Nedräkning till politiserad VM-fest

När herrarnas VM inleds den 11 juni på Aztecastadion i Mexico City är det på klassisk mark. Här har fotbollslegenderna Pelé och Maradona vunnit VM i gassande sol 1970 respektive 1986. Det var även här den senare under samma turnering först tog hjälp av handen och sedan visade upp sin gränslösa talang och dribblingskonst när han sänkte England med två mål i kvartsfinalen inför 114 580 åskådare. Ändå överskuggas sommarens premiärmatch mellan Mexiko och Sydafrika av en kaotisk kontext. Anledningen är politisk.

Huvudarrangör för sommarens VM är USA (som står värd till 78 av 104 matcher), medan Kanada och Mexiko får 13 matcher var. Det är skälet till att vägen fram till turneringens slut kommer att kantas av samhällsdebatter och utspel. Det finns åtminstone tre spår i diskussionerna om VM där lämpligheten i USA:s arrangörskap har ifrågasatts.

USA tappar stort

För det första pekar kritiker på att den starkes rätt snarare än folkrättens principer präglar inte minst Trumps andra ämbetsperiod. Kritiken ökade efter angreppet mot Venezuela i början av året (i strid mot FN-stadgan), vilket även ledde till viss debatt om bojkott bland exempelvis politiker och fotbollsröster i Tyskland och Frankrike. Att USA tillsammans med Israel också attackerade det VM-kvalificerade landet Iran gör diskussionerna än mer aktuella med tanke på kritiken om att folkrätten överträtts även i det fallet.

Venezuelas president Nicolás Maduro och frun Cilia Flores förs till arresten i New York i januari 2026. Avsättandet ledde till debatt om bojkott av VM. Foto: WABC via AP/TT 

För det andra råder diplomatiskt kaos som resultat av Trump-administrationens aggressiva retorik och krav. Exemplen kan hämtas från de kontroversiella anspråken på Grönland samt tullkrig och hot mot mångåriga allierade, däribland de grannländer som USA ska arrangera VM ihop med. Här har en djup förtroendeklyfta skapats i det internationella samfundet.

För det tredje är den inrikespolitiska situationen minst sagt turbulent. Det demokratibedömande forskningsinstitutet V-Dem vid Göteborgs universitet påpekar i sin nya rapport att USA genomgår en kraftig tillbakagång ifråga om demokrati. I V-Dems demokratiindex tappar USA 24 procent, enligt undersökningen, och landet är nu på plats 51 (tidigare 20) av 179 länder. Regeringen ”har undergrävt de institutionella maktbalanserna, politiserat statsförvaltning och tillsynsorgan”, samt ”utövat påtryckningar mot rättsväsendet samtidigt som den angripit medier, akademiska institutioner, medborgerliga friheter och kritiker av administrationen”, konstaterar Staffan I Lindberg, som har lett forskargruppen bakom rapporten.

Till detta kan tilläggas att övervåldet som präglat insatserna från migrationspolisen ICE har väckt ytterligare negativa reaktioner, både på hemmaplan och internationellt. Den tilltagande auktoritära inriktningen har väckt frågor om hur väl USA faktiskt speglar de värden om inkludering och demokrati som Fifa, åtminstone officiellt, säger sig företräda.

Aztecastadion i Mexico City är fotbollsklassisk mark, bland annat för att Pelé tog sitt tredje guld där med sitt Brasilien 1970. Foto: AP/TT

Detta är fonden till vad som skulle vara en idrottsfest. Nu står vi i stället inför en situation där sporten riskerar att bli ett verktyg för att normalisera en alltmer auktoritär, aggressiv och oförutsägbar politik.

Fifas politiska alliansbygge

Det råder ingen tvekan om att Fifas ordförande Gianni Infantino har lagt stora resurser på att vårda relationen med den amerikanske presidenten. Symbiosen mellan fotbollens världsorganisation och Trump-administrationen blev som tydligast under fjolårets VM-lottning – ett evenemang som i mångt och mycket förvandlades från en idrottslig ceremoni till en politisk maktdemonstration.

Höjdpunkten var utdelningen av Fifas nyinstiftade fredspris, en utmärkelse som framstod som mer eller mindre skräddarsydd för Donald Trump. Tilltaget att prisa den amerikanske presidenten har i efterhand beskrivits målande – och något uppgivet – av det norska fotbollförbundets ordförande Lise Klaveness:

”Nyligen satt jag i Washington DC, i ett rum fullt av ledare för en rad fotbollsförbund, och fick den smärtsamma känslan av att hållas som gisslan i något som uppenbarligen var fel. Känslan av att kejsaren inte bara går utan kläder – utan att han leder oss i en farlig riktning, och att jag inte kan stoppa honom”, förklarade hon nyligen. Den nämnda situationen var lika absurd som politisk, då fotbollen blev ett pr-verktyg i försöket att skapa en bild av ”fredspresidenten” Trump, som trots löften om att hålla USA undan konflikter i världen har agerat tvärtom.

Irans anfallstjärna Mehdi Taremi stormar fram i den sista VM-kvalmatchen mot Nordkorea i juni 2025. Iranierna är kvailificerade för VM men deras deltagande på amerikansk mark är osäkert av uppenbara skäl. Foto: Vahid Salemi/AP/TT

Att Fifa-basen Infantino kort därefter även lånade sin närvaro och legitimitet till inrättandet av Trumps nya ”fredsråd”, som en rad autokratiska ledare anslutit sig till, bekräftar mönstret: Fifa agerar numera ogenerat som en politisk aktör på den globala arenan och bland de allierade finns USA, vid sidan av till exempel Saudiarabien vars värdskap för VM 2034 mer eller mindre skänktes till landet av Fifa genom att manövrera bort andra bud.

”Alla håller tyst, trots att Infantino ständigt bryter mot Fifas egna regler om politisk neutralitet”, sammanfattar den prisbelönte danske journalisten Jan Jensen när han beskriver frånvaron av reaktioner. Avsaknaden av kontrollmekanismer är inte bara en moralisk fråga, utan ett systemfel som funnits länge inom Fifa. Stanis Elsborg, ledare för det oberoende organet Play the Game som verkar för öppenhet och demokrati inom världsidrotten, menar att de stora problemen inom fotbollen kräver ett helhetsgrepp som i dagsläget saknas i bevakningen.

”Hur kan Fifa fortsätta att verka utan meningsfull politisk eller juridisk insyn? Varför klamrar sig fotbollens makthavare fortfarande fast vid myten om att idrott och politik kan hållas isär, när idrotten är så uppenbart och djupt politiserad?” Det är några av de relevanta frågor som bör ställas inför VM, menar Elsborg.

Fotboll och politik. Argentinaren Mario Kempes (t h) gör sitt andra mål i finalen i Buenos Aires mot Nederländerna och blir VM:s skyttekung 1978. Värdskapet och segern utnyttjades starkt i den styrande militärjuntans propaganda. Foto: AP/TT

En politisk historia

Det finns många skäl att fokusera på Infantinos maktspel i världspolitiken, men faktum kvarstår att VM har politiserats även historiskt sett. Italiens VM-segrar 1934 och 1938 blev – eller snarare konstruerades till – propagandasegrar av Benito Mussolinis fascistregim. Hur de brasilianska och argentinska juntorna försökte dra nytta av VM-segrarna 1970 respektive 1978 är klarlagt. Detta skedde långt innan begreppet mjuk makt började användas runt fotbollen och sportswashing blev ett modernt begrepp.

Nyheten är alltså inte att VM har blivit en politisk scen. Det iögonfallande är den kyliga omvärldsanalys som Fifa numera agerar utifrån, där organisationen inte ens bemödar sig med att dölja sina politiska avvägningar. Fifa har varit medvetet om VM:s politiska betydelse även tidigare. Men att så utstuderat och kalkylerande som Fifa har valt sida och, utan att försöka kamouflera det, byggt politiska allianser har inte skett i samma omfattning tidigare. Således kan Fifas 2000-tal sammanfattas med att organisationen aldrig så tydligt har agerat som ett politiskt organ.

Mångmiljardbelopp

Skälen är flera. Fotbolls-VM är inte bara en nostalgityngd kronjuvel. Den är också en viktig ekonomisk motor. VM i Qatar 2022 innebar intäkter på 7,5 miljarder amerikanska dollar (över 75 miljarder svenska kronor vid tidpunkten), jämfört med 6,4 miljarder den förra turneringscykeln i samband med Rysslands värdskap 2018. Kring sommarens turnering görs uppskattningar om att intäkterna kan öka till cirka 90 miljarder kronor (10 miljarder dollar), mycket tack vare det utökade formatet med rekordmånga deltagarländer, 48. Varför detta är viktigt är inte svårt att räkna ut.

Den senaste VM-turneringen, i Qatar 2022, innebar intäkter på drygt 75 miljarder kronor. Foto: Darko Bandic/AP/TT

Sex kontinentala medlemskonfederationer och 211 nationella förbund ska hållas nöjda, inte minst ekonomiskt. Det gäller både i form av rena satsningar och utbetalningar, men också genom att tilldela olika medlemsförbund värdskap för turneringar. Det gör att politiken inte bara är en omvärldsfaktor. Även Fifas egna strukturer kräver ett stort mått av interpolitik. Fifa behöver också agera i en omvärld där allt fler stater inser värdet av idrottens mjuka makt. Den är viktig även för företrädare som prioriterar den hårda makten, som i Trump-fallet.

Organisationen behöver säkra fortsatta intäktströmmar, vilka tycks vara outsinliga då Fifas hyperkommersialiserade fotboll fortsatt vinner mark. Här fyller VM som sagt en betydelsefull funktion. Världens blickar riktas mot en turnering där, enligt Fifas egna siffror, 1,5 miljarder människor såg den förra finalen. VM i fotboll är mer än en idrottsturnering. Det är en kulturell företeelse av globala mått. Att detta är en plattform för mjuk makt vet både Trump, Infantino och alla de intressenter som vill men inte längre kan förneka att VM alltid kan få en politisk innebörd.

Fifa agerar målmedvetet och har en tydligt utstakad väg. Trump är en Fifa-vän och lär få fritt spelrum att göra turneringen till sin. Det är mot denna bakgrund som VM spelas, där Fifa fortsätter att dribbla politiskt. Och med ett oroligt världsläge och tvivelaktiga alliansbyggen lär organisationen även i fortsättningen hamna i positioner som väcker frågetecken och kritik.