Omtvistade öar åter i fokus

Det var 44 år sedan som argentinska trupper landsteg på ögruppen i Sydatlanten och den styrande militärjuntan under ledning av generalen Leopoldo Galtieri lovade att parollen Las Malvinas son argentinas (Malvinerna är argentinska), som sedan årtionden stått skriven på svarta tavlan i alla argentinska klassrum, nu äntligen skulle förverkligas.

Men de hade inte räknat med Margaret Thatcher, den hårdföra brittiska premiärministern.

Det tog drygt en och en halv månad för de brittiska trupperna att korsa haven, men bara tre veckor att tvinga Argentina att kapitulera. Nederlaget blev också början till den argentinska militärregeringens fall.

Men att Falklandsöarna fortfarande är en i högsta grad levande ingrediens i den argentinska identiteten visades när en grupp spelare, efter semifinalsegern mot England i fotbolls-VM nyligen, vecklade upp en banderoll med parollen om att öarna tillhör Argentina.

"Ta saken i egna händer"

Inte långt därefter gick president Javier Milei till offensiv. Förutom att slå fast att öarna tveklöst hör samman med Argentina – och alltid har gjort – hotade han med rättsliga åtgärder och andra sanktioner inte bara mot de brittiska och israeliska oljebolag som borrar utanför öarnas kust, utan mot alla företag, investerare och leverantörer som deltar i exploatering av naturresurser kring öarna.

Milei tog även upp ämnet när han talade inför FN:s generalförsamling nyligen. Han beskyllde FN för att inte försvara Argentinas territoriella suveränitet och stoppa oljeutvinningen:

– Argentina kommer inte att sitta och vänta på att FN och det internationella samfundet ska leva upp till sitt eget mandat. Vi kommer att ta saken i egna händer.

President Javier Milei (mitten) sjunger nationalsången under en ceremoni till minne av Falklandskriget. Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

Presidentens hårda ton har överraskat. Även om han alltid hållit fast vid Argentinas historiska krav på öarna, hävdade han tidigare att en förändring bara kunde ske med diplomatiska medel som kan ta tiotals år. Vid något tillfälle sade han att målet var att göra Argentina så attraktivt att öborna, kelperna som de kallas, av egen fri vilja skulle välja att bli argentinska medborgare.

Att Milei dessutom var en stor beundrare av Margaret Thatcher, som ju fattade beslutet att skicka trupper runt hela klotet för att försvara den brittiska överhögheten över öarna, gjorde honom suspekt i många argentinares ögon. Även nu är det många som tvivlar på hans uppriktighet. Mileis opinionssiffror har rasat betänkligt på senare tid, och det är närmast en truism att en tuff hållning i frågan om ögruppen är en ganska säker möjlighet att vända trenden.

Så var det också 1982. Invasionen av öarna kom bara några dagar efter den största och mest militanta demonstrationen mot militären sedan kuppen 1976. Över 50 000 människor fyllde Buenos Aires gator och krävde ursinnigt militärens avgång. Men bara tre dagar senare, efter landstigningen, lät det annorlunda. Minst lika många demonstranter fyllde gatorna, men nu för att hylla general Leopoldo Galtieri som en hjälte.

USA omprövar?

Förmodligen hoppas Javier Milei på en liknande svängning. Men det var inte bara hans prekära opinionssiffror som låg bakom den plötsliga offensiven kring öarna. Han har själv sagt att det var president Donald Trumps uttalande om att han var i färd med att ompröva USA:s hållning till öarna som var orsaken. USA har traditionellt varit neutralt i frågan om suveränitet, men stödde samtidigt Storbritannien under kriget 1982.

Trumps hot att ändra ståndpunkt var menad som en repressalie gentemot Storbritannien för dess bristande stöd till USA:s krig mot Iran. Men Milei tolkade det som ett stöd till Argentina, vilket inte är konstigt eftersom Trump ofta hållit fram honom och Argentina som pålitliga allierade.

Falklandskrisen var "det värsta ögonblicket i mitt liv", sade premiärminister Margaret Thatcher. Här lämnar hon sitt kansli på Downing Street för en extrainkallad samling i parlamentet om ögruppen 1982. Foto: Bob Dear/AP/TT 

Men bakom Trumps hot – eller löfte, beroende på från vilket håll man betraktar saken – att omvärdera hållningen gentemot Falklandsöarna kan det också finnas ett behov att stärka USA:s position i Sydatlanten och Antarktis. Inte minst för att motverka Kinas växande närvaro i regionen.

En bit i det geopolitiska pusslet är också Mileis beslut att accelerera bygget av en flottbas på Eldslandet, nära världens sydligaste stad Ushuaia, där ett kinesiskt företag är i färd med att bygga ett kraftverk. Flottbasen skulle ge bättre översikt över trafiken i Magellans sund som förbinder Atlanten med Stilla havet och som lär bli allt viktigare när klimatförändringarna påverkar vattennivåerna i Panamakanalen och trafiken genom den minskas.

Brittisk militärbas

Magellans sund är öppet för fartyg från alla nationer och Chile, som har suveränitet över sundet, har heller inte, enligt de internationella avtalen, rätt att hindra någon. Men med en argentinsk flottbas på dess östra sida och en chilensk på dess västra kan USA ha bättre översikt över trafiken genom sundet, inte minst den kinesiska.

Men även om USA ändrar uppfattning om Falklandsöarna lär nog Argentina undvika att upprepa det militära äventyret från 1982. Den gången fanns det i princip inget militärt försvar på öarna, en handfull illa utrustade hemvärnsmän och några brittiska soldater. I dag finns en modern brittisk militärbas med ett par tusen soldater.

En grupp argentinska krigsfångar (t v) förs genom Falklandsöarnas huvudort Stanley i stridernas slutfas. Foto: J. Leonard/AP/TT 

Också i övrigt har öarna förändrats.

Före invasionen befann sig öarna i kris. Den enda inkomstkällan var ull vars pris på världsmarknaden bara sjönk. Många öbor emigrerade. Storbritannien ville inte längre hålla öarna under armarna. Överhuset beslutade till och med att öborna inte längre automatiskt skulle vara brittiska medborgare.

Men dessutom hade det i olika etapper, på FN:s uppmaning, pågått förhandlingar mellan Argentina och Storbritannien sedan mitten av 1960-talet med syfte att definitivt lösa suveränitetsfrågan. Som en bieffekt av förhandlingarna aktiverades relationerna mellan öarna och Argentina som ju bara ligger på 45 mils avstånd. Reguljär flyg- och båttrafik upprättades. Argentina byggde en flygplats och försåg öarna med olja, gas och alla slags förnödenheter.

Rika öar

Det kom till och med lärare från Argentina för att hålla skolan i gång. Öbor åkte till Argentina för sjukvård och utbildning. Men kelperna, med sin erfarenhet av fårskötsel, startade också fårfarmer i argentinska Patagonien. Det fanns en växande ömsesidighet i relationerna som bidrog till att avdramatisera den historiska fejden.

Förhandlingarna ledde visserligen aldrig till något skrivet avtal, men avancerade kring tanken att stegvis, via ett slags leasingförfarande, föra över öarna i argentinsk kontroll.

Argentinska veteraner från Falklandskriget hedrar minnet av sina stupade kamrater. Omkring 700 argentinare dog i det kortvariga kriget. Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

Men så kom alltså invasionen 1982. Och allt förändrades.

Paradoxalt nog innebar kriget ett lyft för öarna. Storbritannien tvingades investera. Det byggdes vägar till alla bebodda platser – en revolution för en plats där man bara kunde ta sig fram på hästryggen. De enorma egendomarna som tillhörde Falkland Island Company, som med säte i London i praktiken hade utgjort den ekonomiska makten på öarna, styckades upp och såldes, vilket förändrade den ekonomiska maktbalansen på öarna.

Det lokala självstyret förstärktes och demokratiserades och 1985 fick öarna en ny konstitution. Bara försvar och utrikespolitik är fortfarande beroende av Storbritannien. Ekonomin förändrades så att fiske och turism kom att bli större inkomstkällor än fåruppfödningen. I dag har Falklandsöarna blivit ett välfärdssamhälle med en BNP per capita i klass med Norge. Om oljeproduktionen kommer i gång kan öarna bli ett av världens rikaste samhällen. Om än ett litet ett.

Internationell befolkning

När invasionen skedde 1982 hade befolkningen minskat till 1 800 personer. I dag lever där 3 500 människor. Därtill kommer militär personal och andra kontraktsanställda som inte ingår i den permanenta befolkningsstatistiken. Ingen stor befolkning, men med åren alltmer internationell. Ända från början har kelperna varit en blandad befolkning, om än dominerad av britter och med engelska som gemensamt språk.

När jag besökte öarna för några år sedan upptäckte jag att bibliotekarien i skolbiblioteket hade en svensk förfader, en sjöman vars fartyg gått på grund och som stannat kvar, gift sig och fått barn. En ganska vanlig historia. I dag finns här dussintals nationaliteter. Och tillgången på välbetalda jobb lockar invandrare från hela världen. Många stannar bara något år, andra rotar sig och blir nya ”falkländare”, det begrepp öborna föredrar att använda om sig själva.

På den brittiska sidan dog omkring 250 soldater. Deras minne hedras på ett museum i Stanley. Foto: Ricardo Mazalan/AP/TT

En folkomröstning 2013, organiserad av öns politiska ledning, frågade om man ville att öarna skulle bibehålla sin status som ”British Overseas Territory”. Av de röstberättigade öborna deltog 92 procent, och av dem röstade 99,8 procent ja. Endast 0,2 procent, motsvarande tre röster, röstade nej.

Oförutsägbart

Resultatet används av Storbritannien som avgörande argument för att bibehålla status quo. Det kan dock vara värt att notera att omröstningen inte rymde några alternativ. Men även så har Falklandsöarnas befolkning förmodligen aldrig varit så ”anti-argentinsk” som nu. Och efter Mileis ”radikalisering” tycks möjligheterna att nå en diplomatisk överenskommelse av det slag som var nära i början av 1980-talet mer avlägsna än någonsin. En situation som orsakat frustration och oro bland öborna, vilket också speglas i den enda tidningen Penguin News ledare och läsarbrev.

Även om ingen riktigt tror på en ny militär invasion, väntar sanktioner och andra åtgärder som kommer att göra livet lite svårare. Och med Trumps och Mileis kombinerade oförutsägbarhet och USA:s växande intressen i Sydatlanten och Antarktis är ingenting riktigt säkert. En osäkerhet som bara förstärks av möjligheten att olja, som planerat, börjar produceras på allvar inom ett par år.