också dessa institutioner en avgörande betydelse för de senaste sju decenniernas växande välstånd och trendmässigt avtagande våldsbenägenhet. Nu utmanas dessa institutioner av ganska extrema populistiska strömningar. Det nya i bilden är den snabbt växande euroskepticismen och dess andliga kusin – den amerikanska isolationismen. Här attraheras och kanaliseras en högerpopulism som vädjar till gamla stats- och nationalkonservativa sentiment samtidigt som den paradoxalt nog också tycks attrahera tämligen extrema liberaler och allmänt anarkistiska element. I synnerhet det republikanska partiet i USA tycks ha tagits med överraskning och kämpar nu för sin politiska överlevnad i en primärvalskampanj där det ena mardrömscenariot realiseras efter det andra.  Men även de brittiska konservativa har drabbats. Folkomröstningen i juni är i själva verket en konsekvens av samma oförmåga att rida spärr mot populisterna som republikanernas missbedömningar av Tea-party anhängarnas vilja och förmåga att i grunden ändra partiet. CDU och de nordiska EPP-partierna (däribland de svenska Moderaterna och Kristdemokraterna) är alltjämt en del av det centrum som håller. Men det är nog ingen överdrift att påtala likheten mellan den utmaning som de står inför under säkert minst ännu ett decennium och den som den demokratiska vänstern mötte i början av 1900-talet och under de första svåra åren efter andra världskrigets slut, då Josef Stalin i vissa kretsar hyllades som en av Europas segerherrar. Utgången av den brittiska folkomröstningen får därför stora konsekvenser, inte bara för det europeiska samarbetet i sig, utan också för den europeiska partistrukturen. Med Storbritannien kvar i EU får de moderata krafterna inom centerhögerkretsen ett momentum som kan pressa tillbaka populismen på den kanten. Det kommer med all säkerhet inte att vara en konfliktfri operation. Men EPP:s ledning kan trösta sig med att republikanernas ledning har ett ännu svårare läge. Deras alternativ förefaller just nu vara att antingen spränga sitt parti eller hoppas på att Hillary Clinton vinner valet så att de kan återta rodret och börja styra sitt parti tillbaka på rätt kurs.

144. Jag bestämmer mig för att ändå flyga vidare till Diyarbakir och landar sent på kvällen. Jag tar in på ett hotell som ligger två kilometer från Sur, den gamla stadskärnan i centrala Diyarbakir som är under belägring. Där har strider pågått i flera månader. Hela natten hör jag ljud från artilleribeskjutningar och skottlossning som blandar sig med oväsen från stridsflygplan. De är på väg mot Qandilbergen i Kurdistan i norra Irak, för att bomba den kurdiska PKK-gerillans baser. De 24 timmarna jag vistas i Diyarbakir pågår striderna dag och natt. Men för många invånare i Diyarbakir fortsätter livet i krigets skugga. Flera städer i den kurdiska regionen i Turkiet har sedan september 2015 drabbats av hårda strider mellan den turkiska militären och YDG-S, en beväpnad ungdomsorganisation som bildats av PKK-sympatisörer. Turkisk militär har belägrat flertal kurdiska städer och utlyst utegångsförbud. Tusentals människor har dödats. Många civila har hamnat mellan striderna, länge varit utan mat, vatten, el och akut sjukvård. Turkiet har av Amnesty International anklagats för att utsätta invånarna i de kurddominerade områdena för kollektiv bestraffning och övervåld. Hundratusentals människor har flytt och Amnesty varnar för att ytterligare hundratusentals människor kan komma att fly. I Sur träffar jag familjer vars anhöriga sitter fast i områden där utegångsförbud råder. Deras mödrar, barn och barnbarn kan inte komma ut på grund av beskjutning från turkisk militär. En journalist, som är kvar i ett krigsdrabbat område, ringer en anhörig under mitt möte med dessa hårt drabbade familjer. En kvinna behöver akut vård. Vi försöker förhandla med den turkiska statens guvernör i Diyarbakir om att låta en ambulans hämta kvinnan och möjliggöra för andra civila att ta sig ut därifrån. Guvernören Hüseyin Aksoy, den högsta befälhavaren i området, säger att myndigheterna inte kan lita på dessa uppgifter, att det är ett sätt att lura statens säkerhetsstyrkor. Efter några timmars förhandlingar får en ambulans äntligen köra fram. Ut från ruinerna kommer skadade människor. En äldre kvinna förblöder på väg till sjukhus. Hennes dotter brister i gråt när vi nås av dödsbudet. De övriga som klarat sig med mindre skador tas till förhör av polisens terrorenhet. Många som jag talar med säger att vi snart står inför ett inbördeskrig i Turkiet om striderna fortsätter i denna takt. För första gången sedan PKK tog till vapen mot den turkiska staten 1984 har det varit intensiva strider under vintertid, då tusentals har mist livet. Turkiska specialstyrkor provocerar som aldrig förr. De skändar döda kroppar, poserar utanför hus som de har förstört vars väggar är pyntade med egenhändigt skrivna budskap: ”Om du inte är turk ska du lyda turken”. De klampar fritt in i övergivna sovrum, som människor har tvingats fly från, där de lämnar kondomer efter sig. Allt detta dokumenteras av den turkiska specialstyrka som stolt lägger upp bilder på sociala medier över sin seger. Det får både hatet och motståndet att gro. Det senaste året sägs i genomsnitt 1 000 ungdomar ha anslutit sig varje månad till det förbjudna och av EU och USA terroriststämplade PKK. Det kurddominerade koalitionspartiet HPD:s ambitioner att demokratisera landet med politiska medel avfärdas av radikaliserade kurdiska ungdomar, som ser hur utrymmet för politiskt agerande hindras av staten. Oppositionen runtom i hela Turkiet har sedan länge tystats och förtryckts. AKP-regeringen har format ett samhälle där olikheter är föga tolererade och där oron för terrorattentat har spritt sig i hela landet. Regeringskritiska utsätts dagligen för våld, åtal och gripanden. Sedan Recep Tayyip Erdoğan tillträdde som president i augusti 2014 har det i genomsnitt väckts ett åtal per dag för ärekränkning av Turkiets statschef. Bland de personer som riskerar böter och fängelsestraff för ärekränkning av presidenten finns karikatyrtecknare, politiker och journalister. Bland de tusentals åtalade finns även en tandläkare, som påstås ha gjort grimaser när presidentens konvoj körde förbi, och en student som påstås ha sjungit med i en Erdoğan-kritisk låt. En av Erdoğans uttalade ambitioner är att utöka terroristbegreppet till att inkludera även journalister, samt företrädare för civilsamhället och politiska partier. Men trots statens förtryck har kvinnoorganisationer, hbtq-rörelsen, journalister, fackföreningar och etniska grupper som kurder, armenier, aleviter länge kämpat för att bromsa polariseringen, den etniska nationalismen och islamkonservatismen i landet. Organisering och sociala medier, som idag är de mest använda nyhetskällorna i Turkiet, är deras medel för att göra motstånd. Läget i Turkiet förvärras för varje dag. När mediehuset Zaman nyligen sattes under tvångsförvaltning påstås hela dess arkiv, som har byggts upp under 21 år, ha raderats. Det är en fortsättning på det auktoritära och militära styre som den turkiska staten har vilat på sedan den grundades, oavsett politisk ledning. Den demokratiseringsprocess som AKP utlovade och startade, när de kom till makten 2002, har övergetts sedan länge. President Erdoğans prioriteringar och strategier rimmar väl med det historiskt auktoritära och militära styret i Turkiet. Jag lämnar Diyarbakir med en växande oro som jag känt redan tidigare: Detta är ett inbördeskrig. Ögonblicksbilderna av förstörelsen i det historiska Sur gör mig påmind om hur snabbt ett krig skakar om ett samhälle och krossar människors liv.

144. I ett på sin tid uppmärksammat avskedstal varnade Robert Gates, försvarsminister under såväl George W Bush som Barack Obama, i juni 2011 för att Nato höll på att splittras mellan ett fåtal nationer som var beredda att riskera liv och pengar på gemensamma militära uppdrag och den stora majoriteten som hade valt att bara åka snålskjuts: – Nato har blivit en tudelad allians. En allians mellan medlemmar som specialiserar sig på “mjuka” humanitära, utvecklingsfokuserade, fredsbevarande och diplomatiska uppgifter, samt dem som genomför de ”hårda” stridande uppgifterna. Vi är där idag. Och det är oacceptabelt. Robert Gates syftade förstås på Afghanistan, där Natostyrkan Isafs effektivitet under många år hämmades svårt av att flertalet europeiska deltagarnationer dels bidrog med tämligen få soldater, dels hade infört starka begränsningar för vad just deras soldater fick lov att göra, exempelvis inte strida offensivt, inte klättra i berg, inte färdas i ökenterräng, inte operera i snöväder – något som efter hand gav upphov till det spridda skämtet att Isaf egentligen betydde ”I Saw Americans Fighting”. Gates tog också upp den just då pågående FN-stödda Natoinsatsen i Libyen. Där var det visserligen meningen att Frankrike och Storbritannien skulle leda Operation Unified Protector medan Obamas USA skulle ”styra från baksätet” (lead from behind). Men detta var enbart möjligt genom massiva insatser av amerikanska målsökare på marken, stridsledningsplan och lufttankningsresurser. Efter bara några veckor var de europeiska Natoländernas bomber och missiler på upphällningen varför de måste be om hjälp från storebror USA:s ammunitionslager för att kunna fortsätta kriget mot Gaddafi. Mest kritisk var Gates mot de europeiska alliansbrödernas snålhet. Natos enhälliga rekommendation har länge varit att medlemsstaterna ska lägga minst 2 procent av BNP på försvaret. Men, påpekade Gates, ”idag når blott 4 av de allierade i Europa den minimigränsen”. I mycket tydliga ordalag varnade han för följderna av sådana försummelser: – Den krassa verkligheten är att om denna nedåtgående trend i Europas försvarsförmågor inte hejdas och vänds i sin motsats kanske framtida politiska ledare i USA inte anser att Amerikas investering i Nato är värt kostnaden. Knappt fem år senare har Robert Gates bistra spådom besannats. Just denna vår rasar en infekterad debatt i amerikanska kongressen, massmedier och primärvalskampanjer om nyttan av Nato och USA:s militära ”subvention” till otacksamma européer. Inte oväntat har ”nyisolationisten” Donald Trump tagit ledningen med nästan dagliga utfall i stil med: ”Nato är föråldrat. Vi behöver inte Nato i dess nuvarande form med alla medlemmar som väljer att åka gratis. Eller: ”USA blir skinnat av alla andra Natomedlemmar som praktiskt taget inte betalar någonting för sitt försvar.” Ordföranden i senatens utrikesutskott, republikanen Bob Corker, hängde snabbt på och utsatte härförleden Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg för en rejäl grillning om varför nästan alla europeiska medlemsnationer är ”eftersläntrare”. På sistone har båda de demokratiska presidentaspiranterna Hillary Clinton och Bernie Sanders stämt in i klagosången och öppet krävt att övriga Natomedlemmar ska spendera större resurser på det gemensamma försvaret. Detta är första gången någonsin som det transatlantiska försvarssamarbetet har blivit en verkligt het fråga i ett amerikanskt presidentval. Men den faktiska utvecklingen av kostnadsfördelningen inom Nato talar sitt tydliga språk. Under kalla kriget stod de europeiska medlemsstaterna för hälften av alliansens totala militärutgifter. Idag står USA för tre fjärdedelar. Alltjämt är det bara fyra europeiska nationer som 2015 levde upp till Natos miniminivå för försvarsutgifternas andel av BNP: Grekland (2.46 procent), Polen (2,18), Storbritannien (2,07), Estland (2,04) – att jämföra med USA:s 3,62 procent. Stora Natoländer ligger långt efter: Turkiet (1,69 procent), Tyskland (1,18), Italien (0,95), dvs nära Sveriges 1,1 procent. Det är inte helt förvånande att Europa-Nato verkar sakna såväl egna muskler som bett. Så var det i Afghanistan och Libyen, vilket Robert Gates påpekade. Uppenbarligen är det också så i samband med Syrien: När Turkiet tyckte sig behöva Natostöd för att kontra den ryska militära upptrappningen i norra Syrien möttes Ankara i februari av klart negativt besked från alliansens högkvarter: ”Nato får inte låta sig dras in i en militär upptrappning med Ryssland till följd av de senaste spänningarna mellan Turkiet och Ryssland.” Sakligt sett är förstås detta klok Natopolitik. Men en sådan defensiv formulering hade aldrig utgått från Bryssel-högkvarteret under Natos glansdagar.

144. I Tamarasheni, en by i Georgien, vaknade bönderna en morgon i höstas och fann att deras åkrar låg i ett annat ”land”. Under natten hade sydossetisk milis med hjälp av rysk gränstrupp helt sonika flyttat det staket som utgör ”gränsen”. Det område som kvällen innan kontrollerades av den georgiska regeringen i Tbilisi befann sig plötsligt under rysk ockupation, i den av Ryssland men av få andra erkända låtsasstaten Sydossetien. Tamarasheni är ingen isolerad företeelse. EUMM, EU:s observatörsmission i Georgien, kan vittna om flera fall där stängsel satts upp eller flyttas in på vad som alltid varit oomtvistat georgiskkontrollerat territorium. Men vad kan man göra? Så etablerar Ryssland, bokstavligen och bildligt, nya fakta på marken. Georgiens regering och dess västliga allierade knyter näven i fickan. Och EUMM skriver ännu en rapport. Svårkontrollerad regionAtt stärka kontrollen över södra Kaukasien, i århundraden dominerat av Moskva, är inte okomplicerat. Anden som lämnade flaskan efter Sovjetunionens fall har visat sig svår att mota tillbaka. De tre länderna – Georgien, Armenien och Azerbajdzjan – har sedan decennier upphört att vara ett homogent ryskt ”nära utland”. Gravt förenklat är Georgien orienterat mot väst, med målet att bli medlem både i EU och i Nato. Armenien är nära lierat med och närmast totalt beroende av Ryssland. Azerbajdzjan har starka, men inte okomplicerade, band till Turkiet. Verkligheten är emellertid mer nyanserad: så finns till exempel pro-europeiska krafter i Armenien och pro-ryska strömningar i det georgiska ledarskapet. Dessutom asltrar ländernas inbördes relationer gemensamma intressen och allianser som inte alltid vid första anblick förefaller helt logiska. Men även om det ryska greppet över Kaukasien lossnade avsevärt decenniet efter Sovjetunionens fall har Ryssland förblivit den starkaste externa aktören i Kaukasien. Utdelning av ryska passListan över Rysslands intressen i södra Kaukasien kan göras lång. Främst kommer de geopolitiska och militära – och möjligtvis de ekonomiska. Till dessa kan kulturella, social och historiska fogas. Därtill kommer de ”ryska” intressena – det har varit en medveten politik att dela ut ryska pass till grannländernas medborgare, för att sedan ha en option att intervenera till skydd för dessa “ryssar”. Dagens öppet revanschistiska Ryssland, vant att ostraffat manövrera sig förbi den ena röda linjen efter den andra i det internationella umgänget, behöver inte – eller ids inte – längre dölja vare sig verktyg eller agenda. De verktyg Ryssland har valt är närmast uteslutande negativa. Glöm rysk teater, språksatsningar, smidig handel eller annat av mjuk maktkaraktär. Huvudmetoden för att bringa grannländerna till underkastelse är en aktiv destabiliseringspolitik. Moskva utnyttjar ”interna konflikter”Med kriget i Ukraina exponerat minut för minut på Twitter har Ryssland gjort det tydligt för alla som orkar se hur Ryssland använder “interna konflikter” för att härska och söndra i det ryska närområdet. Men Ukrainaagerandet var inget nytt under solen. Den djärva Krim-strategin var en konsekvens av att Ryssland framgångsrikt under två decennier på liknande sätt använt interna konflikter i grannländerna – i Kaukasien och i Moldavien – för att underminera provästliga krafter och statsbyggnad. Ett viktigt vapen i detta har varit den ryska “fredsfrämjande verksamheten”, där Ryssland har tagit ställning och blandat sig i militärt och nogsamt säkerställt att ingen av de frusna konflikterna i Kaukasien har kommit närmare någon lösning. Paradoxalt nog har Ryssland både kunnat vara part i konflikterna och samtidigt låtsas vara ”neutral” fredsmäklare. Kriget i Georgien 2008 och Rysslands påföljande erkännande av de ockuperade områdena Sydossetien och Abkhazien är taget ur samma receptsamling. (2011 erkände premiärminister Medvedjev öppet att krigets syfte var att stoppa Natos vidare expansion och president Putin bekräftade i augusti samma år att operationen var planerad sedan 2007 då han initialt gav order om planering och därefter verkställande av kriget 2008.) EU-avtalet dumpades2013, då Armenien var i begrepp att skriva under ett avtal om politisk associering och fördjupad frihandel med EU, hotade Ryssland med att dra undan stödet för Armenien i den militära konflikten med Azerbajdzjan över Nagorno-Karabach. Fyra år av förhandlingar kastades överbord, och på stående fot lovade president Serzj Sargsyan, skyndsamt kallad till Kreml, att dumpa EU-avtalet och istället gå med i den ryskledda euroasiatiska unionen. Olösta konflikter har blivit Rysslands främsta försäkring mot den västliga demokratiska intressesfärens framfart. Putins besked till grannländerna är tydligt. Rör er västerut och Ryssland kommer att stycka upp era länder och smula sönder er självständighet. Och Moskva har goda skäl att tro att Nato och EU inte kommer ta upp nya medlemmar med olösta konflikter. Det är en vansklig strategi, då den också riskerar, som i Ukraina, få motsatt effekt – att ena eliterna mot ett externt hot och ge bränsle till drömmen om verklig självständighet. Men så här långt har den ändå gett Ryssland god utdelning. Västvärldens strategi utmanasDen västliga kursen har ständigt utmanats. De kaukasiska ländernas politiska system har mognat och utvecklats långsamt. Utbrytarterritorierna utgör därtill svarta hål på den internationella politiska kartan, svåra att hantera politiskt och bortom legala ramverk och kontroll. Paradis för allehanda skuggverksamheter. EU och USA har saknat effektiva motmedel. Verbalt stöd, ökad politisk samverkan, handel eller viseringsfritt resande är allt av godo men gör lite för att möta de ryska hoten och destabiliseringsansträngningarna. En bra dag lyckas väst försvåra, fördyra och fördöma ryskt agerande. En sämre möts även de mest provokativa ryska handlingar med tystnad. Efter att Turkiet och Ryssland i höstas öppet kom i luven på varandra efter nedskjutningen av ett ryskt stridsflygplan som verkade över Syrien och som kränkte turkiskt luftrum kan vi befara ökad rysk aktivitet i södra Kaukasien. Risk för nya krigKonflikten över Nagorno-Karabach, också kallad de frusna konflikternas urmoder, blossade upp på nytt, efter decennier av relativt lugn, i början av april. Den i dagarna framförhandlade vapenvilan kan falla ihop när som helst. Ryssland och Turkiet, allierade med Armenien respektive Azerbajdzjan, kan mycket väl hamna i ett proxykrig. Ett nytt krig är som hämtat från en mardröm. Det skulle riskera att snabbt destabilisera hela regionen, Georgien inkluderat. Därtill kan vi anta att Ryssland skulle ta varje tillfälle i akt att flytta fram sina militära positioner i regionen. 

144. För det första har behovet av europeiskt samarbete sällan varit så tydligt. Klimatångest, migrationskris, skatteflyktingkris, ekonomisk obalans, revanschistiska, auktoritära och extraordinära grannar, terrorism; vart man än vänder blicken möts man av gemensamma problem som saknar nationella lösningar. För det andra har motståndet mot europeiskt samarbete sällan varit så kompakt. Vilka samarbetsområden kan stoppas eller beskäras? Vilka avtal kan röstas ned? Vilket blir nästa land att dra igång en utträdesdebatt under ett uttjatat exit-suffix? Nederländernas folkomröstning mot det ukrainska associationsavtalet som proeuropeiska demonstranter dog för på Majdan-torget är bara det senaste exemplet på den blint – men effektivt – fäktande missnöjespopulismen. Om Europasamarbetet fortsätter att fallera, kanske med ökad hastighet efter ett eventuellt brittiskt utträde, är det svårt att se det som något än ett medvetet kollektivt steg mot global politisk irrelevans. Varför då denna kollektiva aversion mot att gemensamt påverka vårt politiska öde? En förklaring är att EU inte konstruerades för att väcka passion. Snarare ville man efter världskrigen ersätta den politiska passion som sargat Europa med funktionell problemlösning. Teknokratiskt förnuft istället för folkens känslor. Detta fungerade så länge integrationen gällde frågor utan större symbolisk laddning. I slutet av förra århundradet hade denna taktik nått vägs ände. Integrationen hade steg för steg passerat det okontroversiella och fortsättningen på den trappa man beträtt ledde obönhörligen mot symboliskt laddad mark – en gemensam valuta, gemensamma yttre gränser och en samordnad utrikespolitik. Detta samtidigt som unionen förberedde sig för sin dittills svåraste utmaning – återförening med Östeuropa efter kommunismens fall. En effekt av dessa interna drivkrafter och yttre press var politiska halvmesyrer – en gemensam valuta utan gemensam ekonomisk politik, en gemensam gräns utan gemensam migrationspolitik. En annan effekt var det nya fördraget. Återigen skalades känslomässiga attribut – flaggan, hymnen, namnet konstitution – bort och det blodfattiga Lissabonfördraget trycktes hårdhänt igenom med förhoppning att nu, med verktygen på plats, skulle unionen leverera och vinna folkens gunst. Tyvärr sammanföll denna fromma förhoppning med en serie kriser som var och en kunde ha rubbat unionen i dess grundvalar. Bankkrisen, finanskris, skuldkris och ekonomisk kris. Säkerhetspolitiska kriser längs större delen av unionens östra och södra gränser. Den största flyktingkrisen sedan det världskrig som unionen föddes ur.     En union som satsat stort på ett nytt fördrag och några halvfärdiga integrationsprojekt stod återigen inför integrations- och reformbehov. De halvfärdiga byggena kan tillfälligt stabiliseras men lär på sikt behöva rivas eller färdigställas. Reformbehoven är med andra ord pressande men det politiska kapitalet som skulle behöva investeras var slut innan kriserna ens slog till. Att populistiska partier gynnas av och exploaterar denna integrationspolitiska rävsax är föga förvånande. Frihandel och marknadsekonomi, gränsöverskridande politisk och identitet – unionen symboliserar det mesta som höger- och vänsterextremister vill drömma sig bort från. Mer förvånande är kanske den stora missnöjesmassan däremellan. I kampen mot samarbete förenas de mest osannolika åsiktsyttringar. Medborgare som med obehag konstaterar att demokrati på EU-nivån skiljer sig från demokrati på nationalstatens nivå enas med extremister som vill beskära demokratin på alla nivåer. Folk som tycker att unionen omöjliggör progressiv politik enas med de som anser unionen hindrar de fria marknadskrafterna. Bristen av förnuft hos delar av EU-kritikerna – vilket tydligt illustrerades i Nederländernas besynnerliga folkomröstning – överträffas bara av bristen på känsla hos EU-vännerna. Svenska politiker tycks vilja överträffa varandra i EU-kritik och har märkbart svårt att kommunicera värdet av ett samarbete som ändå upptar en betydande del av deras arbetstid. I vanligtvis samarbetsvänliga Dagens Nyheter argumenterades nyligen på ledarplats för att EU trots allt var rätt praktiskt, ungefär som en bostadsrättsförening. Som om tankar på obligatorisk städdag och långbänk i fiberindragningsfrågan skulle väcka européernas lust att gemensamt forma sitt öde i en alltmer turbulent värld.   Den union som byggdes på förnuft i hopp om framtida känslor ter sig nu allt mindre förnuftig samtidigt som känslorna finns hos motståndarna. Svaret måste bli att först återerövra förnuftet. Det finns mycket att ta fasta på i EU-motståndet vad gäller unionens funktion. Men målet måste vara att leverera bättre, inte mindre, samarbete och att göra det i linje med de värderingar som samarbetet vilar på. Det mer populistiska EU-motståndet kan bara mötas genom att fokusera på populismens grogrunder, inte dess förslag. Därefter får våra folkvalda tillsätta känsla. Integration och samarbete mellan 28 olika medlemstater kommer aldrig att bli logiskt, strömlinjeformat och helt rationellt och inte heller borde det bli det. Desto mer känsla krävs av dess förespråkare för att förmedla varför detta brokiga arrangemang är att föredra framför de alternativa sätt att hantera europeisk politik som torgförs.   För Sveriges del är ett regelstyrt och liberalt Europasamarbete ett vitalt nationellt intresse. Vi är en liten spelare på en kontinent bestående av globala småstater. Våra egna resurser är få och våra alternativa samarbetsforum är än färre. Det är hög tid att säkra framtidens Europasamarbete med såväl förnuft som känsla. Snart kan det vara försent. 

144. För denna publikation har vi tre ledstjärnor. Vi vill: Vidga kunskapen om vår tids stora utrikespolitiska frågor.Slå en brygga mellan forskning och folkbildning.Erbjuda solida analyser och djärva framtidsperspektiv. Detta gör vi med hjälp av skribenter från olika områden. Här skriver UI:s egna forskare och redaktörer. Här medverkar utrikespolitiska forskare från andra fora. Här skriver diplomater och andra utrikespolitiska aktörer – några på krönikeplats. Här medverkar journalister som har en lång utrikespolitisk erfarenhet från skilda regioner i världen. Alla skribenter är inte från Sverige, men vi strävar efter att texterna ska vara på svenska. Bland våra skribenter kommer det att dyka upp några namn som inte har hunnit bli etablerade ännu – men som kan bli det i framtiden. Vi lutar oss mot rika traditioner. Utrikesmagasinet har två föregångare: tidskriften Utrikespolitik, som hade sin premiär efterkrigsåret 1946, och dess efterföljare Internationella Studier, som belönades med det eftertraktade priset Årets facktidskrift 2011. I en av Utrikespolitiks första årgångar hittar man en artikel av jur kand Hans Blix. Då var han inte känd i någon bredare krets. Några årtionden senare, som chef för FN-inspektörerna i Irak och som skarp kritiker av Bushadministrationens invasion av Irak, blev han en av de mest kända svenskarna i världen. Vi på Utrikesmagasinet känner oss som yngre syskon till dessa båda föregångare i tidskriftsvärlden. Men som yngre syskon är vi inte bara fyllda av beundran för våra äldre anhöriga utan vi tar oss ibland rätten att bli uppnosiga. De som skriver i Utrikesmagasinet företräder sig själva och detta forum är en fristående och redaktionellt självständig del av UI:s verksamhet. Till skillnad från Internationella Studier är denna nättidning gratis. Som läsare har du därmed fri tillgång till vårt nya digitala arkiv. Detta kommer att ge artiklarna längre livslängd och – hoppas vi – en bredare publik. I vår sökmotor hittar du redan nu artiklar ur de senaste årgångarna av Internationella Studier, samt ett urval av UI-bloggens artiklar. Efterhand som vi fyller på med mer nyskrivet material – analyser, krönikor och intervjuer – kommer arkivet att få allt större tyngd och bredd. På denna sajt kommer du också att hitta videointervjuer med några av de många talare som gästar Utrikespolitiska institutets välbesökta seminarier. Denna start för Utrikesmagasinet vill vi att du som läsare ska se som jungfrufärden på en lång seglats som kommer att ta dig till många platser i världen. Premiärdagen är vi glada över att kunna presentera nyskrivna, djuplodande texter om bland annat Kina, Afrikas horn, Afghanistan, Mellanöstern och EU:s ödesfrågor. Redan imorgon publicerar vi nya krönikor och nyskrivna analyser om andra områden. Efterhand tänker vi bygga upp temasidor, inte bara om länder och regioner utan även om övergripande frågor av global vikt. Vem skriver vi för? Det korta svaret är den utrikespolitiskt intresserade. Vi hoppas att en bred målgrupp ska hitta relevanta texter här. Kanske är du gymnasieelev eller student på någon högskola. Kanske du är lärare eller arbetar på ett asylboende. Du kan vara aktiv i en organisation som jobbar med internationella frågor eller affärsresenär som behöver veta mer om dina exportmarknader. Eller så är du kanske beslutsfattare inom näringsliv, myndigheter eller den politiska sfären. Vad skriver vi om? Det korta svaret är allt som har anknytning till vår tids stora utrikespolitiska frågor. Det kan ha inriktning på regioner eller länder i världen, men det kan lika gärna gälla tematiska frågor som klimatförändringar, korruption, migration eller torka och svält, skrivet på ett analytiskt sätt. Krönikörer som vill få oss att se sammanhang ur nya perspektiv framträder här – några med en tydlig politisk avsändare. Intressanta personer som påverkar skeenden i omvärlden intervjuas. Vi ser oss inte som konkurrenter till nyhetsmedier, snarare som komplement. Vi tänker inte bli ett debattforum – sådana finns det gott om. Vi vill däremot ge dig som läsare en möjlighet att bättre förstå vår omvärld.

144. Föreställ er att efter det ungdomliga upproret det Muslimska brödraskapet vann valen men blev snart bortröstat på grund av ekonomisk inkompetens och kulturell klåfingrighet. En pragmatisk regering tog över. De höll fast vid en författning som säkerställde mänskliga rättigheter och demokratiska maktskiften. De bytte ut de sex procent av BNP som spenderas på olika mat- och energisubventioner mot investeringar i ungdomars produktivitet. De orienterade det mot något som ger verklig samhällsnytta. Militärens egendomar offentliggjordes. Ett nytt socialt kontrakt ingicks som gick ut på att ge militären pensioner mot att det återstående kapitalet fick användas för marknadsorienterade investeringar och ordentliga transferering till de fattiga, för rättvisa och deras framtid. Efter det behövdes inte mycket för att nå 7 procent tillväxt, precis som så många reforminriktade fattiga länder i världen lyckats med utan magi. Det gav fler moderna jobb länkade till regionala, europeiska och globala värdekedjor. Så följde kanske nya islamtolkningar från det klassiska al-Azhar-universitetet i Kairo, medan Alexandriabiblioteket öppnade för en modern förståelse av islams ursprungskällor. Modernister av olika schatteringar fick chansen att lyfta Egypten in i det 21:a århundradet. Men så skedde icke. Vad nyttjar sådant önsketänkande? Inte till mycket annat än insikten om att sådant kan ske, har skett i närtidshistoria och kan ske igen – bara uppenbarligen ännu inte i Mellanöstern. Det fanns – och finns – en annan väg som måste beträdas. Den är svår att se utan ett reformerat Egypten. Istället ser vi ett stagnerat Egypten. En besökare tvingas utbrista “plus ça change…”: ju mer saker ändras, desto mer består de. Militären har åter makten, Brödraskapet sitter åter i fängelse. De fria organisationernas utrymme krymper åter. Säkerhetspolisens makt är påtaglig överallt. Bidrag utifrån olagligförklaras. De som var hjältar på Tahrir-torget gör turer in och ut ur fängelse. Den som vill sätta sig in i enskildas öden har mycket tungt att läsa, om än många individer är uppsluppet utmanande i sina utsatta lägen, när man möter dem. Ekonomiskt är det som förr. Staten har den ekonomiska makten och söker finansiering utifrån. Andras pengar ska lösa det som borde lösas med reformer. Nyligen fick Saudiarabiens kung Salman erkänd suveränitet över två sandöar, Tinar och Sanafir i Aqabaviken, mot löften om investeringar i Egypten, bland annat i form av en bro mellan länderna. Frankrikes president Hollande kom hack i häl med vapenkontrakt och bistånd för tunnelbanebygge. Uber har öppnat en ny tjänstesektor, men underhållet av varje byggnad förfaller. Det är business as usual – ingen modernisering i sikte. Egypten förblir sig likt. Egypten behövs dock som kanske aldrig förr. En väg framåt för landets 90 miljoner människor skulle bidra till stabilitet, i korsvägen mellan Nordafrika, Mellanöstern och Medelhavet. Egypten har som stat och kultur länge angett kursen för arabvärlden. Landet söker närmare relationer med Saudiarabien, den nu ledande sunniarabiska makten. Gulfstaterna har de enda universitet i arabvärlden som klättrar uppåt bland världens 1 000 främsta, inte i Egypten, inte i Nordafrika. Västvärlden förhandlar med Turkiet om migration och medlemskap, men Erdoğan för landet i en antidemokratisk riktning trots all den ekonomiska modernisering som ägt rum. Med Iran har väst nått ett avtal om kärnenergi, men i Iran har knappt de interna reformerna påbörjats. Både Turkiet och Iran är tungviktare i regionen. Men arabvärlden behöver både Saudiarabien och Egypten som ledare. Finns det en lösning i Syrien? En tvåstatslösning i Israel/Palestina? En Medelhavsregion som ett globalt tillväxtcentrum och inte ett ofredens hav? Egypten måste vara med. Var ska kraften till en sådan förändring sökas? I samtal med engagerade egyptier i Kairo och Alexandria blir ett uppenbart. Trots allt som står stilla är ändå något förändrat under ytan: ungdomens attityd. Den accepterar inte det förflutna. Men vart ungdomen går är som en öppen bok. De som var med på Tahrir-torget bidar sin tid. Några kommer att ta plats i öppen politisk opposition, andra väljer taktiska vägar. Men en stor del av ungdomen vet inte vad den kan göra. Tillgången till sociala medier gör dem lika öppna för moderna budskap som för inskränkta. En sak är säker: Den som erbjuder en realistisk väg till samhällsomvandling och integrering med omvärlden har lika stor chans att vinna argument som de andra. Det är inte nya hjul som måste uppfinnas utan ett ständigt engagemang för det som kan göra skillnad. Främst i det ledet står frihet för journalister och utrymme för fria organisationer.

144. Nationalismen, migrationen och ekonomin brukar sägas förklara motviljan mot EU. Kampanjorganisationen Get Britain Out sätter emellertid något annat främst: demokratin. Den parlamentariska demokratin i Storbritannien måste återställas, hävdar Get Britain Out som sin första punkt. Kontrollen måste återtas från de byråkrater i Bryssel som ingen kan ställa till ansvar – som är unaccountable. Europeiska kommissionen, som styr EU, har utsetts utan att några väljare tillfrågats – den är unelected – och säger regelmässigt nej till brittiska reformförslag. Sedan 1996 har inte den brittiska regeringen någon enda gång kunnat blockera EU:s lagstiftning. Storbritannien måste befrias från EU:s inblandning i brittiska angelägenheter, heter det från Get Britain Out. Enligt den mest kända förespråkaren för brexit, Londons tidigare borgmästare Boris Johnson, som driver sin kampanj genom organisationen Vote Leave, pågår en ”långsam och osynlig juridisk kolonisering, allteftersom EU infiltrerar snart sagt alla delar av den offentliga politiken”. Lagstiftningen i EU:s ministerråd sker allt oftare med majoritet i stället för konsensus, och Storbritannien körs allt oftare över. ”Detta är vad vi menar med förlust av suveränitet – folkets oförmåga att vid valen kasta ut de män och kvinnor som kontrollerar deras liv”, skrev han i våras i The Telegraph. Dels är EU i sig självt odemokratiskt, dels undergräver unionen vår egen demokrati – så kommer det att låta på mer än ett håll, om brexit segrar i folkomröstningen den 23 juni. Den första synpunkten, om bristen på demokrati i EU, är överdriven, för att inte säga felaktig. Den andra, om förhållandet mellan nationell demokrati och internationaliserad politik, är mer seriös. Sedan otåliga federalister för bortåt ett halvsekel sedan myntade uttrycket ”demokratiskt underskott” på tal om det dåvarande EEC har mycket förändrats. Det finns förvisso många EU-tjänstemän, men att organisationen skulle vara ”styrd” av en byråkrati som är unelected och unaccountable får ses som struntprat. Ministerrådet består av företrädare för medlemsstaternas demokratiskt valda regeringar. Även Europaparlamentet, vars existens varken Get Britain Out eller Boris Johnson låtsas om, har en nyckelroll i lagstiftningsarbetet och är direktvalt av oss EU-medborgare. Inte ens Europeiska kommissionen består av namnlösa byråkrater utan av politiker som nominerats av de demokratiskt valda medlemsregeringarna och godkänts av det demokratiskt valda Europaparlamentet. I Europavalet 2014 kunde väljarna ta ställning till fem kandidater som europeiska partier nominerat till ordförandeskapet i kommissionen, och företrädaren för det parti som fick flest röster utsågs. EU blandar traditionell mellanstatlighet med federal parlamentarism. Det ”demokratiska underskottet” är mest besvärande i fråga om det mellanstatliga ministerrådet, där frågor inte, som i ett demokratiskt parlament, avgörs genom öppen debatt mellan företrädare för politiska partier utan, som i internationell politik, genom inte alltid så öppen förhandling mellan regeringar. Det är en statsvetenskaplig klassiker att demokrati fungerar sämre i utrikesfrågor än i inrikesfrågor. Just därför är det federalt betonade Europaparlamentet ett demokratiskt plus och inte något ”underskott”.  Den ledande demokratiteoretikern Robert Dahl anger fem kriterier för en ”fullständigt demokratisk process” men tillägger därefter att perfekt demokrati ”förmodligen aldrig kommer att existera i verkligheten” och att begreppet endast uttrycker en idé om ”människans möjligheter”. ”Demokratiska underskott”, avvikelser från idealet, finns litet varstans, även i Storbritannien. Demokratin i EU kunde fungera bättre, men tesen att organisationen rakt upp och ner skulle vara odemokratisk, inte ofullkomlig, förefaller ha sin grund i vilseledande medier och negativ propaganda väl så mycket som i EU-institutionernas faktiska karaktär. Det är annorlunda i fråga om förhållandet mellan nationell demokrati och internationaliserad politik. Detta problem är reellt. I ökande utsträckning kommer länders politiska problem utifrån, och i ökande utsträckning avgörs de i växelverkan mellan deras regeringar. Detta är särskilt tydligt i Europa vilket har varit själva meningen med EU: att knyta ihop medlemsländerna med så många trådar att krig aldrig mer ska uppstå mellan dem. Vad denna utveckling innebär för demokratin inom enskilda länder beror på vad man menar med demokrati. Jag kan inte utveckla detta här utan måste få hänvisa till kap 7 i min bok Transforming the European Nation-State (London, 2001). Grundfrågan är vilket som är mest demokratiskt, eller minst odemokratiskt: att i inrikespolitikens former kunna bestämma självständigt över mindre, eller att genom medverkan i internationellt beslutsfattande kunna påverka mer. Livlinan i det senare fallet är att i sista hand ändå kunna stoppa eller undslippa alltsammans genom att helt enkelt säga nej, denna traditionella manifestation av nationell suveränitet. I ministerrådet, EU:s viktigaste lagstiftande organ, kan emellertid beslut fattas med kvalificerad majoritet. Under perioden juli 2009–juni 2012 gällde detta för 90 procent av besluten. Vid mer än en tredjedel av dessa tillfällen valde en eller annan regering att markera sitt missnöje genom att rösta nej, eller åtminstone avstå. Storbritannien var den medlemsstat som oftast röstade nej (Vaughne Miller, ”Voting Behaviour in the EU Council”, House of Commons Library, 2013). För brexit-anhängare är detta en kärnpunkt. Inte nog med de oansvariga byråkraterna – beslut som går Storbritannien emot kan inte hindras ens i det mellanstatliga rådet. Britterna är inte ensamma om att vara drabbade. Under den nämnda treårsperioden var Frankrike och Litauen de enda som alltid röstade ja. Framför allt: många gånger föredrar säkert regeringar att svälja förtreten och rösta med majoriteten i stället för att tydligt manifestera att de blivit överkörda. Den nationella suveräniteten är inte vad den varit. Men det är inte heller politikens förutsättningar. I ökande utsträckning står valet mellan att i demokratisk ordning självständigt fatta de beslut som andra gör nödvändiga och att forma framtiden tillsammans med andra även om man inte alltid får som man vill. Ett demokratiskt dilemma som EU är ett försök att hantera.

144. När chefen för den amerikanska militära underrättelsetjänsten Defense Intelligence Agency (DIA), Vincent R Stewart, för några månader sedan vittnade inför ett senatsutskott om DIA:s bedömning av den globala säkerhetsmiljön nämnde han Jemen fyra gånger. Han förmedlade en bild av hur landet har blivit ett fäste för snabbt skiftande transnationella terrornätverk. Han beskrev hur Islamiska staten (IS) 2015 fortfarande var fast förankrat i Irak och Syrien och samtidigt bredde ut sig globalt, medan det etablerar sig i flera länder – däribland Jemen. Stewart konstaterade att ”al-Qaida också fortsätter att utgöra ett hot mot amerikanska intressen runt om i världen, med förgreningar i Jemen, Somalia, Nordafrika, Syrien och Sydasien”. Hans vittnesmål är viktigt för att förstå hur transnationell terrorism idag sätter den globala säkerheten på spel. Men han berörde inte instabiliteten och kriget i Jemen på samma sätt som han nämnde inbördeskriget i Syrien. Man kan inte tala om Jemen och terrorism utan att också nämna de bakomliggande orsakerna: Jemens kroniska destabiliseringsfaktorer genom åren. Den mångåriga instabiliteten och destabiliseringen av mitt land, Jemen – förvärrad av den pågående Saudiledda alliansens flyganfall och inbördeskriget – skapar en grogrund för terrorgrupper som brer ut sig och utgör ett hot mot global säkerhet. Jemen har på ett eller annat sätt haft kopplingar till flera terrordåd utförda runt om i världen. Det innebär inte att Jemen i sig självt bör förknippas med terrorism, utan att mer uppmärksamhet bör riktas mot landet för att förstå vad som göder terrorn och därmed kunna sätta stopp för den. Ju längre behovet av stabilitet i Jemen ignoreras, desto mer kommer terrorism med ursprung i detta land att hota den globala säkerheten. Jemen har länge – men felaktigt – betraktats som terrorismens land. Terrorism som kopplas till Jemen måste betraktas i relation till landets djupt befästa ekonomiska, politiska och säkerhetsmässiga problem. Jemen är ett land som präglas av fattigdom, väpnad konflikt, korruption, förlamande bräcklig ekonomi, svagt och splittrat styre och förödelse utan motstycke under den pågående konflikten. Det innebär utmärkta förutsättningar för terrorgrupper att frodas och att rekrytera hungrande, arbetslösa och desperata ungdomar. En av de jemeniter som hållits i det amerikanska fånglägret Guantánamo, Samir Moqbel, har vittnat om detta. I ett brev som New York Times publicerade i april 2013 skriver han om hur han drogs till al-Qaida på Arabiska halvön (Aqap): ”När jag var i Jemen år 2000 berättade en barndomsvän att jag i Afghanistan kunde tjäna mer där än de 50 dollar i månaden jag tjänade på mitt fabriksarbete, och försörja min familj. Jag hade ingen erfarenhet av utlandsresor och visste ingenting om Afghanistan, men jag gav det en chans.” Terrororganisationer har blivit mästare på att utnyttja kaoset i Jemen och en rad dåd har visat att Jemen är en utmärkt utgångspunkt för terrorplaner. Jemen har hamnat i rampljuset genom flera händelser. Bland dem finns al-Qaidas sprängdåd mot det amerikanska krigsfartyget USS Cole i Jemen 2000, den amerikanska drönarattacken mot den högt uppsatte amerikansk-jemenitiske al-Qaida-medlemmen Anwar al-Awlaki och terrorattackerna i Europa på senare tid. Det har basunerats ut att de båda bröderna bakom Parisattentaten hade fått vapenutbildning i Jemen. De väpnade män som anföll Charlie Hebdo i Frankrike, och de som låg bakom attackerna i Belgien, hade utbildats i Hadhramout-regionen i södra Jemen, vilket har bekräftats av regionens guvernör, generalmajor Ahmed Bin Bourek, i en intervju med Gulf Times. Icke att förglömma: Aqaps ökända webbpublikation Inspire har sin bas i Jemen. Efter 11 september-attackerna i USA och början på det världsomspännande ”kriget mot terrorismen” har Jemen hamnat i strålkastarljuset. Sedan 2002 har USA som ett led i sina insatser för att bekämpa terrorism genomfört drönarattacker i Jemen, välsignade av både den förre presidenten Ali Abdullah Saleh och den nuvarande Abd Rabbu Mansur Hadi. I det amerikanska försvarsdepartementets senaste rapport beskrivs de senaste tillslagen i Jemen. Dessutom medgav Pentagon tidigare i maj att amerikanska soldater har skickats till Jemen. Drönaranfallen är ett modernt verktyg för lönnmord, men de har inte lyckats radera problemet. Drönarattackerna har inte bara dödat fler ickestridande civila än Aqap-medlemmar utan har också visat sig kontraproduktiva då de har lett till ökande antiamerikanska stämningar. Trots att problemet inte har lösts har USA inte omvärderat sin politik gentemot Jemen. Istället ser nu jemeniter under det pågående kriget hur amerikansk- och brittisktillverkade vapen, inklusive klusterbomber, används av alliansstyrkorna. Det öppnar garanterat en ny front i jemeniternas antivästliga stämningar. Det ligger i världssamfundets intresse att bekämpa terrorismen i Jemen – terrorattackerna i Europa som planerades i Jemen bevisar det. Men kampen mot terrorismen i Jemen måste ske genom att roten till det onda angrips i syfte att stabilisera landet på lång sikt. En rad strategier för att bekämpa terrorismen – som att få ett slut på kriget, ge inflytande åt folk på marken som kämpar mot terrorismen samt stärka politiska och ekonomiska institutioner – bör vidtas eftersom en stabilisering av Jemen skulle främja den globala säkerheten.