"Demokratiskt mirakel" kom av sig

– Polen har vunnit, demokratin har segrat!

På valnatten den 15 oktober 2023 utropade Donald Tusk oppositionens seger inför jublande anhängare. Nu skulle Polen återupprätta rättsstaten, reparera relationerna med EU och visa att högerpopulismen kunde besegras.

Mellan 2015 och 2023 hade landet blivit ett av EU:s tydligaste exempel på demokratisk tillbakagång. Det styrande partiet Lag och rättvisa (PIS) tog allt hårdare grepp om domstolar, åklagarmyndigheter och medier, i återkommande konflikt med landets konstitution och EU:s rättsstatsprinciper. Det ledde bland annat till att Bryssel höll inne miljarder euro i EU-medel, samtidigt som PIS-ledaren Jarosław Kaczyński beskrev unionen som ett hot mot landets självständighet och varnade för ”den polska statens utplåning”.

När så den EU-vänlige Donald Tusk, ledare för Medborgarkoalitionen (KO) och tidigare ordförande för Europeiska rådet (EU:s stats- och regeringschefer), vann 2023 blev resultatet därför en symbol för demokratisk motståndskraft. Segern bars fram av en enorm mobilisering, där valdeltagandet steg till rekordhöga 74 procent. Runtom i Europa hyllades valresultatet som ett ”demokratiskt mirakel”.

Förväntningarna visade sig dock vara större än regeringens handlingsutrymme. Av Tusks ”100 löften för de första 100 dagarna” hade bara 15 genomförts till fullo efter ett år. Den spretiga koalitionen, som sträcker sig från vänstern till konservativa lantbrukarintressen, har haft svårt att komma överens. Samtidigt har den PIS-vänlige presidenten Karol Nawrocki kunnat blockera förslag med sitt veto, eftersom regeringen saknar det stöd på 60 procent i parlamentet som krävs för att upphäva det.

"Miraklet" 2023. Donald Tusk och hans allians KO vinner valet. Till höger Rafał Trzaskowski från KO som förlorade i presidentvalet 2025. Foto: Czarek Sokolowski/AP/TT

Ett av regeringens största misslyckanden gäller Polens hyperstrikta abortlagstiftning, en av de viktigaste frågorna för unga väljare 2023. Förslaget att avkriminalisera hjälp till abort föll 2024 efter det att koalitionspartiet PSL hade röstat med oppositionen. Det blev ett tydligt exempel på hur regeringens interna motsättningar försvårar reformarbetet. Denna handlingsförlamning har visat sig i dalande opinionssiffror. Redan ett år efter maktskiftet hade drygt hälften av polackerna negativ syn på regeringen.

Samtidigt har Donald Tusk försökt möta högerns framgångar genom att närma sig dess agenda. Regeringen har begränsat asylrätten vid gränsen mot Belarus, bromsat delar av klimatpolitiken och motsatt sig både EU:s gemensamma asylpolitik och handelsavtalet med sydamerikanska länder i Mercosur-blocket. Tusk har därmed riskerat att förlora de liberala väljare som förde honom till makten, utan att lyckas övertyga högerns väljare om att han är ett bättre alternativ. I stället har strategin bidragit till att befästa ett politiskt klimat där högerns frågor dominerar.

”Militant demokrati”

Även återställandet av rättsstaten har visat sig svårt. Att avveckla PIS inflytande över medier och myndigheter inom lagens ramar skulle ta lång tid, medan ett snabbare tillvägagångssätt riskerade att tänja på just de demokratiska principer som Donald Tusk lovat att försvara. Premiärministern valde en konfrontativ linje och motiverade den med begreppet ”militant demokrati”: att en demokratiskt vald regering ibland måste agera kraftfullt för att återta politiserade institutioner.

Detta ställdes på sin spets under allhelgonahelgen i år, när den långdragna konflikten om författningsdomstolen – där vardera sida inte erkänner domare tillsatta av den andra – åter blossade upp. Sedan president Nawrocki vägrat ta emot eden från fem av åtta nyvalda domare tog dessa sig in i författningsdomstolens byggnad och stängde av dess ordförande, med hänvisning till ett ”konstitutionellt nödläge”.

Zofia Marcinek från organisationen Aborcyjny Dream Team intill paketluckor där kvinnor anonymt med en pinkod kan hämta ut abortpiller. Regeringens största misslyckande är att inte ha lyckats legalisera fri abort. Foto: Beata Zawrzel/AP/TT

Detta fick Nawrocki, som var på väg till Senegal, att se rött. Han vände planet för att ta sig till domstolen i Warszawa. Där sågs han forcera sig in i byggnaden genom att knuffa sig förbi folkmassorna vid ingången.

Medan oppositionen kallar övertagandet för statskupp har Donald Tusk försvarat det och meddelat att regeringen inte kommer att ge efter.

”Vetomaten”

Högerns återkomst blev tydlig redan i presidentvalet i juni 2025, då Tusks kandidat Rafał Trzaskowski förlorade mot Karol Nawrocki, som formellt ställde upp som oberoende, men stöddes av PIS. Han har tagit en betydligt mer konfrontativ hållning till regeringen än föregångaren Andrzej Duda. Nawrocki har utfärdat fler veton än någon tidigare president (vilket gett honom smeknamnet ”vetomaten”), och blivit en samlande kraft för det högerkonservativa blocket inför valet 2027.

Samtidigt präglas högern av interna maktstrider. Efter de lägsta opinionssiffrorna på 14 år bröt förre premiärministern Mateusz Morawiecki och ett 40-tal ledamöter i juli med partiet och bildade ett eget. Splittringen bottnade i oenighet om huruvida PIS skulle närma sig ytterhögern eller söka sig mot mitten.

Protest mot regeringen intill författningsdomstolen. PIS-ledaren och tidigare premiärministern Jarosław Kaczyński (t v) på en selfie med ytterhögerledaren Grzegorz Braun. Bild från Brauns X-konto

Detta gynnar dock inte nödvändigtvis Donald Tusk. Väljare som lämnar PIS tycks gå till andra högerpartier, inte till hans KO. Enligt en mätning från opinionsföretaget Ibris ökade högerns samlade stöd efter splittringen, och det är främst ytterhögern som växer. Ytterhögeralliansen Konfederacja och Grzegorz Brauns ännu mer radikala, EU-fientliga utbrytarparti, som tidigare ingick i alliansen, fick i samma mätning tillsammans nästan en fjärdedel av väljarstödet.

Motståndet mot Tusk tycks ändå ena högern. Utanför domstolen sågs Kaczyński, Morawiecki, Konfederacjas Sławomir Mentzen och Braun, som Kaczyński tidigare har uteslutit att regera med men som han nu leende tog en selfie med (se ovan). Trots stora ideologiska skillnader förenas oppositionen i målet att fälla regeringen, sade Konfederacjas vice ordförande till nättidningen Politico.

Ilska mot Ukraina

Högerförskjutningen i debattklimatet syns tydligast i synen på Ukraina. Polen var under krigets första år en av landets främsta bundsförvanter inom EU, men detta har blivit alltmer omstritt i inrikespolitiken. Missnöjet med det stora antalet ukrainska flyktingar i landet har gjort dem till en tacksam politisk måltavla – och relationerna mellan de båda länderna har fallit till bottennivåer.

Längst ut på högerkanten har Braun gått så långt som att beskriva regeringen i Kyjiv (Kiev) som fienden och förespråka normaliserade relationer med Ryssland. Men den hårdare retoriken hörs nu också inom mer etablerade partier. PIS premiärministerkandidat inför valet 2027, Przemysław Czarnek, har krävt att EU stoppar allt stöd till Ukraina. Detta tills Kyjiv ”slutar glorifiera” nationalistledaren Stepan Bandera, vars upprorsarmé UPA begick massmord på polacker i det polsk-ukrainska gränsområdet Volynien under andra världskriget. Czarnek har hävdat att det för ett sådant land ”inte finns någon plats i Europa” – ett uttalande som fick Kaczyński att förtydliga att PIS fortfarande betraktar stöd till Ukraina som avgörande för Polens säkerhet.

Gränsen mot Ukraina. Relationen mellan de båda grannländerna har snabbt blivit mycket sämre. Foto: Attila Husejnow/AP/TT

Opinionsförändringen är tydlig. I juli 2026 bedömde 46 procent av polackerna relationerna med Ukraina som dåliga, det sämsta resultatet sedan det statliga opinionsinstitutet CBOS började mäta. För första gången var också fler emot ukrainskt flyktingmottagande: 52 mot 42 procent, jämfört med 94 procents stöd våren 2022. Under första halvåret 2026 registrerade polisen dessutom 180 anmälningar om etniskt motiverade brott mot ukrainare, 30 procent fler än året före.

Sommaren 2026 fördjupades konflikten. När Volodymyr Zelenskyj valde att uppkalla ett militärt förband efter UPA svarade hans kollega Karol Nawrocki med att dra tillbaka Polens högsta utmärkelse, Vita örnens orden, som den ukrainske presidenten hade förärats.

Det står på spel för EU

Polen är EU:s femte folkrikaste land och har blivit en allt viktigare aktör i Europa, både genom sin stora militära upprustning och sin nyckelroll i stödet till Ukraina. Ett EU-skeptiskt, nationalistiskt högerstyre efter valet 2027 skulle därför få betydelse långt utanför landets gränser.

Det gäller inte minst Ukraina. Nya medlemsstater måste godkännas enhälligt av EU-länderna. Om Polen drar ned på stödet eller motsätter sig Ukrainas medlemskap, skulle landet kunna bromsa eller till och med blockera anslutningen – ett bakslag för hela utvidgningsprocessen och en vinst för Moskva.

Detsamma gäller försvarspolitiken. Polen kan använda sin militära tyngd för att driva på ett starkare gemensamt europeiskt försvar, eller prioritera nationell kontroll på bekostnad av EU:s ambitioner att utveckla en gemensam försvarsindustri och minska beroendet av USA. Även i migrations- och klimatpolitiken skulle ett högernationalistiskt Polen åter kunna bli en bromskloss tillsammans med likasinnade regeringar i Centraleuropa.

Polsk militärövning. Landet har militär tyngd eftersom det både är stort och lägger mest i Nato på försvar i förhållande till BNP. Foto: Czarek Sokolowski/AP/TT

Men kanske gäller den mest grundläggande frågan rättsstaten. EU-domstolen har redan slagit fast att PIS-domstolen inte uppfyller EU:s krav på en oberoende rättslig instans, och kommissionen har ställt sig bakom parlamentet sejmens rätt att utse nya domare. Vinner högern valet lär den i sin tur vägra erkänna dem, och därmed återuppta den konfrontation med Bryssel som präglade PIS-åren.

Valet 2027 blir därmed både en fortsättning på och en fördjupning av konflikten från 2023. Frågan kring rättsstaten är långt ifrån löst, men har nu kommit att sammanflätas med frågor om Ukraina, EU:s säkerhetspolitiska samarbete och nationellt självbestämmande.

Det som står klart är att populismens rötter sitter djupare än vad ett enskilt val kan rå på. PIS förlorade regeringsmakten 2023, men partiets politik sätter fortfarande dagordningen. Regeringens stagnerade reformförsök har också visat hur svårt det är att återupprätta rättsstaten utan att själv göra lagliga övertramp.

Valet nästa år handlar därför inte bara om huruvida Tusk blir omvald, utan om mitten kan återta initiativet när populismen har funnit nya uttryck och väljare. Ytterst handlar det om vilken roll Polen ska spela i EU: som en drivande kraft för det europeiska samarbetet eller som en motkraft till detta.