Trump är svag, men Demokraterna är svagare

Donald Trump ger Demokraterna gåva efter gåva efter gåva.

Bland amerikanerna tycker 70 procent att presidenten sköter ekonomin dåligt. Bensinpriset har stigit med omkring 50 procent sedan februari. Inflationen är förbaskat envis. Och amerikanerna har fortfarande ingen aning om varför USA gick ut i krig med Iran, och de hatar det.

Under normala politiska förhållanden borde Demokraterna översvämmas av nya medlemmar. Ändå verkar partiet fortfarande märkligt oförmöget att omvandla Trumps svagheter till en sammanhängande strategi.

Statsvetare som har studerat hur oppositionen besegrade starka ledare i Ungern, Brasilien, Polen och Chile har identifierat vad som fungerar och vad som inte gör det. Deras slutsatser är som en checklista över allt som Demokraterna för närvarande gör fel. Republikanerna har visserligen ägnat år åt att snedvrida spelplanen för valet. Men även med hänsyn till det borde Demokraterna dra ifrån mer i opinionsmätningarna. Det gör de inte. Och det är deras eget fel.Sammanvägd opinionsmätning (juni 2026) från Real Clear Polling om vad amerikanerna anser om Donald Trumps politik. När presidenten tilllträdde, i januari 2025, var siffrorna 50 procent godkänner och 44 procent underkänner. Foto: Gerald Herbert/AP/TT

Detta är vad forskningen säger att Demokraterna borde göra:

1. Enas tidigt. Den mest konsekventa slutsatsen i forskningen är enkel: splittrade oppositioner förlorar, enade vinner. I exempelvis Polen 2023 vann oppositionen till slut när liberaler, konservativa och jordbrukare som inte tålde varandra enades om att gå till val på ett enda löfte: Detta måste få ett slut. Demokratiska partiet gör för närvarande raka motsatsen – de har haft en fejd i partiledningen om vilka kandidater som ska stödjas, de hade åtta kandidater i primärvalet som vägrade lämna fältet i Kalifornien inför guvernörsvalet där (se fakta härintill), och partiordföranden avfärdade den interna analys som gjordes av Demokraternas misslyckande i valet 2024. Det råder rena rama kaoset.
2. Handla snabbt för att stoppa tillbakagången. Tidsfönstret för att stoppa en blivande autokrat är kortare än de flesta inser. När den verkställande makten väl har tagit kontroll över domstolarna och den lagstiftande församlingen, är det sällsynt med en U-sväng tillbaka till en välfungerande demokrati. I USA i dag kan Demokraterna fortfarande luta sig mot tillräckligt välfungerande domstolar, en valapparat som ger dem en reell chans att vinna och en fri press. Men de måste vara villiga att kämpa för att behålla dem. Hittills är de inte det.
3. Bygg en väljarkoalition som är större än partiets bas. De flesta väljare i USA är moderata och befinner sig i mitten av det politiska spektrumet. Om Demokraterna ska vinna måste de vända sig till småföretagaren i Phoenix, den katolska fackföreningsmedlemmen i Pittsburgh och förortsmamman i Georgia. Inte bara kärnan av hårdnackade liberaler på öst- och västkusten.
4. Protestera inte bara – locka över folk. Stora folkmassor vid protester är viktiga, men inte avgörande. Det som avgör är när nyckelpersoner bland en presidents anhängare beslutar sig för att dra undan sitt stöd. Slobodan Milošević föll när serbiska företagsledare slutade finansiera honom. Ferdinand Marcos och hans regim kollapsade när filippinska generaler slutade backa upp honom. Protester signalerar missnöje, men avhopp gör slut på regimer.
5. Ge människor något att rösta för, inte bara emot. De flesta väljare vet redan att Trump är farlig. Det som påverkar osäkra och nya väljare är känslan av att oppositionen faktiskt är ett bättre val och kommer att styra landet bättre. Om man vill besegra Trump måste man ge väljarna en ny vision av en regering som de litar och tror på.

I Polen 2023 samlade Donald Tusk, som här får sin bild tagen av en anhängare, en bred allians av väljare mot regeringspartiet Lag och rättvisa, som fick hård kritik för att montera ner rättsstaten och demokratin. Foto: Petr David Josek/AP/TT

Misslyckas på alla punkter

Demokratiska partiet gör inget av detta. Det är inte enat. Det har ingen tydlig ledare – bara en åldrande ledning utan någon uppenbar efterträdare. Det har inget enhetligt budskap, utan i stället en klyfta mellan progressiva och moderata som har grott sedan 2016. Demokraterna har heller ingen partistruktur som kan upprätthålla disciplin i någon av fraktionerna.

Partiets analys av valet 2024 säger egentligen allt om situationen. Den resulterade i en 197 sidor tjock rapport som släpptes i maj, och som Demokraternas egen ordförande Ken Martin som sagt vägrade att ställa sig bakom. Rapporten nämner ingenting om Gaza, om Joe Bidens ålder eller om hans beslut att stanna kvar i valkampen – de tre frågor som de flesta demokrater anser gjorde att de förlorade. Mindre än sex månader före mellanårsvalet i november har Demokratiska partiet alltså inte ens kunnat genomföra en kompetent intern granskning av sina egna misslyckanden.

Amerikanerna är misstänksamma, och det är inte undra på. Endast 16 procent av väljarna säger att Demokraterna utövar ett starkt ledarskap. Partiets egen undersökning visar att väljarna beskriver dem som ”svaga”, ”saknar kontakt med verkligheten” och ”woke”. Demokraterna leder i den nationella opinionen inför valet till kongressen med sex till åtta procentenheter, men under sådana här förhållanden, med en så pass impopulär president, borde partiet ha en tvåsiffrig ledning.

Ferdinand Marcos (t v) styrde Filippinerna 1965–1986, och störtades sedan hans generaler slutat stödja honom. Avhopp avgör om regimer faller, anser skribenten. Foto: Alberto Marquez/AP/TT

Så varför tycks Demokraterna inte få ordning på torpet?

Enligt forskning om ledarskap har organisationer som är optimerade för ett visst sammanhang en inneboende oförmåga att anpassa sig till ett nytt. Skälet är att institutionen belönar sådant som har fungerat tidigare. De som leder Demokraternas centrala partiorganisation DNC är inga idioter. De är rationella aktörer som inte vill förändra ett system på ett sådant sätt att det utmanar de ansvariga – dem själva.

I stora misslyckade organisationer kommer de första synliga tecknen på verklig förändring nästan aldrig från toppen. De kommer från mitten – i företag de lokala chefer som befinner sig nära kunderna och kan se klyftan mellan vad ledningen säger och vad som händer på fältet.

I dag syns den typen av impulser till förändring från en ny generation demokrater – sådana som senatorskandidaterna James Talarico i Texas och Mallory McMorrows i Michigan eller New Yorks nya borgmästare Zohran Mamdani. Det är sådana personer som partiinstitutionen för närvarande ignorerar – vilket är precis vad misslyckade institutioner gör mot de människor som så småningom kommer att ersätta dem.

Kräver kraft utifrån

I näringslivet sparkar styrelserna så småningom dåliga vd:ar, men då är det oftast för sent. Det beror på att styrelseledamöterna själva är en del av institutionen och delar dess incitament. När de agerar är det oftast efter ett förödande offentligt misslyckande: ett katastrofalt kvartal, en skandal som inte går att hantera, ett aktiekursras som drabbar alla i styrelserummet.

Misslyckandet kring Joe Bidens efterträdare borde ha varit Demokraternas Waterloo, men i stället håller etablissemanget inom partiet fast vid makten. Om Demokraterna förlorar guvernörsposten i Kalifornien, eller presterar dramatiskt dåligt i mellanårsvalet, kan det bli den chock som till slut tvingar dem att rensa upp i partiet.

Framtidshopp för Demokraterna? Mallory McMorrow kandiderar till senaten från delstaten Michigan – men har inte den centrala partiorganisationens stöd. Foto: Jose Juarez/AP/TT

Slutligen visar forskning om hur företag lyckas vända motgångar att en genuin reform nästan alltid kräver en person utifrån, utanför den befintliga hierarkin – någon som inte har nått sin position tack vare det rådande systemet och inte har intresse av att skydda det.

Någon sådan person finns inte inom Demokratiska partiet – det finns ingen som har den tvärpolitiska trovärdigheten och det oberoende från det nuvarande systemet som krävs för att spela den rollen.

I alla fall inte ännu. Men James Talarico leder i Texas. Mallory McMorrow samlar in mer pengar än alla andra kandidater i Michigan. Zoran Mamdani vann i New York City genom att just ingjuta hopp och lova överkomliga priser, och slog på så sätt hela etablissemanget. Krafterna utifrån är på gång.