Så lyckas Turkiet ha vänner överallt

Den som blickar ut över vattnet i Istanbul kan med egna ögon bevittna den svåra världspolitiska situationen: Här går gränsen mellan olika världsdelar, och lastfartygen som passerar mångmiljonstaden transporterar varor till och från såväl Asien som Europa och Mellanöstern. Norrut domineras horisonten av efterverkningarna från den ukrainska fronten, söderut av ett ständigt oroligt Mellanöstern. För Turkiet, som befinner sig mitt emellan allt detta, är stabilitet inget som bara råkar inträffa – det är något som kräver ständigt hårt arbete.

För många svenskar har Turkiet varit synonymt med den långa, friktionsfyllda processen mot Natoanslutning 2022–2024, då landet av många uppfattades som mycket krävande för att gå med på svenskt medlemskap i den västliga försvarsalliansen. Turkiet framstår ofta som en gåta, en Natoallierad som talar ett annat maktspråk.

Men att se landet enbart som en ”svår partner” är att missa den bredare innebörden av vad turkisk diplomati går ut på. För att förstå varför regeringen i Ankara lyckas vara ”allas vän” (nästan), eller åtminstone någon man måste tolerera, är det nödvändigt att titta på kartan. Turkiets strategi – oavsett vad man tycker om den – är logisk om landet ska kunna bestämma över sitt eget öde. Och även om landets utrikespolitik ofta är omdiskuterad internationellt, har den mer att göra med Turkiets läge och historia än vem som sitter i den politiska ledningen för stunden.

Sida vid sida i Nato – till slut. Statsminister Ulf Kristersson och Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan. Foto: Pontus Lundahl/TT

När tankfartyg passerar genom sunden i Istanbul transporterar de inte bara spannmål eller olja, de utgör konkreta exempel på den känsliga balans som råder i en alltmer multipolär värld. I de konflikter runtom Turkiet som har nämnts har landet medvetet inte valt sida. Och eftersom man befinner sig i skärningspunkten mellan några av världens mest instabila fronter, har Turkiet strävat efter att se till att ingen större global kris kan lösas utan att regeringen i Ankara ges en plats vid förhandlingsbordet.

Strategisk närvaro

För att förstå den turkiska utrikespolitiken kan man inte leta efter ideologiskt motiverade lojaliteter till någondera part. I stället utgör den en ständigt föränderlig politik för överlevnad. Med tanke på Turkiets oroliga omgivning är passivitet en lyx som landet inte har råd med. Turkiet ser det som ett måste att vara handlingskraftigt och ha många vänner för att kunna hantera de risker som energifrågor, migration och diplomati innebär, för att inte dras rakt in i olika regionala kriser.

Denna strävan efter balans är kärnan i den turkiska utrikespolitiken. Eller som utrikesministern Hakan Fidan har uttryckt det: ”Turkiet kommer principfast att hålla fast vid sin väg med självbestämmande, självförtroende och outtröttligt arbete för att upprätthålla en balans mellan sina ideal och verkligheten, mellan sina värderingar och intressen.”

Uppbackare till Ukraina. Turkiet förser regeringen i Kiev med denna typ drönare i kriget mot Ryssland. Foto: Khalil Hamra/AP/TT

Detta har på nytt visat sig mycket tydligt 2026 i samband med det amerikansk-israeliska kriget mot Iran. Medan västländer i stort har valt att isolera och offentligt fördöma inte minst Iran, har Ankara ökat sitt diplomatiska arbete bakom kulisserna och upprätthållit kontakt med iranska regimföreträdare för att förhindra att dras in i kriget.

Denna strategi gav resultat: innan den dubbla blockaden från både Iran och USA lamslog världens energipulsåder lät Iran turkiska fartyg vara bland de få som fick passera genom Hormuzsundet. På motsvarande sätt svarade inte Ankara med sanktioner eller Natos artikel 5 när iranska missiler kränkte turkiskt luftrum. Turkiet kallade i stället upp ambassadören för en ”tillrättavisning” samtidigt som man höll utrikesdepartementets telefonlinjer öppna.

För Ankara är den iranska regimen ett hanterbart problem, medan ett maktvakuum i Iran vore en mardröm som hotar Turkiet så som vi känner det. Från turkiskt håll kan man inte ignorera säkerhetshot kring den 50 mil långa gräns mot grannen i söder som har varit orörd sedan 1639. Genom öppen kommunikation väljer Turkiet historisk stabilitet framför den osäkerhet som kortsiktig isolering av Iran kan innebära.

Tjänster och gentjänster

De svenska Natoförhandlingarna, som i Stockholm ofta uppfattades som en serie diplomatiska gräl, visade i själva verket också tydligt att Turkiet ser utrikespolitik som en arena där man ser till att utverka tjänster och gentjänster (det som på diplomatspråk kallas transaktionalitet). Medan Sverige kan se allianser som en gemenskap baserad på gemensamma värderingar, ser Ankara dem också som verktyg för att säkra nationella intressen som kan skilja sig från dem som andra allierade har.

Turkiet har samtidigt öppna förbindelser med Vladimir Putins Ryssland. Foto: Kristina Kormilitsyna/Sputnik via Kreml/AP/TT

Ankaras oro när det gäller rörelser i Sverige som man har terrorstämplat (som den kurdiska gerillan PKK och den så kallade güleniströrelsen som anklagas för kuppförsöket i Turkiet 2016) handlade därför om mer än bara krav på att riksdagen skulle ändra sin lagstiftning. Oron var ett sätt att signalera att Turkiets regionala säkerhetsprioriteringar måste vägas lika tungt som den ryska hotbilden mot norra Europa. För den svenska allmänheten blev det då uppenbart att internationell politik inte nödvändigtvis styrs av solidaritet. Turkiet ingår inte i ett visst ideologiskt block och har därför mycket stor handlingsfrihet när någon vill ha landet som partner.

Många svenskar undrar kanske hur ett till synes svårtolkat land kan förbli en så avgörande regional partner. Svaret är att Turkiet är starkt sammanflätat med utvecklingen i sina grannländer på ett sätt som gör det ekonomiskt svårt att bryta med regeringen i Ankara.

Dels är landet medlem i EU:s tullunion och därför viktigt både som handelspartner i sig självt och som förbindelselänk för europeisk import från länder längre bort.

Dels är Turkiet oumbärligt för Europa som ”geopolitisk stötdämpare”. Genom att ha tagit emot nästan fyra miljoner flyktingar (även om de sedan har blivit en del färre) är det en roll som ger Ankara betydande inflytande.

Genom att stoppa migrationsströmmar förhindrar Ankara en logistisk och politisk kris som sannolikt skulle destabilisera politiken i de europeiska länderna. Turkiet har gjort sin egen stabilitet till en direkt förutsättning för Europas, där båda är beroende av varandra.

Närhet till konflikter. Protest i Istanbul mot Israels och USA:s krig i Iran. Foto: Khalil Hamra/AP/TT

Detta ömsesidiga beroende illustreras av projekt som den så kallade mellankorridoren. I denna har Turkiet positionerat sig som en alternativ handelsrutt mellan öst och väst, eftersom den traditionella ”norra korridoren” från Kina genom Centralasien, Ryssland och Belarus, är stängd sedan den ryska storinvasionen av Ukraina 2022. Genom att koppla samman den kinesiska marknaden via Centralasien och Kaukasien med Europa stärker Turkiet sin geopolitiska roll som knutpunkt i den globala försörjningskedjan. Regeringen i Ankara kan då fördjupa sina band med såväl Peking som språkligt närbesläktade stater, samtidigt som man förser Europa med energi och varor.

Medlarens roll

Turkiets utrikespolitiska strategi syns tydligast i landets ambition att medla i konflikter. Vi såg detta med det initiativ kring spannmålsexporten genom Svarta havet där Turkiet (tillsammans med FN) förhandlade fram ett avtal mellan Ryssland och Ukraina för att förhindra en världsomspännande livsmedelskris 2022. Genom att vägra ansluta sig till västvärldens sanktioner mot Ryssland, samtidigt som man förser Ukraina med drönare, försöker Turkiet positionera sig som en aktör som båda sidor kan lita på, en militär tillgång för Kiev och en diplomatisk nödvändighet för Moskva.

I en föränderlig multipolär värld satsar Turkiet på att det är säkrare att ha ett ben i varje läger. På så vis lyckas landet med att vara viktig Natomedlem med alliansens näst största armé, observatör i Shanghai Cooperation Organisation (SCO, ett euroasiatiskt ekonomiskt- och säkerhetspolitiskt forum), samt nyckelaktör i den nämnda ”mellankorridoren” som förbinder Kina med Europa.

Nödvändig länk

För den svenska allmänheten kommer Turkiet sannolikt att förbli en ”svår partner”, även om olika geopolitiska perspektiv handlar mer om fundamentalt olika synsätt än om enskilda tvister. Det som Stockholm ser som opålitlighet är, i Ankaras ögon, en anpassning till en fragmenterad värld och ständiga förändringar i den globala ordningen. Utrikesminister Hakan Fidan har uttryckt det som att ”inget land kan bedriva sin utrikespolitik enligt förutbestämda mallar, eftersom osäkerheten har blivit permanent”.

Gränsen mellan Turkiet och Iran har stått sig sedan 1639. Foto: Francisco Seco/AP/TT

Turkiets förmåga att tala med alla bygger alltså inte nödvändigtvis på gemensamma värderingar, utan på insikten att regionen inte kan hanteras på något annat sätt. Till skillnad från det relativt förutsägbara politiska europeiska sammanhanget, har Ankara den riskfyllda uppgiften att balansera mellan geopolitiska konflikter, regimer som inte vill ha med varandra att göra och världsmakter med motstridiga intressen.

I detta avseende fungerar Turkiet som geopolitisk stötdämpare, en både viktig och påfrestande roll. Men att vara stötdämpare innebär att ständigt navigera risken att ta emot slag från båda sidor. Samtidigt som denna strategi ger Ankara en plats vid varje bord, utsätter den också landet för friktionen från världspolitikens svängningar. I denna miljö strävar Turkiet efter att vara en garant för en stabil region – en kraftig omvälvning av något slag i Ankara skulle utan tvekan kännas i såväl Europa som Asien. Det är därför Turkiet väljer aktivitet framför passivitet, för att undvika att dras in i de regionala kriserna.