Öarna som kläms mellan Ryssland och väst
Länge kunde Färöarna obekymrat låta Danmark och Nato ta hand om utrikes- och säkerhetspolitiken medan man själv sysslade med handel – och gärna med Ryssland. Men den tiden är förbi. Både svallvågorna från Ukrainakriget och kampen om de arktiska områdena har nått denna avlägsna, nordliga ögrupp, skriver journalisten Påhl Ruin efter en resa dit.
Publicerad: 2026-11-20
Det syns redan i hamnen i huvudstaden Tórshavn, där fregatten HMS St Albans ligger för ankar. Enligt uppgifter i Navy Lookout, en webbpublikation som specialiserar sig på brittiska flottan, har skeppet under 2026 varit på uppdrag i Nordatlanten och Nordsjön, bland annat med att övervaka och spåra ryska ubåtar och örlogsfartyg nära viktig undervattensinfrastruktur.
Professor Heini í Skorini och hans kollegor vid fakulteten för historia och samhällsvetenskap vid Färöarnas enda universitet har undersökt graden av Nato-aktivitet i färöiska vatten från 2013 till 2025. Fram till 2021 kom noll till fem fartyg årligen, från 2022 har antalet femfaldigats.
– Tidigare hade det varit ren science fiction att se en atomdriven amerikansk ubåt här inne i hamnen, nu tillhör det i stort sett vardagen, säger han pekar ut mot hamnen från sitt fönster.
Den storskaliga invasionen av Ukraina påverkade även Färöarna, där fisk utgör över 90 procent av den totala exporten. Före 2022 gick cirka en fjärdedel av fiskexporten till Ryssland, i synnerhet den odlade laxen. Bara dagar efter invasionen beslutade de tre största laxodlingsföretagen att avbryta denna handel. Även ögruppens politiker reagerade snabbt – man fördömde kriget, donerade pengar till Ukraina, började ta emot ukrainska flyktingar och satte stopp för ryska fartyg på sanktionslistan.
Omfattande självstyre
Under ett besök på Färöarna hösten 2026 kan man inte undvika att upptäcka att de ökade spänningarna i Nordatlanten också har nått hit. Dagen efter att vi landat på Vága flygplats stängs all flygtrafik av i några timmar. Senare blir det känt att det var brittiska och danska styrkor som landade i ett Herkulesplan, med syfte att bland annat öva på bordning av fartyg.
Självstyre men dansk överhöghet sedan gammalt. Danmarks förra drottning Margrethe på besök 2005. Foto: Keld Navntoft/NTB/TT
Nato hade militära anläggningar på Färöarna under det kalla kriget, men de minskade i antal under det töväder som följde. 2007 gjorde man bedömningen att inte heller radarstationen på ön Streymoy en dryg mil från huvudstaden längre behövdes. Det beslutet ångrar man i dag; 2028 väntas en ny radarstation vara på plats.
Färöarna har omfattande självstyre, med tiden har man tagit över allt fler sakområden från Danmark. Nu återstår i stort sett bara delar av rättsväsendet och försvars- och utrikespolitiken. Handelspolitiken är Färöarnas eget ansvar, det stora beroendet av fisket har gjort att öarna står utanför EU.
Men att separera handel från utrikes- och säkerhetsfrågor har blivit allt svårare på senare år, betonar professor Heini í Skorini. Det går inte att fortsätta att obekymrat vara vänner med alla som man handlar med:
Förr var det många ryska fartyg i färöiska hamnar, säger professor Heini í Skorini. Foto: privat
– Det rör sig inte bara om relationen till Ryssland. 2019 var det kinesiska Huawei som ville bygga Färöarnas 5G-nät. Efter press från bland annat danska regeringen och influgna amerikanska senatorer valde ögruppens styre att i stället låta det nationella telekombolaget Forøya Tele sköta utbyggnaden. Telekommunikationer är infrastruktur av avgörande betydelse, vilket till slut gick upp för politikerna.
Avtal med Ryssland
Känsligast av allt är fiskeriavtalet med Ryssland från 1977. Då slöt man en överenskommelse som innebar att ryssarna fick fiska makrill och sill i färöiska vatten, mot att färöiska fartyg kunde segla till Barents hav för att fiska torsk.
Det var länge i stort sett frid och fröjd kring avtalet, men när spänningarna i regionen ökade riktades också blickar mot det gamla avtalet. Färöiska politiker sattes under press både från Danmark och Nato, som menade att det är säkerhetspolitiskt känsligt att släppa ryska fiskefartyg så nära. Det ledde till nya regler för hur nära land fartygen kunde komma.
– Det brukade vara mängder av ryska fartyg i våra hamnar, men det har förändrats, säger Heini í Skorini.
Det finns ingen stark opinion på öarna för att bryta upp avtalet, snarare tvärtom. Det ekonomiska avbräcket skulle bli alltför stort, familjer som är beroende av jobb inom fiskeindustrin skulle bli arbetslösa, och det skulle slå hårt mot ”fiskehuvudstaden” Klagsvik i norr. Fiskeföretagens tre nya fartyg med särskilt fokus på fisket i Barents hav skulle bli sysslolösa, med enorma ekonomiska följder.
Färöarna är Europas femte största fiskenation. Foto: Påhl Ruin
De som argumenterar för att ha kvar avtalet pekar också på att det handlar om mat, som inte ingår i sanktionerna mot Ryssland. Och man betonar att även EU-länder fortsätter att göra affärer med ryssarna, ja vissa köper rentav gas därifrån. Man menar vidare att det är överdrivet att tro att dessa fartyg deltar i något slags spionverksamhet, det finns ju därtill inga militära anläggningar att spionera på.
Rysk övervakning
Det danska försvaret gör en annan bedömning. I en underrättelserapport från 2025 skriver man om det känsliga området Greenland-Iceland-UK Gap (GIUK) som går rakt igenom Färöarna:
”Ryssland övervakar systematiskt Natos verksamhet och kartlägger vattnen med hjälp av en blandning av militära och civila fartyg – däribland fiskefartyg – samt andra resurser som flygplan och satelliter. Den insamlade informationen används för att förfina landets operativa planer för området”.
Att färöingar i gemen inte känner någon överdriven fara inför dessa ryska fiskefartyg i de egna vattnen kan av känslomässiga skäl härledas till ”makrillkriget” 2013, en av de mest dramatiska diplomatiska kriserna i Färöarnas moderna historia. Den uppstod efter det att ögruppen hade mångfaldigat sina egna fiskekvoter för sill och makrill med argumentet att fisken hade flyttat sig och det fanns större bestånd än tidigare. EU, och därmed också Danmark, svarade med att införa en handelsbojkott och hamnblockad mot Färöarna.
Heini í Skorini minns en besynnerlig tid:
– Framför allt var det en märklig situation för Danmark, att delta i en bojkott mot delar av det egna konungariket.
Färöarnas huvudstad Tórshavn. Foto: Janerik Henriksson/TT
Det som hände därefter har betydelse än i dag: när Färöarna desperat sökte nya marknader öppnade Ryssland sina dörrar och började köpa stora mängder färöisk fisk. Många har än i dag en positiv syn på ryssarna till följd av detta. En av dem är talmannen i parlamentet, lagtinget, Johan Dahl från det liberal-konservativa Unionspartiet:
– Ni från övriga Norden kan ha svårt att förstå det. När vi utsattes för bojkotten kände vi oss ensamma och utelämnade. Då kom Ryssland till vår undsättning, den tacksamheten sitter i.
Kritik från EU
Den varma relationen till Ryssland blev bekymmersam redan 2014 efter annekteringen av Krim. Färöarna protesterade inte mot den och deltog inte heller i sanktionerna mot Ryssland, vilket ledde till öppen kritik från flera EU-länder. Därtill gynnades man ekonomiskt av Moskvas importstopp för livsmedel från EU och Norge, eftersom det ledde till att Färöarna kunde sälja ännu mer fisk till Ryssland.
Att fiskeriavtalet är kvar beror också på ögruppens svårigheter att sluta gynnsamma handelsavtal med andra. Det har i sin tur lett fram till nya diskussioner om självständighet.
– Vi har svårt att teckna egna frihandelsavtal med länder som Kina, Sydkorea och Brasilien när vi är en del av Danmark, säger Heini í Skorini. De frågar sig varför de skulle förhandla med ”en provins i Danmark”.
Danmarks statsminister Mette Frederiksen talar om att landet har "tre nationer". Här tillsammans med Grönlands och Färöarnas regeringschefer Jens-Frederik Nielsen (mitten) och Beinir Johannesen vid ett besök på ögruppen i september 2026. Foto: Mads Claus Rasmussen/Ritzau Scanpix via AP/TT
Självständighet skulle också betyda att Färöarna kan få egna platser i organisationer som Världshandelsorganisationen, Efta och Nordiska rådet. Inga nya förhandlingar om självständighet står dock för dörren, Grönlandskrisen har tagit allt syre, men fem av sex partier i alltinget vill se ett utträde ”på lång sikt”.
Grönlands sak är Färöarnas
Förra gången man förde skarpa förhandlingar om att lämna Danmark var kring millennieskiftet då Høgni Hoydal var minister med ansvar för självständighetsprocessen. I dag beskriver han hur annorlunda situationen var då:
– Vår ekonomi hade stora problem, stödet från Danmark gick till att subventionera vår förlusttyngda fiskeindustri. Nu är det tvärtom så att fiskeriföretagens vinster betalar vår välfärd.
Så här beskriver han varför hans parti, Republikanerna, skulle vilja starta nya förhandlingar:
– Självständighet för Färöarna handlar inte om nationalism, det handlar om internationalism. Vi kan inte bli en spelare i olika internationella organ utan att först bli en självständig nation. Vi vill bli ett nordiskt land jämställt med andra nordiska länder.
Foto: Påhl Ruin
Många menar att det säkerhetspolitiska läget gör det tryggare att förbli en del av Danmark och Nato, men Høgni Hoydal håller inte med.
– Vi kan själva förhandla direkt med våra grannländer och med Nato. Det är inte nödvändigt att ha Danmark som mellanled, även om vi förstås förväntar oss ett nära samarbete med Danmark efter självständigheten. Inte heller Island har ju egna väpnade styrkor, det borde kunna fungera även för oss.
Sedan avtalet med USA om Grönlands framtid slutits understryker många vi talar med att också Färöarna gynnas av att situationen har lugnat ner sig. Och de betonar en sak till. På tv kunde man se Grönlands regeringschef Jens-Frederik Nielsen sitta jämte USA:s president Donald Trump och Danmarks statsminister Mette Fredriksen. Nu ses Grönland, och därmed också Färöarna, som jämbördiga aktörer inför allt som händer i deras egna länder. Så var det inte förut.