Små utrikespolitiska skillnader i valrörelsen

Utifrån betraktad är den svenska kursändringen inom försvars- och säkerhetspolitiken de fyra senaste åren ambitiös och forcerad. Sverige är ett av de länder som rustar upp snabbast i världen.

Skiftet från 200 år av alliansfrihet och decennier av nedrustning märks särskilt tydligt på Folk och försvars årliga rikskonferens i Sälen, där regeringen och oppositionen nu snarast tävlar om att driva på nya beställningar från vapentillverkaren Saab.

Det hånfulla snacket om ”möpar”, militärt överintresserade personer, har tystnat i Ukrainakrigets kölvatten. I dess ställe har regeringen velat inskärpa budskapet om att ”det kan bli krig i Sverige”.

I grannlandet Finland hotar politiker nästan aldrig med krig. Det behövs inte, eftersom man där har mycket färskare erfarenheter av vad det innebär. Den långa gränsen mot Ryssland avspeglar sig i en beredskap som aldrig har monterats ner.

Nato gynnar inte M

Då jag intervjuar den finländske finansmannen Björn Wahlroos, sedan länge bosatt i Stockholm, säger han, med glimten i ögat, att det egentligen bara finns en sak Finland kan lära Sverige: att det är bra att ha ett försvar.

Det är i den kontexten som den svenska krigsvarningen ska förstås. Under överskådlig tid handlar det snarast om att återta försvarsförmågor som man en gång hade.

Nordiskt samarbete inte längre en klyscha. Finska F-18-plan övar i norra Sverige, Finland och Norge. Foto: Anders Wiklund/TT

Medlemskapet i Nato är – trots den mariga processen med Turkiet – självklart en framgång för Moderaterna, som drev frågan i två decennier. Sverigedemokraterna vände däremot på en femöring, sett till sin traditionellt isolationistiska hållning.

Men Nato har inte blivit den trumf inför höstens val som statsminister Ulf Kristersson otvivelaktigt hoppats. En orsak stavas Donald Trump. Den oberäkneliga amerikanska utrikespolitiken i allmänhet, och anspråken i Europa i synnerhet, är svårhanterliga för det politiskt och kulturellt USA-tillvända Sverige.

Ändå gör Sverige tydligare verbala markeringar mot USA, bland annat i Grönlandsfrågan, än många europeiska kolleger dristar sig till. På den internationella scenen framstår Sverige därtill som en av den ukrainska presidenten Volodymyr Zelenskyjs mest lojala allierade, inte minst genom donationerna av JAS Gripen.

Förvarssatsningar märks i plånboken?

Också Dagens Nyheters ledarsida, som skarpt kritiserar Kristersson för hans samarbete med Sverigedemokraterna, kallar regeringen ”klarsynt och handlingskraftig” i fråga om Ukraina.

Tidöpartierna, som kontinuerligt har varit på sladd i opinionsmätningarna, skulle sannolikt gynnas av en valrörelse som kretsar kring utrikespolitiken. Det är kanske därför exempelvis den tidigare moderata partisekreteraren Gunnar Hökmark i medier påminner om ”missbedömningar” och yrvaket agerande från Socialdemokraterna vid Ukrainakrigets utbrott, och varnar för ”förödande” konsekvenser av en S-ledd utrikespolitik.

Men allt tyder på att det även denna gång är vardagsnära inrikesfrågor som avgör valet: sjukvård, trygghet, utbildning, bostäder. Till det bidrar att det i flera försvarsfrågor råder nästintill koncensus över partifältet. I valkompasser är sju av åtta riksdagspartier ”helt för” att öka satsningarna på försvaret. Även Vänsterpartiet är ”delvis för”.

Promenad till Stockholms slott 2024. Sverige och statsminister Ulf Kristersson (M) ses som en av den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyjs mest lojala allierade. Foto: Christine Olsson/TT

Framtidsfrågan om kärnvapen på svensk mark är däremot splittrande. I sammanhanget är det värt att nämna att Finlands riksdag tidigare i somras godkände lagändringar som gör det tillåtet att föra in kärnvapen där.

Försvarssatsningarna har generellt potential att bli en hetare valfråga framgent, om de i högre grad känns i väljarnas plånböcker. I debatten om beredskap glömmer man ändå lätt att Sverige redan har en sådan, men av annan typ än exempelvis Finland. Det är en beredskap som framför allt är ekonomisk och industriell. Den i europeisk jämförelse ovanligt låga svenska statsskulden möjliggör investeringar, samtidigt som försvarsindustrin bibehållits intakt under nedrustningsperioden och nu går starkare än någonsin.

Drivs mot euron?

Behovet av tätare europeiskt samarbete under den dubbla pressen från ett aggressivt Ryssland och ett nyckfullt USA kan driva Sverige närmare en övergång till euron. I synnerhet då kronan länge hade en svag utveckling mot den europeiska valutan.

I den här frågan är partifältet splittrat, med Liberalerna som starkaste europådrivare och Moderaterna och Centerpartiet strax bakom. I andra ändan av spektrumet är Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet på ett sällsynt sätt eniga i euromotståndet, flankerade av Miljöpartiet.

Dags för införade? Frågan delar partierna och blocken. Sverige har egentligen inget formellt undantag från EU-valutan men i praktiken är frågan politisk. Foto: Shutterstock/TT

Då också Socialdemokraterna öppnar för en ny svensk eurodebatt kan valutafrågan framöver få större tyngd. Utmaningen för väljaren är att skiljelinjerna kring euron inte går mellan de nuvarande blocken, utan inom dem. Röstar man mot euron kan man med andra ord ändå rösta fram en regering som inför valutan.

Men det är huvudsakligen på hemmaplan, i vardagen, som valkampen går. Det märks till exempel i Tidöpartiernas sätt att ösa pengar över barnfamiljer i valslutspurten genom tillfälliga punktinsatser: sänkt moms i affärerna, halverade priser i lokaltrafiken.

Vidare är frågor kring exempelvis migration, mångkultur, vinster i välfärden och blandat byggande långt mer polariserande än utrikespolitiken.

Vidöppet spel

Offensiven mot de kriminella gängen har varit ett huvudtema för Tidöpartierna. Straffen har krupit ned i ålder. Mätt i antal skjutningar verkar den nya linjen ha burit frukt, även om det är svårbedömt vad minskningen beror på.

Men parallellt finns en mediebild av orimliga konsekvenser för enskilda individer, inte minst i samband med de omtalade tonårsutvisningarna.

Gång på gång har Tidöregeringen tvingats backa, eller införa så kallade ventiler för att anpassa de nya lagarna till verkligheten.

Under sin statsministerperiod har Moderaterna visserligen lyckats driva genom många av sina mål, men alliansen med Sverigedemokraterna har varit en svår balansgång som många väljare kan straffa M för.

Under Tidöpartierna har biståndet både bantats och stöpts om. Biståndsminister Benjamin Dousa (M) besöker en skola i regi av FN:s flyktingorgan UNHCR i Uganda 2025. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SvD/TT

Nästan alla opinionsmätningar tyder därför på att Socialdemokraternas största utmaning inte blir att vinna valet, utan att bilda regering efteråt. Det spelet är vidöppet.

Inom utrikespolitiken har Sverige, precis som Finland, valt en linje som är stadigt förankrad i Nato och EU. En valseger för oppositionen skulle inte ändra på det, trots Socialdemokraternas tidigare tradition av Natoskepsis.

På pappret skulle den största skillnaden i stället kunna bestå i den så kallade feministiska utrikespolitikens återkomst. Det innebär, enligt Socialdemokraternas utrikesministerkandidat Morgan Johansson, att man ”alltid lyfter fram kvinnors rättigheter, representation och resurser”. Biståndspolitiken är en tvistefråga, och där skulle oppositionens valseger kunna betyda comeback för enprocentsmålet, jämfört med Tidöpartiernas mer frugala linje.

Beskylls för "Putinpropaganda"

I nordiskt säkerhetsperspektiv är det ändå av större betydelse att länderna kan uppvisa en enad front, inte bara gentemot Ryssland utan också mot USA, och driva sina intressen tillsammans. I det här ljuset kan man också se Socialdemokraternas krav på att Moderaterna ”inte ska ge Sverigedemokraterna något inflytande” över försvars- och utrikespolitiken om Tidöpartierna vinner valet. Socialdemokraterna misstänkliggör flera sverigedemokratiska politikers inställning till Ukrainakriget, och beskyller dem för att sprida ”Putinpropaganda”, vilket SD kallar rena tramset.

En central fråga är också hur beroende Socialdemokraterna potentiellt skulle bli av Vänsterpartiet i en ny regering. Inom utrikespolitiken skulle ett starkt V-inflytande framför allt kunna märkas i relation till Gazakonflikten och Iran.

Blivande försvars- och utrikesministrar, om opinionen står sig? Socialdemokraterna Peter Hultqvist och Morgan Johansson. Foto: Pontus Lundahl/TT

Oavsett finns i dag en akut medvetenhet om att norra Europa i allt högre grad måste klara sig självt, och de nordiska länderna stärka sin samverkan ytterligare.

Sverige har kanhända varit det land som historiskt känt sig tryggast och därigenom haft mest att ta igen när vinden vänt i säkerhetspolitiken. Samtidigt har Sverige snabbt klivit in som en av Ukrainas mest hängivna partner och stått upp för den alltmer underminerade regelbaserade världsordningen. Och vid en kabelincident på Finska viken är det svenska ubåtsräddningsfartyget snabbt på plats för att bistå, med förmågor som Finland saknar.

”Nordiskt samarbete” är inte längre en klyscha att repetera i festtal, utan prövas nu på allvar och fylls med konkret innehåll över partigränserna. Om något positivt ska gå att finna i Rysslands angrepp på Ukraina är det insikten om hur angeläget detta lagarbete är.