Nej, Tyskland blir inte en fasciststat

Regionalvalet i Sachsen-Anhalt i september 2026 kan – med tanke på den lilla befolkningen på 2,1 miljoner i denna delstat i östra Tyskland – framstå som en mindre händelse i Europa. Ändå utgör valet en historisk vändpunkt i den politiska utvecklingen i EU:s folkrikaste land och största ekonomi sedan 1949, då Förbundsrepubliken Tyskland grundades. För första gången har som bekant ett högerradikalt parti, Alternativ för Tyskland (AFD, grundat 2013), med ett resultat på 43,8 procent uppnått en storseger i ett delstatsval.

AFD får 39 av de 83 mandaten i delstatsparlamentet i Sachsen-Anhalt och därmed nära absolut majoritet. Koalitionsförhandlingar och omröstningar i parlamentet de kommande veckorna kommer att visa om AFD även lyckas ta över regeringsmakten i Sachsen-Anhalt. En delstatsregering som domineras av AFD – om den blir verklighet – skulle utgöra en ännu mer, enligt många, ödesdiger ny trend i tysk politik.

"Extremistiska"

AFD är en nationalistisk, EU-skeptisk och invandringsfientlig rörelse som är emot ett multikulturellt samhälle, är politiskt illiberal men ekonomiskt libertariansk (starkt emot statlig makt). Det befinner sig därmed i den högra ytterkanten av Tysklands i övrigt liberala och proeuropeiska partispektrum, som består av kristdemokrater, socialdemokrater, liberaler och gröna. Vissa av AFD:s regionala organisationer, däribland den i Sachsen-Anhalt, har av den tyska säkerhetstjänsten BFD klassificerats som ”extremistiska”. Alltså att de är motståndare till Tysklands konstitutionellt förankrade liberaldemokratiska ordning.

De båda ledarna för AFD på nationell nivå, Tino Chrupalla och Alice Weidel. Foto: Kay Nietfeld/DPA via AP/TT

På grund av AFD:s ambivalenta hållning till Tysklands fascistiska förflutna vägrar till och med många andra högerradikala partier, som det franska Nationell samling, att samarbeta med de tyska nationalisterna på europeisk nivå. Däremot har både multimiljardären Elon Musk och den amerikanske presidenten Donald Trump offentligt välkomnat AFD:s valframgångar.

Även om AFD rymmer en fascistisk fraktion tyder varken organisationens uppgång som helhet eller dess växande väljarbas de senaste tio åren på en förestående återgång till tysk nazism. I stället fungerar AFD på många sätt som ett protestparti som lyckas kanalisera social frustration, politisk besvikelse och kulturell pessimism.

"Ossis" kontra "Wessis"

Detta gäller särskilt i det som var Östtyskland, som ingick i Sovjetblocket 1945–1990 och i dag (bortsett från huvudstaden Berlin) utgör 12,4 miljoner av Tysklands 83,5 miljoner invånare. Där, i det som tidigare var den kommunistiska Tyska demokratiska republiken (DDR), är AFD betydligt mer populärt än i det som utgjorde Västtyskland, som har varit en demokrati sedan 1949.

I västra Tyskland, som här i Frankfurt, har AFD inte samma stöd som i öst. Foto: Boris Roessler/DPA via AP/TT

Ofta pekas på östtyskarnas brist på demokratisk erfarenhet och turbulensen under 1990-talets socioekonomiska omställningsår för att förklara deras avvikande röstbeteende. Dessa trauman, liksom utflyttningen av unga människor och i synnerhet kvinnor från östra Tyskland, kyrkans svaga ställning där och det snabbt åldrande samhället, är vanliga förklaringar till att Ossis (östtyskarna) föredrar både extremvänster- och extremhögerpartier som är kritiska mot systemet. I östra Tyskland finns också en utbredd uppfattning att Wessis (västtyskarna) visar otillräcklig respekt gentemot Ossis.

Det som kanske är den starkaste faktorn bakom det svaga stödet för den liberala demokratin i öster är att människorna i DDR gick miste om den liberalisering och pluralism som kännetecknade det västtyska samhället i kölvattnet av 1968 års studentrevolutioner i hela västvärlden – det som gjorde att de västliga samhällena i allt högre grad präglats av individualism, pluralism, feminism, miljötänkande, postkolonialism, internationalism och liknande antikonservativa idéer.

”Att bearbeta det förflutna”

Genom ”järnridån” hölls östtyskarna i DDR utanför dessa trender fram till Berlinmurens fall 1989. De bevarade därmed, i högre grad än västtyskarna, rester av den traditionellt hierarkiska, illiberala och etnocentriska tyska politiska kulturen som går tillbaka till tiden omedelbart efter andra världskriget och även tidigare.

Bevarad bit av Berlinmuren. Den så kallade järnridån konserverade traditionella normer i Östtyskland. Foto: Ebrahim Noroozi/AP/TT

Den viktigaste skillnaden mellan den kulturella utvecklingen i väst och öst gäller hur djupt man har reflekterat över den historiska och politiska betydelsen av den fascistiska perioden 1933–1945 för efterkrigstidens tyskar. I väst har nazisternas brott och det tyska ansvaret för dem, den tyska antifascismens historiska misslyckande och dess konsekvenser för dagens samhälle, diskuterats, forskats om och problematiserats inom ramen för en omfattande, flera decennier lång period av reflektion. Denna nationella debatt har blivit känd under benämningen Vergangenheitsbewältigung, vilket kan översättas som ”att bearbeta det förflutna”.

Mer Putinpositiva

Visserligen utvidgades utbildningspolitiken, de kritiska synsätten och den offentliga debatten om ursprunget, karaktären och konsekvenserna av brotten under nazismen till det forna DDR till följd av Tysklands återförening 1990. Men det försenade och delvis påtvingade deltagandet i Vergangenheitsbewältigung för invånarna i öster har lett till betydligt mindre skepsis mot högerextremism än i de västra delarna. Det har också resulterat i en högre grad av antiamerikanism i öst än i väst.

En grupp barn i Auschwitz sedan de befriats från dödslägret Auschwitz av sovjetisk trupp den 27 januari 1945. Nazismens brott har inte bearbetats lika mycket i de östra delarna av Tyskland. Foto: CAF PAP/AP/TT

I dag tar sig detta bland annat uttryck i ökat stöd för den ryske presidenten Vladimir Putins anti-västliga regim och tolerans gentemot AFD:s kopplingar till Moskva. Medan alla mittenpartier har kommit att stödja Ukraina har Tysklands extremhöger, liksom extremvänstern, intagit en mer eller mindre Putinvänlig hållning och motsätter sig både sanktioner mot Ryssland och militärt stöd till regeringen i Kyjiv (Kiev).

Hittills begränsar Tysklands proportionella, parlamentariska flerpartisystem ytterhögerns inflytande, eftersom AFD trots sitt växande stöd ändå har förblivit en isolerad och stigmatiserad politisk kraft. Om inte nationalisterna blir mer moderata, och därmed en möjlig koalitionspartner, kommer AFD:s direkta inflytande på Tysklands inrikes- och utrikespolitik att förbli begränsat.

Översättning: Ola Westerberg