Israel röstar i skuggan av 7 oktober

Före attacken den 7 oktober 2023 vilade israelisk säkerhetspolitik på en annan logik som gick ut på att försöka bibehålla status quo gentemot sina fiender. Målet var att hantera hot, inte att eliminera dem. Hotet från Hamas sköttes genom återkommande men begränsade operationer – det som i Israel kallades att ”klippa gräset”.

Samtidigt lät premiärminister Benjamin Netanyahus regeringar Qatar föra in motsvarande miljarder kronor om året till Gaza, i förhoppningen att pengarna skulle köpa lugn och upprätthålla splittringen mellan Hamas och Palestinska myndigheten på Västbanken.

Mot rörelsen Hizbollah och dess uppbackare Iran svarade Israel oftast mer återhållsamt, och mycket av konflikten med Teheran fördes i det fördolda. Och så sent som den 9 maj 2023 sade Netanyahu i en lägesbedömning att Hamas var "avskräckt” och skulle hållas utanför striderna så långt det gick. Avskräckning och begränsade militära insatser utgjorde pelarna. Lugnet mellan krigen skulle användas till att bygga landet.

"Netanyahu-doktrinen"

Efter den 7 oktober samma år övergavs den logiken för en ny säkerhetsdoktrin, som ofta kallas Netanyahu-doktrinen. Redan i januari 2024 sade premiärministern internt att attacken krävde en ”grundläggande anpassning” av den nationella säkerhetsdoktrinen, och dåvarande försvarsministern Yoav Gallant kallade kriget en vändpunkt.

Netanyahu och hans allierade talar om ett sjufrontskrig: Gaza, Västbanken, Libanon, Syrien, Jemen, Irak och Iran.

I Gaza sänktes ribban för hur stora civila förluster man kunde acceptera. På Västbanken har ockupationen hårdnat och bosättarvåldet exploderat. Hösten 2024 slog Israel till mot Hizbollah med exploderande personsökare och walkie-talkies och dödade därefter organisationens ledare Hassan Nasrallah. Hamas politiske ledare Ismail Haniya dödades i Teheran i juli 2024. I september 2025 bombade Israel Hamasledare i Qatar – i ett land som är allierat med USA och värd för den största amerikanska basen i regionen.

Sänkt ribba för civila offer. Hussein Dheini tröstas av sin mor. Tolvåringen är en av många libaneser som vanställdes av Israels attack med bomber i personsökare mot shiarörelsen Hizbollah. Foto: Hassan Ammar/AP/TT

När Syriens president Bashar al-Assad föll i december 2024 valde Israel inte att pröva en relation med de nya makthavarna i Damaskus, trots att ledaren Ahmed al-Sharaa visat intresse för en säkerhetsuppgörelse. I stället har Israel genomfört hundratals luftangrepp och markräder i Syrien. Man har slagit ut stora delar av landets flotta, flygvapen och luftvärn, etablerat en buffertzon i södra Syrien, beväpnat drusiska miliser, bombat försvarsdepartementet i Damaskus och angripit flygbaser.

Turkiet, Israels främsta rival i Syrien, framställs av Netanyahu och försvarsminister Israel Katz som ett hot i klass med Hizbollah och Hamas. I juni 2025 och sedan igen i februari 2026 gick Israel och USA som bekant tillsammans ut i krig mot Iran.

Allt detta följer ur Israels nya säkerhetsdoktrin. Meir Ben-Shabbat, tidigare chef för Netanyahus nationella säkerhetsråd, och Asher Fredman vid den högerorienterade tankesmedjan Misgav-institutet i Jerusalem har nyligen beskrivit den nya strategin. Israel nöjer sig inte längre med att försvaga sina fiender, skriver de. Landet ska besegra dem och aktivt forma den regionala ordningen: hålla territorium och justera gränser där det anses nödvändigt, döda fiendeledare var de än befinner sig och agera ensamt om ingen följer med.

"Undanröjer hot i förväg"

Styrka gör Israel attraktivt som partner och varje kompromiss läses som svaghet. Gaza ska demilitariseras med våld och ”frivillig emigration” uppmuntras. På Västbanken ska militära operationer intensifieras, tvåstatslösningen avfärdas och israelisk lag tillämpas på Jordandalen – upp till 30 procent av Västbanken. Med andra ord annektering, även om ordet undviks.

Liknande tankegångar finner man inom militären och politiken. Redan i september 2024 föreslog förre marinchefen Yedidia Yaari att avskräckning skulle ersättas med prevention. I september sade Israels överbefälhavare Eyal Zamir att armén nu ”tillämpar en ny säkerhetsdoktrin”:

– Vi blundar inte längre och vi håller inte längre tillbaka – vi undanröjer hot i förväg.

Motståndare elimineras. Vägg i Teheran med bilder på ayatolla Ali Khamenei, nära platsen där han dödades i en israelisk räd, och på hans son och efterträdare Mojtaba Khamenei. Foto: Vahid Salemi/AP/TT

Längst har tankarna drivits inom arméns egen tankesmedja, Dado-centret. I mars skrev centrets förre chef Eyal Pecht och överstelöjtnant Itai Chiminis att armén ska gå från att vara en lokal försvarsstyrka till en regional skyddsmakt med förmåga att verka uthålligt i hela Mellanöstern, och att Israel ska vidga sina säkerhetsmarginaler och tvinga fram nya säkerhetsarrangemang i Gaza, Libanon och Syrien. Kriget har enligt dem visat att ”ett långt och dyrt krig inte är ett existentiellt hot” och att det inte finns något att frukta i ett flerfrontskrig ”så länge det tjänar våra nationella mål”.

Hur djupt skiftet går syns i en nyligen publicerad analys av Tamir Hayman, tidigare chef för militära underrättelsetjänsten och i dag chef för det israeliska Institutet för nationella säkerhetsstudier (INSS). Han rekonstruerar i en kritisk analys det oskrivna säkerhetskoncept som styrt Israel sedan 7 oktober-attacken: krig som normaltillstånd i stället för undantag, fred som medel och inte mål, förebyggande krig före avskräckning, framskjutna försvarszoner i Gaza, Libanon och Syrien, bosättare som en del av försvarslinjen, en syn på grannstaterna som konstgjorda och vars instabilitet Israel tjänar på – och en vilja att göra sig oberoende av USA. Överst står principen att statens judiska identitet går före den demokratiska.

"Super-Sparta"

Ofer Shelach, som leder INSS forskningsprogram om nationell säkerhet, beskriver i en annan text resultatet som ett slags Super-Sparta i ständigt krig och varnar för att många israeler kanske inte vill leva i ett sådant land.

Israels alltmer militariserade inställning till regionen har ett högt pris för israelerna själva. Pecht och Chimnis menar att det nya normala är ett liv i krigets skugga. De erkänner att det kan vara svårsmält, men tröstar med att det ”inte nödvändigtvis är ett liv som inte är värt att leva”.

Men det är inte israelerna som betalar det högsta priset. I Gaza har över 70 000 människor dödats enligt de lokala hälsomyndigheterna. De höga dödstalen beror främst på att den israeliska militären kraftigt har höjt gränsen för ”acceptabla” civila offer. Redan den 7 oktober 2023 gav arméledningen officerare på mellannivå rätt att riskera upp till 20 civila liv i varje attack, enligt The New York Times, även mot mindre viktiga måltavlor. Tidigare hade gränsen oftast varit noll, ibland fem och sällan tio.

Förödelse i Gaza. Foto: Jehad Alshrafi/AP/TT

Den israeliska tidningen Haaretz bekräftade nyligen bilden: alla med koppling till Hamas, nu eller tidigare, fick angripas, även organisationens chaufförer. Den israeliska tidskriften +972 Magazine har sedan november 2023 beskrivit samma mönster. Hälften av de mål som bombades under krigets första fem dagar var höghus och offentliga byggnader – mål som enligt tidningens källor valdes för att chocka och pressa civilbefolkningen.

AI-systemet Lavender pekade ut upp till 37 000 palestinier som bedömdes som misstänkt militanta. Officerarna ägnade ibland bara 20 sekunder åt varje mål, fastän systemet var känt för att ha fel i omkring tio procent av fallen, och målen angreps helst när de var hemma hos sina familjer. I december 2024 hade bara två officerare avskedats för luftkriget, och ingen hade åtalats.

Högerextrema

På Västbanken har över 200 nya bosättningar och utposter byggts eller påbörjats sedan 2023, och INSS varnar för att judisk terrorism lämnas ostraffad på ett sätt som tyder på en politik med stöd från högsta ort. FN-utredare och människorättsorganisationer dokumenterar samma mönster av misstänkta krigsbrott på front efter front.

Den utrikespolitiska radikaliseringen går inte att skilja från den inrikespolitiska. Före den 7 oktober 2023 drev regeringen en rättsreform som skulle beröva Högsta domstolen dess kontrollfunktion – en kupp, enligt kritikerna, som fick hundratusentals ut på gatorna. Sedan 7 oktober-attacken har regeringen har försökt avsätta riksåklagaren Gali Baharav-Miara, som också är regeringens juridiska rådgivare, och dela upp ämbetet så att rådgivarrollen blir en politisk tjänst.

Flyttar fram positionerna på Västbanken. På bilden palestinier vars bostad i bakgrunden intagits av israeliska bosättare. Foto: Majdi Mohammed/AP/TT

Samtidigt har vardagen blivit tyngre: höga levnadskostnader, djupa klyftor och dödligt gängvåld i det arabisk-israeliska samhället som nått rekordnivåer. En reservbataljon tjänstgjorde i snitt omkring 140 dagar under 2025, och i maj varnade ÖB för att reservarmén ”kommer att kollapsa”.

Netanyahus koalition stödjer sig på högerextrema partier utan något till övers för liberalism eller demokrati. Deras folk sitter nu på nyckelposter. Itamar Ben-Gvir styr polisen, Bezalel Smotrich regerar i praktiken över Västbanken, inrikesunderrättelsetjänsten Shin Bet leds av den religiöst nationalistiske David Zini och utrikesmotsvarigheten Mossad av Netanyahus förre militärsekreterare Roman Gofman.

Trauma som blev världsbild

Kopplingen mellan det spända inrikespolitiska läget och utrikespolitiken är tydligt. Statsvetaren Bülent Aras har analyserat flera decenniers israeliska politiska och militära uttalanden om Iran. Netanyahus hotretorik följde inte de faktiska militära händelserna. Den toppade när hans egen position var hotad: under rättsreformsprotesterna 2023 och när hans regeringskoalition var i kris våren 2024.

Gadi Eisenkot, som utmanar Benjamin Netanyahu, besöker på treårsdagen av 7 oktober-attacken platsen där Novafestivalen ägde rum och hundratals människor dödades. Foto: Ohad Zwigenberg/AP/TT

Enligt Aras tar det ungefär två år innan sådan retorik slår igenom i militärens planering och hållning. Tolvdagarskriget 2025 och kriget i februari 2026 kom ungefär 24 månader efter de två topparna. Aras kallar det en retorisk fälla: hot som blåses upp för att överleva politiskt binder till slut staten vid det krig som ledaren bara låtsades förbereda för.

Inför valet leder den förre överbefälhavaren Gadi Eisenkot opinionen med sitt nya parti Yashar (se fakta härintill). En regering under honom skulle sannolikt dämpa de mest extrema inslagen: tygla bosättarvåldet, öppna för en roll för Palestinska myndigheten i Gaza och pröva en säkerhetsuppgörelse med Syrien.

Men förändringen blir troligen inte mer än en gradskillnad. Eisenkot säger nej till en palestinsk stat, och den israeliska opinionen har förskjutits högerut. Värt att minnas är att det var Eisenkot som efter Libanonkriget 2006 formulerade den doktrin som går ut på överväldigande våld mot civil infrastruktur för att tvinga fram tryck på fienden via befolkningen.

Netanyahudoktrinen kan alltså mycket väl överleva Netanyahu. Det som började som ett svar på ett trauma har blivit en världsbild. En säkerhetsdoktrin har förskansat sig i Israels identitet.