Falsk balans, falsk konsensus och utrikespolitik

Hur påverkar utrikespolitiska experter människors uppfattningar i utrikesfrågor? Medverkar ett institut som UI till folkbildning eller till förvirring?

Frågan föranleds av experiment som psykologen Derek J Koehler har beskrivit i New York Times under rubriken ”Varför människor är förvirrade i fråga om vad experter verkligen tänker” (12 februari 2016). Förvirringen beror på vad Koehler i en vetenskaplig rapport kallar ”falsk balans” (Journal of Experimental Psychology: Applied, mars 2016).

Enligt Koehler visar det sig att även om människor tror sig veta att en stor majoritet experter har en viss uppfattning – 97 procent av klimatforskarna, brukar det hävdas – blir de förvirrade när de får ta del av argument även för minoritetens ståndpunkt. Mediernas strävan efter balans mellan skilda ståndpunkter skapar osäkerhet om huruvida det verkligen finns ”en tillräcklig konsensus för att lägga denna till grund för offentlig politik”. Detta anser Koehler oroande, bland annat när det gäller klimatet.

När expertisen är i stort sett enig bör man enligt Koehler upplysa om den kunskap som gäller i stället för att problematisera och förvirra.

För min del har jag intrycket att ”falsk konsensus” är väl så vanlig i medierna som ”falsk balans”. Att ”experterna” eller ”forskarna” hävdar det ena eller andra hör till den journalistiska retoriken utan att det alltid är så klart vilka som är ense om exakt vad. För att inte tala om alla de tillfällen då en enstaka expert får förklara vad som gäller – en tekniker, en medicinprofessor, kanske en folkrättsjurist, fast ”vanligast är en statsvetare, en chefsekonom eller en historieprofessor” som det heter i en bok om radiojournalistik (Leif Eriksson-Sjöberg och Erik Lindfeldt, Nyhetsradio. En bok om aktualitetsjournalistik, 3 uppl. 2014). Det ibland falska intryck som ges är att det finns en ovedersäglig expertkunskap som varje expert vilken som helst ger uttryck för.

Om ”falsk balans” skapar omotiverad förvirring, kan därför ”falsk konsensus” ge ett obefogat intryck av att saken är klar. Det är den inte ens när det gäller klimatet: ”Trots alla de modeller och den datorkapacitet som vetenskapen i dag har till sitt förfogande kommer mänskligheten inte förrän efteråt att veta hur klimatet förändras”, som det heter i slutorden till den av Studentlitteratur utgivna, akademiska läroboken Klimat och väder (3 uppl. 2014), i vilken mätproblem, modellproblem och andra osäkerhetsmoment gås igenom.

Och klar är saken allra minst när det gäller utrikespolitik.

Den specialiserade statsvetaren, den pensionerade ambassadören och den erfarna utrikesreportern är exempel på utrikespolitiska experter. Säkert tenderar deras första kommentarer till något specifikt att likna varandra. De har ungefär samma faktagrund, de är vana vid att ta intryck av varandra, de läser varandra, de träffas kanske på seminarier och mottagningar. Ibland eftersträvar de, var och en för sig, att när de framträder som experter uttrycka vad de uppfattar som en allmän mening bland experter.

Denna samsyn kan emellertid vara om inte falsk så bedräglig. Detta brukar framgå när aktualitetskommentarerna övergår i det slags fördjupning som medier brukar kalla tolkning eller analys, det vill säga till att förklara det inträffade och spekulera om fortsättningen. Experter på utrikespolitik har olika förklaringsmodeller och skilda favoritteorier. Somliga betonar individer, andra strukturer, åter andra historiska bakgrunder, ideologiska mönster eller kulturella särdrag. Somliga föreställer sig politiken som betingad av aktörernas objektiva intressen, andra som driven av deras subjektiva föreställningar om sina identiteter (konsekvenslogik respektive identitetslogik, som organisationsforskare säger).

I den mån en samsyn framträder brukar den gå ut på att det ligger något i det mesta, vilket inte är mycket att hålla sig till för den som söker trygg vägledning i etablerad expertkunskap.

Än värre är det när det gäller antaganden om framtiden. Klimatforskare konstruerar komplexa modeller som ger exakta prognoser. Ekonomer uttalar sig om långsiktiga tendenser och om konsekvenserna av alternativa åtgärder. Åtminstone en del av oss som funderar över utrikespolitiska frågor undviker att ta sådana risker. Vi är bra på att förse det vi säger med reservationer och talar hellre om alternativa möjligheter än bestämda sannolikheter.

En psykolog som Koehler kan säkert visa att sådan försiktighet leder till samma förvirring som balans mellan motstridiga ståndpunkter, med risk för negativa konsekvenser för den offentliga politiken. Här är vi framme vid frågan vilken som bör vara expertens roll när hon framträder i medierna.

Politiker framställer gärna expertstödet för sin linje som ovedersägligt, det må gälla klimatet, ekonomin eller folkrätten. Av utrymmesskäl måste journalister vanligtvis förenkla, vilket gynnar uppkomsten av ”falsk konsensus”, men medier vill också gärna dramatisera genom att framhäva avvikare och kritiker, vilket kan leda till ”falsk balans”. Man kan hävda att de som framträder som experter däremot har till uppgift att komplicera och nyansera.

Vad experter på utrikespolitik sysslar med när de är som bäst är i så fall inte att driva teser, varken idiosynkratiska eller allmänt delade, utan att ifrågasätta, pröva alternativ, vidga horisonter, tydliggöra osäkerheter.  Det är inte att upplysa om vad som gäller utan att diskutera, pröva och komplicera. Detta även om förvirring utsås.

Kritisk självständighet, ett utbildningsmål i både skola och högskola, är emellertid ett alternativ till såväl förvirrad passivitet som okritisk tro på experter. Kanske det är ett sådant medborgarideal som experter på utrikespolitik, och experter på annat, bör ha framför sig.

Huvuduppgiften för ett institut som UI är i så fall inte att ge människorna auktoritativa anvisningar om hur de ska tolka det som händer i världen utan att hjälpa dem att se målkonflikterna och svårigheten i bedömningarna. Detta i förhoppning om att de ska bli stimulerade i stället för förvirrade.