Serbiens ödesval ett test för EU

För 26 år sedan, i oktober 2000, samlades hundratusentals demonstranter på Belgrads gator. Efter ett decennium av krig, ekonomisk kris och auktoritärt styre hade befolkningen fått nog. När president Slobodan Milošević vägrade acceptera sin valförlust utbröt massprotester som till slut tvingade bort honom från makten.

Nu står Serbien inför en ny potentiell historisk brytpunkt. Även denna gång utmanas makten av en bred proteströrelse där studenter spelar en central roll. Och precis som år 2000 finns risken att valet följs av protester mot ett ifrågasatt resultat.

En person förenar de två epokerna: Aleksandar Vučić. Under Miloševićs styre var han informationsminister. Sedan 2012 har han dominerat serbisk politik, först som premiärminister och därefter som president. Under denna tid har de demokratiska institutionerna successivt försvagats genom kontroll över stora delar av medielandskapet, politisering av statsapparaten och utbredd korruption. Gränsen mellan staten och Vučićs styrande nationalistparti SNS har i allt högre grad suddats ut.

Studentlistan på väg att lämna in lådor med namnunderskrifter till valkommissionen för att registrera rörelsen som politiskt parti. Foto: Darko Vojinovic/AP/TT

I september avgick Vučić från presidentposten för att kunna återkomma som premiärminister efter parlamentsvalet. Det är en manöver som påminner om 2008 i Ryssland när president Vladimir Putin temporärt klev åt sidan för Dmitrij Medvedev.

Studenterna utmanar

Den nuvarande proteströrelsen utlöstes av en tragedi. Den 1 november 2024 rasade ett betongtak vid järnvägsstationen i staden Novi Sad och dödade 16 människor. Stationen hade nyligen renoverats under omständigheter som väckt frågor om hur offentliga medel använts. Olyckan kom att bli en övertydlig symbol för den utbredda korruptionen och bristen på ansvarsutkrävande i Serbien.

Studenter organiserade demonstrationer som snabbt växte till en landsomfattande proteströrelse. Hundratusentals människor har deltagit i manifestationer med krav på insyn, ansvarsutkrävande och fungerande demokratiska institutioner.

Rörelsens styrka ligger delvis i att den har lyckats samla människor över traditionella politiska skiljelinjer. Efter nästan två år av protester har den nu tagit steget in i politiken. Det tog lång tid för den så kallade Studentlistan att presentera sina kandidater. Risken för smutskastningskampanjer från regimen lär ha varit en bidragande orsak. Efter att kandidaterna offentliggjordes utsattes också flera av dem för angrepp i regeringsvänliga medier.

Regeringen har blod på sina händer, anser demonstranterna som startade sina stora protester efter dödsolyckan i Novi Sad 2024. Foto: Darko Vojinovic/AP/TT

Angreppen mot kandidaterna är dock bara en del av det motstånd som proteströrelsen har mött. Människorättsorganisationerna Amnesty International och Civil Rights Defenders har dokumenterat polisvåld, godtyckliga gripanden och misshandel av demonstranter, liksom hot och våld mot journalister och civilsamhällesorganisationer.

Den politiska utvecklingen har också präglats av fortsatt ovilja att göra upp med 1990-talets krigsförbrytelser. När Ratko Mladić, som dömdes för folkmordet i bosniska Srebrenica där över 8 000 bosniakiska män och pojkar mördades, avled i september 2026 begravdes han med militära hedersbetygelser i Belgrad. Högt uppsatta serbiska politiker deltog i ceremonierna, medan EU:s utvidgningskommissionär Marta Kos kritiserade hyllningarna. Händelsen illustrerar hur glorifieringen av dömda krigsförbrytare fortfarande förekommer på hög politisk nivå.

Jämnt val på riggat bräde

Opinionsmätningarna pekar på en jämn kraftmätning, även om resultaten varierar stort mellan instituten. Vissa mätningar ger Studentlistan ett knappt övertag, medan andra visar ett tydligt stöd för regeringssidan.

Men villkoren inför valet är långtifrån rättvisa. Serbien har en lång historia av valrelaterade oegentligheter. Efter parlamentsvalet 2023 konstaterade valobservatörerna från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) att regeringspartiet gynnades av omfattande fördelar. Det handlade bland annat om påtryckningar mot offentliganställda, missbruk av statliga resurser och partisk medierapportering. Även vid lokalvalen 2024 rapporterades allvarliga brister.

Kampanjmöte för regeringspartiet SNS, med Aleksandar Vučić som pappfigur. Siffran 1 står för SNS på valsedlarna. Foto: Darko Vojinovic/AP/TT

Inför årets val finns nya varningssignaler. Ett kontroversiellt beslut om utlandsröstningen riskerar att försvåra valdeltagandet för serber bosatta utanför Europa, vilket väntas gynna regeringssidan.

Ett jämnt valresultat, kombinerat med misstankar om manipulation, skulle kunna utlösa omfattande protester. Med tanke på myndigheternas tidigare agerande finns också risk för ytterligare våld.

EU:s stabilitetspolitik har ett pris

Serbien är en av västra Balkans viktigaste politiska och ekonomiska aktörer. Dess storlek, läge och inflytande över utvecklingen i Kosovo och Bosnien-Hercegovina gör landet centralt för regionens stabilitet. De ekonomiska banden till EU är dessutom mycket starka. Unionen står för närmare 60 procent av Serbiens utrikeshandel och är dess viktigaste investeringspartner. Trots detta har landets politiska orientering länge varit motsägelsefull.

Serbien inledde medlemsförhandlingar med EU 2014, men processen har stagnerat. Inga nya förhandlingsområden har öppnats sedan 2021. EU-kommissionen har återkommande kritiserat brister i rättsstatens oberoende, mediefriheten och valsystemet.

Samtidigt har Aleksandar Vučić spelat på och förstärkt de proryska sympatierna i det serbiska samhället och upprätthållit nära relationer med Moskva. Sympatierna bottnar i historiska, kulturella och religiösa band mellan länderna, men också i Rysslands stöd för Serbiens anspråk på Kosovo. Genom sin ställning i FN:s säkerhetsråd har Moskva kunnat motverka Kosovos internationella erkännande, vilket gjort Ryssland till en viktig allierad för Serbien. Även minnet av Natos bombningar av Jugoslavien 1999 präglar fortfarande många serbers syn på väst.

Trots Rysslands invasion av Ukraina har Serbien vägrat ansluta sig till EU:s sanktioner mot landet. Parallellt har Vučić fördjupat relationerna med Kina, vars investeringar fått en allt viktigare roll inom serbisk industri och infrastruktur.

För EU har detta skapat ett svårhanterligt dilemma. Att pressa Vučić alltför hårt skulle kunna bidra till att Serbien närmar sig Moskva och Peking. Att fortsätta samarbeta med honom riskerar däremot att legitimera ett auktoritärt styre som EU självt kritiserar.

Bland annat finns religiösa band mellan Ryssland och Serbien. Serbisk-ortodoxa kyrkans patriark Porfirije (t v) och rysk-ortodoxa kyrkans patriark Kirill vid en gudstjänst i Moskva 2025. Foto: Oleg Varov/rysk-ortodoxa kyrkan/AP/TT

Denna balansgång illustrerades när Ursula von der Leyen besökte Belgrad i oktober 2025. Trots omfattande protester mot regeringen framträdde kommissionsordföranden tillsammans med Aleksandar Vučić och betonade vikten av Serbiens europeiska framtid. Samtidigt framförde hon krav på demokratiska reformer.

EU:s utvidgningspolitik på västra Balkan har länge präglats av självmotsägelser. Forskare har beskrivit fenomenet som stabilitokrati: politiska system där ledare med auktoritära tendenser tolereras av västliga aktörer eftersom de uppfattas som garanter för stabilitet.

Men stabilitet på kort sikt behöver inte innebära stabilitet på lång sikt. Ursula von der Leyens tillmötesgående inställning till Aleksandar Vučić har alienerat delar av proteströrelsen som anser sig svikna av EU.

Risk för valfusk

Valet ställer EU inför flera möjliga scenarier: en ”legitim” seger för regeringssidan, en oppositionell seger som leder till ett fredligt maktskifte eller ett omstritt resultat som utlöser en politisk kris. Det sistnämnda scenariot kräver särskild uppmärksamhet.

EU har börjat förbereda sig politiskt, men det är oklart om unionen har en gemensam strategi för att hantera ett ifrågasatt valresultat. Utvidgningskommissionären Marta Kos har betonat att Serbiens fortsatta EU-närmande beror på vilken regering som tillträder efter valet. I början av oktober meddelade EU-kommissionen också att Serbien, till skillnad från fyra andra kandidatländer, inte får någon särskild färdplan för fortsatt EU-integration.

Universitetsstudenter sprejar T-tröjor med siffran 3, numret som står på valsedlarna för Studentlistan. Foto: Darko Vojinovic/AP/TT

Ett omstritt valresultat skulle ställa EU inför ett välbekant dilemma: att prioritera fortsatt samarbete med Vučić eller att tydligare villkora relationen med respekt för demokratiska spelregler. Om omfattande oegentligheter kan beläggas skulle ett snabbt erkännande av resultatet riskera att ytterligare förstärka bilden av att EU:s stabilitetsintressen väger tyngre än dess demokratiska krav.

Men EU har fler påtryckningsmedel. Unionens tillväxtplan för västra Balkan innehåller finansiering som uttryckligen är villkorad av demokratiska reformer, fria val och respekt för rättsstaten. EU har redan hållit inne utbetalningar och har möjligheten att vidta ytterligare åtgärder.

Riktade sanktioner mot ansvariga personer är ett annat möjligt verktyg. Unionens globala sanktionssystem för mänskliga rättigheter gör det möjligt att införa exempelvis reseförbud och frysning av tillgångar vid allvarliga övergrepp. Att använda detta instrument mot företrädare för ett kandidatland skulle dock innebära ett betydande steg bort från EU:s hittillsvarande linje gentemot Serbien.

Geopolitiskt test

EU har under senare år allt oftare beskrivit utvidgningen som en geopolitisk nödvändighet. Rysslands krig mot Ukraina och Kinas växande inflytande har förstärkt ambitionen att knyta unionens grannländer närmare sig. Men när EU:s uppmärksamhet riktas mot flera internationella kriser riskerar utvecklingen i Serbien att hamna i skymundan.

Utvecklingen där är ett viktigt test av EU:s trovärdighet som geopolitisk aktör. Om unionen inte förmår agera konsekvent när demokratiska spelregler utmanas i ett kandidatland, blir det svårare att övertyga andra länder om att dess krav på demokrati och rättsstat verkligen betyder något.

Samtidigt innebär den politiska mobiliseringen i Serbien en möjlighet för EU. Efter många år av demokratisk tillbakagång har en bred rörelse vuxit fram med krav på fungerande institutioner, rättsstat och ansvarsutkrävande. Det är reformer som i hög grad överensstämmer med EU:s egna krav på Serbien. Men stödet för EU-medlemskap är fortsatt relativt lågt, och ett demokratiskt maktskifte skulle inte automatiskt innebära ett närmande till unionen.

Valet den 25 oktober är inte heller slutpunkten för Serbiens politiska utveckling. Ett presidentval väntar senast den 26 december, och oavsett valutgången kommer de politiska motsättningar som präglat landet de senaste två åren att bestå.

För EU innebär detta att den långvariga strategin gentemot Serbien kommer att behöva omprövas. Unionen har ett betydande politiskt och ekonomiskt inflytande i landet, som skulle kunna användas för att stödja demokratiska reformer och värna demokratiska spelregler. Den avgörande frågan är om EU är berett att använda detta inflytande, även när det innebär att utmana den politiska ordning som unionen länge har förlitat sig på för att säkra stabilitet i regionen.