Varning för ”Afrikas andra världskrig”

I slutet av 1990-talet blev Kongo-Kinshasa skådeplatsen för ”Afrikas första världskrig” som drog in nio länder och kostade mer än fem miljoner liv. Omvärlden saknade både analysförmåga att förstå vad som utspelade sig och politisk vilja att förhindra det. När katastrofen blev oundviklig var skadan redan oåterkallelig.

Ett liknande misslyckande håller nu på att ta form på Afrikas horn. Regionen upplever en sammanstrålning av kriser som är så tät, så ömsesidigt förstärkande och så snabbt accelererande att risken för ett krig – som kan involvera tio eller fler länder på tre kontinenter – har gått från att vara en analytisk abstraktion till en konkret sannolikhet. Det som saknas är inte bevis. Det är uppmärksamhet.

Nyligen fattade USA ett beslut som kan bli en av Washingtons mest ödesdigra felbedömningar i Afrika på en generation. USA rapporteras vara på väg att häva de sanktioner som infördes mot Eritrea 2021 som svar på eritreanska styrkors massakrer, systematiska sexuella övergrepp och bortföranden under Tigraykriget i norra Etiopien. Motivet är strategiskt: Eritreas kust vid Röda havet har fått ökad betydelse efter stängningen av Hormuzsundet och den störda sjöfarten i Persiska viken.

Man kan också fråga sig om Sveriges nya närmande till Eritrea är konstruktivt för stabiliteten på Afrikas horn. Sveriges ”uppmjukning” av politiken mot Eritrea [som håller svensk-eriteranska Dawit Isaak fängslad utan rättegång sedan 2001, reds anm] lär inte leda till till interna reformer, utan ses som en seger och acceptans för Isaias Afwerkis politik som förtrycker Eritreas befolkning og destabiliserar regionen.

Logiken bakom USA:s närmande, att försöka säkra Röda havet, kan vid en första anblick verka sund. Konsekvenserna är dock, vid närmare granskning, potentiellt katastrofala.

För att förstå varför måste man titta på hur säkerhetsarkitekturen på Afrikas horn har rasat samman i grunden, och hur USA har låtit denna upplösning accelerera.

Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed får Nobels fredspris 2019. Kort därefter gick han ut i krig i delstaten Tigray. Foto: Hakon Mosvold Larsen/NTB Scanpix via AP/TT

Etiopien i centrum

Vi börjar med Etiopien, Afrikas näst folkrikaste land med cirka 135 miljoner invånare. Landets utveckling kommer att avgöra om Afrikas horn dras in i ett stort krig eller lyckas backa från avgrundens rand. Under premiärminister Abiy Ahmed, Nobelpristagaren som styr under i princip permanent undantagstillstånd, slits landet sönder inifrån och omringas utifrån.

Det som har utlöst den aktuella krisen är kollapsen för det bräckliga avtal från 2022 som satte stopp för det förödande kriget i Tigray. Det skedde sedan gerillarörelsen i delstaten, Tigreanska folkets befrielsefront (TPLF), på nytt tog makten i egna händer i maj och därmed återigen är i öppen konfrontation med centralregeringen.

Detta är inte bara en etiopisk angelägenhet. Det är den första dominobrickan i en händelsekedja som, om den inte hejdas, kommer att svepa över regionen.

Samtidigt för Oromos befrielsearmé (OLA) i delstaten Oromia och Fanomiliserna i delstaten Amhara separata uppror mot Addis Abeba. Den pressade federala regeringen kan därför i sin desperation komma att försöka sig på en avgörande militär kampanj i nationalstatens intresse. En sådan skulle inte stanna inom Etiopiens gränser.

Den eritreanska axeln

Etiopiens förändrade säkerhetsläge de senaste åren hänger framför allt ihop med landets relation till grannen Eritrea. Fredsavtalet från 2018 mellan Abiy Ahmed och president Isaias Afwerki, som belönades med Nobelpriset, har förvandlats till något som liknar en upptakt till krig.

Kriget i Tigray var förödande med hundratusentals dödsoffer och många skadade. Nu står delstaten på randen till krig igen. Foto: Amanuel Birhane/AP/TT

En orsak är att Eritrea uteslöts från förhandlingarna som avslutade kriget i Tigray, trots att landets armé hade stridit i konflikten. Eritrea hade hoppats att ärkefienden TPLF skulle monteras ned. I stället överlevde Tigrays gamla garde och behöll kontrollen över regionen. Eritreas strategi sedan dess går ut på destabilisering, där man uppges stödja de väpnade upproren i Amhara och Oromia, och – i en uppseendeväckande ny vändning – har ingått ett säkerhetspolitiskt partnerskap med TPLF.

Detta närmande har förändrat den strategiska kalkylen för hela norra Afrikas horn. Om konflikten återupptas mellan Addis Abeba och Tigray kan Eritrea nu erbjuda milisen Tigrays försvarsstyrkor (TDF) vapen och öppna en andra front längs gränsen mot Etiopien. Risken för Addis Abeba är då samordnade uppror på tre fronter – Tigray, Amhara och Oromia – med Eritrea som utländsk beskyddare i alla tre fallen.

Bakom detta ligger en konflikt som rör en grundläggande fråga i etiopisk politik: tillgången till havet. Etiopien är världens folkrikaste land utan kust och förlorade sin kustlinje när Eritrea blev självständigt 1993. Abiy Ahmed beskriver frågan som ”livsnödvändig” och hävdar öppet att Etiopiens har historisk rätt till hamnen i Assab i nuvarande Eritrea. Organisationen International Crisis Group varnar för ”risken att ett plötsligt drag från någondera sida snabbt leder till en upptrappning”.

Sudan: Där två krig smälter samman

I denna instabila miljö tränger sig nu inbördeskriget i Sudan in med förödande kraft. Det som började 2023 som en maktkamp mellan Sudans väpnade styrkor (SAF) och paramilitära Rapid Support Forces (RSF) har blivit världens värsta humanitära kris (läs mer i denna artikel i Utrikesmagasinet) och den konflikt i regionen som snabbt kan få den allra farligaste utvecklingen.

Den utländska inblandningen i Sudan följer nästan exakt samma skiljelinjer som i konflikten mellan Etiopien och Eritrea. Etiopien har enligt uppgift tillåtit att dess territorium används för drönarattacker mot SAF. Det ska ske i samordning med Förenade arabemiraten, som ses som RSF:s främsta utländska uppbackare. Eritrea har för sin del inrättat träningsanläggningar för att stödja SAF, som TPLF också ska ha stridit tillsammans med.

Även Egypten samarbetar med SAF och denna framväxande anti-etiopiska allians. Egypten har anklagat Etiopien för direkta luftangrepp mot Khartoum – och har hotat med repressalier mot Etiopien. Detta är just nu den tydligaste upptrappningen mot ”Afrikas andra världskrig”. Alltså att Sudans inbördeskrig och konflikten mellan Etiopien och Eritrea riskerar att smälta samman till ett enda stort och integrerat konfliktsystem.

Stora etiopiska renässansdammen (GERD) retar Egypten, som behöver flodvattnet längre nedströms för sin försörjning. Foto: AP/TT

Egypten och konflikten om Nilen

Egyptens roll förtjänar särskild uppmärksamhet, eftersom landet är ensamt om att både ha verkligt livsnödvändiga intressen i sammanhanget och militär förmåga att ta sig an dem.

Egyptens tvist med Etiopien om Stora etiopiska renässansdammen har pågått i mer än tio år. Dammen, som nu är i full drift, utgör för Kairo ett direkt hot mot vattenförsörjningen från Nilen, som den egyptiska civilisationen har varit beroende av i årtusenden. President Abd al-Fattah al-Sisi har sagt att Egypten kommer att använda alla tillgängliga medel – eventuellt även militära – för att bestrida Etiopiens kontroll över floden.

Därför har Egypten ingått ett säkerhetsavtal med Eritrea, som enligt uppgift inkluderar investeringar i och tillgång till Eritreas hamn i Assab – just den som Abiy Ahmed eftertraktar. Kairo har också skickat stridsflyg och trupp till Somalias federala regering, som i sin tur befinner sig i öppen konfrontation med Addis Abeba, samt gett stöd åt SAF i Sudans inbördeskrig. President Sisi rapporteras också ha varit mäklare i de hemliga samtal mellan USA:s sändebud Massad Boulos och Eritreas president Isaias Afwerki som ledde fram till förslaget att lätta på de amerikanska sanktionerna.

Geometrin är tydlig. Etiopien står inför en potentiell samtidig konfrontation med såväl rörelser i det egna landet som Eritrea vid sin norra gräns, samt ett somaliskt-egyptiskt militärt partnerskap på sin sydöstra flank och ett fientligt SAF, potentiellt med eritreanskt och egyptiskt stöd, vid sin västra gräns. Inget land i Afrika kan absorbera ett sådant tryck utan risk att splittras.

Somalia och den södra flanken

Söderut är Etiopiens relation till Somalias federala regering redan fientlig sedan Addis Abeba ingick ett samförståndsavtal med utbrytarstaten Somaliland.

Somalia har dragit in Egypten, Turkiet och Eritrea i ett säkerhetspartnerskap som en motvikt till Etiopiens inflytande. Egyptiska styrkor i Mogadishu utgör den första utplaceringen av egyptisk militär på Afrikas horn sedan 1970-talet, vilket Addis Abeba inte kan se som något annat än en inringning. Samtidigt har Israels erkännande av Somaliland som självständig stat 2025 ytterligare hetsat upp konfrontationen och tydligt skapat två rivaliserande geopolitiska block: på ena sidan Förenade arabemiraten, Israel och eventuellt Etiopien; på den andra Egypten, Eritrea, Turkiet, Qatar och Somalia.

Till detta kommer den somaliska jihadiströrelsen al-Shabaabs förmåga att skapa kaos. Gruppen skulle ha enormt mycket att vinna på ett mellanstatligt krig på Afrikas horn.

Oromos befrielsearmé (OLA) är en av tre väpnade rörelser som utmanar den etiopiska centralmakten i Addis Abeba, och uppges få stöd från Eritrea. Foto: AP/TT

Logisk upptrappning

Det som gör denna situation så farlig är inte att de inblandade aktörerna agerar irrationellt. Det är att alla regeringarna på Afrikas horn gör avvägningar som är historiskt och politiskt förståeliga utifrån sina egna länders säkerhetsintressen. Det driver regionen mot en kollektiv katastrof som ingen av dem enskilt eftersträvar.

Abiy Ahmed kan inte, inför den etiopiska allmänheten, uppfattas som att han tolererar en TPLF-kupp i Tigray. Isaias Afwerki kan inte tillåta att Etiopien tar en hamn vid Röda havet eftersom det vore att ge upp den främsta strategiska fördelen med Eritreas statsbildning. Egypten kan inte acceptera etiopisk dominans över Nilens flöden och Röda havets kust. SAF i Sudan kan inte ignorera drönarattacker från etiopiskt territorium. Och Somalias federala regering kan inte ge upp den somaliska nationella identiteten genom att acceptera Etiopiens relation med Somaliland.

Min fiendes fiende har blivit den organisatoriska diplomatiska principen över hela Afrikas horn. De allianser som har bildats är inte ideologiska, de är taktiska och djupt instabila. Eritrea och TPLF, som utkämpade ett förödande krig för bara fyra år sedan, samordnar sig nu mot sin gemensamma motståndare i Addis Abeba. Etiopien befinner sig, genom Förenade arabemiraten, i allians med RSF, den paramilitära styrka vars kampanj i den sudanesiska regionen Darfur har lett till vad FN beskriver som världens värsta humanitära kris.

Samma mönster föregick ”Afrikas första världskrig” i Kongo: där strävade ingen enskild angripare heller efter ett tydligt mål, utan en uppsjö rationella egenintressen medförde att varje drag genererade ett motdrag tills hela systemet resulterade i en brand som ingen planerade eller kunde stoppa.

USA:s strategiska miss

Det är i denna situation alarmerande att USA agerar på ett så pass kontraproduktivt sätt när det gäller Afrikas horn.

Det strategiska skälet att häva sanktionerna mot Eritrea är visserligen inte fel i sig. Landets kust vid Röda havet är värdefull för Washington med tanke på blockeringen av Hormuzsundet. Röda havet är av central betydelse för amerikanska och globala handelsintressen. Men beslutet är nästan ett skolexempel på hur taktisk kortsiktighet motverkar en långsiktig strategi.

USA skulle kunna använda sitt inflytande för att pressa de inblandade tillbaka från katastrofens rand. President Donald Trump tillsammans med bland andra sina turkiska och egyptiska kollegor Recep Tayyip Erdoğan och Abd al-Fattah al-Sisi (t v) och emiren av Qatar Tamim bin Hamad Al Thani (t h om Trump). Foto: Yoan Valat/AP/TT

Att upphäva sanktionerna nu, när Eritrea aktivt destabiliserar området och lierar sig med USA-fientliga intressen på Afrikas horn, sänder ett budskap om att Washington värderar sjöfarten högre än den regionala ordning som man påstår sig värna. Mer konkret innebär det att USA tar bort sitt främsta verktyg för att påverka Isaias Afwerki just när det inflytandet är som viktigast.

Eritreas president är den minst pålitliga strategiska partner som Washington kan välja. Den nu 80-årige Isaias, en envåldshärskare utan tydlig efterträdare, har svängt mellan att ingå instabila allianser med Israel och Iran, Saudiarabien, Förenade arabemiraten och Qatar. Han har också under sina mer än 30 år vid makten attackerat alla Eritreas grannländer. Uppfattningen att sanktionslättnader ska leda till att han samarbetar om säkerheten i Röda havet, snarare än att uppmuntra till hans regionala äventyrspolitik, visar på en grundläggande felbedömning av hur den eritreanske presidenten agerar och motverkar USA:s intressen att förhindra en storkonflikt på Afrikas horn.

Washington skulle dock kunna hejda den utvecklingen, men bara om det sker snabbt och om man förstår vad det är som sker och varför.

För det första borde sanktionerna mot Eritrea inte hävas, i alla fall inte utan att regimen bevisligen ändrar sitt beteende. Alltså drar tillbaka trupp från etiopiskt territorium, slutar stödja regeringsfientliga styrkor i Etiopien, ingår avtal med grannlandet så att det får tillgång till en hamn, och tar ansvar för grymheterna under Tigraykriget. Och, inte minst, att man slutar med de systematiska människorättskränkningarna mot landets egna medborgare. Om sanktionerna däremot hävs villkorslöst kommer det att tolkas av Eritrea, och andra regeringar, som en signal från USA om att destabilisering inte har något pris. Detta skulle i stället fördjupa just den kris som man avser ta itu med.

Eritreas president Isaias Afwerki (t v) är den minst pålitliga partner man kan tänka sig enligt skribenten. Här med Rysslands förre försvarsminister Sergej Sjojgu och president Vladimir Putin 2023. Foto: Alexander Kazakov/AP/TT

USA skulle också behöva ett mäktigt sändebud för regionen, med stöd från Vita huset, och med det diplomatiska engagemang på hög nivå som ibland har använts i kriser i Mellanöstern och Europa, men nästan aldrig i Afrika förrän katastrofen är ett faktum.

Washington kan också använda det inflytande man har konsekvent och strategiskt. Etiopiens federala regering är beroende av stöd från Internationella valutafonden (IMF), vilket kräver västvärldens välvilja. Detta inflytande skulle kunna användas för att få Addis Abeba att trappa ned konflikten med Tigray. TPLF kan samtidigt pressas att respektera Etiopiens konstitutionella ordning och sluta samarbeta med dess fiender. USA kan också, genom sina nära relationer med både Förenade arabemiraten och Saudiarabien, förmå dessa länder att sluta leverera vapen och stödja aktörer på Afrikas horn.

Washington har visserligen andra hot att hantera, men ett stort krig på Afrikas horn skulle leda till flyktingströmmar i en skala som skulle få andra humanitära kriser de senaste tio åren att blekna. Det skulle också skapa förutsättningar för jihadistisk expansion över en strategiskt viktig sjöfartskorridor, och dra in länderna vid Persiska viken, Turkiet och potentiellt Ryssland på ett sätt som direkt skulle påverka amerikanska intressen i Mellanöstern och Röda havet.

Det skulle också bekräfta för alla regeringar på den afrikanska kontinenten att man inte kan lita på USA som partner när Afrikas säkerhet står på spel.